Efter veckor av spekulationer och en allt mer upptrissad stämning inom det Socialdemokratiska partiet, har så partiets valberedning beslut sig för att lansera Håkan Juholt som ny partiledare. Valet av Juholt har väckt en viss kritik inom partiet, främst på grund av det faktum att han i princip är helt okänd för allmänheten. Det var först i samband med att SSU:s ordförande Jytte Guteland krävde att hela partiets ledning skulle avgå efter valet 2010 som Juholt presenterade sig, något som redan lett fram till en del konspirationsteorier. Det är dock ingen lätt uppgift som Juholt, om han nu skulle väljas till partiledare, ställs inför. Det Socialdemokratiska partiet är långt ifrån enat i frågan om Juholt som ledare, enligt uppgifter i massmedia råder snudd på fullt krig inom partiet när det gäller partiledarfrågan. Även om dessa påståenden om att gamla partiledare lagt sig i frågan, hot om avhopp och bojkott ska tas med en nypa salt, så visar det ändå på en rad sprickor inom partiet. Liknande sprickor uppkom även efter Sahlins tillträde, och även om alla partiledare har sina belackare inom sina egna partier, så verkar det Socialdemokratiska partiet återigen splittras i frågan om sin nya partiledare. För även om många tidigare partiledare varit ifrågasatta, så har de trots allt ändå haft allting framdukat. Men när Mona Sahlin tillträdde bröts detta, partiet var inte bara oeniga över valet av Sahlin, partiet led dessutom av Perssons allt mer demagogiska ledarstil och att många tunga namn inom partiet hoppat av före och efter Perssons avgång. Sahlin tog över ett parti i spillror, men även om partiet utåt försökte framställa sig som enad bakom Sahlin, så är nog sanningen att många av olika anledningar var besviken på valet av partiledare. Trots att Socialdemokraterna spottade upp sig den sista veckan innan valet så var det inte nog, partiet gjorde ett katastrofval och kraven på att Sahlin skulle avgå blev allt starkare. För en partiledare som redan innan detta varit starkt ifrågasatt, och vars ställning inom partiets ledning aldrig varit starkt blev kraven allt för starka och Sahlin avgick.
Den som nu blir partiledare ställs alltså inför en rad problem, och inte bara med hur man ska vända den väljarmässigt nedåtgående trenden, utan försöka ena partiet internt. Problemet är i mångt och mycket effekterna av den förnyelseprocess som inleddes under Persson-eran, men som av olika anledningar kom av sig och som nu lett till att partiet hamnat i ett politiskt vakuum. Utvecklingen i sig är inget nytt, Persson hyllades inte bara internt utan även internationellt, och Perssons arbete med att förnya partiet och dess politik kopierades med stor framgång av bland annat Tony Blair i Storbritannien. Ironiskt nog avstannade även Blairs arbete, spåren av ”kriget mot terrorn”, Blairs allt starkare band med USA:s president George W. Bush kom även hans förnyelseprocess av sig och Labour hamnade i samma sits som det svenska Socialdemokratiska partiet.
Under Sahlin har partiet i mångt och mycket fortsatt samma ökenvandring som under Perssons sista tid vid makten, huruvida detta beror på avsaknaden av personlig vilja eller brist på stöd inom partiet kan förstås diskuteras. Eftervärldens dom över valet av Sahlin kommer troligen bli hård, och kommer troligen kretsa runt att hon i praktiken mer valdes till partiledare för sakens skull, än av politiska och ideologiska skäl. Sahlin hade manövrerats bort i samband med valet av Persson, och nu skulle rättvisa skipas. Problemet var bara att Sahlins tillkortakommande inför partiledarvalet 1996, utan att de i mångt och mycket bestått och kanske till och med förstärkts med tiden.
Det är alltså en tämligen brant back som Juholt nu ställs inför, inte nog med att han på något sätt måste komma till rätta med partiets politiska ökenvandring. Han måste också ena ett uppenbarligen internt splittrat parti vars brist på egentliga framtidsvisioner tappat mark, och således banat vägen för Fredrik Reinfelds ”nya” Moderater. Men frågan är huruvida Juholt, eller någon annan för den delen är kapabla att vända trenden. Partiet som har dominerat svensk politik under över 100 år är nu i akut kris, man har haft osedvanligt svårt att anpassa sig till en ny politisk scen. Perssons försök att modernisera partiet kom som sagt av sig, och det lämnade ett parti utan några djupare politiska visioner. Man har, likt Centern och till viss del Folkpartiet, hamnat i en politisk mittfåra utan möjlighet att kunna byta spår, då detta skulle leda till allt för stora splittringar internt. Det sägs lite allmänt att svenskar generellt sätt är konflikträdda, och i mångt och mycket stämmer detta på dagens Socialdemokratiska parti. Perssons förnyelse av partiet förde partiet högerut, såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt. Mot slutet verkade dock Persson trött, personligen tror jag att han aldrig hämtade sig från mordet på Anna Lindh 2003, och kände kanske en viss uppgivenhet över att det saknades en uttalad efterträdare att fortsätta hans arbete. Detta ledde tror jag till att Perssons tidigare hårda ledarstil successivt luckrades upp, och att åsikter som tidigare inte vågat yttrats plötsligt blev möjligt. Utvecklingen kan delvis liknas med den i Egypten, där där dammarna plötsligt brast och en ostoppbar våg av kritik välde fram. En personligt försvagad Persson orkade inte ta kampen, och lämnade över stafettpinnen till Sahlin, som nu fick ta över ett parti som stod inför ett politiskt vägval.
Av olika anledningar, dels på grund av bristande förmågor, men i ännu högre grad på grund av bristande politiskt stöd tog Sahlin den enkla vägen. Hon fortsatte Perssons ökenvandring, i hopp om att detta inte skulle riva upp en intern strid om partiets framtida vägval. Sahlins val har visat sig varit förödande, de interna stridigheterna verkar inte ha förminskats, snarare tvärt om verkar de förvärrats och poppar upp med lite jämna och ojämna mellanrum. Samtidigt har partiets brist på politiska visioner gjort att man hamnat i ett politiskt vakuum, som ironiskt nog utnyttjats av Reinfeldt i sitt arbete med att förnya sitt parti. Medan Persson/Sahlin valde den icke-konfrontativa linjen, valde Reinfeldt att likt Persson i sina krafs dagar att köra på sitt arbete oavsett omvärldens omdömen, resultatet lät som sagt inte vänta på sig.
Juholt står således inför det extremt svåra valet av vilken väg han ska ta, ska han gå till vänster eller höger? Personligen tror jag att Juholt kommer ta vänsterspåret, och på så sätt försöka återgå till partiets grunder. Frågan är bara om Juholt har den politiska maktbasen att göra detta, eller om han likt Sahlin till slut ändå måste inse sig besegrad och fortsätta den utstakade ökenvandringen utan några egentliga politiska visioner. För i grund och botten är det nämligen politiska visioner som är grunden till varför Reindfeldt återigen kan titulera sig statsminister, och ledare för ett parti som andas framtidstro. Det är här Perssons arv kanske syns mest tydligt inom partiet, nämligen den totala avsaknaden av politiska visioner. Sett ur ett historiskt perspektiv är det just detta som personifierat partiet, och som varit en drivande kraft hos dess partiledare. Man kan förstås tycka vad man vill om partiets partiledare, men man har politiskt sett varit skickliga med att förmedla en bild av det samhälle man velat skapa. I mångt och mycket har denna vision försvunnit, det är inte längre tal om något folkhem utan handlar mer om ersättningsnivåer från arbetslöshetskassan och försäkringskassan.
Ett annat problem är förstås samhällsutvecklingen, en utveckling som jag tror att Socialdemokraterna haft svårt att riktigt anpassa sig till. Tidigare föddes du – bokstavligen – i partiet, och även om man kanske inte helt och hållet sympatiserade med partiet så valde man ändå – i brist på annat – att lägga sin röst på partiet. Idag ser situationen helt annorlunda ut, delar av den typiska socialdemokratiska väljarbasen är borta. Bruken och de tunga industrierna har antingen försvunnit eller förändrats, delar av den kommunala verksamheten har försvunnit och lagts ut på entreprenad till privata arbetsgivare. Den tidigare typiske Socialdemokraten, det vill säga en fabriksarbetare som var gift med kommunalarbetare, finns på samma sätt idag. Det har också växt upp en generation med nya krav på politiker och de politiska framtidsvisionerna, krav och visioner som kanske Socialdemokraterna haft svårt att riktigt kunna uppfylla eller anamma. Men det är inte bara Sverige som förändrats, omvärlden har också förändrats radikalt, Sverige är idag en aktiv medlem av EU, vi deltar i en ockupation av Afghanistan tillsammans med NATO under ledning av USA och är en del i en global ekonomi som ställer snabba krav på kortsiktiga lösningar. De svenska storföretag som överlevde krisen på 1990-talet har nu sin kärnverksamhet långt utanför Sveriges gränser, och därför i allt högre grad förlägger tillverkning och huvudkontor närmare denna.
Det Sverige som det Socialdemokratiska partiet styrde över på 1960- och 1970-talet finns inte idag, den väljarkår som Socialdemokraterna val efter val förlitade sig på finns som sagt inte längre. Redan under Ingvar Carlssons tid som statsminister börjades arbetet, men det var som vi redan tidigare konstaterat under Perssons tid som partiledare som arbetet intensifierades. Problemet var som sagt att det arbetet avstannade, och har sedan dess i princip stått helt stilla. Juholts främsta arbete kommer således att försöka föra in partiet i 2000-talet, och frågan är förstås hur detta ska ske. Partiet är idag djupt splittrat mellan en höger- och vänsterfalang, vilka under det pågående arbetet med att finna en ny partiledare varit involverade i en våldsam maktkamp. Just nu verkar onekligen vänsterfalangen, dit Juholt måste placeras, ha överhand, men det verkar samtidigt finnas gott om belackare. Frågan är förstås hur Juholt ska ena dessa två, uppenbarligen mycket svårbemästrade falanger. Sahlin valde att låta bli, men ska partiet på allvar ta upp kampen mot den borgliga alliansen måste den framtida partiledaren ta den interna striden. Som jag ser det är det inte externa problem som måste tacklas, utan de uppenbara interna problem partiet lider av.
Givetvis kommer partiet officiellt att sluta upp bakom Juholt, men det gjorde man även bakom Sahlin och vi vet alla hur det slutade. Kritiken var alltid närvarande, och jag tror att Sahlin bakbands dels av sina egna tillkortakommanden, men också av bristen på möjlighet att effektivt kväsa den interna kritiken. Risken är således tämligen stor att Juholt kommer vara tvingad att gå rätt hårdhänt fram, men samtidigt tror jag det är det som partiet just nu behöver. För jag tror det är nämligen det som partiet först och främst saknar, en politiskt sett kraftfull partiledare som kan driva igenom en egen politisk vision. Frågan är förstås om Juholt är denna person, om han verkligen har den politiska maktbas att dels våga välja väg, men också att fortsätta på denna när det börjar mullra i leden. Det kanske låter dilatoriskt, men är samtidigt en nödvändighet om partiet vill ha någon som helst form av kontinuitet och långsiktighet. Samtidigt måste partiledaren och partiledningen ha en möjlighet att snabbt kunna ändra vägval i enskilda frågor, utan att för den delen fastna i utdragna interna konflikter. I ett samhälle där samhällsutvecklingen kan ändras från minut till minut, måste en partiledning och partiledare snabbt kunna anpassa sig till denna.
Det låter kanske motsägelsefullt, men i ett samhälle där nyheter förmedlas direkt och där även för svenskt vidkommande avlägsna händelser kan få förödande konsekvenser måste det finnas ett handlingsutrymme för förändringar. De återkommande interna konflikterna, de så kallade ”Rosornas krig”, har skapat ett parti som är handlingsförlamat både när det gäller att bygga långsiktigt och tackla nya problem. Riktigt hur Juholt tänker lösa detta är okänt, men tänker han bli långvarig på posten som partiledare måste han ta i tu med även detta, annars lär Socialdemokraterna ha en ny partiledare 2015.
Källor:
http://svt.se/2.22620/1.2353674/hakan_juholt_trott_pa_fornyelse
http://svt.se/2.22620/1.2353649/juholt_blir_s-ledare
http://www.dn.se/nyheter/politik/juholt-sager-ja-till-s-ledarrollen
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/juholts-sex-stora-utmaningar_5998317.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ledarskribenter-valkomnar-juholt-som-s-ledare_5997739.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ta-fajten-damberg_5998477.svd
Friday, March 11, 2011
Sunday, January 30, 2011
Utvecklingen i Mellersta Östern oroar
Som många antagit har den så kallade Jasimrevolten, upproret i Tunisien spritt sig över Nordafrika och in i Mellersta Östern. Scenerna idag från några av Egyptens större städer har onekligen inte bara skakat om ledningen i Egypten och flera grannländer, utan också flera statsledningar i Västvärlden. Det finns förstås skäl till detta, Egypten har under ledning av Hosni Mubarak utvecklats till en viktig allierad för såväl USA som Västeuropa i en region som under långa perioder varit mer eller mindre öppet fientligt till Europa och USA. Det är också en av de få regimer i regionen som under en lång period haft en – för regionen – förhållandevis god relation med Israel (något som lett till att landet setts lite som en förrädare av många andra muslimska länder i regionen), och som därför ofta nyttjats i förhandlingarna mellan Israel och Palestina. Under delar av början av 1980-talet sågs även Mubarak och den egyptiska regimen som en – återigen sett i jämförelse med övriga länder i regionen – som ett land som stod på gränsen till att utvecklas till en fullskalig demokrati i stil med Västeuropa. Men som så många andra gånger när det gäller utvecklingen i Mellersta Östern har förhoppningarna grusats, i spåren av den på 1980-talet pånyttfödda rörelsen ”det muslimska brödraskapet” och en rad attentat riktade mot Egyptens livsnerv, turismen, förändrade situationen stannade utvecklingen av.
Oroad för att förlora viktiga inkomstkällor från turisterna blev Mubaraks svar på terrordåden hårdhänta, det muslimska brödraskapet (vars involvering i attentaten inte är helt klarlagda) förbjöds och Mubarak krossade – bokstavligen – den islamistisk rörelsen i sin linda. Sedan dess har Mubarak i praktiken styrt landet med järnhand, samtidigt som han stärkt banden med USA och Västeuropa och blivit en värdefull allierad i en annars fientlig omgivning. Detta har förstås spelat i i omvärldens bild av Egypten och dess ledare, som ofta brukar omnämnas i positiva ordalag.
