2011 – ett bokslut

Så säger vi då farvä av 2011, och det är således dags att göra ett bokslut över det år som nu gått
och göra några kortare försök att spå vad som kommer hända under 2012.2011 var hur som helst ett år som dominerades av utvecklingen i Mellersta östern, Norge och den ekonomiska krisen i Grekland, och kryddades med att USA till slut lyckades finna Osama bin Laden, Mohammar Gaddafi blev avsatt och senare mördad och att den nordkoreanske ledaren Kim Il-Jong avled. I Sverige har mycket av rubrikerna handlat om Håkan Juholts återkommande politiska magplask, kungliga skandaler, vårdskandaler på ålderdomshem och
SAAB successiva förfall och konkurs.

Det är förstås vanskligt att sia över vad eftervärlden kommer minnas av 2011, men onekligen kommer de folkliga resningarna i delar av Mellersta östern att leta sig in i historieböckerna. Resningarna inleddes under våren i Tunisien, och riktades primärt mot korruption, höjda matpriser och en allmän brist på demokratiska rättigheter, efter att en butiksägare – i
protest mot matpriserna – tänt eld på sig själv, exploderade protesterna i landet. Landets ledare Ben-Ali tvingades i praktiken fly hals över huvud när det stod klart att polisen och militären
saknade möjlighet att slå ner upproret, och inspirerade av händelserna i Tunis började nu en frustrerad medelklass i Mellersta östern höja sina röster mot regionens envåldshärskare. Bahrain och Jemen blev den så kallade jasimrevoltens nästa anhalt, men här visade sig regimerna mer ståndaktiga och med bistånd från Saudi Arabien och det Förenade Arabemiraten kunde demonstrationerna slås ner i Bahrain. I Jemen blev läget snabbt kaotiskt och länge såg
det ut som att det inbördeskrig som förts i delar av landet nu skulle kasta in landet i totalt kaos uteblev. Efter mycket om och men tvingades till slut landets ledare ge sig av, men om några av kraven från demonstranterna på ökade demokratiska rättigheter kommer att nfrias verkar det mer oklart med. Det var dock inte förrän revolten nådde Egypten som västvärldens intresse väcktes på allvar, bilder från Kairo där hundratusentals demonstranter samlades på Tahiritorget (Frihetstorget) för att protestera mot den sittande Mubarakregimen. emonstrationerna blev snabbt våldsamma, men inte ens den egyptiska polisen kunde till slut få slut på protesterna, och när Mubaraks försök att själv samla sina styrkor och angripa Tahiritorget misslyckats, gick den egyptiska militären till slut in och tog över makten. Mubarak greps, fick ett lämpligt slaganfall och åtalades för maktmissbruk, men det dröjde inte länge innan de protesterade egyptierna insåg att militären verkade ovilliga att påbörja någon demokratiseringsprocess och nya demonstrationer skakade landet.
Mubarak var dock i jämförelse med sin granne Gaddafi lyckligt lottad, för något oväntat spred sig revolten även hit. Gaddafis försök att slå ner upproret misslyckades, och en osedvanligt häftig kampanj att låta NATO delta på rebellernas sida påbörjades. Gaddafis försök att slå ner
upproret misslyckades, och efter en våldsam kampanj i Väst om att bistå rebellerna, inledde NATO flygräder mot Gaddafis styrkor och fästen. Efter hårda strider bröt till slut Gaddafisidans motstånd ned och Tripoli kunde intas, rebellerna inledde nu en veritabel huvudjakt på Gaddafi som slutade i Misrata och att han och en av hans söner lynchades. När stridslarmet lagt sig började dock frågorna om vad och vilka omvärlden egentligen stött, Libyens ekonomi är slagen i spillror och tusentals vapen är på drift, en kombination som sällan är speciellt lyckat. Striderna i Libyen ledde också till en veritabel flyktingström av afrikanska flyktingar, som Gaddafi på order av EU förlagt i enorma flyktingläger, den italienska ön Lamusa översvämmades bokstavligen av flyktingar och en häftig debatt vaknade till liv i EU vems ansvar flyktingarna egentligen var.
Medan Gaddafis kvarlevor ännu inte hunnit svalnat ändrades fokus för omvärldens journalister, och alla kameror riktades nu mot Syrien. Här hade den sunnimuslimska befolkningen börjat inledda protester mot den shiadominerade syriska ledningen, och precis som i övriga regionen mötte demonstranternas krav på den sittande regimen med våldsamma motåtgärder. Syriens
ledare Al-Saad satte in militären och under sommaren och hösten har rapporter kommit om våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och militär. Även om omvärldens protester, bland annat från USA, NATO och arabförbundet, varit massiva, verkar Al-Saad klara sig ifrån ett liknande öde som Gaddafi. Till skillnad från Gaddafi som efter Sovjetunionens fall försökte blidka västmakterna, så har Syrien alltid haft en nära relation med Ryssland, något som nu verkar bära frukt då några FN-resolutioner i stil med de riktade mot Gaddafi känns ytterst tveksamma. Situationen är dock prekär för Syrien, landet har under lång tid aspirerat på att vara en regional stormakt, och risken är förstås att ett ökat internt kaos kan leda till svårigheter att upprätthålla denna policy. Risken är också överhängande att protesterna utmynnar i ett inbördeskrig, och för ett land med stora religiösa och etniska splittringar, är detta en oroväckande framtidsutsikt.

Men det var inte bara i Mellersta östern befolkningen protesterat, efter att den isländska ekonomin i praktiken kraschlandat var det nu dags för Grekland. År av ekonomisk vanskötsel, obefintlig skattemoral och effekterna av den globala ekonomins nedgång, ledde till en bokstavlig grekisk härdsmälta. Landets politiker verkade nästan paralyserade av omfattningen av sitt handlade, och grekerna välde ut på landets gator för att protestera mot neddragningar i den sociala välfärden och skattehöjningar. Problemet var bara att omvärldens sympatier
knappast fanns med en befolkning som kunnat gå i pension vid 50 års åldern, få tretton årslöner eller bonus om man närvarade på sitt arbete. Givetvis ska det väl påpekas att de flesta greker
troligen aldrig ens varit i närheten av att tillgodogöra sig en majoritet av dessa förmåner, men protesterna lämnade ändå en bitter eftersmak. För EU var dock det grekiska sammanbrottet en katastrof av monumentala proportioner, speciellt som flera andra länder i Medelhavsregionen sitter i samma sits som Grekland, men är till skillnad från grekerna mycket mer inflytelserika på den gemensamma europeiska marknaden.
Sakta men säkert har svångremmen dragits åt i Italien, Spanien och Portugal, men krisen begränsas inte enbart till de så kallade PIGS länderna, utan omfattar även länder som Storbritannien och Irland. Situationen i Grekland har delvis styrts upp med massiva lån från EU och Världsbanken, men frågan är vad som kommer hända den dagen krisen på allvar når
Italien och Spanien...

