Att skriva sin historia

Den 27 januari 1945 anländer sovjetiska trupper till det polska samhället Oświęcim, ett oansenligt samhälle vid floden Sola, vars avtryck i historien mest handlar om hur den plundrats och förstörts av de otaliga härar som under medeltiden och det oroliga 1600-talet härjade i Centraleuropa. Men de sovjetiska truppernas upptäckt den här januaridagen skulle på en gång förändra detta, från att vara en för en okänt plats, har samhället under sitt tyska namn blivit sinnesbilden för mänsklighetens kanske mest mörka kapitel, koncentrationslägret Auschwitz.
I en artikel i Svenska Dagbladet skriver Birgitta Almgren en intressant, om än kanske lite för postmodernistisk för min smak, artikel om en intervju av SVT av den forne SS-läkaren Hans Münch. Samtidigt som jag kanske vänder mig lite mot övertron på de postmodernistiska tolkningsförfarandet, så finner jag ändå det hela intressant. Även om Münch på intet sätt är unik, och jag finner det lite förvånande att Almgren överhuvudtaget inte ens nämner standardverket i ämnet, Gitta Serneys ”Albert Speer och sanningen”, där Sereny försöker komma in bakom den fasad som Speer bygger upp. Även om Speer kanske var en mer komplex människa än Münch, så finns det uppenbara likheter i deras sätt att resonera. Samtidigt kan man också konstatera att både Speer och Münch i många avseenden får ses som två personer som i mångt och mycket kan personifiera den process som många tyskar (och även andra som deltagit i händelserna) använde för att distansera sig till vad de gjort. Artikeln aktualiserar en problematik som jag finner intressant, främst i hur historieskrivningen påverkats av försöken att distansera sig från förintelsen och hur skulden lämpats över på abstrakta organisationer eller döda personer.
Detta är en process som i många avseenden starkt påverkade efterkrigstidens historieskrivning, och som också delvis underlättades av den förhållandevis stora mängder med självbiografier som många – främst militärer – lät skriva under 1950- och 1960-talet. I dessa och andra verk, odlades myten om hur toppstyrt det Tredje Riket varit, att det saknades möjligheter att opponera sig mot beslut och att ordervägran renderade i kraftfulla straff. Skulden för debaclet på Östfronten lades över på Adolf Hitler, och mycket av skulden för övergreppen som begåtts under rikets tolv år lades antingen på Hitler, eller i ännu högre grad på Heinrich Himmler och hans skapelse SS. Teorin om att det återfanns vattentäta skott mellan soldaterna vid fronten, och de som tjänstgjorde i de förhatliga insatsförbanden lanserades och fick också visst stöd av den forskning som då bedrevs (vilken ironiskt nog i många avseenden baserades på utsagor från de inblandade). Bilden av den okorrumperade Wehrmacht och de psykopatiska och svartklädda SS officerarna förstärktes senare i såväl filmer och böcker om förintelsen, och det skulle i praktiken dröja fram till slutet av 1980-talet innan bilden började nyanseras.