Även om Mubarak har ett hyfsat gott rykte, primärt genom sin västvänliga politik och öppenhet visavi Israel, så har hans inrikespolitiska rykte varit mer svårbedömt. Hans parti, det Nationella Frihetspartiet har en övervägande majoritet i det egyptiska parlamentet, och i det senaste valet vann Mubaraks parti en jordskredsseger. Valresultatet är omtvistat, några fria val i ordets rätta bemärkelse har det förstås aldrig varit tal om och oppositionella trakasseras konstant. Någon egentlig yttrandefrihet finns det inte heller att tala om, demonstrationer riktade mot regimen slås tämligen brutalt ner och så vidare. Det är mycket möjligt att anta att majoriteten av Egyptens befolkning – likt andra invånare i diktatoriska/kvasidiktatoriska stater – helt enkelt accepterat systemet så länge det fungerat. Problemet är att systemet inte längre fungerar, och landet har drabbats hårt av den globala finanskraschen och ökade matvarupriser. Till detta ska läggas en skyhög arbetslöshet, speciellt bland landets ungdomar (som likt många andra nordafrikanska länder utgör en stor majoritet av befolkningen) och enorma klyftor mellan fattiga och rika.
Redan i höstas var det oroligt i Egypten i samband med valet till det egyptiska parlamentet, men dessa kunde de egyptiska säkerhetsstyrkorna, med sedvanlig brutalitet, slå ner utan nämnvärda problem. Omvärlden verkade inte heller nämnvärt oroad över utvecklingen, och inte troligen inte heller hos Mubarak.
Men så mitt i januari drabbades Tunisien av en rad våldsamma sammandrabbningar mellan poliser och demonstranter, det som först började som en allmän protest mot höjda matvarupriser, hög arbetslöshet och allmän frustration över landets situation. Efter ett par dagars våldsamma kravaller tvingades landets diktator, Ben Ali, fly hals över huvud och söka asyl i Saudiarabien. Det dröjde inte länge innan även Egypten drabbades av samma protester, till stora delar orsakade av precis samma orsaker, nämligen arbetslöshet, fattigdom, korruption och kraftigt höjda priser på baslivsmedel. Protesterna tog snart fart, och fler städer drabbades av våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och egyptisk säkerhetspolis som sin vana trogen gick hårdhänt fram mot demonstranterna. Trots detta gav inte demonstranterna upp, utan blev fler och fler, i fredags drabbade så demonstranter och säkerhetspolis samman igen, men nu var det inte demonstranterna som fick fly för sina liv. Istället var den egyptiska säkerhetspolisen som illa kvickt tvingades fly fältet, kombinationen av frustration och uppgivenhet övervann demonstranternas rädsla för polisens batonger och tårgasgranater. Riktigt hur många som dog i fredags är fortfarande okänt, men troligen rör det sig om ett drygt hundratal, och segerrusiga demonstranter tog över de centrala delarna av bland annat Kairo. Oroade över situationen kallades militären in för att säkerställa ordningen, men tyvärr verkar dessa kommit för sent för att bland annat rädda det egyptiska nationalmuseumet från att plundras och vandaliseras. Turligt nog verkar förstörelsen ändå varit förhållandevis begränsad, vilket till stora delar berodde på att demonstranter försökte förhindra folk att ta sig in på museumet.
Under helgen har protesterna fortsatt, om än under mindre våldsamma former då den egyptiska polisen valt att överge flera städer däribland Kairo. I Alexandria verkar dock våldsamheterna fortsatt, och dödstalen anges nu i lite över hundra samt att runt tusentalet skadats under sammandrabbningarna. Men det inte är bara det egyptiska nationalmuseumet som drabbats av våldsamheterna, flera fängelsen har stormat och tusentals interner har släppts lösa, samtidigt som många kriminella nu passar på att berika sig i polisens frånvaro. På flera hålla runt om i Egyten har privatpersoner gått samman och bildat medborgargarden som bevakar bostadsområden och vägar.
Men våldsamheterna till trots så har Mubarak vägrat att lyssna på protesterna, utan valde i fredags att upplösa den egyptiska regeringen och tillsätta en vicepresident och ny premiärminister. Sedan dess har det i praktiken varit tyst från Mubaraks håll under helgen, kanske i ett försök att undvika att spä på ilskan än mer. I det vaccum som nu skapats av Mubaraks frånfälle, har Mohammed ElBaradei – IAAE:s före detta chef – utnämnt sig själv med flera oppositionspartiers goda minne till revoltens ledare. Detta drag gör förstås att alla blickar nu riktas mot Mubarak, som nu har en svår balansgång framför sig. Å ena sidan kan han avgå, eller försöka slåss om makten. I mångt och mycket handlar Mubaraks framtid på huruvida han kan övertyga den egyptiska militären, som till stora delar hållit sig utanför denna konflikt och hitintills verkar hålla sig neutrala i konflikten.
Det är dock inte bara Mubarak som har hamnat i en knivig sits, även USA:s president Barak Obama har hamnat i ett prekärt läge.
Inte nog med att USA varit delaktig i en rad ytterst tveksamma aktioner i regionen, som invasionen av Irak, statskuppen i Iran eller stödet till Israel, man har också starka band till Mubarak. Som en av de få öppet västvänliga ledarna, har Mubarak haft en särställning bland ledarna i regionen hos USA:s ledning. Administration efter administration har backat upp Mubarak såväl ekonomiskt, militärt som politiskt, och på så sätt fått en mycket viktig allierad i regionen. Mubarak har förstås även han dragit nytta av detta, hans inrikespolitiska ställning är i praktiken ohotad (fram tills nu), delvis genom att han tämligen effektivt spelat på USA:s oro för framväxten av diverse islamistiska rörelser, som t.ex. Det muslimska brödraskapet och därför kunnat gjort sina inskränkningar i det egyptiska samhället utan större internationell kritik.
Givetvis innebär detta att USA nu sitter i en mycket känslig situation, för även om USA ibland välkomnat folkresningar som t.ex. den i Ukraina eller Georgien, så verkar man onekligen vara mer ambivalent i den här frågan. För samtidigt som man givetvis vill stå på god fot med de eventuella nya ledarna, så kan man förstås inte heller bara lämna en viktig allierad vind för våg. Ett annat problem är att USA:s involvering i den här folkresningen torde vara minimal, medan de i Georgien och Ukraina skedde med stöd från USA för att bli av med landets ledning. Så är givetvis inte fallet här, och risken är således tämligen uppenbar att man får en ledning över vilken man inte har någon som helst kontroll över. Oron är förstås stor att det muslimska brödraskapet, en rörelse som Mubarak förbjudit och vars kopplingar till andra islamistiska rörelser är svåra att riktigt utröna, ska få någon som helst inflytande. Risken är förstås inte helt ogrundad, under valet 2005 fick personer med kopplingar brödraskapet, trots att själva rörelsen i sig är förbjuden, runt 20% av rösterna. Riktigt hur stort stöd organisationen egentligen har är dock okänt, men det är ingen underdrift i att påstå att brödraskapet har ett potentiellt brett stöd bland befolkningen i Egypten.
Men det är inte bara USA som har skäl att oroas över utvecklingen, även grannlandet Israel har skär att vara vaksamma över utvecklingen. För i takt med att Israels allt mer konfrontativa utrikespolitik fjärrmat dem från bland annat Turkiet och Jordanien, så har relationen med Egypten stärkts. Inte nog med att Egypten haft en vital roll i dialogen mellan den Palestinska staten och Israel, man delar även gräns med Gaza och den del av den palestinska staten som kontrolleras av Hamas. För även om Egyptens kontroll av gränsen knappast kan anses vara allt för nitisk, innebär den dock att den blockad området ställts under fortsätter. Skulle Mubarak, vilken knappast kan anses hysa några djupare känslor för islamistiska rörelser, ersättas är det förstås stor risk att efterträdaren inte delar hans åsikt i frågan. Det vore förstås en mardröm för Israel, att nu förlora den enda gräns man tidigare bara behövt haft en begränsad bevakning av.
Även bland många palestinier finns säkerligen en viss oro över utvecklingen, även om fredssamtalen – för vilken gång i ordningen har jag glömt – dött av, så har ändå Egypten agerat som en mellanhand i det diplomatiska spelet. Risken är också att Hamas, som till stora delar skys av den sittande palestinska regeringen nu ytterligare kan stärkas politiskt och militärt i och med ett maktskifte i Egypten.
Listan över länder och ledare som nu ser på utvecklingen med viss oro begränsas dock inte bara till Egyptens grannländer, flera arabiska ledare ser nog utvecklingen i Egypten med stor oro och funderingar över hur man ska undvika dem. Egypten är förstås inte ensamma om att lida av ekonomiska svårigheter, bristande demokrati och hög arbetslöshet, i princip gäller detta flera länder i regionen – både i Asien och Afrika. Det finns redan nu tecken på att likande protester nått Jemen, och förra året skakades Iran av en liknande protestvåg, för även om landet använder sig av en tämligen skadeglad vokabulär, så finns det nog skäl även för den iranska regimen att oroas över utvecklingen.
Att Ben Ali avsattes kom säkerligen som en överraskning för många, men knappast något som lär orsakat något större panik. Ben Ali var trots allt ledare i ett tämligen ekonomiskt, militärt och politiskt obetydligt land, vars inflytande måste sägas vara begränsat. Mubarak och Egypten är förstås en helt annan sak, inte nog med att Egypten är Mellersta Österns folkrikaste land, det är också en militär och politisk stormakt i regionen. Mubarak har ett högt anseende bland inte bara västerländska politiker och administrationer, utan även bland många i regionen. Skulle han falla, ja då är förstås risken att många andra ledare sitter väldigt, väldigt illa till.
Många har frågat sig varför USA inte agerar, men det är som jag redan tidigare konstaterat inte helt problemfritt. Å ena sidan vill man förstås inte överge en gammal allierad – vilka signaler sänder det till andra ledare man tyr sig till – samtidigt som man säkerligen inte heller vill bli anklagad för att lägga sig i Egyptens inre angelägenheter. Nu kanske någon vän av ordningen säger att det har man redan gjort, och det är förstås sant. Men samtidigt är det också så att Mubarak mycket väl kan falla, och att USA således vill hålla en dörr öppen för samtal med denna part. Det gäller alltså att gå fram varsamt, och inte trampa någon på tårna.
Ett annat problem är förstås Det muslimska brödraskapet, och även om man gott kan anta att Mubarak överdrivit deras roll i diverse terroraktiviteter, så är dess historia fylld av motsägelser. Med tanke på att USA tidigare sett framväxten av islamistiska rörelser som något som måste stoppas, känns det faktiskt rätt tveksamt till att USA:s – eller någon annan västerländsk administration – skulle frångå detta.
Så vad kommer då hända, jag är inte helt övertygad om att Mubarak kommer att falla, åtminstone inte på kort sikt. Givetvis är hans möjligheter att sitta kvar i oändlighet för länge sedan förbi, men samtidigt ska man inte glömma att vi trots allt talar om en av regionens mäktigaste män. Det är inte bara USA som hållit honom under armarna, utan även flera andra muslimska länder, samt den i detta sammanhang det kanske mindre smickrande Israel.
En annan fråga är förstås vad som kommer att ske om Mubarak avgår, den hitintills tämligen enade oppositionen består av en salig blandning av idealister, socialister, islamister och en absolut majoritet av människor som bara är trötta på den rådande situationen. Riktigt hur dessa i framtiden ska kunna samarbeta ser jag som lite tveksamt, samt det faktum att risken förstås är överhängande att kravallerna och protesterna fortsätter även efter att Mubarak lämnat makten.
Hur kommer omvärlden, och då inte bara USA, se på att det muslimska brödraskapet eventuellt kommer få en framträdande roll i landets styre, och vad skulle hända om brödraskapet övertar makten i landet?
Källor:
ElBaradei: Regeringen måste avgå
Följ utvecklingen i Eygpten
ElBaradei: Det finns ingen väg tillbaka
Oroad för att förlora viktiga inkomstkällor från turisterna blev Mubaraks svar på terrordåden hårdhänta, det muslimska brödraskapet (vars involvering i attentaten inte är helt klarlagda) förbjöds och Mubarak krossade – bokstavligen – den islamistisk rörelsen i sin linda. Sedan dess har Mubarak i praktiken styrt landet med järnhand, samtidigt som han stärkt banden med USA och Västeuropa och blivit en värdefull allierad i en annars fientlig omgivning. Detta har förstås spelat i i omvärldens bild av Egypten och dess ledare, som ofta brukar omnämnas i positiva ordalag.
Även om Mubarak har ett hyfsat gott rykte, primärt genom sin västvänliga politik och öppenhet visavi Israel, så har hans inrikespolitiska rykte varit mer svårbedömt. Hans parti, det Nationella Frihetspartiet har en övervägande majoritet i det egyptiska parlamentet, och i det senaste valet vann Mubaraks parti en jordskredsseger. Valresultatet är omtvistat, några fria val i ordets rätta bemärkelse har det förstås aldrig varit tal om och oppositionella trakasseras konstant. Någon egentlig yttrandefrihet finns det inte heller att tala om, demonstrationer riktade mot regimen slås tämligen brutalt ner och så vidare. Det är mycket möjligt att anta att majoriteten av Egyptens befolkning – likt andra invånare i diktatoriska/kvasidiktatoriska stater – helt enkelt accepterat systemet så länge det fungerat. Problemet är att systemet inte längre fungerar, och landet har drabbats hårt av den globala finanskraschen och ökade matvarupriser. Till detta ska läggas en skyhög arbetslöshet, speciellt bland landets ungdomar (som likt många andra nordafrikanska länder utgör en stor majoritet av befolkningen) och enorma klyftor mellan fattiga och rika.
Redan i höstas var det oroligt i Egypten i samband med valet till det egyptiska parlamentet, men dessa kunde de egyptiska säkerhetsstyrkorna, med sedvanlig brutalitet, slå ner utan nämnvärda problem. Omvärlden verkade inte heller nämnvärt oroad över utvecklingen, och inte troligen inte heller hos Mubarak.
Men så mitt i januari drabbades Tunisien av en rad våldsamma sammandrabbningar mellan poliser och demonstranter, det som först började som en allmän protest mot höjda matvarupriser, hög arbetslöshet och allmän frustration över landets situation. Efter ett par dagars våldsamma kravaller tvingades landets diktator, Ben Ali, fly hals över huvud och söka asyl i Saudiarabien. Det dröjde inte länge innan även Egypten drabbades av samma protester, till stora delar orsakade av precis samma orsaker, nämligen arbetslöshet, fattigdom, korruption och kraftigt höjda priser på baslivsmedel. Protesterna tog snart fart, och fler städer drabbades av våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och egyptisk säkerhetspolis som sin vana trogen gick hårdhänt fram mot demonstranterna. Trots detta gav inte demonstranterna upp, utan blev fler och fler, i fredags drabbade så demonstranter och säkerhetspolis samman igen, men nu var det inte demonstranterna som fick fly för sina liv. Istället var den egyptiska säkerhetspolisen som illa kvickt tvingades fly fältet, kombinationen av frustration och uppgivenhet övervann demonstranternas rädsla för polisens batonger och tårgasgranater. Riktigt hur många som dog i fredags är fortfarande okänt, men troligen rör det sig om ett drygt hundratal, och segerrusiga demonstranter tog över de centrala delarna av bland annat Kairo. Oroade över situationen kallades militären in för att säkerställa ordningen, men tyvärr verkar dessa kommit för sent för att bland annat rädda det egyptiska nationalmuseumet från att plundras och vandaliseras. Turligt nog verkar förstörelsen ändå varit förhållandevis begränsad, vilket till stora delar berodde på att demonstranter försökte förhindra folk att ta sig in på museumet.
