Rattenkrieg

Det är idag 69 år sedan den tyska 6:e Armén kapitulerade i Stalingrad, en händelse vi givetvis måste uppmärksamma på bloggen. Efter misslyckandet att inta Moskva 1941, och de kostsamma försvarsstrider som följde på de efterföljande sovjetiska motoffensiverna, hade den tyska krigsmakten drabbats av stora förluster i såväl manskap som utrustning. Fullt medvetna om att en ny massiv operation som ”Operation Barbarossa” var utesluten, och att kriget nu utvecklats till ett världskriget i och med krigsförklaringen mot USA, gällde det att finna ett sätt att snabbt slå ut Sovjetunionen för att kunna undvika ett förödande tvåfrontskrig. Frågan var bara vart detta coup de grace skulle sättas in, och av de tre delmål de tyska Armégrupperna hade, fanns det bara ett som i praktiken kunde uppfylla detta kriterium, Kaukasus. I samband med den tyska invasionen hade de sovjetiska industrierna flyttat mot Ural, vilket gjort att Luftwaffes möjligheter – även om de haft rätt utrustning – att slå ut dessa var minimala. Men om nu inte tyskarna kunde slå ut industrier, så kanske man kunde slå ut de råvaror som den sovjetiska krigsmakten och krigsindustrin var beroende av, och valet för vilken armégrupp som skulle få lejonparten av de förstärkningar och utrustning som krävdes för en sista större offensiv blev Armégrupp Syd.
Tanken var att svepa ner från Ukraina över stäppen och sedan rikta in huvudangreppet mot Kaukasus, där merparten av den sovjetiska oljeproduktionen återfanns. Genom detta skulle de sovjetiska oljeproduktionen allvarligt skadas, samtidigt som man kunde hota de brittiska styrkorna i mellersta östern. När angreppet inleddes senvåren 1942 kunde den tyska propagandan återigen basunera ut massiva omfattningar, där tiotusentals sovjetiska styrkor fångades och tvingades kapitulera. Nyheterna om de tyska framgångarna satte igång en intensiv verksamhet hos såväl den tyska underrättelsetjänsten som utrikesdepartementet. Kontakter togs med arabiska nationalister, och man började även planera för ett framtida fälttåg i mellersta östern och hur man bäst skulle bistå de krafter i regionen som kunde tänkas göra revolt mot britterna. Planerna gick så långt att tyskarna faktiskt satte upp ett förband bestående av araber, främst rekryterade i Frankrike, som skulle användas i upproret i Irak.
Men om framgångarna i södra Sovjetunionen föranledde en febril verksamhet i Berlin, fanns det orosmoln som måste beaktas. Dock sveptes kanske i praktiken alla med i euforin över att misslyckandet utanför Moskva nu skulle repareras, och att Tyskland återigen återfått initiativet. Samtidigt började varningsklockorna klämta, de tyska styrkorna hade återigen svårt att riktigt få grepp om de sovjetiska styrkorna som gång efter annan lyckades slinka ur de tyska omfattningarna. Samtidigt som tyskarna svepte ner över Kaukasus fann Adolf Hitler ett nytt mål, Stalingrad.
I praktiken okänt före 1942, var staden längs floden Volga ett viktigt nav i de sovjetiska transporterna från Kaukasus norrut. Efter de tyska framgångarna hade staden i praktiken legat oförsvarad, men de hårda striderna hade gjort att tyskarna haft svårt att följa upp sina segrar och i fallet med Stalingrad skulle detta visa sig bli förödande. När väl de tyska styrkorna, delvis genom att de styrkor som svepte ner mot Kaukasus försvagades, återupptog offensiven hade de sovjetiska styrkorna förstärkt försvaret och började transportera dit trupper. I vad som skulle bli en slags viljornas kamp mellan Stalin och Hitler, kastades tiotusentals soldater in i striderna i vad som i praktiken blivit en ruinhög. Under sensommaren och hösten 1942 hade striderna mellan de tyska och sovjetiska styrkorna utvecklats till ett utnötningskrig, där vinsterna inte längre räknades i kilometer utan i husrum och kvarter. De allt mer utsträckta tyska försvarslinjerna innebar dock stora risker, speciellt som vare sig terrängen eller de styrkor som satts att försvara var speciellt lämpade för denna typ av krigföring. I november påbörjade så de sovjetiska styrkorna sitt motdrag, två sovjetiska tänger angrep de svaga försvarsställningarna, och efter några bittra strider där försvararna med stort mod och stora förluster försökt stoppa de sovjetiska styrkorna, utbröt till slut panik och de sovjetiska styrkorna kunde länka upp med varandra.