Precis som Almgren konstaterar visade boken ”Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen” av Christopher Browning delar av dessa påståenden var felaktiga. Och även om Brownings bok sedan fått utstå en hel del kritik, kanske främst i Daniel Goldhagens ”Hitler's willing executioners: Ordinary Germans and the Holocaust”, så blev boken en vattendelare. Senare forskning har visat att gränsen mellan ”vanliga frontsoldater” och manskapet i insatsförbanden är milt sagt flytande. Soldater som inte ansågs fullt dugliga för fronttjänstgöring fick ofta, fram tills de sågs tillräckligt friska, tjänstgöra i förband verksamma i de bakre linjerna. Även om det tåls att påpekas att alla dessa förband inte begick övergrepp mot civila, så gjorde många det. Dessa förbands uttalade uppgift var ofta att säkerställa de ockuperade områdena och även bekämpa partisaner, vilket ofta var en omskrivning för aktioner riktade mot civila.
Inte heller många av de högre tyskar officerarnas försök att distansera sig till övergreppen går att styrka i nutida forskning, snarare växer även här fram en mycket komplicerad bild av händelseförloppet. För även om Wehrmacht tagit avstånd mot insatsförbandens avrättningar i Polen, främst polacker, men även mentalpatienter och till viss del också judar, under och efter invasionen hösten 1939, så hade dessa betänkligheter helt glömts bort i samband med invasionen 1941. Som tidigare beskrivits på denna blogg räknade den tyska krigsmakten kallt med den tyska arméns behov av mat och husrum skulle leda till att tusentals civila dog, man undertecknade även den så kallade Kommissarieordern. Även om denna i många avseenden inte varit okänd, har många senare försökt minskat dess betydelse eller pekat på att många valde att inte följa den. Senare forskning pekar dock på att så inte var fallet, och befälhavare som Erich von Manstein och Gerd von Rundstedt inte bara undertecknade ordern, utan även krävde att den skulle följas. Även om själva avrättningarna av kommissarierna inte utfördes av Wehrmacht, så var det få som hade några egentliga invändningar mot den.
Inte ens påståendena om att man inte kände till, eller åtminstone inte bistod insatsförbanden håller vid en närmare granskning. I mångt och mycket skulle insatsförbandens aktiviteter inte varit möjliga utan hjälp från Wehrmacht, som inte bara bistod med bränsle och fordon, utan även ibland upplät personal för att bistå med bevakning av fångar eller fångtransporter. Mer skakande är kanske de gånger Wehrmacht i praktiken beställde tjänster av insatsförbanden, om att rensa ut getton o.s.v..
Nu vill jag inte på något sätt påstå att alla tyska soldater eller officerare bistod eller deltog i övergreppen, det finns gott om exempel på personer som med stort mod antingen protesterade eller vägrade på olika sätt att delta. Men frågan idag behandlade syndromet med hur historieskrivningen påverkats av försöken att undanhålla sitt eget ansvar i frågan, och tyvärr får man väl bara konstatera att den varit förhållandevis framgångsrik. För många utan några djupare kunskaper eller intresse i ämnet lever fortfarande i många avseenden den bild som skapades efter kriget, att det var Hitlers fel att kriget i Öst förlorades och hade bara Hitler låtit sina generaler fått skött fälttåget hade Moskva fallit. Att många av dessa generaler, som i bland annat Basil Liddle Harts ”German Generals Talk”, i efter yttrat liten eller ingen kritik mot Hitlers ledarskap under kampanjen i Polen eller Frankrike, verkar många glömt. Men i takt med att allt fler dokument blir tillgängliga, och att påverkan från de som försökt omforma historien minskat, har också synen på förintelsen och dess dynamik ändrats. Bilden som träder fram är mer komplicerad, och kanske också mer obehaglig, för bakom bilden av de från Hollywood schablonmässiga tyska SS soldaterna, finns de vanliga människorna som troligen aldrig skulle tro att de kunde begå övergrepp.

Samtidigt lämnar denna debatt ett slags obehagligt eko i vår egen värld, och visar på ett tämligen handgripligt sätt att vi inget lärt av erfarenheterna från det andra världskriget. Även om metoderna och omfattningen givetvis skiljer sig radikalt från de som begicks under det andra världskriget, så används samma retorik för att urskulda sig själv och försöka frångå sitt eget ansvar. Och på samma sätt som de tyska generalerna kunde distansera sig från övergreppen, genom sitt bistånd till forskare och självbiografier kanske också dagens förövare kommer försöka förminska sin skuld...

Källa:
Felsägningarna som avslöjade SS-läkaren

Jomsvikingar i England?