Protesterna mot den växande ekonomiska krisen har dock inte enbart begränsats till Grekland, i USA skapades ”Occupy Wall Street” rörelsen, en rörelse som i praktiken består av en massa grupperingar och personer på vänsterkanten. Till skillnad från den mer strukturerade och välorganiserade Tepartyrörelsen (med starka band till det republikanska partiet), saknar OWS någon egentlig agenda annat än att protestera mot det rådande ekonomiska klimatet och består i praktiken av en massa politiskt marginaliserade rörelser. Detta har dock inte stoppat
rörelsen från att sprida sig, och under sommaren genomförde rörelsen en rad demonstrationer runt om i USA, varav vissa renderade i våldsamheter, bland annat i Oakland. Under hösten verkar dock protesterna avstannat, och med det också massmedias intresse för rörelsen som åtminstone för tillfället verkar föra en tynande tillvaro.
Det var dock inte bara ekonomin som drabbades av härdsmälta, i Japan drabbades ett kärnkraftverk i närheten av Fukushima den 11 mars av effekterna av en massiv Tsunami. Kärnkraftverkets elförsörjning slogs ut, och kärnkraftverket började brinna och man fruktade nu en fullständig härdsmälta. De japanska myndigheterna kunde till slut andas ut, men vidden av katastrofen är än idag oklar och med tanke på att flodvågen troligen skapat skador för miljarder, så är det rimligt att anta att Fukushima kommer kosta de japanska skattebetalarna
åtskilliga yen. Katastrofen har nu inneburit att alla framtida planer på nya kärnkraftverk har lagts på is, och den stora frågan många ställer sig nu är hur Japans ökande behov av el ska
tillgodoses.
När vi ändå är inne på härdsmälta, så passar det ordet kanske bäst på att förklara vad som måste föresigått i norrmannen Anders Behring Breiviks hjärna. Den 22 juli klockan 15.26 skakas Regjeringskvartalet av en massiv bomb, delar av regeringsbyggnaden och omkringliggande byggnader skadas. Medan polisen letar igenom de söndertrasade byggnaderna på jakt efter offer och ledtrådar så nås man av telefonsamtal från Utøya, där det norska socialdemokratiska partiet anordnar sommarläger, att någon går runt på ön och skjuter urskillningslöst. En timme efter att de första samtalen nått den norska polisen kan man landsätta poliser som griper den misstänkte Breivik, som ger upp utan strid. När chocken över attentaten som krävde 77 döda (åtta i Oslo och 69 på Utøya) och 96 skadade lagt sig, började frågorna om hur och varför detta kunde ske. Breivik själv hade kvällen innan attentaten offentliggjort en egenhändigt gjord video och ett manifest, där han förklarade sina handlingar som en protest mot det multikulturella
samhället och islamiseringen av västvärlden.
Enligt Breiviks egna ord var detta enbart början på en militär kamp riktad mot Islam och företrädare för mångkulturen, och såväl massmedia som norsk polis började utreda Breiviks kontakter med antimuslimska och högerextrema rörelser. Arbetet har väl i praktiken enbart
bekräftat teorin att Breivik agerat på egen hand, även om han delvis använt sig av en diskurs hämtad från bland annat den i Storbritannien verksamma English Defense Leauge. Även om debatten i Sverige i mångt mycket handlat om hur pass mycket skuld Sverigedemokraterna har i Breiviks attentat, har debatten i Europa mer handlat om de stora utmaningar Europa står inför i och med att flera europeiska städers etniska sammansättningar radikalt förändrats under de senaste åren.
Den debatten tog fart på allvar i Storbritannien efter att polis i samband med ett ingripande dödat en misstänkt bilförare i London och protesterna utmynnat i våldsamma kravaller. Uppenbarligen tagen helt på sängen, hade Londonpolisen stora svårigheter att bemästra
situationen, som dessutom förvärrades av det faktum att den brittiska polisen tvingats till stora nedskärningar. Under några intensiva sensommarkvällar drabbades Storbritannien av några av de värsta kravallerna i modern tid, och på flera håll anordnade bostadsområdena egna medborgargarden för att skydda sina egendomar mot plundrande gäng. Till skillnad från de kravaller som skakade Frankrike för ett par år sedan ebbade dock protesterna ut av sig själv, och när väl polisen organiserat sig bättre kunde man också bringa viss ordning i oredan.
Kravallerna skakade dock om såväl den brittiska allmänheten som politiker och poliser, speciellt som polisen med stora svårigheter kunde kväsa kravallerna och i många fall verkade ligga både och två steg efter. Det verkar också infunnit sig en viss besvikelse hos många, speciellt på
vänsterkanten, då protesterna snabbt urartade till en allmän och stundtals totalt meningslös plundring av butiker än protester mot polisvåld och ekonomiska orättvisor. Bilder på hur plundrare helt medvetet riktade in sig på butiker som sålde kläder, skor eller elektronikvaror gav mer bilden av ett sätt för folk att tillförskansa sig de senaste kläderna eller en splitter ny tv
apparat. Men kravallerna har ändå satt sina spår, och många oroar sig nu för att de ska upprepas i samband med att London är värd för de Olympiska spelen nästa sommar.

Med detta lämnar vi så utrikespolitiken för den här gången och återvänder till Sverige, där den socialdemokratiske ordföranden Håkan Juholt verkar ha abonnerat på tidningarnas löpsedlar. Den kanske allvarligaste krisen kom i samband med att massmedia rapporterade om att Juholt tagit emot fullt bidrag från riksdagen för sin övernattningslägenhet, trots att han delade denna med sin sambo. En märkbart skakad Juholt försökte skaka av sig det hela med att han inte haft tid att sätta sig in i regelverket, och att han skulle betala tillbaka pengarna. Men skadan var förstås redan skedde och det hela blev förstås inte bättre av en rad märkliga uttalanden och ageranden under 2011. I samband med att riksdagen debatterade frågan om huruvida Sverige skulle bistå med flygstyrkor till insatsen i Libyen, uttalade sig Juholt starkt kritiskt till den
borgliga regeringens ställningstagande. Men när det väl var dags att ta ställning några dagar senare, hade Juholt ändrat sig och ställde gladeligen upp på regeringens förslag. Men det som kanske väckte mest ont blod inom partiet var när Juholt valt att stödja Ilmar Reepaluas förslag om att införa ett tillfälligt medborgarskap, för att på detta viset underlätta för myndigheterna att utvisa kriminella. Nyheten om Juholts stöd för Reepulas uttalande slog ned som en veritabel bomb inom den socialdemokratiska partiet, och Juholt tvingade ånyå be om ursäkt och ändra åsikt.
Inom partiet jäste det ordentligt, och under sensommaren och hösten har flera distrikt uttalat sitt missnöje med Juholt, och många politiska bedömare varnar nu för ett nytt rosornas krig. I ett försök att blidka partimedlemmarna begav sig Juholt ut på en Eriksgata, men det är uppenbart att både han och partiet är i gungning, och även om optionsundersökningar ska tas med en nypa salt, är partiets usla siffror anmärkningsvärda. Problemet är dock att Socialdemokratin saknar politiska visioner, det arbete Göran Persson inledde under sina år har kört fast, och partiet glider nu runt på det politiska havet som ett fartyg utan vare sig segel eller
roder. Sett ur ett europeiskt perspektiv är detta inget unikt, utan verkar snarare vara mer regel än undantag för den europeiska socialdemokratiska rörelsen. Frågan är förstås hur Juholt ska
återfå såväl väljarnas som partiets stöd, och även om det är långt kvar till nästa val känns det ändå som att Juholt förvandlats till vad på amerikanska brukar kallas för ”lame duck”.
Det är dock inte bara Juholt som abonnerat på löpsedlarna, även kung Karl XVI har figurerar flitigt på löpsedlarna, och även här i mindre smickrande sammanhang. Det hela inleddes med att boken ”Karl XVI – Den ofrivillige monarken” släpptes förra hösten, där kungen anklagades för att ha besökt svartklubbar och haft en affär med Camilla Henemark. Under våren började Sveriges radio nysta i påståendena om kopplingar mellan kungens bekanta och personer i
Stockholms undre värld, och även om inget konkret bevis för att kungen själv haft samröre med grova brottslingar. Under hösten började det även florera påståenden om bildbevis för att kungen varit på sexklubbar, men dessa bilder har senare avfärdats som falsarier. Frågan om kungens eventuella sexklubbsbesök får således fortfarande avskrivas som obekräftade, men det är uppenbart att hovet är skakat av påståendena och det återstår fortfarande anser jag en hel del obesvarade frågor i ämnet.
Det är dock inte bara kungen och Juholt som varit återkommande företeelser på tidningarnas löpsedlar, även biltillverkaren SAABs öden och äventyr blev en utdragen följetong. Efter att General Motors (GM) avyttrat verksamheten till den holländska sportbilstillverkaren Spyker, så höjdes många varningens finger. Men inledningsvis såg allt bra ut, tillverkningen tog fart och
utvecklingen av den nya generationens SAAB bilar kunde fortsätta, men det dröjde inte länge innan verkligheten hunnit ifatt SAAB och dess nya ägare. Under sommaren och hösten hade företaget svårt att betala underleverantörer och till slut även de anställdas löner, det började talas om att företaget närmade sig konkurs och att Spyker saknade kapacitet att fortsätta dra lasset ensamt. Fler kinesiska företag anmälde sitt intresse, men GM – som delvis varit med och bekostat utvecklingen av komponenter i SAABs produkter – var inte intresserade och alla försök från Kina att köpa upp SAAB strandade. Så kom till slut nyheten alla väntat på, SAAB
begärdes i konkurs och med gick det anrika företaget ur tiden.
Trist för de anställda, men kanske inte en helt oväntad nyhet. Vad som nu kommer hända med SAAB är oklart, men troligen kommer företaget att styckas upp i mindre enheter och där vissa kommer försvinna, medan andra – t.ex. teknikavdelningen – kommer säljas.