Nyheten om händelserna runt Stalingrad skickade givetvis chockvågor genom Berlin, men Hitler var inte allt för oroad. Erfarenheterna från vintern 1941-42 hade visat att de sovjetiska styrkorna haft svårt att utplåna de tyska fickor som uppstått under den sovjetiska motoffensiven, och det tyska flygvapnets befälhavare Hermann Göring lovade att den 6:e Armén skulle kunna försörjas av Luftwaffe fram tills dess Wehrmacht kunde bryta inringningen.
Hitlers order till den 6:e Arméns befälhavare, General Friedrich Paulus var att hålla ut, samtidigt som det Tredje Riket skramlade ihop de styrkor som fanns tillgängliga för att försöka inleda ett undsättningsförsök. Samtidigt hade den sovjetiska motoffensiven även påverkat de tyska styrkor som rörde sig mot ner mot Kaukasus, och även om dessa fortsatt offensiven hade de märkt att motståndet hårdnat i takt med att terrängen blev allt mer besvärlig. Tyska bergjägare lyckades ta sig upp på Elbrus topp innan de tvingades tillbaka, en nyhet som tydligen ska ha retat upp Hitler som kallade tilltaget för en onödig utflykt.
Samtidigt stärktes den sovjetiska ringen runt Stalingrad, och trots Görings löften hade Luftwaffe stora svårigheter att överhuvudtaget få in förnödenheter till de belägrade trupperna. Medan styrkorna i Kaukasus drog sig tillbaka, och de tyska styrkorna i Stalingrad grävde ner sig så inleddes den tyska motoffensiven, men nu hade Röda Armén överhanden. Dels visste man vart de tyska styrkorna skulle komma, dels försvårades angreppet av det försämrade väderläget och till slut körde de tyska styrkorna fast och möjligheterna att undsätta Stalingrad var borta. Inne i fickan hade läget blivit allt mer desperat, de sovjetiska angreppen fortsatte utan något avbrott och bristen på förnödenheter var akut. När så de sovjetiska styrkorna lyckades splittra fickan i två delar, och på så sätt effektivt förneka dem tillgången till de vitala landningsbanor som Luftwaffe använde sig av, var den 6:e Arméns öde förseglat. Under några desperata dagar fortsatte striderna, men till slut valde Paulus, som bara dagarna innan utnämnts till fältmarskalk, att kapitulera. Runt hundratusen tyska, kroatiska och rumänska styrkor marscherade iväg mot Sibirien, varifrån få skulle återvända.
Nyheten om Stalingrads fall blev ett svårt nederlag för Tyskland, inte minst därför att det sammanföll med den brittiska motoffensiven i Nordafrika och förlusten vid El Alamein. Det var förstås också en stor prestigeförlust, den tyska propagandan hade ju i praktiken redan hösten 1942 utropat en tysk seger i Stalingrad och Goebbels fick nu jobba hårt för att försöka minimera förlusten.
Som om inte detta var nog innebar debaclet i Stalingrad ytterligare förluster i manskap och utrustning den tyska armén i praktiken inte kunde ersätta. Även om många av de divisioner som förlorats snabbt ställdes upp på nytt, utgjordes manskapet i dessa ofta av soldater som var både sämre utbildade och utrustade. Stalingrads fall innebar också att den tyska fronten i området hotade att kollapsa, och även om de tyska befälhavarna tämligen framgångsrikt lyckades undvika en total kollaps, var det uppenbart för de flesta att initiativet nu gått över till Sovjetunionen och att möjligheten för Tyskland att militärt besegra Sovjetunionen nu var långt borta.
Det var dock inte bara Tyskland som drabbats av i praktiken oersättliga förluster, även Rumänien, Italien, Slovakien, Ungern och Kroatien hade haft styrkor som drabbats av svåra förluster under striderna i Stalingrad eller i Kaukasus. Till exempel hade den italienska expeditionskåren som drabbats av svåra förluster under striderna 1941-42, hade i praktiken upphört att existera efter den sovjetiska offensiven i november 1942. Men ännu allvarligare för Tyskland var förstås att relationerna mellan Tyskland och dess allierade allvarligt försämrades efter Stalingrad, både Rumänien och Ungern som bidragit med trupper till striderna runt staden började inse att man helt klart satsat på fel häst. Situationen blev inte heller bättre av att delar av ansvaret för utvecklingen skylldes på de rumänska styrkorna, vilka anklagades för att varit fega och övergivit sina ställningar. Men det var inte bara Tysklands allierade som anklagades för fiaskot, fältmarskalk Friedrich Paulus, som dessutom haft fräckheten att tas tillfånga, anklagades av den tyska propagandan för att ha orsakat katastrofen och att han inte borde kapitulerat. Den vid det här laget troligen svårt medtagna, och politiskt naiva Paulus blev ett lätt byte för den sovjetiska propagandan som snabbt satte upp ett råd bestående av tillfångatagna tyska officerare från Stalingrad för att underminera den tyska krigsmakten.
Även om den tyska armén mäktade med en massiv offensiv till på Östfronten, så innebar slaget om Stalingrad och misslyckandet att inta oljefälten i Kaukasus att initiativet nu helt och hållet återfanns hos Röda Armén. Resten av kriget på östfronten blev i praktiken endast en utdragen defensiv kamp, där de tyska styrkorna obönhörligt drevs allt mer västerut.