I samband med en utgrävning vid Ridgeway Hill hittade arkeologer resterna av 54 kroppar, fyndet väckte stor uppmärksamhet och senare undersökningar visade att de 54 männen som halshuggits hade skandinaviska anor. En teori gjorde gällande att det var offren för den så kallade St. Bricedagsmassakern den 13 november 1002, då den anglo-saxiska kungen Aethelred II lät mörda tusentals skandinavier efter flera våldsamma danska angrepp. Nyare forskning visar dock att kropparna troligen inte härrör från några civila offer för den massakern, utan istället kan vara kvarlevorna efter inhyrda legosoldater. Enligt Dr Britt Baillie som lett undersökningarna visar flera av kropparna tecken på att de döda kunde varit så kallade Jomsvikingar (ett vikingabrödraskap som hade sitt tillhåll i den så kallade Jomsborgen på ön Wollin i Oders mynning), då bl.a. en vikings tanduppsättning visar tecken på att ha filats ner på ett sånt sätt som påstås vara i enlighet med Jomsvikingarna.Under början av 1000-talet ska även de vikingahärar som angrep England under början av 1000-talet innehållit jomsvikingar, och enligt engelska krönikor ska Aethelred II:s fru Emma av Normandiet haft jomsvikingar i sin tjänst.

Källa:
Skeletons found in Dorset mass grave 'were mercenaries'

Den siste japanske soldaten

Det är idag 40 år sedan en av de sista japanske soldaterna, Shoichi Yokoi kapitulerade. Yokoi hade hållit sig gömd på Guam sedan amerikanska trupper landstigit 1944. Tillsammans med en mindre grupp japanska soldater höll han sig gömd, men väder och vind, sjukdomar och uppgivenhet hade successivt tagit ut sin rätt, och när han "greps" den 24 januari 1972 av en grupp lokala jägare, hade han spenderat åtta år ensam. Han återvände senare till Japan, men verkade under inte nämnvärt imponerad av det det efterkrigstidens Japan och hade svårt att anpassa sig. Innan han avled 1994 hade han återvänt flera gånger till Guam, där också fler av hans tillhörigheter nu förvaras i ett museum.

Källa:
Shoichi Yokoi, the Japanese soldier who held out in Guam

Två fel gör inte ett rätt

Inte helt oväntat valde den franska senaten att rösta för förslaget att kriminalisera folkmordet på armenier under det första världskriget, ett beslut som rönt både glädje och irritation. I Turkiet har beslutet inte helt oväntat mött starka reaktioner, och den turkiske premiärministern Recep Tayyid Erdogan säger att han ”hoppas att senaten inte kommer att göra Frankrike till ett land som är i trots med sina egna värderingar. Det här är en debatt som går fullständigt på tvärs med rätten att tänka fritt. Det här steget tas bara med tanke på kommande val”. Erdogan hänvisar till att det i Frankrike finns en stor minoritet armenier, och antyder således att beslutet handlar om röstfiske. Den biträdande premiärministern Bulent Arinc i Turkiet har också hotat med att ta ärendet till Europadomstolen och säger att lagen är ”ett hot mot yttrandefriheten”. En således sedan tidigare frostig relation, främst på grund av Frankrikes motstånd mot ett eventuellt framtida turkiskt medlemskap i EU, riskerar således att ytterligare förvärras.

Från franskt håll försöker man nu tona ner betydelsen av beslutet och den franske presidenten Nicolas Sarkozy hade redan före beslutet tagit kontakt med Erdogan. Sarkozy då att lagstiftningen ”på något vis är riktat mot något särskilt land eller folk”, inte heller det franska utrikesdepartementets uttalande om att mana till lugn och förklara att ”Turkiet är en väldigt viktig partner och allierad för Frankrike” verkar ha haft någon lugnande effekt. Det är dock inte bara i Turkiet beslutet väckt irritation, i lördags samlades runt 15 000 turkar i Paris för att demonstrera mot beslutet, och i måndags höll polisen noggrann kontroll över de demonstrationer som hölls både för och emot beslutet.
Givetvis är dock inte alla emot beslutet, från armeniskt håll välkomnas det franska beslutet och Armeniens utrikesminister Edward Nalbandian säger att ”[D]enna dag kommer att skrivas i guld, inte bara i historien av vänskap mellan Armenien och Frankrike, men även i historieböckerna om försvarandet av mänskliga rättigheter världen över”.
Att ämnet är känsligt är förstås ingen nyhet, och har lett till rad kontroverser och ordkrig mellan en rad stater och Turkiet. I samband med att Sveriges riksdag i mars 2010 erkände morden på armenierna och andra kristna minoriteter i det osmanska riket under det första världskriget, valde den turkiska regeringen att protester genom att dels återkalla sin ambassadör och att ställa in ett planerat besök av Erdogan.