Nu börjar vi närma oss slutet på denna nyårskrönika, men innan vi slutar så återvänder vi som snabbast till den utrikespolitiska scenen, för Gaddafi var inte den ända kändisen som lämnade in
2011. Han får sällskap av världens mest eftersökta person, Usama bin Laden, som dödades i en räd mot hans högkvarter i Pakistan den 2 maj. Nyheten väckte förstås stor glädje i Washington och runt om i USA, men ställde också en rad pinsamma frågor runt det faktum att hans högkvarter låg endast ett par kilometer från Pakistans främsta militärakademi och hur pass mycket den pakistanska säkerhetstjänsten känt till om bin Landens närvaro. Samtidigt kan
man bara konstatera att Pakistan och USAs relation under de senaste åren försämrats radikalt. Från amerikanskt håll handlar detta mycket om frustration över de pakistanska säkerhetsstyrkornas ovilja att agera mot Al Qaida, men också pakistansk irritation över
amerikanska drönarangrepp som ofta drabbar civila. En relation som knappast blivit bättre efter att en amerikansk drönare dödade ett tjugotal pakistanska soldater vid en gränspostering.
I Nordkorea är sorgen obeskrivlig och enligt nordkoreansk tv så har flera nordkoreaner svimmat av sorg efter nyheten om att landets ”tillfällige” ledare Kim Il-Jong avlidit av en hjärtattack den 17 december. Som alltid är det svårt att riktigt analysera hur pass äkta sorgen är, men onekligen är det så att många säkerligen är genuint ledsna, men att det säkerligen finns lika många som av rädsla för repressalier spelar med i detta skådespel. Många analytiker pekar nu på att situationen i Nordkorea troligen inte kommer förändras, men att Kim Il-Jongs frånfälle givetvis riskerar att skapa ett maktvackum som mycket väl kan rendera i vissa utrensningar och allmänt vapenskrammel.
Det är dock inte bara diktatorer och terrorister som lämnat in i år, ett annat sent dödsfall var Václav Havel, den tjeckiske poeten och regimkritikern som för många symboliserade kampen mot kommunismen i Tjeckoslovakien. Som Tjeckoslovakiens siste president lotsade landet
igenom en helt fredlig delning och utsågs efter detta till Tjeckiens förste president, som han snabbt lotsade in i ett nära samarbete med såväl EU som NATO.
En annan intellektuell som lämnat oss är Christopher Hitchens, den brittisk-amerikanske journalisten och författaren som själv gärna framställde sig som guds gissel. Hitchens var en stark kritiker till all form av religion och hans såväl bitska som underfundiga kommenterar till sina meningsmotståndare saknar än så länge någon värdig efterträdare.
En annan som lämnat in är Apples grundare Steve Jobs, och en av företagsvärldens kanske mest färgstarka personligheter förlorade till slut även han kampen mot cancern. Jobs förde sitt Apple från att vara en obskyr tillverkare av datorer till att bli världsledande när det gällde mobiltelefoner och så kallade surfplattor. Många frågar sig nu, med visst fog, hur Apple ska klara sig utan Jobs på en marknad där framgång endast är en dagslända.

Jag har säkerligen glömt en massa händelser, men de här tycker jag är några av de kanske mer viktiga ämnena. Så här på förhand kan man väl bara konstatera att 2012 kommer bli ett intressant år, den största frågan är förstås också vad som kommer hända härnäst i Mellersta östern, kommer Syrien att förfalla i inbördeskrig och åt vilket håll går utvecklingen i Irak? Från europeiskt håll är förstås utvecklingen i Medelhavsregionen ett fortsatt orosmoln, många analytiker pekar som sagt ut Italien som nästa land att drabbas av ekonomiska problem, och frågan är förstås hur länge EU och Världsbanken kommer kunna bistå drabbade länder ekonomiskt innan pengarna tar slut.
Ett annat område som onekligen borde intressera fler är Sydostasien, där den japanska ekonomin uppenbarligen tagit skada av efterverkningarna till den förödande tsunamin tidigare i år. En annan fråga är förstås hur utvecklingen i Nordkorea kommer påverka grannländerna, och hur väl rustad den kinesiska ekonomin är om den ekonomiska stagnationen fortsätter i Europa och USA. Även om Kina är en befolkningsmässig jätte är de beroende av sin exportindustri, och frågan är förstås hur man ska tackla en minskad efterfrågan på exportvaror till väst.
I Sverige är förstås den stora frågan kopplad till Juholt, hur ska han stoppa raset och återvinna förtroende för såväl sin egen person som partiet. En annan fråga är förstås vad som kommer
hända med SAAB, eller rättare sagt resterna av företaget. Kanske finns Juholts räddningsplanka i biltillverkarens öde...
I USA vankas det presidentval, och som jag ser det känns utgången tämligen given så länge inget radikalt sker. Även om republikanerna delvis stärkt sin ställning är deras kandidater allt för svaga för att på allvar kunna utmana Obama. De just nu främsta utmanarna – New Gingrich och Mitt Romney – känns kanske lite för kontroversiella för att på allvar kunna utmana Obama.
Romney är mormon, och även Gingrich har en solid ställning inom det republikanska partiet, är hans person lite för kontroversiell. Den av många förordade Ron Paul har visserligen skapat en rejäl hype runt sin kandidatur, men faller ändå bort på grund av det faktum att han är 76 år gammal. Övriga kandidater har i praktiken dribblat bort sig med återkommande grodor som skulle göra Juholt grön av avundsjuka.

l'Institut d'Egypte nedbränt

I samband med oroligheterna under
december brändes det anrika l'Institut d'Egypte ned, och byggnaden
plundrades. Institutet som bildades på order av Napoleon 1789, och
var ursprungligen tänkt att underlätta den franska ockupationen av
Egypten, institutet publicerade under denna period ett 40-tal
publikationer om de upptäcker de franska vetenskapsmän som följt
med i Napoleons invasionsarmé. l'Institut d'Egypte upphörde med sin
verksamhet 1801, men återuppstod 1859 som ett internationellt
institut för forskning om Egypten och mellersta östern. Såväl
utländska som egyptiska författare, historiker och egyptologer har
bidragit till en ovärderlig skatt av runt 200 000 skrifter, bland
annat originalen av de publikationer som l'Institut d'Egypte gav ut
under den franska ockupationen.
Riktigt vad som orsakade branden är
oklart, enligt vissa källor rörde det sig om en missriktad
Molotovcoctail som träffade byggnaden, andra källor gör gällande
att det var ett medvetet dåd signerat de egyptiska salafisterna.
Institutets ordförande professor Mahmoud al-Sheroby var både
upprörd och besviken när han talade med egyptisk press och sa att
händelsen var en stor förlust för Egypten och att de skyldiga
måste straffas.
Det är förstås otroligt sorgligt,
inte bara för Egypten, utan även för hela regionen och världen.
Skulle det vara så att branden startades medvetet är det förstås
mycket oroande, speciellt som salafisterna hotat med att förstöra
delar av Egyptens kulturarv i ett försök att utplåna spåren av
det för-muslimska Egypten. Frågan är dock hur den egyptiska
befolkningen, där en stor andel livnär sig på turistnäringen
kommer att reagera på ett sådant angrepp på deras försörjning.
Om man ska tro egyptisk media, som också rapporterar att den
förmodade gärningsmannen var på väg att lynchas, så verkar den
åsikten ha liten täckning av Egyptens befolkning.

Storebror ser dig?

På fredag kommer Högsta Domstolen (HD) ta upp fallet mot Simon Lundström, översättare från Uppsala som för några år sedan åtalades för barnpornografibrott, ett fall som i de flesta fall inte torde väcka någon större debatt om huruvida de tidigare fällande domarna varit felaktiga eller ej.
Problemet i Lundströms fall är att brottet består av att han i sin ägo hade en rad tecknade skildringar av sexuell art mellan barn och äldre, det var således inte fråga om barnpornografi i den bemärkelsen att det rörde sig om ett verkligt övergrepp med verkliga förövare och offer.
Men enligt den nya barnpornografilag som infördes 1999 och senare skärptes 2010, är det förbjudet att såväl inneha som titta på barnpornografi. Undantag görs för seriösa journalister, forskning och opinionsbildning, vilket dock får sägas vara en väldigt luddig, och i många avseenden svårbedömda grupper. Lundström själv försvarade sig med att bilderna var just forskning, och en del i hans försök att som översättare få en bredare kunskap i ämnet. Både tingsrätten och hovrätten har dock inte gått på hans linje, men frågan är förstås vart gränsen går för vad som kan anses vara seriös forskning, journalistik eller opinionsbildning eller inte. Men
domsluten och lagstiftningen öppnar också andra frågor, som nästan hamnar på ett existentiellt plan, kan ett brott begås om det saknas både förövare och offer?

Både tingsrätten och hovrätten ansåg detta, något som åklagaren nu vill fastslaget i högsta domstolen. Enligt honom är lagen klar i frågan, då den ämnar att skydda ”barn i allmänhet” mot kränkningar. Vare sig dessa nu är reella eller fiktiva, ett ställningstagande som får stöd av Olof
Risberg (psykolog som tidigare varit verksam inom Rädda Barnen). Enligt honom är det en viktig fråga, och konstaterar att:

”Varje existerande barnpornografisk bild ökar risken för att vi vänjer oss, och accepterar något som vi inte borde acceptera”.

Han fortsätter sedan med att domen är delseger i försöken att bekämpa sexualiseringen av småbarn, något som Risberg anser sker bland annat genom försäljning av bh:ar och
stringtrosor till barn i tioårsåldern. Även om jag delar hans åsikt frågan om att sexualiseringen av barn är förkastlig, så finner jag Risbergs utlåtande som ytterst stötande. Speciellt det faktum att
han avslutar med att konstatera att vi genom att utsättas för barnpornografi ”accepterar något som vi inte borde acceptera”, vilket för tankarna till en unken moralpanik. Jag är ingen
motståndare till att barnpornografi ska förbjudas, snarare tvärt om, men vi får samtidigt inte heller hamna i en situation där kampen mot detta i praktiken innebär inskränkningar i våra
demokratiska rättigheter, dessutom genom att hänvisa till någon slags unken moral. Anser Risberg även att samhället även bör förbjuda våldsskildringar, åsikter som vi ”inte borde acceptera” o.s.v., faktum är att Risbergs får en och undra om han vill införa någon form av sedlighetspolis? Om domsluten är ute på ett djupt moraliskt gungfly, ja då befinner sig Risberg ute på en ocean.
Faktum är att Risberg, och till viss mån riksåklagaren Anders Perklev använder sig av ett språk som för tankarna till en av 1900-talets kanske viktigaste böcker, nämligen George Orwells ”1984”.
Enligt dessa två kan således ett brott begås, utan en förövare och offer, och en gärningsman
straffas för ett handling som aldrig skett och troligen aldrig kommer begås, annat än i fantasin. För att komplicera frågan ytterligare, så infattas inte barnpornografi i skriven form. Med
andra ord hade inte Lundström fällts om skildringarna skett i en skriven bok, där det ännu är lagligt. Tyvärr får vi inte veta vad Perklev och Risberg anser om denna uppenbara lucka i
lagstiftningen, men med Risbergs tidigare citerade uttalande, behöver man givetvis inte funderar speciellt länge.