Slaget om Stalingrad är kanske vid sidan av slaget om Kursk, ett av de få större sammandrabbningar på östfronten som de flesta känner till. Ironiskt nog var inte Stalingrad målet för den tyska sommaroffensiven 1942, men i takt med att kampanjen i Kaukasus körde fast och det blev uppenbart att dessa inte skulle bli så avgörande som man hoppats flyttades fokus till Stalingrad. Här blev den – primärt – tyska krigsmakten indragen i ett utnötningskrig den inte kunde vinna, och även om de sovjetiska förlusterna var ansenliga, var detta förluster man i alla fall kunde ersätta. De tyska förlusterna under sommaroffensiven 1942 var i praktiken oersättliga, och till detta ska också läggas de rumänska, italienska, slovakiska och ungerska förlusterna, där i praktiken all förlorad utrustning måste ersättas med tysk. Till skillnad från t.ex. USA som kunde försörja såväl sig själv som sina allierade med utrustning, hade den så hyllade tyska krigsindustrin stora svårigheter att försörja Tyskland med utrustning, än mindre sina allierade.
Men det var inte bara förlusten av utrustning och soldater som gjorde att relationerna mellan Tyskland och hennes allierade blev allt mer ansträngd, kritiken mot hur de allierade styrkorna uppträtt gjorde inte saken bättre. Och även om det delvis fanns en grund för kritiken, så kan man bara så här i efterhand konstatera att den till viss del också är grundlös och att ansvaret för varför man inte kunde stoppa de sovjetiska styrkorna faller tungt på Tyskland. Som redan påpekats tidigare var terrängen föga lämpad för försvarsstrider, och trots uppmaningar från rumänerna att de saknade utrustning gjordes lite eller inget för att råda bot på dessa brister. Inte heller kan man påstå att de tyska förband som trots allt återfanns vid de avsnitt där de sovjetiska styrkorna bröt in, hade några större framgångar och att de också led brist på adekvata pansarvärnsvapen.

Fotboll och politik

Bilderna från efterdyningarna till matchen mellan de två egyptiska lagen Al Masry och Al Ahly i Port Said, när tusentals supportrar stormar fotbollsplanen och angriper spelare i Al Ahly och deras supportrar har skickat chockvågor över fotbollsvärlden. Kaoset utbröt efter att domaren blåst av matchen, som slutade 3 – 1 till hemmalaget. Såväl ledare som spelare vittnar om kaotiska scener när de tvingades ner i arenans kulvert för att undgå pöbeln, lika turliga verkar inte lagets supportrar varit, vilka angreps med knivar, raketer och andra tillhyggen. Först efter att militär anlänt kunde spelare, ledare och fans evakueras från arenan, antalet döda och skadade är näst intill ofattbart, ett sjuttiotal personer ska ha dödats och tusentals rapporteras skadade. Det styrande egyptiska militärrådet har utlyst tre dagars landssorg och ska inleda en utredning i ärendet, flera ska också ha gripits. Men händelsen har redan renderat i en lång rad frågor och konspirationsteorier, och med tanke på att det inte är första gången som fotbollskravaller utnyttjats i politiska syften är det förstås inte helt otänkbart att så är fallet.
När man dessutom betänker det faktum att Al Ahlys supportrar varit drivande i protesterna mot Hosni Mubarak, och att dessa protester inte enbart begränsats till att klubbens ultrasgrupper haft banderoller eller skanderat anti-Mobark ramsor på läktarna. De var ofta längst fram under kravallerna runt Tahrirtorget och bekämpade såväl kravallpolis som de av polisen ditkommenderade ligister, något som även uppenbarligen fått stöd från klubben. I samband med att en 19 årig supporter dödades i kravallerna mot kravallpolis, bar såväl ledare som spelare en tröja med hans ansikte på.
Det är således kanske inte så underligt att såväl Kairo som övriga Egypten surrar av konspirationsteorier, vilka i praktiken handlar om att detta var den gamla regimens hämnd för händelserna i våras. Andra rykten gör gällande att händelserna i Port Said är skapade av det sittande militärrådet, och syftar till att låta dessa få behålla de undantagsregler som utlystes i samband med att Mubarak avgick.
Även om matcherna mellan Al Masry och Al Ahly, som är Egyptens bästa klubblag, vanligtvis brukar betecknas som högriskmatcher, så är händelserna igår exceptionella. Enligt såväl BBC som egyptisk media hade det redan under matchen varit spänt, och Al Ahly hade med sig provocerande banderoller riktade mot hemmalaget. Dock pekar många egyptier på att detta i sig inte är något ovanligt, och att stämningen ofta kan vara upptrissade mellan lagens supportrar utan att det spårar ur på det här viset.