Det hela bottnar i en rad händelser under det första världskriget, i samband med att ryska trupper avancerade in i det dåvarande Osmanska riket valde många kristna minoriteter i området att stödja de ryska styrkorna. De osmanska trupperna besvarade detta genom att inleda massdeporteringar av kristna från de hotade områdena, och beroende lite på vilka källor man nyttjar ska mellan 800 000 och 1,5 miljoner dödats. Från turkiskt håll påpekas dels att det pågick strider mellan reguljära osmanska trupper och rebeller, och att det även återfanns många muslimer bland de som dödades. Från turkiskt håll har man konsekvent försök att hävda att siffrorna är kraftigt överdrivna, erkänner inget folkmord och har gjort det straffbart att använda den termen.
Som alltid när en historisk fråga politiserats så är det givetvis svårt att riktigt få något egentligt grepp om vad som är sanning och vad som är propaganda. Att det begicks övergrepp mot civila i samband med det osmanska rikets successiva sönderfall under det första världskriget, är det ingen som ifrågasätter, men frågan är givetvis vidden av det och hur händelseförloppet såg ut. Personligen finner jag beslutet olyckligt, främst därför att det är fel – oavsett vad man anser i frågan – att kriminalisera en åsikt och dels därför att det riskerar att politisera historieskrivningen.
Nu kan man visserligen påpeka att så är redan fallet i och med den turkiska hållningen i fråga, men jag anser ändå att ett demokratiskt västerländskt land borde kunna undvika att hamna på samma nivå i frågan som Turkiet, två fel gör inte ett rätt.
Det lämnar således en fadd smak att politiker ska gå in och detaljstyra den historiska forskningen, och även om jag är mycket väl medveten om att så alltid varit fallet så behöver det nödvändigtvis inte betyda att jag finner förfarandet acceptablet.

Källor:
Olagligt förneka folkmord
Turkisk-armeniska konflikten
Oro inför franskt beslut om folkmord
Frankrike röstade igenom omstritt folkmordsbeslut - Turkiet har utlovat sanktioner

Frankrike: Brottsligt att förneka folkmord på armenier
Turkiet rasande över folkmordslag

Komma hem

En bild säger ibland mer än tusen ord, och "Återkomsten" av den ryske målaren M. Kugash tycker jag säger mer än tusen ord och är nog något de flesta soldater - oavsett härkomst - kan relatera till...

When you play the game of thrones you win or you die. There is no middle ground.

Ja affären Håkan Juholt lämnar förstås en hel del frågor med hur det står till med det Socialdemokratiska Arbetarpartiet, och kräver en rätt stor dos av självrannsakan hos många socialdemokrater hur det här har skötts. Samtidigt kan man väl bara konstatera att Juholt själv givetvis är delaktig i den såpa som spelats upp i massmedia under hans drygt 10 månader som partiordförande, samtidigt kan man bara konstatera att han även varit utsatt för en intern maktkamp där personer inom partiet sysselsatt sig med politiskt krypskytte mot honom.Riktigt hur SAP ska gå vidare är svårt att säga, partiet är just nu officiellt utan en partiordförande, och i hans ställe får nu partisekreteraren Carin Jämtin ta över hans administrativa uppgifter. Samtidigt kan man bara konstatera att det onekligen brådskar med att vaska fram en partiordförande, Jämtin är visserligen en politiker med stor erfarenhet, men hon sitter inte i riksdagen och kan således inte delta i riksdagens partiledardebatter som partiets representant.

Vem som nu ska lanseras som nästa partiordförande är oklart, ett namn som verkar återkomma hos många ledare och debattörer är Pär Nuder, men där kan man bara konstatera att det råder viss tvekan eftersom han valde att tack nej till en nominering förra året. Andra potentiella namn som återkommer som ett partiordförandeämne är Tomas Östros, Mikael Damberg och Sven-Erik Östberg, men just nu är det kanske lite för tidigt att spekulera i vem som ska överhuvudtaget är villigt att axla manteln och ta över detta uppenbarligen sjunkande skepp. För även om som sagt Juholt delvis föll på egna misstag, så kan man bara konstatera att krisen inom partiet är djupt. Man har allt sedan Göran Perssons ordförandeskap och påbörjade reformer av partiet haft svårt att riktigt formulera en långsiktig politik.