Att kampen mot barnpornografi och sexuellt utnyttjande av barn är viktig råder ingen tvekan, men frågan är huruvida detta ger oss rätt att i praktiken skapa en slags moralpolis, vars uppgift det är att se till att ingen tänker oacceptabla tankar. Givetvis för detta mer tankarna till Orwells
nämnda bok, där ”Storebror” ser till att medborgarna inte utsätts för något, som på något sätt, kan stöta sig med Storebrors åsikter. Ironiskt nog finner jag att samhället, i takt med att man påstår sig bli mer öppet för andra åsikter, samtidigt inskränker debatten och möjligheterna för människor att uttrycka sig. Givetvis ska konst inte stå över lagen, men samtidigt är det viktigt att hålla den fiktiva världen skild från den reella, annars riskerar vi att hamna i ett moraliskt moras vars konsekvenser det kan bli svårt att riktigt överblicka.
Tyvärr anser jag att vi redan är på väg mot denna utveckling, och att man genom obskyra och svårbedömda hot successivt inskränker vår demokrati som rörelsefrihet. Samhällets försök att genom övervakning skapa trygghet, skapar – enligt min åsikt – enbart mer otrygghet, och
således mer krav på övervakning. Detta utan att någon egentligen reflekterar över precis vad och vilka som ska övervakas, och varför. Likt George Orwells samhällsvision i 1984 är vi idag i
praktiken alla presumtiva brottslingar, vars minsta detalj måste övervakas. För trots ökade resurser till polis och rättsväsendet minskar inte brottsligheten, snarare tvärt, och i många fall utreds överhuvudtaget aldrig utan läggs ner direkt efter anmälan. Frågan är således om inte rättsväsendets resurser skulle må bättre om åklagare och polis valde att hänge sig åt verkliga brott, där det finns en fysisk gärningsman och ett fysiskt brottsoffer, än att springa runt och rota i folks bokhyllor i jakten på ”förbjudna” teckningar.

Källa:
DN: Mangaporr är en tecknad gråzon

Göring i Dalarna, so what?

I en totalt obegriplig artikel skriver Bosse Schön, utan att egentligen presentera vare sig bevis eller någon som helst syfte med sin artikel, om att Hermann Göring ska ha besökt såväl Dalarna som Hälsingland. Som vanligt när det gäller Schöns skrifter byggs dessa upp på rykten, skvaller och grundlösa påståenden. Schön blev känd för den stora allmänheten med sin bok och tv-dokumentär ”Svenskarna som stred för Hitler” (2000), där han bland annat påstod att en svensk soldat tjänstgjort som vakt vid Treblinka och att en av de svenska frivilliga varit med när Adolf Hitler gifte sig med Eva Braun i andra världskrigets slutskede.
Påståendena väckte en våldsam debatt, som slutade med dåvarande statsminister Göran Persson dels lät starta en kommission som skulle utreda de svenskar som frivilligt anmält sig till Waffen-SS och huruvida dessa begått några brott under sin tid i tysk tjänst. Han lät också hålla en konferens om förintelsen, efter vilken man skapade ”Forum för levande historia”, som skulle utbilda svenska skolbarn i förintelsen, vilka enligt en nyligen publicerad rapport hade dåliga kunskaper i ämnet.

Det dröjde dock inte länge innan påståendena kritiserades, speciellt då lägervakten Harald Sundins berättelse, som enligt vissa inte stämde. Eftersom Sundin var hemmahörande i Södermanland började Eskilstuna-Kuriren forska ämnet, och fann då till sin stora förvåning att Sundin omöjligt kan ha varit i Treblinka, han satt nämligen på mentalsjukhus innan han rymde sommaren 1943. Vad som sedan blev av honom är oklart, men de få bevis som finns pekar på att han troligen tog sig till Norge för att söka tjänst i Waffen-SS. Huruvida han antogs är dock okänt, källorna är ofullständiga eller inte utredda och vi står därför med Sundins berättelse om hur han tjänstgjort på Grini (tyskt koncentrationsläger i Norge dit man förde misstänka motståndsmän) utan någon som helst möjlighet att vare sig bevisa eller motbevisa påståendet. Men med tanke på att Sundin ljugit om sin tjänstgöring i Treblinka, så kan man väl utgå från att även hans tjänstgöring i Grini är ett fantasifoster.
Det bör väl också påpekas att påståendet om att en svensk skulle bevittnat Hitler och Brauns bröllop också saknar någon som helst grund, ingen svensk soldat eller civil var i bunkern samtidigt med Hitler. Det närmaste någon kom var troligen Gösta Pehrsson, som i sin roll som Ic (säkerhetsofficer) för SS-Brigadeführer Joachim Ziegler, besökte lägeskonferenser i SS-Brigadeführer Wilhelm Mohnkes stab i rikskansliet. Detta var dock inte ”den” bunker som fanns under riksdagshuset, utan en separat byggnad.

Trots detta har Schön fått fortsätta, i sin uppföljare ”Där järnkorsen växer” (2001), försöker nu Schön, som efter sin förra bok fick tillträde till SÄPO:s arkiv över de återvändande svenskarna, bevisa att dessa antingen deltagit eller åtminstone bevittnat övergrepp på östfronten. Men trots insinuationer och väldigt svag bevisföring, mestadels bestående av att svenskar ska ha befunnit sig i områden där övergrepp begåtts eller begicks, gick Schön bet. Det hela utmynnande i praktiken i en lång, och stundtals mycket repetitiv jakt på några bevis som inte finns, och kan i praktiken summeras som ett enda långt antiklimax. Något som förövrigt summerar Schöns övriga skrifter, vilka ofta består av slarvigt i hopsatta texter och bilder, vilket t.ex. hans verk om den tyska propgandatidningen Signals svenska version. I boken ”Signal – nazitysklands propaganda i Sverige 1941 - 1945 (2005), blandas bilder, artiklar och Schöns alster huller om buller, i vad som torde anses kunna användas som skräckexempel för valfri grafikutbildning.
Så, sett ur den synvinkeln är alltså Schöns artikel i Svenska Dagbladet inget unikt, snarare tvärt om. Här blandas uppgifter som trots allt får anses vara sannolika, som det faktum att Säpo noterar att han avbeställt sitt rum på Persborgs pensionat, vilket i sig är en rätt intressant händelse. Vad skulle han göra i Rättvik, och varför avbeställdes rummet på Persborgs pensionat. Antagligen saknas några vidare anteckningar i frågan i Säpos arkiv, vilket då leder Schön till att istället förmedla rykten och berättelser som i praktiken inte säger någonting. För att ytterligare tänja ut sin artikel, kanske för att SvD betalade per bokstav/ord, så låter också Schön förmedla att Göring setts i Hälsingland. Några egentliga bevis för detta bifogas inte, vid sidan av en anekdot och rykten om försvunna bilder på Göring och ett lika borttappat tackkort.
Just berättelsen ifrån Hälsingland är faktiskt även den intressant, men eftersom det överhuvudtaget saknas några som helst tidsangivelser, är det faktiskt svårt att riktigt få grepp om händelserna. Var han där flera gånger, enligt Schön ska han besökt bland annat Delsbo, Järvsö och Delsbo, men om detta skedde under samma resa eller vid olika tidpunkter anges inte. Fortsatte resan norrut, eller åkte han tillbaka till Stockholm eller Tyskland efter sina påstådda besök i Hälsingland, och precis vad finns det för bevis för att han verkligen varit i Hälsingland och/eller Dalarna annat än vad jag skulle vilja påstå vara byskvaller?

Återigen står vi så med ett sedvanligt Schönarbete, som ofta inleds med en intressant berättelse och frågeställning, men som i praktiken lämnar läsaren än mer konfunderad än när han började läsa den. Precis vad var meningen med artikeln, att förmedla nyheten att Göring avbokat ett rum på ett pensionat i Rättvik, eller att någon påstått har sett Göring fiska i Ljugarn och lekt med djuren på en gård utanför Järvsö och skvaller om att han haft en älskarinna i Dalarna? Varför SvD, som ändå får ses som en tidning som vanligtvis brukar hålla hyfsad klass på sina artiklar, publicerat denna artikel övergår mitt förstånd, för i likhet med boken om Signal, så borde denna artikel kunna användas i undervisningen, främst i avskräckningssyfte...