Men vad som kanske skvallrar om att kravallerna i Port Said inte var frågan om stundens ingivelse är det faktum att många av dödsfallen ska ha orsakats av knivar, och att många av de som stormade in på planen var beväpnade med allsköns tillhyggen. En annan intressant iakttagelse är att de ditkommenderade polis och säkerhetsstyrkorna inte gör mycket för att vare sig stoppa pöbeln, eller beskydda Al Ahlys spelare och ledare. Nu kan man visserligen peka på att polisen var underbemannad, och att även polisen i Sverige vanligtvis inte brukar ingripa i samband med planstormningar, men att de åtminstone försöker undvika vidare konfrontationer. Så verkar inte varit fallet här, och av bilderna att döma verkar få poliser agera för att åtminstone säkerställa spelarna och ledarnas säkerhet.
Nu är jag förstås medveten om att säkerheten på egyptiska fotbollsarenor troligen inte går att jämföra med de som råder på svenska, brittiska eller spanska arenor, och att det trots detta ändå går att föra in både det ena och andra. Men tillgången på knivar, batonger och andra tillhyggen som använts i kravallerna tyder dock på att de inte var en stundens ingivelse, utan att det trots allt verkar funnits någon form av planering bakom dem. Vilka och varför lär vi troligen aldrig få reda på, men risken är förstås att händelserna i Port Said kan få långtgående konsekvenser, och att orsakerna nödvändigtvis inte behöver baseras runt någon fotbollsrivalitet mellan Port Said och Kairo.
Men mest oroande är förstås efterspelet, i Kairo rapporteras stämningen vara mycket irriterad och i Port Said har militära förband posterat i staden för att undvika nya oroligheter. Risken är således stor att händelserna i Port Said kan bli startskottet för nya våldsamma konfrontationer, och med tanke på det instabila läge som råder i Egypten är det förstås oroande. Landet är involverad i en såväl djup ekonomisk som politisk kris, det styrande militärrådets löften om att överlämna makten till det folkvalda parlamentet går trögt och kritiken är massiv från många håll. Samtidigt kan man gott anta att det finns många inom såväl den nuvarande som gamla administrationen som hyser agg mot de som anordnade demonstrationerna och även de som bistod demonstranterna.
Sett ur ett historiskt perspektiv är det inte första gången politiska meningsskiljaktigheter och läktarvåld kombinerats, vilket oroande nog fått obehagliga effekter. Den 13 maj 1990 möttes Dinamo Zagreb och Röda Stjärnan i Zagreb, matchen som redan på förhand betecknats som högriskmatch spårade snabbt ur, fans till de båda lagen drabbade samman i våldsamma kravaller på arenan. Kravallerna i samband med matchen har av många pekats ut som startskottet på ett den blodigaste konflikt som skakat Europa efter 1945, något som ytterligare förstärks av det faktum att flera senare ledande figurer i inbördeskrigets Jugoslavien på något sätt deltog i händelserna. Ordförande för Dinamo Zagreb vid tillfället var den blivande kroatiske presidenten Franjo Tudjman, och ledare för Delije (Röda Stjärnans supportrar) var Željko Ražnatović – mer känd under sitt smeknamn Arkan. Det har även antytts om kopplingar mellan Arkan och de mer hårdföra elementen och den jugoslaviska säkerhetspolisen, och under konflikten skulle sedan delar av de mer hårdföra elementen ur Delije utgöra ryggraden i den paramilitära milis Arkan satte upp. Milisen sattes in i striderna i såväl Kroatien som Bosnien, där den anklagats för att ha begått oräkneliga brott mot civila.
En kanske ännu mer känd händelse är VM-kvalmatcherna mellan El Salvador och Honduras i juni 1969, där en infekterad gränstvist och behandlingen av honduranska immigranter i El Salvador ledde till väpnad konflikt. De två första matcherna skakades av våldsamma kravaller och flera dödsfall, efter att en avgörande match spelats i Mexiko fortsatte bråken mellan de båda länderna och tonläget skärptes. I juli 1969 invaderade El Salvador grannlandet, men brist på drivmedel, ammunition och dåligt tränade soldater gjorde att invasionen avstannade. Efter drygt 100 timmars strid lyckades OAS (de amerikanska staternas organisation) ordna fram ett vapenstillestånd, men det skulle dröja ända fram till 1980 innan de båda länderna undertecknade ett fredsavtal och 2005 innan de båda ländernas presidenter erkände landgränsen mellan de båda länderna.