Mycket av det som tidigare definierat socialdemokratisk politik är borta, ironiskt nog genom egen förskyllan med ett närmande till EU, NATO, privatiseringar o.s.v. Samtidigt kan man väl bara konstatera att SAP på intet sätt är unika i denna aspekt, utan att det är ett problem för många socialdemokratiska partier runt om i Europa lider av. Nu var valet av Juholt tänkt att lösa denna politiska vilsenhet, men här kanske Juholt gjorde sitt största misstag, han valde att inte påbörja detta arbete på allvar utan fångade upp några få löst svävande frågor och slog sig till ro med detta. Samtidigt är förstås svårt att säga hur debatten inom partiet förts, och huruvida Juholt haft något stöd för att påbörja ett reformationsarbete eller om han helt enkelt tänkte bida sin tid och successivt ersätta personer inom ledningen med personer mer i fas med hans visioner (vilka de nu är). Det får vi troligen aldrig reda på, men troligen kan den velighet Juholt uppvisat i en rad frågor bero på just denna brist på politisk vägkarta, och att han varit osäker på vart partiet egentligen står i frågan.

Ett lysande sådant exempel torde vara frågan om Libyen, där Juholt ena dagen var emot, andra dagen för och sedan förordade en svensk marininsats i Medelhavet. Så här i efterhand kan man nog bara konstatera att denna fråga i många avseenden visade på Juholts ställning i partiet, han gick på magkänslan och trodde att en eventuell NATO insats i Libyen skulle rendera i starka protester. Så blev det nu inte, även om både Vänsterpartiet och Miljöpartiet knorrade så väckte Gaddafis regim ingen större sympati och Juholt tvingades bita i det sura äpplet och ändra position. Så har det sedan sett ut i en rad frågor, bl.a. i frågan rörande partiledardebatten i SVT, som han bojkottade efter att inte ha fått gehör för sina krav på att stå på samma sida som Sd.

Givetvis har detta inneburit att Juholt tvingats på defensiven, där mycket tid fått spenderats på att förklara sig själv än formulera någon politik. Samtidigt kan man också peka på att Juholt även tvingades på defensiven av interna konflikter, avslöjandet om hans fastighetsbidrag handlar anser jag inte primärt om något journalistiskt scoop, utan var en del i den maktkamp som nu skakar partiet. Utan någon uttalad politiskt ställningstagande, ett eroderande internt stöd, vikande opionionssiffror och att konstant få agera defensivt, så måste Juholt känt att sanden började rinna ut. Efter juluppehållet återvände en solbränd Juholt till Sverige, och kanske hoppades han att 2012 skulle bli bättre än vad 2011 varit. Den förhoppningen grusades dock tämligen omedelbart, inte nog med att partiets siffror i opionionsundersökningarna fortsatte att sjunka, han lyckades återigen haspla ur sig en av sina otaliga grodor. Den här gången var det i samband med mässan Folk och Försvar, och så var hela cirkus Juholt igång igen, i veckan som gått var det så dags för att partiets verkställande utskott att ha möte.

Primärt var mötet tänkt att avhandla frågan huruvida Juholt försökt gått in och ändrat i partiets skuggbudget, i strid med ett tidigare beslut, men den främsta punkten på dagordningen var troligen hur Juholt skulle fås att avgå. Efter två dagars förmodligen intensiva debatter, lämnade Juholt mötet och konstaterade till en samlade journalistkår att han inte skulle avgå. Samtidigt ökade det interna tryckte, i bl.a. Västerås krävde man att Juholt skulle avgå, men efter VU:s möte på fredagen (20/1 2012) så förklarade Juholt att han inte skulle avgå och Jämtin att man hade fortsatt förtroende för Juholt.