Under helgen har protesterna fortsatt, om än under mindre våldsamma former då den egyptiska polisen valt att överge flera städer däribland Kairo. I Alexandria verkar dock våldsamheterna fortsatt, och dödstalen anges nu i lite över hundra samt att runt tusentalet skadats under sammandrabbningarna. Men det inte är bara det egyptiska nationalmuseumet som drabbats av våldsamheterna, flera fängelsen har stormat och tusentals interner har släppts lösa, samtidigt som många kriminella nu passar på att berika sig i polisens frånvaro. På flera hålla runt om i Egyten har privatpersoner gått samman och bildat medborgargarden som bevakar bostadsområden och vägar.
Men våldsamheterna till trots så har Mubarak vägrat att lyssna på protesterna, utan valde i fredags att upplösa den egyptiska regeringen och tillsätta en vicepresident och ny premiärminister. Sedan dess har det i praktiken varit tyst från Mubaraks håll under helgen, kanske i ett försök att undvika att spä på ilskan än mer. I det vaccum som nu skapats av Mubaraks frånfälle, har Mohammed ElBaradei – IAAE:s före detta chef – utnämnt sig själv med flera oppositionspartiers goda minne till revoltens ledare. Detta drag gör förstås att alla blickar nu riktas mot Mubarak, som nu har en svår balansgång framför sig. Å ena sidan kan han avgå, eller försöka slåss om makten. I mångt och mycket handlar Mubaraks framtid på huruvida han kan övertyga den egyptiska militären, som till stora delar hållit sig utanför denna konflikt och hitintills verkar hålla sig neutrala i konflikten.
Det är dock inte bara Mubarak som har hamnat i en knivig sits, även USA:s president Barak Obama har hamnat i ett prekärt läge.
Inte nog med att USA varit delaktig i en rad ytterst tveksamma aktioner i regionen, som invasionen av Irak, statskuppen i Iran eller stödet till Israel, man har också starka band till Mubarak. Som en av de få öppet västvänliga ledarna, har Mubarak haft en särställning bland ledarna i regionen hos USA:s ledning. Administration efter administration har backat upp Mubarak såväl ekonomiskt, militärt som politiskt, och på så sätt fått en mycket viktig allierad i regionen. Mubarak har förstås även han dragit nytta av detta, hans inrikespolitiska ställning är i praktiken ohotad (fram tills nu), delvis genom att han tämligen effektivt spelat på USA:s oro för framväxten av diverse islamistiska rörelser, som t.ex. Det muslimska brödraskapet och därför kunnat gjort sina inskränkningar i det egyptiska samhället utan större internationell kritik.
Givetvis innebär detta att USA nu sitter i en mycket känslig situation, för även om USA ibland välkomnat folkresningar som t.ex. den i Ukraina eller Georgien, så verkar man onekligen vara mer ambivalent i den här frågan. För samtidigt som man givetvis vill stå på god fot med de eventuella nya ledarna, så kan man förstås inte heller bara lämna en viktig allierad vind för våg. Ett annat problem är att USA:s involvering i den här folkresningen torde vara minimal, medan de i Georgien och Ukraina skedde med stöd från USA för att bli av med landets ledning. Så är givetvis inte fallet här, och risken är således tämligen uppenbar att man får en ledning över vilken man inte har någon som helst kontroll över. Oron är förstås stor att det muslimska brödraskapet, en rörelse som Mubarak förbjudit och vars kopplingar till andra islamistiska rörelser är svåra att riktigt utröna, ska få någon som helst inflytande. Risken är förstås inte helt ogrundad, under valet 2005 fick personer med kopplingar brödraskapet, trots att själva rörelsen i sig är förbjuden, runt 20% av rösterna. Riktigt hur stort stöd organisationen egentligen har är dock okänt, men det är ingen underdrift i att påstå att brödraskapet har ett potentiellt brett stöd bland befolkningen i Egypten.
Men det är inte bara USA som har skäl att oroas över utvecklingen, även grannlandet Israel har skär att vara vaksamma över utvecklingen. För i takt med att Israels allt mer konfrontativa utrikespolitik fjärrmat dem från bland annat Turkiet och Jordanien, så har relationen med Egypten stärkts. Inte nog med att Egypten haft en vital roll i dialogen mellan den Palestinska staten och Israel, man delar även gräns med Gaza och den del av den palestinska staten som kontrolleras av Hamas. För även om Egyptens kontroll av gränsen knappast kan anses vara allt för nitisk, innebär den dock att den blockad området ställts under fortsätter. Skulle Mubarak, vilken knappast kan anses hysa några djupare känslor för islamistiska rörelser, ersättas är det förstås stor risk att efterträdaren inte delar hans åsikt i frågan. Det vore förstås en mardröm för Israel, att nu förlora den enda gräns man tidigare bara behövt haft en begränsad bevakning av.
Även bland många palestinier finns säkerligen en viss oro över utvecklingen, även om fredssamtalen – för vilken gång i ordningen har jag glömt – dött av, så har ändå Egypten agerat som en mellanhand i det diplomatiska spelet. Risken är också att Hamas, som till stora delar skys av den sittande palestinska regeringen nu ytterligare kan stärkas politiskt och militärt i och med ett maktskifte i Egypten.
Listan över länder och ledare som nu ser på utvecklingen med viss oro begränsas dock inte bara till Egyptens grannländer, flera arabiska ledare ser nog utvecklingen i Egypten med stor oro och funderingar över hur man ska undvika dem. Egypten är förstås inte ensamma om att lida av ekonomiska svårigheter, bristande demokrati och hög arbetslöshet, i princip gäller detta flera länder i regionen – både i Asien och Afrika. Det finns redan nu tecken på att likande protester nått Jemen, och förra året skakades Iran av en liknande protestvåg, för även om landet använder sig av en tämligen skadeglad vokabulär, så finns det nog skäl även för den iranska regimen att oroas över utvecklingen.
Att Ben Ali avsattes kom säkerligen som en överraskning för många, men knappast något som lär orsakat något större panik. Ben Ali var trots allt ledare i ett tämligen ekonomiskt, militärt och politiskt obetydligt land, vars inflytande måste sägas vara begränsat. Mubarak och Egypten är förstås en helt annan sak, inte nog med att Egypten är Mellersta Österns folkrikaste land, det är också en militär och politisk stormakt i regionen. Mubarak har ett högt anseende bland inte bara västerländska politiker och administrationer, utan även bland många i regionen. Skulle han falla, ja då är förstås risken att många andra ledare sitter väldigt, väldigt illa till.
Många har frågat sig varför USA inte agerar, men det är som jag redan tidigare konstaterat inte helt problemfritt. Å ena sidan vill man förstås inte överge en gammal allierad – vilka signaler sänder det till andra ledare man tyr sig till – samtidigt som man säkerligen inte heller vill bli anklagad för att lägga sig i Egyptens inre angelägenheter. Nu kanske någon vän av ordningen säger att det har man redan gjort, och det är förstås sant. Men samtidigt är det också så att Mubarak mycket väl kan falla, och att USA således vill hålla en dörr öppen för samtal med denna part. Det gäller alltså att gå fram varsamt, och inte trampa någon på tårna.
Ett annat problem är förstås Det muslimska brödraskapet, och även om man gott kan anta att Mubarak överdrivit deras roll i diverse terroraktiviteter, så är dess historia fylld av motsägelser. Med tanke på att USA tidigare sett framväxten av islamistiska rörelser som något som måste stoppas, känns det faktiskt rätt tveksamt till att USA:s – eller någon annan västerländsk administration – skulle frångå detta.
Så vad kommer då hända, jag är inte helt övertygad om att Mubarak kommer att falla, åtminstone inte på kort sikt. Givetvis är hans möjligheter att sitta kvar i oändlighet för länge sedan förbi, men samtidigt ska man inte glömma att vi trots allt talar om en av regionens mäktigaste män. Det är inte bara USA som hållit honom under armarna, utan även flera andra muslimska länder, samt den i detta sammanhang det kanske mindre smickrande Israel.
En annan fråga är förstås vad som kommer att ske om Mubarak avgår, den hitintills tämligen enade oppositionen består av en salig blandning av idealister, socialister, islamister och en absolut majoritet av människor som bara är trötta på den rådande situationen. Riktigt hur dessa i framtiden ska kunna samarbeta ser jag som lite tveksamt, samt det faktum att risken förstås är överhängande att kravallerna och protesterna fortsätter även efter att Mubarak lämnat makten.
Hur kommer omvärlden, och då inte bara USA, se på att det muslimska brödraskapet eventuellt kommer få en framträdande roll i landets styre, och vad skulle hända om brödraskapet övertar makten i landet?
Källor:
ElBaradei: Regeringen måste avgå
Följ utvecklingen i Eygpten
ElBaradei: Det finns ingen väg tillbaka
Wednesday, January 26, 2011
Stenbumlingar väcker känslor
Imorgon (torsdag 27 januari 2011) ska nya rön om stensättningen utanför Ale offentliggöras, något som väckt intresse bland riksmedia för ett ämne som sällan uppmärksammas nämnvärt, nämligen forntidsarekologi. Striden om stensättningen utanför Ale är lång, och för de flesta utomstående tämligen obegriplig, och handlar primärt om när stensättningen i form av ett skepp anlades och vad den användes till. På ena sidan finner vi amatörhistorikern Bob Lind som anser att det är ett monument från bronsåldern, vars syfte varit att fungera som solkalender för att förutsäga sommar- och vintersolståndet. På andra sidan finns arkeologerna som anser att det är ett monument från järnåldern och har använts som gravsättning. Debatten mellan förespråkarna har stundtals varit hätsk, och vid ett flertal tillfällen har diskussionerna mellan de båda sidorna i samband med guidade turer slutat i regelrätta slagsmål.
Problemet handlar primärt om bristerna på några egentliga bevis för någon sida, avsaknaden av några som helst skriftliga källor om stensättningens syfte finns förstås inte och den befintliga arkeologin ger inte heller några större ledtrådar. Detta öppnar förstås upp för en rad – mer eller mindre ogrundade – spekulationer, något som förstås inte är enbart koncentrerat till Ale stenar, och som ibland kan visa sig vara ytterst svåra att bli av med. Samma debatt har förts runt Europas kanske mest kända förhistoriska monument, Stonehenge i England, vars egentliga syfte försvunnit in i glömskan. Idag är dock tämligen övertygad om att de tidigare teserna, om att den restes av druiderna (en intressant grupp jag får återkomma till i ett annat inlägg), saknar helt och hållet grund, något som inte verkar bita på den våg av nydruidism som spritts över de brittiska öarna de senaste åren.
På ett djupare plan väcker dock frågan om Ale stenar en svårare frågeställning, hur ska man tolka bristen på arkeologiska bevis. Med undantag för de medelhavsbaserade högkulturerna under forntiden, så är kunskapen om Europas forntid i bästa fall fragmentarisk. Med undantag för några äventyrslystna antika antropologers verk om vad som fanns utanför de grekiska kolonierna eller det romerska rikets gränser, ytterst begränsade. Den primära kunskapen om vad som skedde i de områden som inte kontrollerades av de antika medelhavsstaterna baseras i grund och botten på arkeologiska utgrävningar och hur dessa fynd ska tolkas. Denna godtycklighet har i mångt och mycket, vilket Ale stenar är ett lysande exempel på, lett till häftiga debatter mellan olika forskningsläger och/eller amatörhistoriker.
Om man nu inte avser massiva arkeologiska utgrävningar, så begränsas arkeologens arbete av att det till synes och sist endast blir en form av titthålskiurgi bakåt i tiden. Viktiga bevis kan, av olika anledningar missas eller kanske till och med saknas i själva utgrävningen trots att de existerat. I andra fall kan arkeologen bli sittande med en oöverskådlig mängd fynd, som kanske inte riktigt är representativt för kulturen/området i stort. Ett tämligen lysande exempel skulle vara om man om 2000 år gräver ut Disneyworld i Florida, och där hittar rester av Musse Pigg, hans kläder och hus. Alla vet förstås idag vem Musse Pigg är, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara så i framtiden, och minnet av den byxbeklädde musen kanske – likt många andra företelser i mänsklighetens historia – bleknat. Om detta nu är det enda arkeologerna finner, är det inte helt otänkbart att man kommer till slutsatsen att man funnit någon form av rituell plats, dit folk vallfärdat för att tillbe denna enorma gnagare iförda röda byxor och stora svarta skor. För att ytterligare komplicera frågan så kanske man dessutom finner en byxlös anka och en långörad hund. Vad ska framtidens folk tänka om oss?
Samma sak som framtidens arkeologer ställs inför den dagen de gräver ut Disneyworld, ställs vår tids arkeologer varje dag. Det kryllar av grav- och stensättningar över hela Europa, i vissa fall kan vi – ofta genom uteslutningsmetoden – avgöra dess syfte eller användningsområde, medan det i andra fall kan vara mindre klart för oss. För på samma sätt som Musse Pigg, Kalle Anka och alla andra Disneyfigurer är tämligen uppenbara för oss, så var de – vanligtvis – kungar eller mäktiga krigsherrar som begravdes i diverse gravsättningar runt om i Europa för dåtidens människor. Det var så självklart för dåtidens människor vilka som låg begravda i t.ex. Uppsala högar eller den massiva anglo-saxiska graven i Sutton Hoo, och att dessa skulle leva kvar i minnet för all tid genom berättelser och sånger om deras storhet. Så har dock inte fallet varit, och det enda vi kan sysselsätta oss med är kvalificerade gissningar.
Men åter till stensättningen i Ale, där vi började denna lilla Odyssé. För frågan är förstås vad dess egentliga syfte är. Linds främsta argument för sin tes är frånvaron av gravar – med undantag för en urna med brända ben – och att han funnit skåror i stenarna som enligt honom sammanfaller med olika astrologiska konstellationer. Samtidigt ska man ha i åtanke att Kol 14 analyser tagna på material under stenarna, vilket måste hamnat under dessa när de restes, sätter de lärda i förarsätet. Att Lind nu påstår sig funnit en stig, som enligt honom härrör från bronsåldern, och via vilken stenarna förts, är mer svårtolkat. Riktigt hur Lind ska finna bevis för att stenarna transporterats via stigen saknas, ett annat problem är förstås att stensättningen återfinns på en höjd som blickar ut över havet och stigen kan ha använts för såväl rituella som vardagliga behov.
Den hitintills frånvarande graven är förstås ett problem för tesen att Ale stenar är en gravsättning, men å andra sidan kan graven ha plundrats och spåren utplånts. Det är också en lämplig placering för en gravsättning, vilken kan ses lång ifrån. Den mänskliga vilja att synas i form av arkitektoniska skrytbyggen var precis lika levande då som nu.