Även om det givetvis återfinns gott om skillnader mellan de ovan nämnda händelserna och gårdagens kravaller, så visar de ändå på hur liknande kravaller kan utnyttjas för politiska ändamål och vilka långtgående effekter de kan få. Av de båda ovan nämnda händelserna känns kanske de i Zagreb mest aktuella, speciellt när man betänker de kopplingar som ska ha existerat mellan Arkan och den jugoslaviska säkerhetspolisen och de separatriska kopplingarna till Dinamo Zagreb.
Personligen är jag rätt övertygad om att händelserna i Port Said inte var en slump, och att det inte var frågan om stundens ingivelse eller irritation över några häcklande banderoller. Snarare kan man väl bara konstatera att det verkar funnits någon form av planering bakom händelserna, sen är förstås frågan av vem, men det får vi kanske återvända till. Frågan är förstås hur dessa händelser kommer påverka det redan spända läget i Egypten, och om vi ska dra några kunskaper från tidigare händelser så är de förstås oroväckande. Risken är överhängande att händelser av denna typ mycket väl kan bli den tändande gnista som blir startskottet för en våldsspiral som när den väl startat, kan bli mycket svår att få stopp på. Återigen torde utvecklingen i det forna Jugoslavien, och händelserna i samband med matchen mellan Dinamo Zagreb och Röda Stjärnarnan vara en varningssignal för hur illa det kan sluta och hur svårt det kan vara att stoppa utvecklingen när man väl startat den.

Källor:
Egyptiska militärrådet anklagas för arenavåld
Inget annat än mördare”Detta är inte fotboll, det är ett krig”
Egypt football riot: Three days' mourning for dozens killed
Militärrådet i Egypten anklagas för arenavåld
Minst 73 döda vid egyptisk fotbollsmatch
Minst 74 döda i egyptiska kravaller
Shaaban: ”Det här är jättetragiskt”

Järnkanslern talar

I vad som låtar som något från en Hollywoodfilm, har forskare på Thomas Edison National Historical Park i New Jersey har dels lyckats lokalisera och dels digitalt restaurerat ljuduppspelningar med den tyske järnkanslern Otto von Bismarck. För första gången på över hundra år har forskare och historiker fått lyssna på den ökände kansler, i en ljudinspelning han gjorde 1889 för Adelbert Theodor Edward Wangemann, en av Edisons assistenter. Efter att ha besökt världsutställningen i Paris reste Wangemann till Berlin, där han lät Bismarck lyssna på de ljudupptagningar han gjort i den franska huvudstaden innan den tyske kanslern att göra några egna. Bismarck läste upp några texter på engelska, franska, latin och tyska, han hann även med att nämna några rader av den franska nationalsången.
Cylindrarna har länge ansetts förlorade för alltid, men 2005 inledde chefen för Bismarckinstitutet i Fredrichruh, dr Ulrich Lappenküper, arbetet med att försöka lokalisera dem. Ironiskt nog hittades cylindrarna i en låda som hittats 1957, men där fynden tydligen inte offentliggjorts. Efter att ljudtekniker överfört innehållet på cylindrarna kunde man således för första gången på nästan 100 år höra den tyske kanslerns röst.

Källa:Germany's first chancellor Otto von Bismarck

Mysteriet med de huvudlösa romarna

2004 gjordes ett sensationellt fynd i York, i samband med en utgrävning av en romersk begravningsplats gjordes ett makabert fynd. Flera av kropparna hade nämligen halshuggits, vilket i sig inte är helt ovanligt, då det enligt romerska traditioner ansågs underlätta möjligheterna för den döde att träda in i dödsriket. Vad som däremot varit ovanligt var antalet och det faktum att de döda endast var män, som dessutom troligen gått en våldsam död till mötes, flera av skallbenen uppvisade tecken på att ha skadats av hammarslag. Ytterligare undersökningar visade att flera av kropparna utsatts för kraftigt yttre våld, samt att minst en av de döda hade vid något tillfälle fått sina ben fastkedjade, halshuggningen hade inte heller varit helt okomplicerad och tämligen taffligt utfört. Krukskärvor som hittats i anknytning till gravarna daterade dessa till det första eller andra århundradet, inte heller gav DNA-testerna några egentliga ledtrådar, annat än att de döda kom från vitt spridda delar av det romerska imperiet. Detta förbryllade visserligen inte forskarna då York (eller Eboracum som staden hette under det romerska styret) var en viktig stad i det romerska Britannien. Staden var en knutpunkt för transporter av såväl förnödenheter som soldater till Hadrians mur längs gränsen mot nuvarande Skottland, och tusentals soldater passerade eller tjänstgjorde i staden.
Fyndet förbryllade forskarna, och under årens lopp har flera olika förklaringar till vilka de döda var lagts fram. För även om kropparna uppvisade tecken på att vara antingen slavar eller soldater, eller kanske till och med offer för någon religiös rit eller pogrom riktad mot kristna, så motsades detta av såväl placeringen av gravarna som de fynd som hittats med de döda. Enligt romersk tradition begravdes de döda vid vägarna, och dessa gravar var placerade så att de skulle synas från vägen. Inte heller tydde fynden i gravarna på att de döda på något sätt tillhört någon marginaliserad grupp, snarare tydde de arkeologiska bevisen på precis det motsatta, runt flera av kropparna fann arkeologerna resterna efter de rituella festande som ofta genomfördes i samband med romerska begravningar.