Framåt kvällen började dock rykten spridas om att Juholt skulle avgå, och det utlystes en presskonferans i Oskarshamn på lördagen. I ett i all hast anordnat möte förklarade Juholt att han tänkte avgå, och uttalandet kan knappast renderat i några högre odds. Det dröjde dock inte länge innan det smutsiga spel som tydligen utspelats under VU:s möte började läcka ut, och enligt dessa rykten hade VU lovat Juholt sitt stöd om han avgick självmant... Så lämnade alltså Håkan Juholt sin post som partiordförande i SAP, och hans enda historiska avtryck tror jag kommer bli det faktum att han endast var ordförande i 10 månader. Riktigt vad hans politiska framtid nu kommer bli är ovisst, men han lämnar posten som ordförande för ett parti i totalt kaos. Partiets opionionssiffror är rekordlåga, man saknar ledning och partiet är splittrat i en mängd internt stridande fraktioner. Man saknar en politisk vägledning och några som helst politiska framtidsvisioner, och att det smutsiga spel som förts bakom kuliserna riktade mot Juholt kan påverka partimedlemmarnas förtroende för partiledningen. Situationen blir inte heller bättre av att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet gått stärkta ur sina partiledarval, i synnerhet finns risken att många - speciellt på landsbygden och i Norrland - kommer attraheras av Jonas Sjöstedt, en i mina ögon mycket kompentet politiker (även om jag nödvändigtvis inte delar hans politiska ställningstagande), medan många socialdemokrater i storstäderna kanske väljer MP.

Med andra ord står den ny partiordförande inför en ofantlig arbetsuppgift, han (just nu ser jag ingen kvinnlig partiledare för SAP) ska ena partiet, påbörja en under många år starkt eftersatt reformation av partiets politik, föra en framgångsrik oppositionspolitik och förbereda partiet för riksdagsvalet 2014. Till detta ska också läggas det faktum att den politiska kartan mycket väl kan ritas om, och fortsätter SAP:s väljarras är det givetvis så att partiets ställning som det främsta oppositionsparti kommer urholkas. Risken är dessutom stor att de interna maktkamperna fortsätter, och att sprickorna inom partiet även urholkar den framtida partiordförandens ställning inom partiet.Samtidigt ska man inte glömma att det också finns stora möjligheter, lyckas den nye partiordförande ena partiet, reformera partiprogrammet och lägga fram en fungerande långsiktig politisk vision så kan det vara så att partiet går stärkt ur denna kris. Men givetvis ställer detta stora krav på vem som blir partiordförande, den bör onekligen vara en person med en bred maktbas och tillräcklig förankring i partiet för att kunna driva igenom sina idéer. Det krävs också en person med erfarenhet, inte bara av lokalpolitik och riksdagspolitik, utan även regeringsarbete.

Som jag ser det finns det endast en person av de som lanserats som ett vettigt alternativ, och det är Pär Nuder. Han må visserligen kanske inte vara den mest karismatiske, men han har en gedigen erfarenhet av både riksdags och regeringsarbete, men också erfarenhet från den privata affärsvärlden. Den stora frågan är förstås om han själv vill, han tackade nej i våras, men det är samtidigt svårt att veta vilka förutsättningar han lovades inför en eventuell post som partiordförande. Läget är kanske mer fördelaktigt nu, när partiet är i spillror och troligen är tämligen desperat efter att två partiledare på raken misslyckats att sätta någon prägel på partiet.En annan aspirat på posten som partiordförande är Sven-Erik Östberg, men jag tror nog ändå partiet helst ser Nuder som ny partiordförande.

Källor:

De kan bli Socialdemokraternas nya ledare

Juholts egna ord om avgången

Ny partiledare räcker inte för S enligt statsvetare

S måste hitta en enande ledare

Juholt lämnar ett parti i fritt fall

Fyra frågor som S ska ta strid om

Även vännerna tycker det var rätt att sluta

Peter Wolodarski: Det började i Libyen och slutade i Folk och försvar

Juholts år som partiledare

Arnstad ute på nya upptåg...