Källa: Bosse Schön: ”Ett vittne trodde att Göring hade oäkta barn i Dalarna”

Tredje Rikets playboy

Till ljuset av några flackande stearinljus och ljudet av det ännu avlägsna kanonmullret, packar ett ungt par några väskor, tiden är knapp och den unge mannen blänker av svett när han desperat försöker stänga en av väskorna. Den uppenbart Ett våldsamt oväsen utanför dörren får paret att sluta och mannen hinner knappt börja planlägga en flykt innan dörren sparkas upp av några män, vilka riktar sina pistoler mot mannen och kvinnan och säger ”Hermann Fegelein, ni är arresterad!” Den berusade man förs ner för några trappor och in i en bil, som nu styr riktningen mot riksdagshuset. I baksätet försöker nu mannen, som troligen inser att slutet är nära, komma på någon som helst fungerande undanflykt eller att han mirakulöst ska räddas i sista sekunden. Men innan vi berättar slutet i berättelsen om Tredje Rikets playboy, kanske det är på sin plats att beskriva vem denne man, som sitt smeknamn till trots, varit djupt delaktig i att avrätta civila i såväl Polen, Sovjetunionen som Jugoslavien var.

Fegelein föddes den 30 oktober 1906 i det bayerska samhället Ansbach, där hans far – som varit Oberleutnant i den kejserliga armén – drev en ridskola. Likt många andra i hans generation blev effekterna av kriget traumatiska, hans far tvingades efter lägga ner sin ridskola och den unge Fegelein fick arbeta som stallpojke. Som sådan arbetade han för Christian Weber, en tidig medlem av det nationalsocialistiska arbetarpartiet och nära bekant till Adolf Hitler. Huruvida Weber på något sätt påverkade den unge Fegelein är svårt att säga, som många andra med hans bakgrund hade han troligen redan matats med såväl motvilja till republiken, judar och kommunister.
Efter att ha studerat två terminer på Münchens universitet i mitten av 1920-talet, ansökte och antogs han som kadett i den Bayerska statspolisens Reiterregiment 17. Medan det är okänt vilken påverkan Weber haft på den unge Fegelein, är det nog mer troligt att det var under tiden i München han kom i kontakt med det nazistpartiet. 1930 blev han medlem i både partiet och SA, men redan 1931 hade han överförts till SS, där hans kunskaper snart skulle komma väl till pass.
När Heinrich Himmler i mitten av 1920-talet tog över kontrollen av SS var organisationen i praktiken i upplösningstillstånd, och bestod endast av ett hundratal man. Under ledning av Himmler, vars pojkdrömmar om att få bli militärbefälhavare nu kunde realiseras, påbörjades en kraftig omorganisation av SS. Under slutet av 1920- och början av 1930-talet rensades flera av de gamla kämparna ut – antingen fick de avsked eller placerades i reservförband – och ersattes av yngre förmågor. En ny generation av SS män, utan kopplingar till den skyttegravs- och frikårsromantik som omgärdade såväl SA som SS, tog nu över, och vilka kanske hade mer gemensamt med sin befälhavare Himmler, som själv aldrig deltagit i varken första världskriget eller tjänstgjort i någon frikår. 1
I sitt arbete med att omorganisera SS, skapade Himmler en rad nya underorganisationer, bland annat en ryttarsektion. Tanken med ryttaravdelningen var troligen dels att få SS att framstå som mer attraktivt för överklassen, men också att för att premiera Himmlers vision av SS som en slags medeltida riddarorden. Nu var dock inte SS-ryttaravdelning den enda ryttarsektionen inom rörelsen, både partiet och SA hade sina egna sektioner och det hela utmynnade snart till en intern kamp om vem som skulle bli rörelsens officiella sektion. Trots att sektionen hade svårt att få ekonomin att gå ihop, det var dyrt att såväl köpa som underhålla hästar, stod Himmler på sig. Lyftet för ryttarsektionen kom sommaren 1934, då Hitler rensade ut delar av SA:s ledning och organisationens tidigare inflytande och makt krossades. Istället var det uppenbart, speciellt för de som sökt sig till SA av opportunistiska orsaker att det nog var bättre att satsa på SS:s ryttarsektion. Ansökningarna om medlemskap ökade under hela 1930-talet, men expansionen var inte enkom av glädje för Himmler och SS. Få medlemmar hade några egentliga kunskaper om hästskötsel, och nu dög det inte längre att använda lokala bondpojkars hästar, speciellt som Himmler nu ville ta upp kampen mot mer välkända ridskolor.
Under samma period hade Fegelein, troligen som en effekt av hans kunskaper i ämnet. Förflyttats till en ryttarsektion, och 1937 utfärdade Himmler en order om att skapa en ridskola i München med Fegelein som ansvarig. Även om det förstås fanns en viss logik i Himmlers utnämning av Fegelein, han var ung och såg bra ut, fanns det belackare inom SS som också pekade på hans utsvävande livsföring och otaliga kvinnoaffärer. Han hade dessutom inflytelserika vänner, bland annat sin gamle arbetsgivare Weber, som själv hade ett stort intresse av hästar och säkerligen mer än gärna lade in ett gott ord för Fegelin.
Men sitt utseende och livsföring till trots, så var Fegelein övertygad nazist och deltog tidigt i nazistiska aktioner riktade mot bland annat judar. I samband med kristallnatten deltog han tillsammans med Weber i en nattlig räd mot flera judiska hus i Münchens mer fashionabla delar. För de flesta var han dock ändå SS ryttarsektions ansikte utåt, i sin roll som lärare för SS huvudridskola fick han frottera sig med några av Tysklands mest inflytelserika familjer, vilka i praktiken var den enda som hade råd att betala avgifterna, och deltog i flera ridtävlingar. Men Himmler hade förstås inte bara tänkt ha sina ridskolor för att attrahera de rika och inflytelserika tyska familjerna, det hade också en mer militär inriktning. För i en tid när hästarna faktiskt fortfarande var en vital del av de flesta europeiska länders militärer, speciellt som dragdjur men även för att transportera soldater, fanns det en baktanke med Himmlers ryttarsektion. De flesta var nämligen inte lika fashionabla som den i München, där man vid sidan av ridskolan också bedrev ett stuteri. Istället utgjordes de flesta ridskolor av lokalt inhandlade, eller inhyrda, hästar där SS män från städerna kunde lära sig rida och genomföra militära övningar. Inför uppladdningen för invasionen av Polen omorganiserades nu många av dessa till SS-Totenkopf-Reiterstandarten, och förbereddes för att användas i strid. Tanken var dock inte att låta dessa förband, vilka till stora delar utgjordes av äldre män, sättas in i frontjänstgöring, utan att de istället skulle användas för att rensa upp bakom de tyska linjerna. De var också tänkta att bistå de insatsförband som nu sattes upp inför invasionen, och vilka primärt skulle rikta in sig på den polska intelligentian eller andra potentiella ledare för en polsk revolt mot tyskarna. Som Himmlers främste expert på hästar blev förstås Fegelein inkallad och deltog i förbandens aktiviteter under hösten och vintern 1939/40, när man vid sidan av att avrätta polacker och polska judar, också fördrev hundratusentals polacker från Warthegau (den del av västra Polen som Tyskland annekterat) för att göra plats för de etniska tyskar som fördrivits från Baltikum i samband med att dessa annekterats av Sovjetunionen.