Om de nu var slavar eller offer för någon pogrom, vad kunde då förklara det makabra fyndet. En tidig teori gjorde gällande att offren varit romerska soldater, något som delvis kunde förklara skadorna och det faktum att många härrörde från rikets alla delar. Kanske hade soldaterna tjänstgjort i den stora här som den romerske kejsaren Septimius Severus haft med sig när han besökte Britannien i början av 200-talet. Efter att ha neutraliserat hotet från det Parthiska riket, riktade kejsaren sina blickar mot de brittiska öarna och nuvarande Skottland som fortfarande motsatte sig romersk överhöghet. I en serie kampanjer försökte Severus betvinga pikterna, de stammar av okänd härkomst som befolkade nuvarande Skottland (namnet härrör från det latinska ordet picti, de bemålade och anspelar troligen på de kroppsmålningar pikterna täckte sina kroppar med). När Severus avled i York den 4 februari 211 lät dock hans son Caracalla avblåsa ytterligare operationer i regionen, och de romerska trupperna började successivt dra sig tillbaka till mer lättförsvarade områden. Kunde kvarlevorna vara resterna av en patrull som angripits av pikterna, eller var det kanske soldater som begått någon form av brott och därför straffats?
En annan förklaring som snabbt vann en hel del förespråkare riktade dock in sig på tiden efter Severus död, då hans båda söner Caracalla och Geta fick dela på makten. Denna lösning visade sig dock inte bli speciellt långlivad, de båda bröderna tvistade om det mesta och redan i december 211 lät Caracalla mörda sin egen bror i deras moders hem. Efter mordet på Geta lät Caracalla rensa ut den romerska administrationen på alla som på något sätt kunde tänkas tillhört Getas krets, över 20000 personer påstås ha dödats under Caracallas fem år vid makten. Kunde de döda i York tillhört de olyckliga som anklagats för att haft kopplingar till Geta, och därför avrättats på order av Caracalla?

Länge såg det således ut som om mysteriet med de halshuggna romarna inte skulle gå att lösa, men sommaren 2010 kom så ett genombrott. Nya fynd och undersökningar ledde fram till ett häpnadsväckande svar på gåtan, det var varken kvarlevor av romerska soldater eller offer för Caracallas utrensningar. Istället tror nu forskarna att vad man hittat är helt unikt för Storbritannien och något som målar upp bilden av Eboracum som mer än en provinsiell och avlägsen stad i det romerska imperiet.
Efter omfattande osteologiska undersökningar har man nämligen dragit slutsatsen att personerna i begravningsplatsen är gladiatorer. De skador flera av kropparna uppvisar är likvärdiga med de man funnit på andra gladiatorer, en teori som stärks av att flera av personerna varit vältränade och haft ett kraftigare muskelfäste på högerarmen än vänsterarmen. En annan detalj som avslöjar hemligheten är fyndet av ett skelett som uppvisar tecken på att personen blivit biten av ett stort rovdjur, troligen ett lejon eller tiger. Eftersom detta djur inte återfinns i vilt tillstånd i Storbritannien, anser forskarna att den enda logiska förklaringen är att personen varit en gladiator. Dr. Michael Wysocki som genomfört de senaste undersökningar säger att fyndet är unikt då ”inget bitmärke har någonsin identifierats på ett skett från romersk tid, och att det känns ytterst osannolikt att denna person blev angripen av ett lejon eller en tiger på väg hem från puben i York för 2000 år sedan”.
Inte heller motsäger denna tes frågan om varför många av personerna begravts med omsorg och är omgivna av såväl gravgåvor som tecken på rituellt festande, enligt forskarna hade gladiatorerna ett högt anseende. I många fall kunde dessa få en status likvärdig med våra dagars fotbollsspelare, och stärker bilden av York som ett viktigt centrum under romersk tid.