Den som följt denna blogg har säkerligen stött på namnet Henrik Arnstad, vars alster jag ofta kritiserat för vara ytterst tendiösa i sitt förhållningssätt till såväl historiska skeenden som fakta. I dagens DN kåserar Arnstadt om tv-filmen ”The Conspiracy” (2001) i artikeln ”Ny film skildrar förintelsens mekanismer”, och även om Arnstad kanske är oskyldig till rubriken så infinner sig frågan onekligen hur en elva år gammal film kan definieras som ny?
Dock ska jag påpeka att jag faktiskt blev lite bestört, en artikel som Arnstad har författat som jag inte har något att invända mot. För filmen ”The Conspircay” är en ruskigt underskattad film, som behandlar det famösa Wanseemötet den 20 januari 1942 då några representanter för den civila och nazistiska administrationen enades runt de rent administrativa aspekterna på förintelsen, vilka som skulle deporteras, hur de skulle deporteras och vem som skulle ombesörja deportationerna. Den som förväntat sig vild skottlossning, galna nazister och häftiga specialeffekter lär nog bli grymt besviken, istället ligger fokus på debatten om hur detta ovan nämnda problem ska lösas. Deltagarna har två timmar på sig och kommer från en rad olika civila och nazistiska administrativa institutioner, och som ordförande sitter Reinhard Heydrich (excellent spelad av Kenneth Branagh) och försöker få de motstridiga viljorna att enas i frågan. Har du inte sett filmen, se den...
Men åter till artikeln, som jag lite oroväckande fann helt acceptabel, förutom att Arnstad av någon underlig anledning konstant återvänder till det faktum att filmen innehåller sekvenser som saknar bevis i de kvarvarande dokumenten. Men nu råkar detta trots allt vara en spelfilm, och att man då trots allt måste ha viss förståelse för att allt som sägs och görs inte nödvändigtvis måste vara korrekt. De gånger filmskaparna använt sig av sin ”konstnärliga frihet” tycker jag inte på något sätt förstör helheten, utan gör att även personer utan större kunskaper om såväl konferensen som deltagarna får en inblick i hur man såväl resonerar som förhåller sig till ämnet man diskuterar.

Dock skulle mina farhågor om att jag skulle behöva ägna ett helt blogginlägg åt att – i stora drag – hålla med Arnstad, tack och lov grusas. För ingen artikel av Arnstad är numera komplett utan att han spyr sin galla över Steven Spielberg i allmänhet och ”Saving Private Ryan” samt ”Band of Brothers” i synnerhet. Dessa två filmer verkar – med tanke på att de är ett återkommande tema i hans kåserier – hålla honom vaken på nätterna, och på vilket sätt han här näst ska sabla ner dem. Efter att ha gett sin bild av hur förintelsen förmedlats på tv, vilket jag i stora drag inte heller har något att invända om, även om det inte på något sätt är unikt. Ta bara hur vår bild av slaveriet skapats genom böcker som bl.a. ”Uncle Toms Stuga” eller tv-serien ”Rötter” och där ordet ”slav” för tankarna för de allra flesta till de enorma bomullsplantagen i södra USA. Men sett ur ett historiskt perspektiv är den bilden enbart en kort parentes, den kan troligen inte heller på något sätt ses som speciellt representativ för slaveriets historia. Historiskt sett har de slavar européerna använt sig av varit vita, ofta härstammande från östra Europa och användes som hushållsslavar. Det finns förstås en närmast oändligt mängd filmer och böcker som, kanske inte helt historiskt korrekt, påverkat vår bild av dåtiden, så varför vore ”Förintelsen” något annorlunda?
Efter denna lilla utflykt är det således dags att börja med det sedvanliga – och rätt tröttnade – angreppen mot Spielbergs produktioner. Arnstad skriver

”En märklig detalj angående förhållandet mellan krigsfilmer och filmer om
Förintelsen är hur vattentäta skotten förblir dem emellan. I Steven Spielbergs
storproduktioner ”Rädda menige Ryan” (1998) och ”Band of Brothers” (2001)
existerar knappt judemorden.”