Men det finns förstås en annan orsak till min något tveksamma inställning till Linds tes, och det är frågan om att kunna beräkna sommar- och vintersolståndet, något som brukar vara en återkommande tes hos en rad amatörarkeologer och amatörhistoriker när de ska förklara var monumenten anlagts. Att solen och en rad stjärnkonstellationer dyrkats eller fruktats, är inget nytt och det är troligt att anta att dessa spelade en vital roll i den rituella kalender som styrde den förhistoriska människan. Men att dessa skulle byggt enorma kalendrar finner jag lite tveksamt, snarare är det nog så att man sett till att utnyttja solens gång i samband med riter runt livets kretsgång, där solen helt enkelt används som en allegori över livet. Ett annat problem är förstås det faktum att jorden ändrat sitt läge i jämförelse med solen och andra konstellationer, och att solens bana idag inte överensstämmer med hur den såg ut under förhistorisk tid.
Ett annat av Linds huvudargument är tre så kallade skålgropar, vilka han hävdar härrör från bronsåldern, vilket mycket väl kan stämma, men i princip inte säger ett dugg om stensättningens ålder i sig. I ett europeiskt perspektiv kan man bara konstatera att många förhistoriska kultplatser fortsätter att användas långt in på tidig medeltid, och kanske tom ännu längre. Genom att knyta an till en gammal kultplats så kunde man dels göra ett andligt anspråk på platsen, men även ett världsligt anspråk genom att visa att släkten (klanen, familjen o.s.v.) bott här sedan urminnestider.
Nu ska man förstås inte nödvändigtvis avfärda Linds teser som humbug, det kan mycket väl vara så att området varit en kultplats med långa traditioner och att stensättningen mer ska ses från er rituell och världslig synvinkel. Det viktigaste är kanske inte gravsättningen i sig, utan att det handlar om att knyta ihop dåtid med nutid. Genom att anlägga stensättningen så knyter an man med äldre traditioner och generationer.
Tittar vi på t.ex. de brittiska öarna kan man onekligen hur kultplatser kan ha sin grund i stenåldern och sedan används ända fram till anglo-saxisk tid. Detta trots att den ursprungliga kultplatsen, i form av en gravsättning eller inhängad, sedan länge försvunnit men ersatts av nya gravkummel o.s.v.
Problemet handlar primärt om bristerna på några egentliga bevis för någon sida, avsaknaden av några som helst skriftliga källor om stensättningens syfte finns förstås inte och den befintliga arkeologin ger inte heller några större ledtrådar. Detta öppnar förstås upp för en rad – mer eller mindre ogrundade – spekulationer, något som förstås inte är enbart koncentrerat till Ale stenar, och som ibland kan visa sig vara ytterst svåra att bli av med. Samma debatt har förts runt Europas kanske mest kända förhistoriska monument, Stonehenge i England, vars egentliga syfte försvunnit in i glömskan. Idag är dock tämligen övertygad om att de tidigare teserna, om att den restes av druiderna (en intressant grupp jag får återkomma till i ett annat inlägg), saknar helt och hållet grund, något som inte verkar bita på den våg av nydruidism som spritts över de brittiska öarna de senaste åren.
På ett djupare plan väcker dock frågan om Ale stenar en svårare frågeställning, hur ska man tolka bristen på arkeologiska bevis. Med undantag för de medelhavsbaserade högkulturerna under forntiden, så är kunskapen om Europas forntid i bästa fall fragmentarisk. Med undantag för några äventyrslystna antika antropologers verk om vad som fanns utanför de grekiska kolonierna eller det romerska rikets gränser, ytterst begränsade. Den primära kunskapen om vad som skedde i de områden som inte kontrollerades av de antika medelhavsstaterna baseras i grund och botten på arkeologiska utgrävningar och hur dessa fynd ska tolkas. Denna godtycklighet har i mångt och mycket, vilket Ale stenar är ett lysande exempel på, lett till häftiga debatter mellan olika forskningsläger och/eller amatörhistoriker.
Om man nu inte avser massiva arkeologiska utgrävningar, så begränsas arkeologens arbete av att det till synes och sist endast blir en form av titthålskiurgi bakåt i tiden. Viktiga bevis kan, av olika anledningar missas eller kanske till och med saknas i själva utgrävningen trots att de existerat. I andra fall kan arkeologen bli sittande med en oöverskådlig mängd fynd, som kanske inte riktigt är representativt för kulturen/området i stort. Ett tämligen lysande exempel skulle vara om man om 2000 år gräver ut Disneyworld i Florida, och där hittar rester av Musse Pigg, hans kläder och hus. Alla vet förstås idag vem Musse Pigg är, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara så i framtiden, och minnet av den byxbeklädde musen kanske – likt många andra företelser i mänsklighetens historia – bleknat. Om detta nu är det enda arkeologerna finner, är det inte helt otänkbart att man kommer till slutsatsen att man funnit någon form av rituell plats, dit folk vallfärdat för att tillbe denna enorma gnagare iförda röda byxor och stora svarta skor. För att ytterligare komplicera frågan så kanske man dessutom finner en byxlös anka och en långörad hund. Vad ska framtidens folk tänka om oss?
Samma sak som framtidens arkeologer ställs inför den dagen de gräver ut Disneyworld, ställs vår tids arkeologer varje dag. Det kryllar av grav- och stensättningar över hela Europa, i vissa fall kan vi – ofta genom uteslutningsmetoden – avgöra dess syfte eller användningsområde, medan det i andra fall kan vara mindre klart för oss. För på samma sätt som Musse Pigg, Kalle Anka och alla andra Disneyfigurer är tämligen uppenbara för oss, så var de – vanligtvis – kungar eller mäktiga krigsherrar som begravdes i diverse gravsättningar runt om i Europa för dåtidens människor. Det var så självklart för dåtidens människor vilka som låg begravda i t.ex. Uppsala högar eller den massiva anglo-saxiska graven i Sutton Hoo, och att dessa skulle leva kvar i minnet för all tid genom berättelser och sånger om deras storhet. Så har dock inte fallet varit, och det enda vi kan sysselsätta oss med är kvalificerade gissningar.
Men åter till stensättningen i Ale, där vi började denna lilla Odyssé. För frågan är förstås vad dess egentliga syfte är. Linds främsta argument för sin tes är frånvaron av gravar – med undantag för en urna med brända ben – och att han funnit skåror i stenarna som enligt honom sammanfaller med olika astrologiska konstellationer. Samtidigt ska man ha i åtanke att Kol 14 analyser tagna på material under stenarna, vilket måste hamnat under dessa när de restes, sätter de lärda i förarsätet. Att Lind nu påstår sig funnit en stig, som enligt honom härrör från bronsåldern, och via vilken stenarna förts, är mer svårtolkat. Riktigt hur Lind ska finna bevis för att stenarna transporterats via stigen saknas, ett annat problem är förstås att stensättningen återfinns på en höjd som blickar ut över havet och stigen kan ha använts för såväl rituella som vardagliga behov.
Den hitintills frånvarande graven är förstås ett problem för tesen att Ale stenar är en gravsättning, men å andra sidan kan graven ha plundrats och spåren utplånts. Det är också en lämplig placering för en gravsättning, vilken kan ses lång ifrån. Den mänskliga vilja att synas i form av arkitektoniska skrytbyggen var precis lika levande då som nu.
Men det finns förstås en annan orsak till min något tveksamma inställning till Linds tes, och det är frågan om att kunna beräkna sommar- och vintersolståndet, något som brukar vara en återkommande tes hos en rad amatörarkeologer och amatörhistoriker när de ska förklara var monumenten anlagts. Att solen och en rad stjärnkonstellationer dyrkats eller fruktats, är inget nytt och det är troligt att anta att dessa spelade en vital roll i den rituella kalender som styrde den förhistoriska människan. Men att dessa skulle byggt enorma kalendrar finner jag lite tveksamt, snarare är det nog så att man sett till att utnyttja solens gång i samband med riter runt livets kretsgång, där solen helt enkelt används som en allegori över livet. Ett annat problem är förstås det faktum att jorden ändrat sitt läge i jämförelse med solen och andra konstellationer, och att solens bana idag inte överensstämmer med hur den såg ut under förhistorisk tid.
Ett annat av Linds huvudargument är tre så kallade skålgropar, vilka han hävdar härrör från bronsåldern, vilket mycket väl kan stämma, men i princip inte säger ett dugg om stensättningens ålder i sig. I ett europeiskt perspektiv kan man bara konstatera att många förhistoriska kultplatser fortsätter att användas långt in på tidig medeltid, och kanske tom ännu längre. Genom att knyta an till en gammal kultplats så kunde man dels göra ett andligt anspråk på platsen, men även ett världsligt anspråk genom att visa att släkten (klanen, familjen o.s.v.) bott här sedan urminnestider.
Nu ska man förstås inte nödvändigtvis avfärda Linds teser som humbug, det kan mycket väl vara så att området varit en kultplats med långa traditioner och att stensättningen mer ska ses från er rituell och världslig synvinkel. Det viktigaste är kanske inte gravsättningen i sig, utan att det handlar om att knyta ihop dåtid med nutid. Genom att anlägga stensättningen så knyter an man med äldre traditioner och generationer.
Tittar vi på t.ex. de brittiska öarna kan man onekligen hur kultplatser kan ha sin grund i stenåldern och sedan används ända fram till anglo-saxisk tid. Detta trots att den ursprungliga kultplatsen, i form av en gravsättning eller inhängad, sedan länge försvunnit men ersatts av nya gravkummel o.s.v.
Wednesday, January 12, 2011
Ett idrottsförbund i kris
En institution inom svensk idrott är i ekonomisk gungning, och trots att flera klubbar satsat på nya arenor och förbundet drivit igenom en rad regeländringar för att göra idrotten intressantare flyr publiken. Detta trots att det så kallade ”huliganproblemet” inom idrotten är obefintligt, något som annars tas upp av media och en rad förbund som huvudorsak till publiktappet inom bland annat fotboll och ishockey. Nu senast annonserade en av landets främst klubbar att dess ekonomi är så dålig att man måste ställa in utbetalningar av löner till spelarna, samtidigt som delar av den nybyggda arenans tak inte klarar av snön. Men den här klubben är inte ensam, för några år sedan gick en av Sveriges kanske mest anrika klubbar i konkurs och slogs samman med en mindre klubb, efter några år i de lägre divisionerna är klubben nu tillbaka i högsta serien, där man dock är chanslösa och en degradering känns inte alls speciellt främmande.
Som ni säkert gissat är det bandy jag tänker på, en sport som för de flesta är synonymt med gubbar i keps med läderportfölj, termos och snöglopp som gör det stört omöjligt att se vart bollen är. I praktiken kan konstatera att sporten delar Sverige i två delar, där den ena hälften ser bollen, medan övriga letar förbryllat efter vart bollen tagit vägen. Efter att bandyn i praktiken förklarats kliniskt död under 1980-talet, då Västerås SK totalt dominerade och radade upp SM-gulden, skakades det liv i det döende liket av en uppkomling från Stockholm och Edsbyn.
Med nytt ett nyvaknat intresse från riksmedia över Hammarby Bandy och att en lokal magnat i Edsbyn plöjde ner pengar i klubben och bidrog till Sveriges första inomhushall för bandy, så såg framtiden ljusare ut. Till detta ska också läggas att Sandvikens AIK växt fram till en rejäl konkurrent med Västerås SK,och bandyn således kändes lite mer intressant än under VSK:s total dominans under 1980-talet.
Men det fanns förstås redan då smolk i glädjebägare, nämligen i form av penningstinna ryska bandylag som lockade med höga löner och låga skatter. För en idrott där många hade halvtidstjänster vid sidan av bandyspelandet, var det förstås inte svårt att förstå att spel i den ryska ligan lockade. Detta trots rykten om ekonomiska oegentligheter och problem att få ut löner och så vidare. Ett annat problem bandyn drogs med var väderlaget, och många matcher spelades på planer som mer förde tankarna till vattenpolo än en vinteridrott.
Men det fanns förstås ett annat problem, och det var vikande publiksiffror, något som delvis skyldes på väderlaget, men också att publikunderlaget ändrats och att den schablonmässiga bandybesökaren inte längre existerade. Lösningen på alla dessa problem var inomhushallar, och även om både SAIK och VSK fått löften redan under 1980-talet om sådana, var det lilla Edsbyn som blev först i Sverige med en inomhushall för bandy. Kombinationen av ishallen och en penningstinn affärsman, blev Edsbyn en kraft att räkna med i svensk bandy. Laget radade upp mästerskapstitlar, och detta fick nu flera klubbar och kommuner att inse att bandyhallar var framtiden.
Som svampar sköt de upp ur jorden, och bandyn började ånyo, i kombination med att intresset för de ryska klubbarna minskade, andas framtidstro. Men icke sa Nicke, för förbryllande nog så uteblev publiken. Flera klubbar, däribland VSK och SAIK, har haft osedvanligt svårt att attrahera publiken. I såväl Göranssons arena som ABB Arena gapar stolarna tomma, och publiksnittet i dessa två bandymetropoler är långt under det förväntade. SAIK har nu, delvis på grund av vikande publiksiffror fått skära i utgifterna, och det är väl tämligen troligt att VSK även drabbas av samma öde.
Debatten om publikkrisen inom svensk bandy har dock uteblivit i massmedia, kanske delvis därför att massmedia – samt en rad förbunds – förklaringsmodeller över det minskade publikintresset inte fungerar. För även om såväl VSK och Hammarby har haft en svans av stökiga supportrar, så är det knappast en sport som förknippats med upplopp och slagsmål. Trots dess gemytliga atmosfär, som en rad sportkrönikörer nu anses försvunnit från fotbollen och hockeyn, så sviker publiken.
Förklaringen för mig är tämligen uppenbar, och det är att bandyn i mångt och mycket sålt sin själ till mammon och således också förlorat sin charm.
Kombinationen av arenabyggen och ett försök från klubbarna att attrahera en ny publik har i mångt och mycket skrämt bort den gamla publiken. I bland annat Göranssons arena är det förbjudet att ta med sig egen dryck, och publiken hänvisas istället till pubar och kiosker för sina inköp, vilket går lite stick i stäv med schablonbilden av bandypubliken.
Samtidigt ska man inte glömma att arenorna till viss del tar bort charmen med bandyn, att stå och småfrysa och dricka varm glögg ur den medföljande termosen var en del av charmen med bandy. Det var länge en sport där viploger och restauranger lyste med sin totala frånvaro och matchens höjdpunk var en varm korv.
Ett annat är förstås att riksmedias intresse för bandyn i praktiken är obefintligt, vilket i praktiken begränsats till korta rubriker om bandyklubbarnas usla ekonomiska situation. Nu kanske någon vän av ordningen säger att Sveriges Television sänder en match i veckan, och det är förstås sant. Men problemet är att bandy inte är en tv-sport, och även om förbundet försökt att råda bot på detta genom att införa en större boll, så kvarstår problemet. Bandy ska inte ses på tv, det ska ses live.
Nu kanske det låter som jag är en total bakåtsträvare som lever kvar i en förgången tid, och är emot allt som är nytt. Så är det förstås inte alls, jag är tyvärr av åsikten att bandyhallarna är ett nödvändigt ont, men att de nyttjas fel och att deras tillkomst snarare skrämt iväg publiken än lockat in dem. För i jakten på att attrahera ny publik, så har man glömt bort den gamla publiken som stod och huttrade på träläktare runt om i Sverige. Går jag på ett idrottsarrangemang, går jag dit för klubben i mitt hjärta, inte för någon helhetsupplevelse i form av restauranger och viploger.