Källor
Scars from lion bite suggest headless Romans found in York were gladiators
The Mystery of York’s Headless Romans
The Mystery of the Headless Romans
Huvudlösa romare var troligen gladiatorer

Forum

Glöm inte bort att bli medlem på sidans forum.

Att skriva sin historia

Den 27 januari 1945 anländer sovjetiska trupper till det polska samhället Oświęcim, ett oansenligt samhälle vid floden Sola, vars avtryck i historien mest handlar om hur den plundrats och förstörts av de otaliga härar som under medeltiden och det oroliga 1600-talet härjade i Centraleuropa. Men de sovjetiska truppernas upptäckt den här januaridagen skulle på en gång förändra detta, från att vara en för en okänt plats, har samhället under sitt tyska namn blivit sinnesbilden för mänsklighetens kanske mest mörka kapitel, koncentrationslägret Auschwitz.
I en artikel i Svenska Dagbladet skriver Birgitta Almgren en intressant, om än kanske lite för postmodernistisk för min smak, artikel om en intervju av SVT av den forne SS-läkaren Hans Münch. Samtidigt som jag kanske vänder mig lite mot övertron på de postmodernistiska tolkningsförfarandet, så finner jag ändå det hela intressant. Även om Münch på intet sätt är unik, och jag finner det lite förvånande att Almgren överhuvudtaget inte ens nämner standardverket i ämnet, Gitta Serneys ”Albert Speer och sanningen”, där Sereny försöker komma in bakom den fasad som Speer bygger upp. Även om Speer kanske var en mer komplex människa än Münch, så finns det uppenbara likheter i deras sätt att resonera. Samtidigt kan man också konstatera att både Speer och Münch i många avseenden får ses som två personer som i mångt och mycket kan personifiera den process som många tyskar (och även andra som deltagit i händelserna) använde för att distansera sig till vad de gjort. Artikeln aktualiserar en problematik som jag finner intressant, främst i hur historieskrivningen påverkats av försöken att distansera sig från förintelsen och hur skulden lämpats över på abstrakta organisationer eller döda personer.
Detta är en process som i många avseenden starkt påverkade efterkrigstidens historieskrivning, och som också delvis underlättades av den förhållandevis stora mängder med självbiografier som många – främst militärer – lät skriva under 1950- och 1960-talet. I dessa och andra verk, odlades myten om hur toppstyrt det Tredje Riket varit, att det saknades möjligheter att opponera sig mot beslut och att ordervägran renderade i kraftfulla straff. Skulden för debaclet på Östfronten lades över på Adolf Hitler, och mycket av skulden för övergreppen som begåtts under rikets tolv år lades antingen på Hitler, eller i ännu högre grad på Heinrich Himmler och hans skapelse SS. Teorin om att det återfanns vattentäta skott mellan soldaterna vid fronten, och de som tjänstgjorde i de förhatliga insatsförbanden lanserades och fick också visst stöd av den forskning som då bedrevs (vilken ironiskt nog i många avseenden baserades på utsagor från de inblandade). Bilden av den okorrumperade Wehrmacht och de psykopatiska och svartklädda SS officerarna förstärktes senare i såväl filmer och böcker om förintelsen, och det skulle i praktiken dröja fram till slutet av 1980-talet innan bilden började nyanseras.