Trots att den tyska armén egentligen tänkt göra sig av med sina kavalleriförband, Wehrmachts 1. Kavallerie-Division omorganiserades efter invasionen av Frankrike till en pansardivision. Fann Himmler att SS fortfarande, speciellt med tanke på organisationens ansvar för att pacificera områdena bakom de tyska linjerna, hade ett behov av att behålla sina kavalleriförband. Invasionen av Sovjetunionen skulle på ett obehagligt sätt ge honom rätt, tillsammans med 1. SS-Infanterie-Brigade (mot.) sattes man inledningsvis in på att jaga rätt på sovjetiska trupper som gömt sig i de vitryska skogarna och hängav sig åt att angripa isolerade tyska installationer. Vid sidan av detta användes också förbandet, som i augusti uppgraderats till brigadstorlek, att avrätta civila. Som befälhavare för denna brigad utsågs nu Fegelein, men som trots detta fortsatte leva sitt utsvävande liv han vant sig med i München. När inte förbandet var i tjänst reste han antingen tillbaka till Tyskland för att tävla, eller om detta nu inte var möjligt höll tävlingarna i Sovjetunionen.
Trots detta verkar Himmlers förtroende för Fegelein fortsatt varit gott, och Himmler fortsatte att skänka honom gåvor i form av hästar och annat. Samtidigt som Fegelein spenderade sin tid med att förlusta sig på Himmlers gåvor i Tyskland, höll situationen på östfronten att bli kritisk.
Trots de enorma framgångarna Wehrmacht haft under sommaren och hösten 1941, hade man aldrig riktigt kunnat knutit ihop säcken. Längs de oändliga sovjetiska grusvägarna marscherade hundratusentals sovjetiska soldater västerut som krigsfångar, samtidigt som de tyska kolonnerna fortfarande mötte stenhårt motstånd. Situationen förbättrades inte av att den tyska armén under inga som helst omständigheter var anpassade för den typ av krigföring, sin propaganda till trots var den tyska armén inte på långa vägar fullt motoriserad och förlitade sig på hästdragna transporter. Den tyska armén var inte heller utrustad för denna typ av krigföring, de tyska stridsvagnarna och lastbilarna var anpassade för västeuropeiska förhållanden, med väl fungerande vägnät och möjlighet att underhålla utrustningen. Samtidigt som de tyska trupperna, delvis på grund av brist på material och underhåll tvingades göra halt, började den ryska hösten. Massiva skyfall förvandlade det obefintliga ryska vägnätet till en bottenlös lervälling, där motordragna fordon knappt kunde ta sig fram, än mindre hästdragna transporter. Situationen förbättrade inte heller av det faktum att tyskarna inte kunde använda det sovjetiska järnvägsnätet, då detta hade en bredare spårvidd än det tyska.
När väl vintern kom, och vägnätet torkade upp, kom nästa chock. Det blev kallt, riktigt kallt. Temperaturerna föll snabbt, något den tyska armén överhuvudtaget inte var anpassad för. Även om den tyska armén nu haft vinterkläder i tillräcklig mängd är det dock tveksamt om det spelat något större roll, det tyska underhållsnätet var som redan konstaterats under hård press och det är tveksamt om man haft kapacitet att transportera dessa till fronten. Hur som helst stretade de tyska trupperna på, i början av december nådde spaningselement ur Wehrmacht till Moskavs utkanter innan man tvingades ge upp försöken att inta Moskva. Nu kom nästa chock, tack vare Richard Sorge arbete i Japan, visste Stalin att Japan inte skulle angripa Sovjetunionen och kunde på så sätt förflytta delar av den asiatiska armén till mer behövande delar. I temperaturer som närmade sig minus 30 grader, stred nu tyska och sovjetiska trupper för livet om de få hus som fortfarande fanns kvar (i ett försök att försvåra för tyskarna hade Stalin beordrat de sovjetiska trupperna skulle använda sig av brända jordens taktik när de retirerade). För trots den sovjetiska propagandan plågades de sovjetiska trupperna precis lika illa som de tyska av kylan, även om de ibland var bättre utrustade. De redan uttänjda tyska trupperna tvingades nu till en kamp om liv och död, samtidigt som Hitler vägrade godkänna några som helst reträtter, utan större möjlighet att kunna använda sig av förstärkningar från Tyskland – som även de begränsades av transportnätets successiva sammanbrott – tvingades man förstärka frontförbanden med de säkerhetsförband som användes för att bekämpa partisaner och terrorisera civilbefolkningen. Även om deras stridsvärde ofta var ytterst begränsat, varken deras utrustning eller manskap kunde anses vara speciellt adekvat för fronttjänstgöring, var läget så akut att det inte fanns några andra alternativ.
SS-Kavallerie-Brigade var förstås inget undantag, och var de givetvis varken utbildade eller utrustade för den typen av krigföring. I januari 1942 sattes brigaden, som en av de sista förband att skickas till fronten och led svåra förluster. Efter bara två dagars strider runt Rzhev hade brigaden lidit 75%iga förluster och tvingades dras tillbaka, i mars samma år drogs brigaden tillbaka för att förstärkas och omvandlas till en division.
Samtidigt som resterna av brigaden återvände till det av Tyskland ockuperade Västeuropa, hade Fegelein sedan länge varit tillbaka i säkerheten och förberedde brigadens nästa uppgift. Under våren 1942 användes resterna som grund till att bilda SS-Kavallerie-Division, vars manskap till stora delar utgjordes av ungerska Volksdeutsche (etniska tyskar) och användes för att bekämpa Titos partisaner i Jugoslavien. Läget på östfronten gjorde dock att divisionen återvände, där Fegelein skadades och tvingades återvända till Tyskland. Efter att ha återhämtat sig tillräckligt, bland annat på sin villa han fått av Himmler, var det tänkt att han skulle återvända till sin division, men Himmler hade nu andra planer för honom. En utnämning som inledningsvis skulle få hans stjärna att stiga ännu högre på den nazistiska himlen, men som också skulle föra honom närmare hans fall...

I takt med att krigslyckan vänt för tyskarna, och att utsikterna till ett segerrikt slut på kriget blev allt mindre, ökade Hitlers raseri över de tyska militärernas misslyckanden. Många av de som tidigare utgjort den innersta kretsen hade med tiden, och motgångarna, fått en ökad motvilja att besöka Hitler, vilket gjorde honom isolerad och ännu mer irriterad. Himmler beklagade sig ofta för sin personlige massör Felix Kersten, om hur han i största möjliga mån försökte undvika att besöka Hitler. Samtidigt var Himmler väl medveten om att hans ställning i mångt och mycket berodde på Hitler och hans nära band med Führern, och därför lät nu Himmler utnämna Fegelein till sitt personliga sändebud till Hitler.
Istället för att återvända till fronten och sin kavalleridivision (över vilken han nominellt hade befälet), fick han resa till Hitlers högkvarter i Rastenburg i Östpressuen. Här blev den väldekorerade krigshjälten Fegelein snabbt en av Hitlers favoriter, och en del av den krets som nu omgav Hitler i praktiken dygnet runt. Det var dock inte bara Hitler som fann Fegelein av intresse, även hans älskarinna Eva Braun verkar haft en bra relation med honom, och snart började rykten gå om en hemlig kärleksaffär mellan de båda. Kanske i ett försök att hindra ytterligare ryktesspridning, gifte sig Fegelein med Evas syster Margarethe ”Gretl” Brau i juni 1944 i en privat ceremoni med Himmler som vittne och en två dagar lång fest på Hitlers tillflyktsort på Obersalzberg, där Hitler ska ha varit en av gästerna. Äktenskapet till trots fortsatte Fegelein sitt tidigare liv, och var en återkommande gäst på Berlins mer fashionabla inneställen. Återigen framfördes kritik mot Fegeleins agerande, men Himmler fortsatte att vifta bort alla anklagelser, och inte ens ryktet om hans affär med Eva verkar rubbat Himmlers förtroende för honom.

Samtidigt som Fegeleins stjärna steg mot nya höjder, förvärrades det militära läget för Tyskland, och samtidigt som han gifte sig drabbades den tyska krigsmakten av några av sina hitintills största motgångar. I början av juni landsteg amerikanska och brittiska styrkor i Normandie, i mitten av juni inledde Sovjetunionen sin stora sommaroffensiv som i praktiken krossade två tyska armékårer. I juli utsattes Hitler för ett attentat, vilket ledde till att Himmler och SS i praktiken tog över Wehrmachts roll. Fegeleins roll som Himmlers ögon och öron i Hitlers högkvarter blev nu ännu viktigare, speciellt som Himmler nu överhopades av arbete med att organisera det sista desperata försvaret av riket. Men i det konstanta skyttegravskrig om Hitlers ynnest som utspelades i hans närhet, blev nu Fegelein plötsligt själv en av huvudaktörerna. Som Himmlers röst i kretsen runt Hitler, blev han nu en viktig allierad och farlig fiende, en roll han kanske inte riktigt var beredd att spela. För trots sin position, fortsatte Fegelein sitt tämligen flärdfulla privatliv med vin, kvinnor och hästar, något som onekligen gjorde honom sårbar. En av Himmlers främsta antagonister var Martin Bormann, en slug och kalkylerande person som tagit över rollen som chef för partikansliet och således i praktiken beslöt vem och vilka som besökte Hitler. Han hade redan detroniserat Göring, och nu hade han satt blicken på Himmler. I likhet med Göring behövde inte Bormann göra nämnvärt mycket själv, han förväntade sig att Himmlers bristande militära erfarenhet skulle göra det åt honom. Samtidigt är det högst troligt att Bormann, som av många betecknades som partiets ”grå eminens”, var mycket väl införstådd i Fegeleins livsföring och även om de båda konspirerade tillsammans mot Himmler, var han beredd att offra honom för att tillitetgöra Himmler.
Under våren 1945 hade situationen blivit ännu värre, sovjetiska styrkor stod bara kilometer från Berlin, på västfronten hade fronten i praktiken kollapsat och i Italien hade de tyska trupperna börjat sondera terrängen för att allmän kapitulation. Trots detta, eller kanske som ett försök att blunda för det uppenbara, fortsatte Fegelein sitt beteende. Han frekventerade fortfarande de kvarvarande fester som hölls, och trots att Gretl var gravid hade han flera privata lägenheter runt om i Berlin. Samtidigt som Fegelein festade och söp bort ångesten, försökte Himmler finna en lösning på Tysklands problem. Övertygad om att han skulle kunna förhandla fram en separatfred med de västallierade, och på så sätt kunna koncentrera alla trupper till att besegra Sovjetunionen, hade han tagit kontakt med Folke Bernadotte (som organiserade de så kallade vita bussarna) för att genom honom förhandla med de västallierade. Bernadotte, som troligen var väl insatt i att varken amerikanarna eller britterna tänkte sluta någon separatfred med ett Tyskland som i praktiken var besegrat, gick ändå med på Himmlers begäran. Precis som Bernadotte hade misstänkt vägrade förstås de västallierade, vilka dessutom valde att offentliggöra Himmlers fredstrevare.