Tyvärr har allt för många idrotter, däribland bandyn, blivit så bländade av alla möjligheter att locka till sig nya publikgrupper, att man faktiskt glömt bort det grundläggande inom idrotten. Nämligen själva sporten, vilken nu fått gett plats åt jakten på mer penningstinna publikgrupper, som är villiga att betala överpriser på dricka och mat och där själva arrangemanget är en del av en helhetsupplevelse. Problemet är förstås att den här publiken inte alls är speciellt intresserade av klubbens väl och ve, kan något annat arrangemang ge en bättre helhetsupplevelse, ja då väljer man den istället.
I jakten på att tillfredsställa denna publik har man dock, delvis för att den gamla publiken inte ansågs passa i det nya formatet, jagat bort de som verkligen brydde sig. Det är inte för att bandyn är sämre eller bollarna svåra att se som är bandyns problem, bandyns problem är att man försöker vara något man inte är. Istället för att försöka göra sig av med schablonbilden av bandypubliken, så borde bandyn värna och skydda sin varumärke och inte bli lika själslösa som hockeyn blivit och fotbollen aspirerar att bli.
Som ni säkert gissat är det bandy jag tänker på, en sport som för de flesta är synonymt med gubbar i keps med läderportfölj, termos och snöglopp som gör det stört omöjligt att se vart bollen är. I praktiken kan konstatera att sporten delar Sverige i två delar, där den ena hälften ser bollen, medan övriga letar förbryllat efter vart bollen tagit vägen. Efter att bandyn i praktiken förklarats kliniskt död under 1980-talet, då Västerås SK totalt dominerade och radade upp SM-gulden, skakades det liv i det döende liket av en uppkomling från Stockholm och Edsbyn.
Med nytt ett nyvaknat intresse från riksmedia över Hammarby Bandy och att en lokal magnat i Edsbyn plöjde ner pengar i klubben och bidrog till Sveriges första inomhushall för bandy, så såg framtiden ljusare ut. Till detta ska också läggas att Sandvikens AIK växt fram till en rejäl konkurrent med Västerås SK,och bandyn således kändes lite mer intressant än under VSK:s total dominans under 1980-talet.
Men det fanns förstås redan då smolk i glädjebägare, nämligen i form av penningstinna ryska bandylag som lockade med höga löner och låga skatter. För en idrott där många hade halvtidstjänster vid sidan av bandyspelandet, var det förstås inte svårt att förstå att spel i den ryska ligan lockade. Detta trots rykten om ekonomiska oegentligheter och problem att få ut löner och så vidare. Ett annat problem bandyn drogs med var väderlaget, och många matcher spelades på planer som mer förde tankarna till vattenpolo än en vinteridrott.
Men det fanns förstås ett annat problem, och det var vikande publiksiffror, något som delvis skyldes på väderlaget, men också att publikunderlaget ändrats och att den schablonmässiga bandybesökaren inte längre existerade. Lösningen på alla dessa problem var inomhushallar, och även om både SAIK och VSK fått löften redan under 1980-talet om sådana, var det lilla Edsbyn som blev först i Sverige med en inomhushall för bandy. Kombinationen av ishallen och en penningstinn affärsman, blev Edsbyn en kraft att räkna med i svensk bandy. Laget radade upp mästerskapstitlar, och detta fick nu flera klubbar och kommuner att inse att bandyhallar var framtiden.
Som svampar sköt de upp ur jorden, och bandyn började ånyo, i kombination med att intresset för de ryska klubbarna minskade, andas framtidstro. Men icke sa Nicke, för förbryllande nog så uteblev publiken. Flera klubbar, däribland VSK och SAIK, har haft osedvanligt svårt att attrahera publiken. I såväl Göranssons arena som ABB Arena gapar stolarna tomma, och publiksnittet i dessa två bandymetropoler är långt under det förväntade. SAIK har nu, delvis på grund av vikande publiksiffror fått skära i utgifterna, och det är väl tämligen troligt att VSK även drabbas av samma öde.
Debatten om publikkrisen inom svensk bandy har dock uteblivit i massmedia, kanske delvis därför att massmedia – samt en rad förbunds – förklaringsmodeller över det minskade publikintresset inte fungerar. För även om såväl VSK och Hammarby har haft en svans av stökiga supportrar, så är det knappast en sport som förknippats med upplopp och slagsmål. Trots dess gemytliga atmosfär, som en rad sportkrönikörer nu anses försvunnit från fotbollen och hockeyn, så sviker publiken.
Förklaringen för mig är tämligen uppenbar, och det är att bandyn i mångt och mycket sålt sin själ till mammon och således också förlorat sin charm.
Kombinationen av arenabyggen och ett försök från klubbarna att attrahera en ny publik har i mångt och mycket skrämt bort den gamla publiken. I bland annat Göranssons arena är det förbjudet att ta med sig egen dryck, och publiken hänvisas istället till pubar och kiosker för sina inköp, vilket går lite stick i stäv med schablonbilden av bandypubliken.
Samtidigt ska man inte glömma att arenorna till viss del tar bort charmen med bandyn, att stå och småfrysa och dricka varm glögg ur den medföljande termosen var en del av charmen med bandy. Det var länge en sport där viploger och restauranger lyste med sin totala frånvaro och matchens höjdpunk var en varm korv.
Ett annat är förstås att riksmedias intresse för bandyn i praktiken är obefintligt, vilket i praktiken begränsats till korta rubriker om bandyklubbarnas usla ekonomiska situation. Nu kanske någon vän av ordningen säger att Sveriges Television sänder en match i veckan, och det är förstås sant. Men problemet är att bandy inte är en tv-sport, och även om förbundet försökt att råda bot på detta genom att införa en större boll, så kvarstår problemet. Bandy ska inte ses på tv, det ska ses live.
Nu kanske det låter som jag är en total bakåtsträvare som lever kvar i en förgången tid, och är emot allt som är nytt. Så är det förstås inte alls, jag är tyvärr av åsikten att bandyhallarna är ett nödvändigt ont, men att de nyttjas fel och att deras tillkomst snarare skrämt iväg publiken än lockat in dem. För i jakten på att attrahera ny publik, så har man glömt bort den gamla publiken som stod och huttrade på träläktare runt om i Sverige. Går jag på ett idrottsarrangemang, går jag dit för klubben i mitt hjärta, inte för någon helhetsupplevelse i form av restauranger och viploger.
Tyvärr har allt för många idrotter, däribland bandyn, blivit så bländade av alla möjligheter att locka till sig nya publikgrupper, att man faktiskt glömt bort det grundläggande inom idrotten. Nämligen själva sporten, vilken nu fått gett plats åt jakten på mer penningstinna publikgrupper, som är villiga att betala överpriser på dricka och mat och där själva arrangemanget är en del av en helhetsupplevelse. Problemet är förstås att den här publiken inte alls är speciellt intresserade av klubbens väl och ve, kan något annat arrangemang ge en bättre helhetsupplevelse, ja då väljer man den istället.
I jakten på att tillfredsställa denna publik har man dock, delvis för att den gamla publiken inte ansågs passa i det nya formatet, jagat bort de som verkligen brydde sig. Det är inte för att bandyn är sämre eller bollarna svåra att se som är bandyns problem, bandyns problem är att man försöker vara något man inte är. Istället för att försöka göra sig av med schablonbilden av bandypubliken, så borde bandyn värna och skydda sin varumärke och inte bli lika själslösa som hockeyn blivit och fotbollen aspirerar att bli.
Tuesday, December 28, 2010
Arnstad på nytt korståg
Den självutnämnde historikern Henrik Arnstad har i dagens DN (28 december 2010) gett sig i kast med att, bokstavligen, såga den annars hyllade tv-serien ”Pacific” som har premiär på SVT den 29 december 2010. I sin artikel, som i sann Arnstads anda så blandas dåligt underbyggda fakta med långtgående slutsatser utan någon egentlig grund. Själva slutsatsen av Arnstads artikel är att Pacific i allmänhet och att seriens producenter Steven Speilberg och Tom Hanks går i US Armys ledband och försöker mobilisera det amerikanska folket för nya uppoffringar i kriget mot talibanerna.
Arnstad som jag tidigare kritiserat för tidigare ogrundade påståenden, bland med en debattartikel rörande Finlands relation med Tyskland under kriget, en relation Arnstad under lång tid ”undersökt”. Utgångsläget i denna artikel var en icke publicerad avhandling, som således Arnstad inte läst, om att finska myndigheter bistått tyskarna med att sålla ut judar och kommissarier i de finska krigsfångelägren under 1941. Enligt Arnstad hade således Finland bistått Nazityskland i avrättningarna på judar och politiska kommissarier, men några ytterligare bevis för dessa påståenden har jag inte sett eller hört från Arnstads sida efter avhandlingen publicerats.
Jag kan visserligen hålla med Arnstad om att striderna på Östfronten i mångt och mycket behandlats styvmoderligt, såväl av filmindustrin som inom populärvetenskapen. Landstigningen i Normandie och de efterföljande striderna i västra Frankrike var, sett ur ett större perspektiv små. Den i många populärvetenskapliga verk hyllade operationen runt Falaisefickan i slutet av augusti, där de tyska förlusterna uppgick till runt 60 000 man och mängder med utrustning bleknar i jämförelse med effekterna av den sovjetiska operation Bagration. I samband med denna massiva offensiv den 22 juni 1944, förlorade tyskarna runt 500 000 man och nästan 60 000 fordon, och innebar i praktiken slutet för Armégrupp Mitt.
Å andra sidan kan man väl gott konstatera att sovjetisk och även rysk historieskrivning kraftigt underskattat det Västallierade stödet, speciellt i form av utrustning och annat till Sovjetunionen under kriget.
Men att som Arnstad påstå att:
”Vid tiden för landstigningen i Normandie 1944 återstod enbart demoraliserade rester av den tyska krigsmakten”
Skulle jag inte vilja sträcka mig, när de brittisk-amerikanska styrkorna landsteg i Normandie ställdes de mot några av Nazitysklands främst förband, bl.a. 12. SS-Panzer-Division Hitler Jugend, Panzer-Division Lehr o.s.v. Inte heller var de tyska trupperna, med undantag för de så kallade Ostbataillone till stora delar bestående av "frivilliga" rekryter från sovjetiska krigsfångar, speciellt demoraliserade. Snarare tvärt om pågick det extremt hårda strider runt, framför allt Caen och de amerikanska/brittiska förlusterna var så stora att ersättningsmanskapet inte räckte till att fylla luckorna. Till skillnad från östfronten, där Röda Arméns stridsvagnar i många avseenden var likvärdiga, eller bättre än de tyska, var de västallierades stridsvagnar betydligt sämre än de tyska. Det som ofta fällde avgörandet under striderna i Normandie var inte markstridskrafterna, utan de allierades luftherravälde som tämligen effektivt försvårade de tyska styrkornas rörelsefrihet.
Men Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande och börjar även titta på hur japanerna framställs, vilket han anser vara ”en kliché. Fienden är vilt skrikande figurer (”banzai!”) som drar sina samurajsvärd.” och jämför sedan med Clint Eastwoods filmer ”Flags of our fathers” och ”Letters from Iwo Jima” (båda 2006), där japanerna enligt honom framställs på ett helt annorlunda sätt. Men frågan är om japanerna i ”Flags of our Fathers” i någon avgörande roll framställs speciellt mycket mer annorlunda än i Pacific, jag är faktiskt tveksam. I denna första film, som behandlar vad som hände de som var med om den i amerikansk historieskrivning så berömda flaggresningen på Iwo Jima, framställs faktiskt japanerna på ovan nämnda sätt. Det är först efter att man sett ”Letters from Iwo Jima”, en film som behandlar striderna från de försvarande japanernas synvinkel, som många av händelserna i ”Flags of our Fathers” får sin
förklaring. Skippar du att se ”Letters from Iwo Jima”, förblir såldes många av händelserna oförklarliga, och du ställs med precis samma klichéartiga bild som i ”Pacific”.
Ska jag vara ärlig finner jag Arnstads kritik i detta fallet lite förvirrande och motsägelsefullt. Speciellt som de så kallade "Banzi-angreppen" faktiskt var en återkommande, och ofta tämligen framgångsrikt, taktik mot amerikanerna. Att som på Saipan och - i synnerhet Iwo Jima - använda sig av ett djupare försvar, var mycket ovanligt. Något som framgång med all tydlighet i den av Arnstad så hyllade "Letters from Iwo Jima", där de militära befälhavarna över garnisonen hamnar i bråk om försvaret av själva ön i just denna fråga.
Jag tycker det är lite för mycket begärt att en tv-serie, eller film för den delen, ska behöva förklara avsikter och intentioner för alla…
Men Arnstad slutar inte med det, han fortsätter sedan med att konstatera att:
”För det andra skildrar ”Pacific” kriget utan storskalig historisk kontext, vilket gör det nästan omöjligt för vanliga tittare att problematisera tv-serien”.
Precis vilka problem Arnstad vill att tittarna ska ha i åtanken när de tittar på ”Pacific” vet jag inte, eller vill Arnstad att tv-serien ska föregås av en längre dokumentär som behandlar Japans expansion i Sydostasien och de konflikter som följde i dess spår? Jag är tveksam om många av de så kallade ”vanliga tittare” egentligen skulle få ut något nämnvärt ur en sådan och om det nu skulle hjälpa dem att ”problematisera tv-serien” (vilket mer för tankarna till snömos än seriös kritik).
Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande med att säga att tv-serien inte förklarar varför japanerna sällande kapitulerade och marinkårssoldaternas skryt om att man inte tog några krigsfångar. Arnstad konstaterar kallt att det också fanns en förklaring till detta, och att forskning pekar på att japanska krigsfångar torterades av amerikanska soldater, vilket minskade incidamenten att kapitulera.
Men det är också ett faktum att det i den japanska kulturen skiljer sig många avseenden från den västerländska när det gäller att inte uppfylla sina åtagande, något som gäller än idag. Att kapitulera var de facto ett brott mot detta, och något som således riskerade att dra skam över hela släkten. Till detta ska lägga att Japan under mellankrigsåren i allt högre och högre grad militariserats och att nationalistiska rörelser växt sig starka, och detta även påverkat befolkningen i stort.
Precis vart detta motsägs i tv-serien vet jag inte, även om det saknas några utdragna tortyrscener av japanska krigsfångar, så framgår det tämligen uppenbart för de flesta vad som hände med de få japaner som faktiskt kapitulerade.