Precis som Almgren konstaterar visade boken ”Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen” av Christopher Browning delar av dessa påståenden var felaktiga. Och även om Brownings bok sedan fått utstå en hel del kritik, kanske främst i Daniel Goldhagens ”Hitler's willing executioners: Ordinary Germans and the Holocaust”, så blev boken en vattendelare. Senare forskning har visat att gränsen mellan ”vanliga frontsoldater” och manskapet i insatsförbanden är milt sagt flytande. Soldater som inte ansågs fullt dugliga för fronttjänstgöring fick ofta, fram tills de sågs tillräckligt friska, tjänstgöra i förband verksamma i de bakre linjerna. Även om det tåls att påpekas att alla dessa förband inte begick övergrepp mot civila, så gjorde många det. Dessa förbands uttalade uppgift var ofta att säkerställa de ockuperade områdena och även bekämpa partisaner, vilket ofta var en omskrivning för aktioner riktade mot civila.
Inte heller många av de högre tyskar officerarnas försök att distansera sig till övergreppen går att styrka i nutida forskning, snarare växer även här fram en mycket komplicerad bild av händelseförloppet. För även om Wehrmacht tagit avstånd mot insatsförbandens avrättningar i Polen, främst polacker, men även mentalpatienter och till viss del också judar, under och efter invasionen hösten 1939, så hade dessa betänkligheter helt glömts bort i samband med invasionen 1941. Som tidigare beskrivits på denna blogg räknade den tyska krigsmakten kallt med den tyska arméns behov av mat och husrum skulle leda till att tusentals civila dog, man undertecknade även den så kallade Kommissarieordern. Även om denna i många avseenden inte varit okänd, har många senare försökt minskat dess betydelse eller pekat på att många valde att inte följa den. Senare forskning pekar dock på att så inte var fallet, och befälhavare som Erich von Manstein och Gerd von Rundstedt inte bara undertecknade ordern, utan även krävde att den skulle följas. Även om själva avrättningarna av kommissarierna inte utfördes av Wehrmacht, så var det få som hade några egentliga invändningar mot den.
Inte ens påståendena om att man inte kände till, eller åtminstone inte bistod insatsförbanden håller vid en närmare granskning. I mångt och mycket skulle insatsförbandens aktiviteter inte varit möjliga utan hjälp från Wehrmacht, som inte bara bistod med bränsle och fordon, utan även ibland upplät personal för att bistå med bevakning av fångar eller fångtransporter. Mer skakande är kanske de gånger Wehrmacht i praktiken beställde tjänster av insatsförbanden, om att rensa ut getton o.s.v..
Nu vill jag inte på något sätt påstå att alla tyska soldater eller officerare bistod eller deltog i övergreppen, det finns gott om exempel på personer som med stort mod antingen protesterade eller vägrade på olika sätt att delta. Men frågan idag behandlade syndromet med hur historieskrivningen påverkats av försöken att undanhålla sitt eget ansvar i frågan, och tyvärr får man väl bara konstatera att den varit förhållandevis framgångsrik. För många utan några djupare kunskaper eller intresse i ämnet lever fortfarande i många avseenden den bild som skapades efter kriget, att det var Hitlers fel att kriget i Öst förlorades och hade bara Hitler låtit sina generaler fått skött fälttåget hade Moskva fallit. Att många av dessa generaler, som i bland annat Basil Liddle Harts ”German Generals Talk”, i efter yttrat liten eller ingen kritik mot Hitlers ledarskap under kampanjen i Polen eller Frankrike, verkar många glömt. Men i takt med att allt fler dokument blir tillgängliga, och att påverkan från de som försökt omforma historien minskat, har också synen på förintelsen och dess dynamik ändrats. Bilden som träder fram är mer komplicerad, och kanske också mer obehaglig, för bakom bilden av de från Hollywood schablonmässiga tyska SS soldaterna, finns de vanliga människorna som troligen aldrig skulle tro att de kunde begå övergrepp.

Samtidigt lämnar denna debatt ett slags obehagligt eko i vår egen värld, och visar på ett tämligen handgripligt sätt att vi inget lärt av erfarenheterna från det andra världskriget. Även om metoderna och omfattningen givetvis skiljer sig radikalt från de som begicks under det andra världskriget, så används samma retorik för att urskulda sig själv och försöka frångå sitt eget ansvar. Och på samma sätt som de tyska generalerna kunde distansera sig från övergreppen, genom sitt bistånd till forskare och självbiografier kanske också dagens förövare kommer försöka förminska sin skuld...

Källa:
Felsägningarna som avslöjade SS-läkaren

Jomsvikingar i England?

I samband med en utgrävning vid Ridgeway Hill hittade arkeologer resterna av 54 kroppar, fyndet väckte stor uppmärksamhet och senare undersökningar visade att de 54 männen som halshuggits hade skandinaviska anor. En teori gjorde gällande att det var offren för den så kallade St. Bricedagsmassakern den 13 november 1002, då den anglo-saxiska kungen Aethelred II lät mörda tusentals skandinavier efter flera våldsamma danska angrepp. Nyare forskning visar dock att kropparna troligen inte härrör från några civila offer för den massakern, utan istället kan vara kvarlevorna efter inhyrda legosoldater. Enligt Dr Britt Baillie som lett undersökningarna visar flera av kropparna tecken på att de döda kunde varit så kallade Jomsvikingar (ett vikingabrödraskap som hade sitt tillhåll i den så kallade Jomsborgen på ön Wollin i Oders mynning), då bl.a. en vikings tanduppsättning visar tecken på att ha filats ner på ett sånt sätt som påstås vara i enlighet med Jomsvikingarna.Under början av 1000-talet ska även de vikingahärar som angrep England under början av 1000-talet innehållit jomsvikingar, och enligt engelska krönikor ska Aethelred II:s fru Emma av Normandiet haft jomsvikingar i sin tjänst.

Källa:
Skeletons found in Dorset mass grave 'were mercenaries'