Jag finner det något ironiskt att en person som suttit och raljerat över att skaparna bakom filmen ”Conspirary” tagit sig konstnärliga friheter, när Arnstad själv gör det. Även om jag på intet sätt finner ”Rädda menige Ryan” som någon större favorit, så förstår jag inte riktigt Arnstads kritik. Filmen utspelas i efterdyningarna till landstigningen i Normandie, tusentals mil från de läger och avrättningsplatser som tyskarna anlagt i östra Europa. Det finns således en rätt logisk orsak till varför det finns ett vattentätt skott mellan kapten John H. Miller och hans manskap och judemorden, ett par tusen mil av vattentäta skott. Uppenbarligen är geografi inte ett av Arnstads starkare ämnen.
Men eftersom frågan om Förintelsen ligger Spielberg varmt om hjärtat, så löste han det genom att låta Stanley Mellisch häckla tillfångatagna tyska soldater med att han är jude...
Vad gäller Band of Brothers (ytterligare en produktion jag och Arnstad haft mina duster om), så kan jag bara konstatera att Arnstadt antingen lider av amnesi eller helt enkelt inte sett serien. I avsnittet ”Why we fight” (avsnitt 9), vilket i många avseenden är seriens nyckelavsnitt, upptäcker en patrull ett mindre koncentrationsläger. Upptäckten av denna för de flesta soldaterna okända aspekt av det Tredje Riket förklarar för soldaterna varför de kämpat, och också berättigar de uppoffringar de behövt göra allt sedan de landsattes över Normandie. Hur nu Arnstad kan ha missat detta övergår mitt förstånd, och förstärker enbart min bild av Arnstad som en person som är otroligt slarvig med sina efterforskningar och endast ser det han själv vill se.
Men galenskaperna slutar inte där, utan istället fortsätter Arnstad sitt korståg mot Spielberg och hans skapelser, och i vad som för mig allt mer för tankarna till Joseph Goebbels berömda citat ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning ”, fortsätter han med att säga:

”Quentin Tarantinos intressanta ”Inglourious basterds” (2009) vågade överträda
gränserna, utifrån sin uttalade ambition att driva med de ”historiskt korrekta”
Spielberg-filmerna.”

Detta påstående att Tarantinos film ”Inglourious besterds” skulle vara en ”drift” med Spielbergs filmer jag faktiskt aldrig sett, och det vore trevligt om Arnstad (även om jag inte hyser några större förhoppningar) kunde bistå med en källa till detta påstående. De uttalanden Tarantino gjort om sin film, handlar snarare att den mer är tänkt att vara en slags hyllning till filmer som ”Tolv fördömda män”, ”Örnnästet” och ”Kanonerna på Navarone” kombinerat med stilistiska grepp som ska föra tankarna till Tarantinos kanske främsta inspirationskälla – Serio Leone. Om man begrundar Tarantinos filmer så handlar dessa inte om att driva eller häckla, utan snarare att hylla de filmer och filmskapare som påverkat Tarantino under hans uppväxt.
Om nu Tarantino skulle känna ett behov av att ”häckla” Spielbergs produktioner, så finner jag faktiskt ”Inglorious besterds” som fullständigt misslyckat i den aspekten. Ser man den däremot som en hyllning till ovan nämnda filmer och filmskapare, så är den däremot desto mer lyckad...

Det är också intressant att reflektera över att Arnstad i sitt raljerande inte nämner filmen ”Motstånd” (Defiance, 2008) med Daniel Craig i huvudrollen som Tuiva Bielski. Till skillnad från ”Inglorious besterds” så bygger Motstånd på verkliga händelser, och ska som vanligt ses som en spelfilm med verklighetsanknytning och inget annat, i Vitryssland under andra världskriget. Filmen bygger på berättelsen om de tre Bielskibröderna som, till skillnad från gängse bilden av judarna, inte tänkte ledas som lamm till slakt av tyskarna. Istället organiserade de tre bröderna en av Vitrysslands största motståndsgrupper och bekämpade tyskarna. Men det kanske berodde på att den här filmen inte är lika spektakulär som ovan nämnda film av Tarantino...

Källa: Ny film skildrar Förintelsens mekanismer