Men problemen runt avrättningar av krigsfångar var inte begränsad enbart till striderna i Stilla havet, utan var också tämligen vanliga i Västeuropa och inte bara begränsade till Östfronten. Redan i samband med den tyska invasionen av Frankrike och Benelux-länderna avrättade tyska trupper brittiska soldater, och under striderna runt Caen sommaren 1944 och i Ardennerna vintern 1944/45 beordrades amerikanska och brittiska soldater att inte ta några tyska krigsfångar alls. Denna aspekt av krig är inget nytt, och något som trots konventioner och förbud fortfarande existerar…
Tyvärr slutar inte Arnstads raljerande, för efter att han med som vi sett tveksamma påståenden försökt såga själva tv-serien, så hänger han sig nu åt vidlyftiga spekulationer om tv-seriens tillkomst och egentliga syfte. I konspiratoriska ordalag konstatera han att ”...vi kan lägga märke till att ’Saving Private Ryan’ och ’Band of Brothers’ bägge tillkom åren runt 2000”, en tid som enligt Arnstad omgavs av en försämrad relation mellan USA och dess allierade under det kalla kriget och det fanns en irritation i USA över bristande tacksamhet hos britter och fransmän över USA:s insats i kriget.
Den här konflikten är förstås inte ny och inget unikt slutet av 1990-talet, utan hade sina rötter i den bild av USA:s insats som varit tämligen rådande i Storbritannien allt sedan kriget. Redan under kriget retade sig britterna, och senare även fransmännen, på de amerikanska soldaternas agerande i Storbritannien, som allmänt ansågs vara ”overpaid, oversexed and over here”. De flesta som träffat britter och någon gång pratat andra världskriget, är nog tämligen väl medveten om detta faktum. Men den allt mer infekterade striden mellan USA och Europa har förstås andra grunder än USA:s självbild av sin insats under kriget, utan handlade mer om EU:s roll visavi USA:s på det storpolitiska planet.
Allt detta blundar förstås Arnstad för, och konstatera istället att tv-serien ”Band of Brothers”, en slags spinn-off på ”Saving Private Ryan” (1998) var ett sätt för USA att framställa sig i bättre dager och ”övertyga både amerikaner och européer om USA:s historiska roll som godhetens krigare.” Men Arnstads konspiration rörande ”Band of Brothers” tillkomst slutar inte där, utan han forsätter med att konstatera att ”Bushregeringen jämförde Saddam med Hitler”, och att tv-serien således kan sägas använts i George W. Bushs krigspropaganda.
Som vanligt när det gäller konspiratoriska resonemang så finns det gott om luckor och uppenbara brister i detta resonemang. För det första ska man nog mer se ”Saving Private Ryan” som en del i Spielbergs allt större intresse och engagemang i försöken att minnas Förintelsen och dess offer, inte att ge sig in i något storpolitiskt gräl mellan EU och USA. Den spelades dessutom in under Clintons styre. Det andra är förstås att både Hanks och Spielberg redan i samband med att ”Saving Private Ryan” haft premiär 1998, börjat spåna runt en eventuell tv-serie i samma anda. Det tredje är att den största medfinansiären vid sidan av HBO för ”Band of Brothers” är BBC, och större delen av serien spelades även in i Storbritannien och att majoriteten av skådespelarna vid sidan av huvudpersonerna är britter. Tv-serien hade dessutom premiär den 9 september, det vill säga två dagar innan attacken mot WTC och två år INNAN invasionen av Irak.
Ett annat problem i Arnstads resonemang är att såväl Hanks som Spielberg är uttalade demokrater, till skillnad från den uttalade republikanen Eastwood, vars film ”Flag of our Fathers” just kritiserats av många som krigspropaganda.
Men Arnstads svammel tar inte slut med detta, han fortsätter sedan med att spekulera i huruvida ”The Pacifics” avskalade terräng, större delen av striderna i Stilla Havet utkämpades på små atoller ogästvänliga atoller som ofta dominerades av en avsomnad vulkan. Detta anser Arnstad föra tankarna till Afghanistan, där terrängen också är ogästvänlig.
Med detta resonemang i åtanke borde i princip varenda film som produceras i Hollywood ha någon form av baktanke, t.ex. filmerna om Transformers, som utspelas i Kuwait och i Egypten. Är Decepticons måhända en allegori över Al Qaida, och är Autobots USA och deras allierade i kampen mot terrorn.
Det är förövrigt ett sånt larvigt påstående att det knappast är möjligt att resonera runt utan att få författaren att framstå som förvirrad. Speciellt eftersom filmerna ustpelas i Stilla Havet, och som alla vet är ju Al Qaida förflyttat stora delar av sin verksamhet till den afghanska skärgården.
Att Hollywood producerat en rad propagandafilmer på uppdrag av den amerikanska militären är inget okänt, redan under andra världskriget producerades en rad filmer för att höja moralen bland amerikanerna. Under det kalla kriget fortsatte produktionen, och bland annat John Wayne deltog i kampen mot de onda Vietcong i ”The Green Berets” (1968), medan den ovan nämnda Eastwood bekämpade ondskefulla kubaner på Grenada i ”Heartbreak ridge” (1986).
Men att påstå att ”Saving Private Ryan”, ”Band of Brothers” och ”The Pacific” skulle vara någon form av beställningsjobb, eller ett försök från Hanks/Speilberg att mobilisera USA:s befolkning runt invasionen av Afghanistan och Irak (och ett eventuellt krig mot Iran eller Nordkorea) känns väldigt främmande.
För tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, handlar inte om några övermänskliga soldater som likt Eastwood eller John Wayne mejar ner hundratals fiender utan att blinka och reflektera över sitt beteende. Det handlar inte om några moraliskt överlägsna soldater, vars enda egentliga syfte är att skydda de utsatta bönderna från de vedervärdiga Vietcong eller kubanerna. Det handlar om vanliga människor, som sakta men säkert brutaliserats av de traumatiska upplevelser de bevittnat och som begår övergrepp mot såväl civila som krigsfångar. Båda tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, tar just upp detta moraliska förfall som krig de facto utsätter deltagarna för och de effekter dessa traumatiska upplevelser får på soldaternas agerande och allt mer bristande empati för sina medmänniskor.
Jag är tämligen övertygad att Arnstad kommer återkomma med fler dåligt formulerade debattartiklar i DN, och jag är fortfarande intresserad av vad som hände med den finska avhandlingen om de finska insatsförbanden. För det kan väl inte vara så Arnstad att du, återigen, övertolkat något du inte sett och inte förstått?
För uppenbarligen verkar inte Arnstad likt Hanks och Spielberg (som du så föraktfullt konstaterar), hålla fanan högt när det gäller historisk autencitet.
Källa:
Arnstad som jag tidigare kritiserat för tidigare ogrundade påståenden, bland med en debattartikel rörande Finlands relation med Tyskland under kriget, en relation Arnstad under lång tid ”undersökt”. Utgångsläget i denna artikel var en icke publicerad avhandling, som således Arnstad inte läst, om att finska myndigheter bistått tyskarna med att sålla ut judar och kommissarier i de finska krigsfångelägren under 1941. Enligt Arnstad hade således Finland bistått Nazityskland i avrättningarna på judar och politiska kommissarier, men några ytterligare bevis för dessa påståenden har jag inte sett eller hört från Arnstads sida efter avhandlingen publicerats.
Jag kan visserligen hålla med Arnstad om att striderna på Östfronten i mångt och mycket behandlats styvmoderligt, såväl av filmindustrin som inom populärvetenskapen. Landstigningen i Normandie och de efterföljande striderna i västra Frankrike var, sett ur ett större perspektiv små. Den i många populärvetenskapliga verk hyllade operationen runt Falaisefickan i slutet av augusti, där de tyska förlusterna uppgick till runt 60 000 man och mängder med utrustning bleknar i jämförelse med effekterna av den sovjetiska operation Bagration. I samband med denna massiva offensiv den 22 juni 1944, förlorade tyskarna runt 500 000 man och nästan 60 000 fordon, och innebar i praktiken slutet för Armégrupp Mitt.
Å andra sidan kan man väl gott konstatera att sovjetisk och även rysk historieskrivning kraftigt underskattat det Västallierade stödet, speciellt i form av utrustning och annat till Sovjetunionen under kriget.
Men att som Arnstad påstå att:
”Vid tiden för landstigningen i Normandie 1944 återstod enbart demoraliserade rester av den tyska krigsmakten”
Skulle jag inte vilja sträcka mig, när de brittisk-amerikanska styrkorna landsteg i Normandie ställdes de mot några av Nazitysklands främst förband, bl.a. 12. SS-Panzer-Division Hitler Jugend, Panzer-Division Lehr o.s.v. Inte heller var de tyska trupperna, med undantag för de så kallade Ostbataillone till stora delar bestående av "frivilliga" rekryter från sovjetiska krigsfångar, speciellt demoraliserade. Snarare tvärt om pågick det extremt hårda strider runt, framför allt Caen och de amerikanska/brittiska förlusterna var så stora att ersättningsmanskapet inte räckte till att fylla luckorna. Till skillnad från östfronten, där Röda Arméns stridsvagnar i många avseenden var likvärdiga, eller bättre än de tyska, var de västallierades stridsvagnar betydligt sämre än de tyska. Det som ofta fällde avgörandet under striderna i Normandie var inte markstridskrafterna, utan de allierades luftherravälde som tämligen effektivt försvårade de tyska styrkornas rörelsefrihet.
Men Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande och börjar även titta på hur japanerna framställs, vilket han anser vara ”en kliché. Fienden är vilt skrikande figurer (”banzai!”) som drar sina samurajsvärd.” och jämför sedan med Clint Eastwoods filmer ”Flags of our fathers” och ”Letters from Iwo Jima” (båda 2006), där japanerna enligt honom framställs på ett helt annorlunda sätt. Men frågan är om japanerna i ”Flags of our Fathers” i någon avgörande roll framställs speciellt mycket mer annorlunda än i Pacific, jag är faktiskt tveksam. I denna första film, som behandlar vad som hände de som var med om den i amerikansk historieskrivning så berömda flaggresningen på Iwo Jima, framställs faktiskt japanerna på ovan nämnda sätt. Det är först efter att man sett ”Letters from Iwo Jima”, en film som behandlar striderna från de försvarande japanernas synvinkel, som många av händelserna i ”Flags of our Fathers” får sin
förklaring. Skippar du att se ”Letters from Iwo Jima”, förblir såldes många av händelserna oförklarliga, och du ställs med precis samma klichéartiga bild som i ”Pacific”.
Ska jag vara ärlig finner jag Arnstads kritik i detta fallet lite förvirrande och motsägelsefullt. Speciellt som de så kallade "Banzi-angreppen" faktiskt var en återkommande, och ofta tämligen framgångsrikt, taktik mot amerikanerna. Att som på Saipan och - i synnerhet Iwo Jima - använda sig av ett djupare försvar, var mycket ovanligt. Något som framgång med all tydlighet i den av Arnstad så hyllade "Letters from Iwo Jima", där de militära befälhavarna över garnisonen hamnar i bråk om försvaret av själva ön i just denna fråga.
Jag tycker det är lite för mycket begärt att en tv-serie, eller film för den delen, ska behöva förklara avsikter och intentioner för alla…
Men Arnstad slutar inte med det, han fortsätter sedan med att konstatera att:
”För det andra skildrar ”Pacific” kriget utan storskalig historisk kontext, vilket gör det nästan omöjligt för vanliga tittare att problematisera tv-serien”.
Precis vilka problem Arnstad vill att tittarna ska ha i åtanken när de tittar på ”Pacific” vet jag inte, eller vill Arnstad att tv-serien ska föregås av en längre dokumentär som behandlar Japans expansion i Sydostasien och de konflikter som följde i dess spår? Jag är tveksam om många av de så kallade ”vanliga tittare” egentligen skulle få ut något nämnvärt ur en sådan och om det nu skulle hjälpa dem att ”problematisera tv-serien” (vilket mer för tankarna till snömos än seriös kritik).
Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande med att säga att tv-serien inte förklarar varför japanerna sällande kapitulerade och marinkårssoldaternas skryt om att man inte tog några krigsfångar. Arnstad konstaterar kallt att det också fanns en förklaring till detta, och att forskning pekar på att japanska krigsfångar torterades av amerikanska soldater, vilket minskade incidamenten att kapitulera.
Men det är också ett faktum att det i den japanska kulturen skiljer sig många avseenden från den västerländska när det gäller att inte uppfylla sina åtagande, något som gäller än idag. Att kapitulera var de facto ett brott mot detta, och något som således riskerade att dra skam över hela släkten. Till detta ska lägga att Japan under mellankrigsåren i allt högre och högre grad militariserats och att nationalistiska rörelser växt sig starka, och detta även påverkat befolkningen i stort.
Precis vart detta motsägs i tv-serien vet jag inte, även om det saknas några utdragna tortyrscener av japanska krigsfångar, så framgår det tämligen uppenbart för de flesta vad som hände med de få japaner som faktiskt kapitulerade.
Men problemen runt avrättningar av krigsfångar var inte begränsad enbart till striderna i Stilla havet, utan var också tämligen vanliga i Västeuropa och inte bara begränsade till Östfronten. Redan i samband med den tyska invasionen av Frankrike och Benelux-länderna avrättade tyska trupper brittiska soldater, och under striderna runt Caen sommaren 1944 och i Ardennerna vintern 1944/45 beordrades amerikanska och brittiska soldater att inte ta några tyska krigsfångar alls. Denna aspekt av krig är inget nytt, och något som trots konventioner och förbud fortfarande existerar…
Tyvärr slutar inte Arnstads raljerande, för efter att han med som vi sett tveksamma påståenden försökt såga själva tv-serien, så hänger han sig nu åt vidlyftiga spekulationer om tv-seriens tillkomst och egentliga syfte. I konspiratoriska ordalag konstatera han att ”...vi kan lägga märke till att ’Saving Private Ryan’ och ’Band of Brothers’ bägge tillkom åren runt 2000”, en tid som enligt Arnstad omgavs av en försämrad relation mellan USA och dess allierade under det kalla kriget och det fanns en irritation i USA över bristande tacksamhet hos britter och fransmän över USA:s insats i kriget.
Den här konflikten är förstås inte ny och inget unikt slutet av 1990-talet, utan hade sina rötter i den bild av USA:s insats som varit tämligen rådande i Storbritannien allt sedan kriget. Redan under kriget retade sig britterna, och senare även fransmännen, på de amerikanska soldaternas agerande i Storbritannien, som allmänt ansågs vara ”overpaid, oversexed and over here”. De flesta som träffat britter och någon gång pratat andra världskriget, är nog tämligen väl medveten om detta faktum. Men den allt mer infekterade striden mellan USA och Europa har förstås andra grunder än USA:s självbild av sin insats under kriget, utan handlade mer om EU:s roll visavi USA:s på det storpolitiska planet.
Allt detta blundar förstås Arnstad för, och konstatera istället att tv-serien ”Band of Brothers”, en slags spinn-off på ”Saving Private Ryan” (1998) var ett sätt för USA att framställa sig i bättre dager och ”övertyga både amerikaner och européer om USA:s historiska roll som godhetens krigare.” Men Arnstads konspiration rörande ”Band of Brothers” tillkomst slutar inte där, utan han forsätter med att konstatera att ”Bushregeringen jämförde Saddam med Hitler”, och att tv-serien således kan sägas använts i George W. Bushs krigspropaganda.