När en uppenbarligen skadeglad Bormann kunde meddela nyheten om Himmlers medlingsförsök till Hitler, exploderade bunkern. Hitler blev rasande, han krävde bokstavligen ”den trogne Himmlers” huvud på ett fat och uteslöt honom ur såväl partiet som SS. Som ersattare valde Hitler att kalla hem Karl Hanke, gauleiter över nedre Schlesien och befälhavare för garnisonen i Breslau. Mitt under Hitlers raseriutbrott började dock alla fråga sig vart Fegelein, vad han hade att säga i frågan och hur mycket han visste. Problemet vara bara ingen visste vart han fanns, vilket ytterligare spädde på Hitlers misstro och irritation. Det som var kvar av Gestapo i Berlin sändes iväg för att leta rätt på Fegelein, troligen med adresser på möjliga gömställen förmedlade av den hjälpsamme Bormann.
Vi är såldes tillbaka där vi började, men i det kaos som nu rådde dagarna innan Berlin föll är uppgifterna om Fegeleins sista timmar i livet fåtaliga och motsägelsefulla, och det finns flera olika versioner om i vilket skick han var i när han greps. Efter att han gripits fördes han troligen till riksdagshuset, där han efter en kortare rättegång uteslöts ur partiet, SS och dömdes till döden. Han sköts troligen på en direkt order av Hitler.
Som så mycket annat i Fegeleins sista timmar, är även denna del av berättelsen full av motsägelser och obekräftade påståenden. Enligt vissa källor ska Eva Braun vädjat till Hitler om att inte låta avrätta Fegelein, och hänvisat till att Gretl var gravid, enligt andra ska hon överhuvudtaget inte sagt något. Vissa källor påstår även att han faktiskt lyckades fly från Berlin, men dessa får nog påstås vara ytterst tveksamma. Hur som helst fick Bormann inte njuta nämnvärt länge av sin seger, Hitler och Eva Braun begick bara dagar efteråt självmord och kriget var i praktiken slut. I ett sista försök att rädda sig själv, deltog Bormann i ett misslyckat utbrytningsförsök under vilket han dödades eller efter att ha skadats sköt sig själv. Även här går uppgifterna isär, men med största sannolikhet lämnade aldrig Bormann Berlin. Himmler som i samband med att de allierade offentliggjort hans medlingsförsök gått under jorden, greps utklädd till en marinsoldat och begick självmord med hjälp av en dold cyanidkapsel. Den nye SS-ledaren Hanke försvann i striderna om Breslau, och det råder osäkerhet huruvida han dog i själva staden eller i samband med att han flögs ut. Den ende som överlevde det här kaoset var Gretl, som efter kriget födde en dotter (Eva efter sin syster), vilken begick självmord 1975. Gretl själv dog först 1987, 72 år gammal och med detta har vår berättelse nästan nått sitt slut.

Fegelein summerar lite för mig den nya grupp av överklass som Himmler såg framför sig när han omorganiserade SS i slutet av 1920-talet, ung, begåvad, atletisk och tilltalande. Men samtidigt som Fegelein i många avseenden uppfyllde alla dessa kriterier, vars hans beteende stundtals långt ifrån de kriterier som Himmler ställde på sina SS-män. Han var korrupt, hade en ytterst begränsad organisationsförmåga och tappade i mångt och mycket respekten av sina under- som överlydnaden. Efter kriget ska Wilhelm Bittrich (mest känd för att ha fört befäl över de tyska trupper som bekämpade de brittiska fallskärmsjägarna i Arnhem), beklagat bitter över hur Fegelein sällan eller aldrig själv deltog i de aktioner riktade mot civila han beordrat, utan istället befann sig i Berlin eller i sängen med sovjetiska kvinnor. Detta trots att det var absolut förbjudet för tyska soldater i allmänhet, och medlemmar i SS i synnerhet, att fraternisera med sovjetiska civila.
Även om det svårt att avgöra sanningshalten i Bittrichs anklagelser, är det samtidigt inte svårt att misstänka att det faktiskt låg något i dem, speciellt när man betänker hans tidigare och senare agerande. Men som en av Himmlers personliga gunstlingar är det kanske inte så underligt att han ansåg sig stå över lagen, vare sig det rörde sig om SS:s eller rikets.
Hans uppenbara förvrängda självbild verkar onekligen inte blivit mindre sedan Himmler utsett honom till hans personliga sändebud till Hitler, där han snabbt skaffade sig nya värdefulla kontakter, bland annat med Bormann. Som en del av Hitlers inre krets blev han troligen tämligen omgående involverad i det maktspel om Hitlers gunst som fördes, till stora delar uppmuntrade av Hitler själv. Problemet var bara att Fegelein, sina förtjänster till trots och kontakter med Bormann, troligen var alldeles för naiv för att på allvar bli en del av detta spel. Istället är det troligt att Bormann, som hela tiden själv försökte spela ut de övriga aktörerna mot varandra för själv stärka sin ställning, tämligen effektivt nyttjade Fegelein i sitt spel om Hitlers gunst.
Men vad som kanske slår en mest är Fegeleins konstanta kvinnoaffärer, vilka onekligen gjorde honom ytterst sårbar i det spel som fördes mellan den inre kretsen. Även om jag ställer mig något tveksam till påståendena om att han haft en affär med Eva Braun, går det inte att komma ifrån att de båda stod varandra nära. Samtidigt ska man inte glömma att Eva i många avseenden levde ett mycket isolerat liv, majoriteten av Hitlers bekantskapskrets var äldre än henne och delade få av hennes intressen. Fegelein var ung, vacker och en krigshjälte, han delade även hennes intressen för fester och var som sagt en välkänd figur i Münchens och senare Berlins uteliv. Samtidigt som det är möjligt att de båda kände viss attraktion mellan varandra, insåg det omöjliga med ett djupare förhållande. Det har av vissa författare antytts att Fegeleins giftermål med Gretl var ett försök från hans sida att komma närmare Eva utan att orsaka allt för mycket uppmärksamhet, men som med alla dessa påståenden är det svårt att vare sig bevisa eller motbevisa. Oavsett deras relation, så verkar inte han slutat sin livsföring för det, snarare tvärt om verkar den tagit ny fart under slutet av kriget. Kanske rörde det sig om ett försök från Fegelein, som trots allt ändå borde insett att kriget var förlorat att dämpa sin ångest över vad som väntade honom efter kriget.
Men den stora frågan är förstås hur mycket han kände till om Himmlers medlingsförsök, en fråga som förstås är svår att besvara och i många avseenden ändå måste avgöras via spekulationer. Personligen tror jag faktiskt Fegelein hade en väldigt vag uppfattning om vad Himmler syftade till att göra, vi ska trots allt ha i åtanke att han precis som övriga medlemmar av den inre kretsen blev allt mer isolerad och involverad i de hopplöst patetiska konspirationerna runt Hitler. Det är möjligt att han läckt det lilla han känt till av planen till Bormann, som onekligen såg till att utnyttja kunskapen till fullo. Det är förstås också möjligt att Bormann, som onekligen var en mycket slug och beräknande människa, fått reda på uppgifterna från annat håll. Hur som helst hyste Bormann inga större betänkligheter att offra Fegelein genom att utnyttja hans frånvaro, och påstådda flykt från Berlin.
Just hans så kallade flyktförsök, gör kanske att påståendet om att hans eventuella kunskaper om Himmlers planer känns något osäkra. Om han nu kände till att Himmler försökte medla, och vad detta i rimlighetens namn även borde innebära för honom, borde han förstås gett sig iväg på en gång. Men det gör han inte, istället verkar han åkt runt bland alla de Berlinbor som under krigets sista skälvande dagar hängav sig åt diverse hedonistiskt beteende. Det är mycket möjligt att han planerade att fly från Berlin, men det var han knappast ensamma om. Jag är dock tveksam till att orsaken till hans flykt var någon större kännedom om Himmlers planer, snarare tror jag han insåg att kriget var över och att det var dags att lämna det sjunkande skeppet. Problemet var bara att han troligen själv gått ned sig i det hedonistiska tankesättet, att han helt enkelt hade svårt att släppa greppet om det. När han grips är Berlin i alla avseenden avskurna, och även om han kanske inte var en allt för välkänd person, är det ändå tveksamt om han klarat sig ut ur staden helskinnad.