Som vanligt när det gäller konspiratoriska resonemang så finns det gott om luckor och uppenbara brister i detta resonemang. För det första ska man nog mer se ”Saving Private Ryan” som en del i Spielbergs allt större intresse och engagemang i försöken att minnas Förintelsen och dess offer, inte att ge sig in i något storpolitiskt gräl mellan EU och USA. Den spelades dessutom in under Clintons styre. Det andra är förstås att både Hanks och Spielberg redan i samband med att ”Saving Private Ryan” haft premiär 1998, börjat spåna runt en eventuell tv-serie i samma anda. Det tredje är att den största medfinansiären vid sidan av HBO för ”Band of Brothers” är BBC, och större delen av serien spelades även in i Storbritannien och att majoriteten av skådespelarna vid sidan av huvudpersonerna är britter. Tv-serien hade dessutom premiär den 9 september, det vill säga två dagar innan attacken mot WTC och två år INNAN invasionen av Irak.
Ett annat problem i Arnstads resonemang är att såväl Hanks som Spielberg är uttalade demokrater, till skillnad från den uttalade republikanen Eastwood, vars film ”Flag of our Fathers” just kritiserats av många som krigspropaganda.
Men Arnstads svammel tar inte slut med detta, han fortsätter sedan med att spekulera i huruvida ”The Pacifics” avskalade terräng, större delen av striderna i Stilla Havet utkämpades på små atoller ogästvänliga atoller som ofta dominerades av en avsomnad vulkan. Detta anser Arnstad föra tankarna till Afghanistan, där terrängen också är ogästvänlig.
Med detta resonemang i åtanke borde i princip varenda film som produceras i Hollywood ha någon form av baktanke, t.ex. filmerna om Transformers, som utspelas i Kuwait och i Egypten. Är Decepticons måhända en allegori över Al Qaida, och är Autobots USA och deras allierade i kampen mot terrorn.
Det är förövrigt ett sånt larvigt påstående att det knappast är möjligt att resonera runt utan att få författaren att framstå som förvirrad. Speciellt eftersom filmerna ustpelas i Stilla Havet, och som alla vet är ju Al Qaida förflyttat stora delar av sin verksamhet till den afghanska skärgården.
Att Hollywood producerat en rad propagandafilmer på uppdrag av den amerikanska militären är inget okänt, redan under andra världskriget producerades en rad filmer för att höja moralen bland amerikanerna. Under det kalla kriget fortsatte produktionen, och bland annat John Wayne deltog i kampen mot de onda Vietcong i ”The Green Berets” (1968), medan den ovan nämnda Eastwood bekämpade ondskefulla kubaner på Grenada i ”Heartbreak ridge” (1986).
Men att påstå att ”Saving Private Ryan”, ”Band of Brothers” och ”The Pacific” skulle vara någon form av beställningsjobb, eller ett försök från Hanks/Speilberg att mobilisera USA:s befolkning runt invasionen av Afghanistan och Irak (och ett eventuellt krig mot Iran eller Nordkorea) känns väldigt främmande.
För tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, handlar inte om några övermänskliga soldater som likt Eastwood eller John Wayne mejar ner hundratals fiender utan att blinka och reflektera över sitt beteende. Det handlar inte om några moraliskt överlägsna soldater, vars enda egentliga syfte är att skydda de utsatta bönderna från de vedervärdiga Vietcong eller kubanerna. Det handlar om vanliga människor, som sakta men säkert brutaliserats av de traumatiska upplevelser de bevittnat och som begår övergrepp mot såväl civila som krigsfångar. Båda tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, tar just upp detta moraliska förfall som krig de facto utsätter deltagarna för och de effekter dessa traumatiska upplevelser får på soldaternas agerande och allt mer bristande empati för sina medmänniskor.
Jag är tämligen övertygad att Arnstad kommer återkomma med fler dåligt formulerade debattartiklar i DN, och jag är fortfarande intresserad av vad som hände med den finska avhandlingen om de finska insatsförbanden. För det kan väl inte vara så Arnstad att du, återigen, övertolkat något du inte sett och inte förstått?
För uppenbarligen verkar inte Arnstad likt Hanks och Spielberg (som du så föraktfullt konstaterar), hålla fanan högt när det gäller historisk autencitet.
Källa:
Friday, December 24, 2010
God Jul och gott nytt år
Jag önskar bloggens läsare en riktigt, riktigt god jul och ett riktigt gott nytt år. Tyvärr har jag inte haft tid till att skriva fler inlägg, det tar trots allt tid att skriva ihop många av inläggen pga efterforskningar o.s.v.
Ska försöka lova att bättra mig!
Ska försöka lova att bättra mig!
Friday, December 17, 2010
Himmlers muslimska soldater - 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Handschar" (del två)
Samtidigt som läget i Jugoslavien blev allt värre och värre, under 1942 intog Titos partisaner flera viktiga Chetnik områden, samtidigt som de ockuperade arméerna var involverade i förödande strider på östfronten. Under slutet av 1942 hade den kombinerade tysk-italienska armén tvingats till en näst intill panikartad reträtt, samtidigt som Västallierade styrkor landstigit i Nordafrika och nu hotade att ringa in de undanflyende tyska och italienska trupperna. På Östfronten var läget än värre, efter hårda strider runt Stalingrad, hade sovjetiska styrkor i november inlett en massiv motoffensiv som inneburit att hela den 6:e Armén, i vilken det kroatiska bidraget till Hitlers korståg mot kommunismen ingick, nu var inringad. Försöken att undsätta de allt mer trängda styrkorna misslyckades, och i början av februari 1943 tvingades de sista kvarvarande styrkorna kapitulera. Hundratusentals tyska, italienska, ungerska och rumänska styrkor marscherade österut till ett ovisst öde i de sovjetiska fånglägren i Sibirien. Under våren lyckades dock tyskarna, främst genom – ofta emot Hitlers order – taktiska reträtter, stabilisera fronten. Lika framgångsrika var dock inte de tysk-italienska trupperna i Nordafrika, vilka i maj 1943 tvingades kapitulera.
Situationen i Nordafrika och på Östfronten påverkade givetvis tyskarnas möjlighet att bekämpa Titos partisaner, vilka nu dessutom lyckats utmanövrera Chetniks i kampen om de Västallierades bistånd av utrustning. De allt mer trängda Chetniksförbanden knöts ännu starkare till tyskarna, vilka nu led av akuta problem med att bemanna sina styrkor i regionen. Situationen blev inte heller bättre av att de Västallierade landsteg på Sicilien, samtidigt som den sista stora tyska offensiven på Östfronten kom av sig och mycket manskap och utrustning skickades till Italien.
I september kom nästa slag, bara veckor efter att de västallierade landstigit på Italiens fastland avsattes Mussolini, den tillfällige ersättaren, fältmarskalk Pietro Badgoli, bedyrade sin trohet till Axelmakterna. Hitler var dock inte imponerad av den italienske fältmarskalken som han misstänkte (och troligen visste) förde fredsförhandlingar med de allierade. I september 1943 undertecknade den italienske förhandlaren i Portugal under ett vapenstillestånd, och i ett slag var den forne allierade en fiende. Tyskarna som länge misstänkt italienarna för att inte spela med öppna kort, satte genast igång sina planer för att minimera skadorna av det italienska avhoppet. Lika insatta var dock inte de italienska soldaterna, vilka överhuvudtaget inte informerats om det kommande avhoppet. Hundratusentals italienska trupper på Balkan, främst i västra Jugoslavien och i den grekiska övärlden, stod utan förhållningsorder. Många valde att lämna barackerna och försöka ta sig tillbaka till Italien, andra flydde upp i bergen för att ansluta sig till partisanerna medan andra fortsatte att slåss tillsammans med tyskarna. Tyska trupper, bland annat Prinz Eugen, i Jugoslavien skickades in i den italienska zonen för att avväpna de italienska trupperna, för att på så sätt minimera riskerna för att Titos partisaner fick tillgång till italiensk utrustning. I de flesta fall gick det förhållandevis lugnt till, de flesta italienska soldater valde att frivilligt kapitulera, men runt den kroatiska staden Dubrovnik motsatte sig den italienska garnisonen de tyska trupperna, och hårda strider följde. Först efter tre dagar kunde de tyska trupperna inta staden och ta de kvarvarande italienska trupperna som krigsfångar.
Det italienska avhoppet var förstås inte bara en politisk missräkning, det var – i synnerhet i Jugoslavien – ett stort militärt avbräck. Visserligen hyste de tyska befälhavarna inte allt för höga tankar om de italienska soldaternas inställning och motivering, men de hade trots allt inneburit en viss avlastning för de tunt utspridda tyska ockupationstrupperna. Nu tvingades man försöka kontrollera, med samma styrka, ett ännu större område. Visserligen överläts fler områden till Bulgarien, men grundproblemet kvarstod, de tyska styrkorna i Jugoslavien var alldeles för fåtaliga för att effektivt kunna kontrollera annat än de större städerna eller viktiga transportleder.
I Berlin hade som sagt Heinrich Himmler redan i slutet av 1942 påbörjat arbetet med att söka nya vägar att finna nya rekryter, på Östfronten hade tyska förband – i princip redan i samband med Operation Barbarossa och mot Hitler uttryckliga order – använt sig av sovjetiska krigsfångar eller etniska minoriteter som hjälptrupper. I takt med att situationen – i likhet med läget i Jugoslavien – förvärrades bakom frontlinjerna, tvingades till slut även Hitler frångå sina order om att inte utrusta lokalbefolkningen med vapen. Man satte även upp en rad legioner, primärt bestående av minoriteter från Kaukasus, varav de flesta imponerade stort på de tyska trupperna. Många av dessa legioner bestod av muslimer, vilka förföljts under Stalins styre och i många fall välkomnade de invaderande tyskarna som befriare. Trots den inledande motvilja imponerades Himmler av berättelserna om de ofta modiga, och även mycket trogna, muslimska frivilliga som stred på tyskarnas sida.
Det var dock inte bara Himmler som såg en möjlighet, såväl det tyska utrikesdepartementet som den militära underrättelsetjänsten Abwehr så de muslimska frivilliga som en viktig resurs i kampen mot både Sovjetunionen och Storbritannien. Britterna kontrollerade efter det Osmanska rikets sammanbrott stora delar av Mellersta Östern, där missnöjet mot de brittiska överherrarna växte. Ett liknande missnöje återfanns bland de miljontals muslimska invånarna i Sovjetunionen, vilka främst bestod av turkiska folkslag, som under Stalins styre förföljts och i vissa fall fördrivits från sina forna hem.
Möjligheterna att skapa en massiv resning i dessa regioner tilltalade givetvis tyskarna, men medan muslimerna i Sovjetunionen i många fall befann sig under ockupation av tyskarna, var de tyska kontakterna med muslimerna i Mellersta Östern tämligen begränsade. Försöken att skapa en arabisk legion mötte ingen större framgång, majoriteten av soldaterna bestod av arabiska studenter på tyska universitet eller nordafrikaner boende i Frankrike. I samband med upproret i Irak 1942 fanns planer på att försöka flyga in delar av legionen, men britterna hann slå ner upproret innan planerna kunde sättas i verket och legionen användes istället för att bekämpa grekiska partisaner.
Det fanns dock en stor grupp muslimer som tyskarna kontrollerade, nämligen den muslimska befolkningen i Bosnien. I det bokstavliga inbördeskrig nu rasade i Jugoslavien mellan kroater och serber hade den bosnisk muslimska befolkningen, vilken bestod av de kroater och serber som konverterat till islam under den turkiska ockupationen av Balkan, hamnat i mellan hammaren och städet. Utan någon större förkärlek till vare sig kroatiska eller serbiska nationalister, eller för den delen Titos partisaner, hade bosnierna hamnat i ett slags ingenmansland där de utsattes för övergrepp av såväl kroater, serber och partisaner. Det återfanns visserligen bosniska förband inom den kroatiska armén, men dessa verkar i allmänhet haft lågt stridsvärde och behandlats tämligen styvmoderligt av kroaterna.
Himmler fann dock bosnierna intressanta, inte bara i militärt hänseende, utan även politiskt. Men försöken att vinna över Hitler på hans sida var svårare, Hitler hade inte bara ideologiska orsaker att motsätta sig Himmlers planer, utan även politiska. För även om Kroatien i allt utom namnet var en tysk marionettregim, så var Hitler ovillig att distansera sig från kroaterna. Skapandet av en bosnisk division kunde tolkas som ett tyskt medgivande till grundandet av en bosnisk stat, något som onekligen komplicerades då Bosnien-Hercegovina tillhörde den självständiga kroatiska staten. Himmler och flera andra försökte övertyga Hitler om fördelarna, samt att det dessutom kunde ses som en slags fortsättning på de bosniska förband som existerat under det Österrikisk-Ungerska samväldet.
Det allt mer försämrade militära läget, samt möjligheterna att kanske attrahera muslimer boende i Mellersta Östern, vägde slutligen över och Himmler fick till slut godkänt för sin plan på en muslimsk SS division i början av 1943.
Nu påbörjades nästa fas, nämligen att försöka övertyga de väldigt ovilliga kroatiska myndigheterna, som tämligen omgående började sätta käppar i hjulet. Pavelić var orolig att skapandet av ett bosniskt förband kunde uppmuntra bosnisk separatism, och dessutom beröva den kroatiska krigsmakten rekryter. De tyska representanterna fick gå varsamt fram och tvingades, om än bara på papper, att tillmötesgå flera av de kroatiska kraven. Men trots kroaternas, om än mycket motvilliga, godkännande av rekryteringen av bosniska frivilliga, så var inte kroaterna speciellt villiga att bistå i arbetet. Faktum är att man inledningsvis, tills dessa att tyskarna till slut tröttnade och röt till, motarbetade rekryteringen genom att hota och trakassera frivilliga. Kroaterna var förstås inte ensamma om att försöka motarbeta bildandet av den nya divisionen, även Titos partisaner såg till att visa vad som väntade eventuella frivilliga och deras familjer. Detta till trots så kunde tyskarna till slut, om än efter vissa problem, fylla en hel division med ”frivilliga”. Den diplomatiska konflikten med kroaterna, och partisanernas agerande, gjorde dock att tyskarna var något motvilliga till att låta divisionen utbildas i Jugoslavien. För att minska risken för kroatiska påtryckningar och infiltration av partisanerna, beslöt de ansvariga att utbildningen av divisionen skulle ske i Frankrike.
När nyheten om att hela divisionen skulle förflyttas till Frankrike nådde rekryterna, började det jäsa bland dessa. Många var oroliga att familj och släktingar skulle råka illa ut medan de var borta, och många inte helt litade på tyskarnas löfte om att dessa skulle beskyddas. I början av sommaren 1943 började så divisionen, som gick under beteckningen Kroatische SS-Freiwilligen Division, transporteras till Frankrike. Det stod tämligen klart att moralen i divisionen kunde varit bättre, många av bosnierna var motvilliga att lämna Jugoslavien och sina släktingar ensamma. Situationen blev inte heller bättre av de tämligen fördomsfulla tyska officerarna, av vilka många hämtats från andra Waffen S.S. divisioner eller var etniska tyskar från den kroatiska armén (vilka dessutom ofta fick agera tolkar).
Divisionen påbörjade sent omsider sin utbildning i södra Frankrike, men det gick trögt. Bristen på utbildad personal bland bosnierna, språkförbistringar och nedlåtande behandling av de tyska officerarna gjorde att divisionen gjorde få framsteg. Under natten mellan den 16 och 17 september dessutom skakades divisionen av ett myteri, då manskap ur ingenjörsbataljoner (SS-Gebirgs Pionier Bataillone 13) som var stationerat i Villefrance de Rouergue avrättade ett antal tyska officerare och försökte övertala övriga att ansluta sig till den franska motståndsrörelsen. Myteriet slogs dock snabbt ner av lojala bosnier tillsammans med anländande tyska soldater, och flera av ledarna avrättades medan personer som ansågs som säkerhetsrisker skickades till koncentrationsläger.
Myteriet gjorde att Himmler personligen såg till att omorganisera divisionen för att försöka undvika liknande pinsamheter. I ett försök att höja den tämligen låga moralen besöktes divisionen av Muftin av Jerusalem, en hög andlig muslimsk ledare som tagit sig till Tyskland efter att ha lyckats undkommit britterna i Palestina och nu användes flitigt av Tyskland i deras försök att väcka uppror bland muslimerna i Mellersta Östern. Under överinseende av Muftin instiftades även en imamskola i Berlin, vilka sedan tilldelades flera av de bosniska förbanden. I ytterligare ett försök att minska spänningarna inom divisionen, så förklarade Himmler att den tyska stampersonalen genast måste sluta med sin nedlåtande behandling av bosnierna.
Efter dessa åtgärder återgick divisionen till sin utbildning, som slutfördes i all hast på grund av det allt mer försämrade läget på Balkan efter Italiens avhopp, och i februari 1944 var divisionen (som nu fått beteckningen 13. SS-Freiwilligen-Bosnien-Herzegowina-Geibrgs-Division (Kroatien)) tillbaka i Bosnien. Divisionen sattes genast in för att bekämpa Titos partisaner, och fick snabbt ett tämligen gott rykte bland de tyska förbanden. Det var dock inte alla som jublade över divisionens återkomst, de kroatiska myndigheterna var fortfarande fientligt inställd till själva idén, och efter en rad ordväxlingar mellan kroaterna och tyskarna beslöt SS för att återigen byta namn på divisionen till 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS ”Handschar” (kroatische Nr. 1). (Handschar är det bosniska namnet på en slags böjd kniv/kortsvärd, vilket också blev divisionens symbol.)
Framgångarna med divisionen, myteriet till trots, gjorde att Himmler nu beordrade att ytterligare en division skulle bildas, 23. Waffen-Gebirgs-Division ”Kama” (kroatische Nr. 2) och Handschar fick offra ett regemente till den nyuppsatta divisionen. Samtidigt som divisionen sattes in i striderna i Jugoslavien, så hade nu krigslyckan i största allmänhet vänt för tyskarna…
Situationen i Nordafrika och på Östfronten påverkade givetvis tyskarnas möjlighet att bekämpa Titos partisaner, vilka nu dessutom lyckats utmanövrera Chetniks i kampen om de Västallierades bistånd av utrustning. De allt mer trängda Chetniksförbanden knöts ännu starkare till tyskarna, vilka nu led av akuta problem med att bemanna sina styrkor i regionen. Situationen blev inte heller bättre av att de Västallierade landsteg på Sicilien, samtidigt som den sista stora tyska offensiven på Östfronten kom av sig och mycket manskap och utrustning skickades till Italien.
I september kom nästa slag, bara veckor efter att de västallierade landstigit på Italiens fastland avsattes Mussolini, den tillfällige ersättaren, fältmarskalk Pietro Badgoli, bedyrade sin trohet till Axelmakterna. Hitler var dock inte imponerad av den italienske fältmarskalken som han misstänkte (och troligen visste) förde fredsförhandlingar med de allierade. I september 1943 undertecknade den italienske förhandlaren i Portugal under ett vapenstillestånd, och i ett slag var den forne allierade en fiende. Tyskarna som länge misstänkt italienarna för att inte spela med öppna kort, satte genast igång sina planer för att minimera skadorna av det italienska avhoppet. Lika insatta var dock inte de italienska soldaterna, vilka överhuvudtaget inte informerats om det kommande avhoppet. Hundratusentals italienska trupper på Balkan, främst i västra Jugoslavien och i den grekiska övärlden, stod utan förhållningsorder. Många valde att lämna barackerna och försöka ta sig tillbaka till Italien, andra flydde upp i bergen för att ansluta sig till partisanerna medan andra fortsatte att slåss tillsammans med tyskarna. Tyska trupper, bland annat Prinz Eugen, i Jugoslavien skickades in i den italienska zonen för att avväpna de italienska trupperna, för att på så sätt minimera riskerna för att Titos partisaner fick tillgång till italiensk utrustning. I de flesta fall gick det förhållandevis lugnt till, de flesta italienska soldater valde att frivilligt kapitulera, men runt den kroatiska staden Dubrovnik motsatte sig den italienska garnisonen de tyska trupperna, och hårda strider följde. Först efter tre dagar kunde de tyska trupperna inta staden och ta de kvarvarande italienska trupperna som krigsfångar.
Det italienska avhoppet var förstås inte bara en politisk missräkning, det var – i synnerhet i Jugoslavien – ett stort militärt avbräck. Visserligen hyste de tyska befälhavarna inte allt för höga tankar om de italienska soldaternas inställning och motivering, men de hade trots allt inneburit en viss avlastning för de tunt utspridda tyska ockupationstrupperna. Nu tvingades man försöka kontrollera, med samma styrka, ett ännu större område. Visserligen överläts fler områden till Bulgarien, men grundproblemet kvarstod, de tyska styrkorna i Jugoslavien var alldeles för fåtaliga för att effektivt kunna kontrollera annat än de större städerna eller viktiga transportleder.
I Berlin hade som sagt Heinrich Himmler redan i slutet av 1942 påbörjat arbetet med att söka nya vägar att finna nya rekryter, på Östfronten hade tyska förband – i princip redan i samband med Operation Barbarossa och mot Hitler uttryckliga order – använt sig av sovjetiska krigsfångar eller etniska minoriteter som hjälptrupper. I takt med att situationen – i likhet med läget i Jugoslavien – förvärrades bakom frontlinjerna, tvingades till slut även Hitler frångå sina order om att inte utrusta lokalbefolkningen med vapen. Man satte även upp en rad legioner, primärt bestående av minoriteter från Kaukasus, varav de flesta imponerade stort på de tyska trupperna. Många av dessa legioner bestod av muslimer, vilka förföljts under Stalins styre och i många fall välkomnade de invaderande tyskarna som befriare. Trots den inledande motvilja imponerades Himmler av berättelserna om de ofta modiga, och även mycket trogna, muslimska frivilliga som stred på tyskarnas sida.
Det var dock inte bara Himmler som såg en möjlighet, såväl det tyska utrikesdepartementet som den militära underrättelsetjänsten Abwehr så de muslimska frivilliga som en viktig resurs i kampen mot både Sovjetunionen och Storbritannien. Britterna kontrollerade efter det Osmanska rikets sammanbrott stora delar av Mellersta Östern, där missnöjet mot de brittiska överherrarna växte. Ett liknande missnöje återfanns bland de miljontals muslimska invånarna i Sovjetunionen, vilka främst bestod av turkiska folkslag, som under Stalins styre förföljts och i vissa fall fördrivits från sina forna hem.
Möjligheterna att skapa en massiv resning i dessa regioner tilltalade givetvis tyskarna, men medan muslimerna i Sovjetunionen i många fall befann sig under ockupation av tyskarna, var de tyska kontakterna med muslimerna i Mellersta Östern tämligen begränsade. Försöken att skapa en arabisk legion mötte ingen större framgång, majoriteten av soldaterna bestod av arabiska studenter på tyska universitet eller nordafrikaner boende i Frankrike. I samband med upproret i Irak 1942 fanns planer på att försöka flyga in delar av legionen, men britterna hann slå ner upproret innan planerna kunde sättas i verket och legionen användes istället för att bekämpa grekiska partisaner.
Det fanns dock en stor grupp muslimer som tyskarna kontrollerade, nämligen den muslimska befolkningen i Bosnien. I det bokstavliga inbördeskrig nu rasade i Jugoslavien mellan kroater och serber hade den bosnisk muslimska befolkningen, vilken bestod av de kroater och serber som konverterat till islam under den turkiska ockupationen av Balkan, hamnat i mellan hammaren och städet. Utan någon större förkärlek till vare sig kroatiska eller serbiska nationalister, eller för den delen Titos partisaner, hade bosnierna hamnat i ett slags ingenmansland där de utsattes för övergrepp av såväl kroater, serber och partisaner. Det återfanns visserligen bosniska förband inom den kroatiska armén, men dessa verkar i allmänhet haft lågt stridsvärde och behandlats tämligen styvmoderligt av kroaterna.
Himmler fann dock bosnierna intressanta, inte bara i militärt hänseende, utan även politiskt. Men försöken att vinna över Hitler på hans sida var svårare, Hitler hade inte bara ideologiska orsaker att motsätta sig Himmlers planer, utan även politiska. För även om Kroatien i allt utom namnet var en tysk marionettregim, så var Hitler ovillig att distansera sig från kroaterna. Skapandet av en bosnisk division kunde tolkas som ett tyskt medgivande till grundandet av en bosnisk stat, något som onekligen komplicerades då Bosnien-Hercegovina tillhörde den självständiga kroatiska staten. Himmler och flera andra försökte övertyga Hitler om fördelarna, samt att det dessutom kunde ses som en slags fortsättning på de bosniska förband som existerat under det Österrikisk-Ungerska samväldet.
Det allt mer försämrade militära läget, samt möjligheterna att kanske attrahera muslimer boende i Mellersta Östern, vägde slutligen över och Himmler fick till slut godkänt för sin plan på en muslimsk SS division i början av 1943.
Nu påbörjades nästa fas, nämligen att försöka övertyga de väldigt ovilliga kroatiska myndigheterna, som tämligen omgående började sätta käppar i hjulet. Pavelić var orolig att skapandet av ett bosniskt förband kunde uppmuntra bosnisk separatism, och dessutom beröva den kroatiska krigsmakten rekryter. De tyska representanterna fick gå varsamt fram och tvingades, om än bara på papper, att tillmötesgå flera av de kroatiska kraven. Men trots kroaternas, om än mycket motvilliga, godkännande av rekryteringen av bosniska frivilliga, så var inte kroaterna speciellt villiga att bistå i arbetet. Faktum är att man inledningsvis, tills dessa att tyskarna till slut tröttnade och röt till, motarbetade rekryteringen genom att hota och trakassera frivilliga. Kroaterna var förstås inte ensamma om att försöka motarbeta bildandet av den nya divisionen, även Titos partisaner såg till att visa vad som väntade eventuella frivilliga och deras familjer. Detta till trots så kunde tyskarna till slut, om än efter vissa problem, fylla en hel division med ”frivilliga”. Den diplomatiska konflikten med kroaterna, och partisanernas agerande, gjorde dock att tyskarna var något motvilliga till att låta divisionen utbildas i Jugoslavien. För att minska risken för kroatiska påtryckningar och infiltration av partisanerna, beslöt de ansvariga att utbildningen av divisionen skulle ske i Frankrike.
När nyheten om att hela divisionen skulle förflyttas till Frankrike nådde rekryterna, började det jäsa bland dessa. Många var oroliga att familj och släktingar skulle råka illa ut medan de var borta, och många inte helt litade på tyskarnas löfte om att dessa skulle beskyddas. I början av sommaren 1943 började så divisionen, som gick under beteckningen Kroatische SS-Freiwilligen Division, transporteras till Frankrike. Det stod tämligen klart att moralen i divisionen kunde varit bättre, många av bosnierna var motvilliga att lämna Jugoslavien och sina släktingar ensamma. Situationen blev inte heller bättre av de tämligen fördomsfulla tyska officerarna, av vilka många hämtats från andra Waffen S.S. divisioner eller var etniska tyskar från den kroatiska armén (vilka dessutom ofta fick agera tolkar).
Divisionen påbörjade sent omsider sin utbildning i södra Frankrike, men det gick trögt. Bristen på utbildad personal bland bosnierna, språkförbistringar och nedlåtande behandling av de tyska officerarna gjorde att divisionen gjorde få framsteg. Under natten mellan den 16 och 17 september dessutom skakades divisionen av ett myteri, då manskap ur ingenjörsbataljoner (SS-Gebirgs Pionier Bataillone 13) som var stationerat i Villefrance de Rouergue avrättade ett antal tyska officerare och försökte övertala övriga att ansluta sig till den franska motståndsrörelsen. Myteriet slogs dock snabbt ner av lojala bosnier tillsammans med anländande tyska soldater, och flera av ledarna avrättades medan personer som ansågs som säkerhetsrisker skickades till koncentrationsläger.
Myteriet gjorde att Himmler personligen såg till att omorganisera divisionen för att försöka undvika liknande pinsamheter. I ett försök att höja den tämligen låga moralen besöktes divisionen av Muftin av Jerusalem, en hög andlig muslimsk ledare som tagit sig till Tyskland efter att ha lyckats undkommit britterna i Palestina och nu användes flitigt av Tyskland i deras försök att väcka uppror bland muslimerna i Mellersta Östern. Under överinseende av Muftin instiftades även en imamskola i Berlin, vilka sedan tilldelades flera av de bosniska förbanden. I ytterligare ett försök att minska spänningarna inom divisionen, så förklarade Himmler att den tyska stampersonalen genast måste sluta med sin nedlåtande behandling av bosnierna.
Efter dessa åtgärder återgick divisionen till sin utbildning, som slutfördes i all hast på grund av det allt mer försämrade läget på Balkan efter Italiens avhopp, och i februari 1944 var divisionen (som nu fått beteckningen 13. SS-Freiwilligen-Bosnien-Herzegowina-Geibrgs-Division (Kroatien)) tillbaka i Bosnien. Divisionen sattes genast in för att bekämpa Titos partisaner, och fick snabbt ett tämligen gott rykte bland de tyska förbanden. Det var dock inte alla som jublade över divisionens återkomst, de kroatiska myndigheterna var fortfarande fientligt inställd till själva idén, och efter en rad ordväxlingar mellan kroaterna och tyskarna beslöt SS för att återigen byta namn på divisionen till 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS ”Handschar” (kroatische Nr. 1). (Handschar är det bosniska namnet på en slags böjd kniv/kortsvärd, vilket också blev divisionens symbol.)
Framgångarna med divisionen, myteriet till trots, gjorde att Himmler nu beordrade att ytterligare en division skulle bildas, 23. Waffen-Gebirgs-Division ”Kama” (kroatische Nr. 2) och Handschar fick offra ett regemente till den nyuppsatta divisionen. Samtidigt som divisionen sattes in i striderna i Jugoslavien, så hade nu krigslyckan i största allmänhet vänt för tyskarna…
Subscribe to:
Posts (Atom)