Historien går inte att betrakta med skygglappar

Under helgen har ett mindre ordkrig brutit ut mellan Jan Guillou och Jackie Jakubowski rörande den senares uttalanden i tv-programet Babel, där Jakubowski anklagar Guillou för att försöka sig på historierevisiosm genom att förminska tyska övergrepp som begicks i de tyska kolonierna i Afrika. Jakubowski pekar speciellt på det så kallade hereroupproret i nuvarande Namibia mellan åren 1904-1907, då tyskarna i praktiken utrotade hereroerna i koncentrationsläger. Enligt Jakubowski är denna händelse en slags föregångare till den förintelse som senare genomfördes av nazisterna under andra världskriget, men som då riktades in mot judar, polacker, ryssar och andra nazisterna fann misshagliga.
Denna tes har i många avseenden blivit allt mer framträdande i olika former, men personligen finner jag den något tveksam, och i vissa fall kanske inte helt sanningsenlig. Den utgår nämligen från en felaktig premiss i att den tyska handlingen i tyska Västafrika (som Namibia kallades då) på något sätt var unik, snarare tvärt om måste man se händelserna i tyska Västafrika i sin historiska kontext, vilket också gör att den senare förintelsen blir mer försåtlig. Guillou svarar på kritiken mot Jakubowski att övriga kolonialmakter inte var sämre, i vissa fall kanske till och med värre. Och här måste jag dock ändå säga att Guillou har en, eller kanske till och med flera poänger, som är svåra att inte använda sig av. I belgiska Kongo, eller fristaten Kongo som hette fram till 1900-talets början, hade den belgiske kungen Leopold II (vilket också beskrivits på bloggen), i praktiken förvandlat kolonin till ett skräckvälde. Hundratusentals kongoleser hade i jakten på elfenben, gummi och mineraler blivit stympade som straff för att de inte kommit upp i de kvoter kolonins administration (och i slutändan Leopold II) satt upp.
Hur många som dog under Fristatens existens är omöjligt att veta, men siffror på uppemot 20 miljoner har nämnts, de flesta siffror brukar dock hamna runt 5 till 10 miljoner. Sant är visserligen att kongoleserna inte sattes i några läger där de förväntades dö, men behandlingen och den uppenbara bristen på respekten för kongoleserna gör att händelserna i Kongo ändå får den tyska behandlingen av hererorna att framstå som en mild bris av omänsklighet.
Men det var inte bara belgarna som uppvisade en fullständig vedervärdig människosyn, i de franska kolonierna var respekten för afrikanerna minst lika begränsad. I Nordafrika var fransmännen involverad i en utdragen konflikt med de lokala nomaderna, en konflikt som sedan skulle ta fart på allvar under 1950-talet när bl.a. Algeriet ville göra sig självständigt. En konflikt där fransmännen begick våldsamma övergrepp mot alla som överhuvudtaget misstänktes ha samröre med de algeriska motståndsmännen.

Men de kanske värsta förövarna, och i många avseenden förebilden för de senare tyska övergreppen i tyska Västafrika och senare under andra världskriget, får nog ändå sägas vara britterna. Det brittiska imperiet hade i praktiken byggts på att britter, ofta med den brittiska regeringens tysta bifall, hetsat fram våldsamma konflikter. Så hade skett i Kina under det så kallade Opiumkriget, där britterna tvingat Kina att öppna upp för handel med omvärlden, givetvis på de europeiska ländernas villkor och dessutom tillåta opiumhandeln i landet, något kineserna – väl medvetna om drogens effekt – försökt stoppa. I södra Afrika, där britterna under 1800-talets andra hälft nu försökte knyta samman Egypten med landets övriga kolonier på kontinenten. Hetsades ett krig fram mot zulustammen, en visserligen våldsam men för det brittiska imperiet knappast allvarlig konkurrent. Kriget blev visserligen ett mindre bakslag, zulustammen slog tillbaka och utplånade en brittisk kolon och tvingade den brittiska armén på defensiven. Men efter att britterna fått förstärkning, samtidigt som zulustammen hade svårt att riktigt följa upp sina tidiga framgångar, kunde britterna besegra zulustammen. Konflikten mellan britter och zulu blossade dock upp med jämna mellanrum, något som ofta renderade i våldsamma övergrepp mot eventuella upprorsmakare.
Men det som kanske skulle få störst inflytande på framtida tysk politik var det så kallade boererkriget, vilket även det hetsades fram av britterna, vilka dels oroade över boernas flörtande med tyskarna, men också på grund av de mineraltillgångar som hittats i boernas områden. Även här misslyckades britterna att vinna en snabb seger, i likhet med zulustammarna hade dock boerna svårt att riktigt följa upp sina tidiga framgångar. När väl britterna hämtat sig och förstärkt sina trupper, hade de visserligen modiga men fåtaliga boerna inte mycket att sätta emot. I ett försök att stoppa britterna började nu boerna ett utdraget, och i slutändan för dem destruktivt gerillakrig. Britternas svar blev att alla civila boerer tvingades in i så kallade flyktingläger, eller koncentrationsläger, där britterna kunde hålla större kontroll över boerna. Förhållandena i lägren var milt sagt bedrövliga, och tiotusentals boer – främst barn och gamla – avled i lägren, vilka även anlades för de afrikaner som deltog på boernas sida. För att ytterligare begränsa boernas möjlighet att sätta sig upp mot britterna använde sig de av en brända jordens taktik, samhällen och farmer som misstänktes ha något som helst samröre med boernas gerillatrupper brändes, förstördes och tusentals brunnar förgiftades.
Indien drabbades under flera gånger, sista gången 1943, av förödande svältkatastrofer, vilkas orsak idag visserligen är omdebatterade, men där de allra flesta anser att britternas förda politik inte förbättrade läget.
I nuvarande Irak och Jordanien, som britterna fick som protektorat efter första världskriget satte RAF – delvis under ledning av sir Arthur ”Bomber” Harris – in gas mot upproriska stammar, och delar av den taktik Harris sedan förfinade under det andra världskriget utvecklades under denna tid.
I Australien utsattes kanske ursprungsbefolkningen för de värsta övergreppen, övergrepp som sedan fortsatte långt in på nutid. På samma sätt som indianerna förpassades aboriginerna till avlägsna, och ofta ofruktbara reservat, samtidigt som de områden som ansågs dugliga för jordbruk eller gruvbrytning helt enkelt konfiskerades av den australiska staten.
Men det var inte bara britterna som satt i system att använda sig av läger att härbärgera ursprungsbefolkningen, i USA hade den amerikanska regeringen förpassat indianerna till så kallade reservat. I dessa, vilka ofta utgjordes av fullständigt infertila landområden där indianerna saknade några som helst möjligheter att försörja sig själva, och i praktiken blev hänvisade till att leva på statens magra bidrag. Medan några försökte göra motstånd, vilket allt som ofta slutade illa för indianerna, förblev de flesta passiva och försvann ner i alkohol- och drogmissbruk. Än idag är indianreservaten kraftigt överrepresenterade när det gäller självmord, olika former av missbruk och låg utbildningsnivå.

Listan på kolonialmakternas övergrepp är förstås längre, men jag tycker det ändå räcker så här för att se att det tyska agerandet i Tyska Sydvästafrika inte var något unikt. Snarare skedde det i en historisk kontext, där övriga Europas stater under någon gång – eller i vissa fall även skulle fortsätta efter de tyska kolonierna upphört att existera – agerat på ett likvärdigt sätt. Britterna i synnerhet satte onekligen ribban, och visade även med händelserna i samband med kriget mot boerna, att behandlingen även kunde appliceras på kristna vita (även om de afrikaner som samarbetade med boerna utsattes för än värre övergrepp behöver vi kanske inte kommenterar).
Än mer stark blir koppling när man betänker att delar av den tyska jakt på kolonier, delvis var modellerat efter brittisk modell. Intressant nog förstärks denna koppling än mer när man granska hur tyskarna styrde, och tänkte styra, sina ockuperade områden i Polen och Sovjetunionen. Hitler nämner flera gånger hur imponerad han är av britternas imperium, och hur dessa kunde styra detta med endast ett fåtal soldater och administratörer. Även om den tyska kolonialismen av Östeuropa i propagandan framställdes som en slags modern version av den medeltida ”Drang nach Osten”, så fanns där starka undertoner av brittisk kolonialmentalitet. Även om jag inte ifrågasätter att tyskarna under 1940-talet mycket väl kan ha dragit nytta av de erfarenheter man lärt sig i Tyska Västafrika, så finner jag dock inflytandet från det allmänna europeiska kolonialväldet i allmänhet och det brittiska i synnerhet, vara av större vikt än de trots allt begränsade erfarenhet tyskarna hade av det.
I likhet med många andra nazister hade Hitler en mycket ambivalent inställning till Storbritannien, för på samma sätt som landet under andra hälften av 1930-talet successivt växte fram som det enda egentliga hotet mot tysk expansion österut, så fanns där en stark beundran för den brittiska mentaliteten och agerandet i kolonierna.
Som ytterligare bevis för sin tes hänvisar Jakubowski till den tyske professorn Eugen Fischer, vilken bland annat varit verksam i Tyska Västafrika och som propagerat mot förhållanden mellan afrikaner och européer. Det är visserligen sant att han lyckades förbjuda äktenskap mellan färgade och tyskar, men med tanke på att antalet tyska kolonister var förhållandevis fåtaliga och utgjordes primärt av soldater och administratörer, kan man anta att antalet kvinnor var förhållandevis få. Speciellt när man betänker det faktum att lagen instiftades två år före krigsutbrottet, och att antalet kvinnor i de tyska kolonierna knappast kan blivit nämnvärt fler under själva kriget. Så med andra ord är det rimligt att anta att lagen, på samma sätt som de senare påbud om att förhållanden mellan tyska soldater och sovjetiska civila var absolut förbjudet, i praktiken hade liten – eller mycket begränsad effekt.
Men enligt Jakubowski var Fischers bidrag större än så, under sin tid i Tyska Västafrika steriliserade han mulatter, och utförde medicinska försök på hereror i fångenskap. Erfarenheter han sedan använde sig av under sin tid som lärare – och senare rektor – för några av Tysklands viktigaste medicinska fakulteter. Problemet är bara att Jakubowiski återigen satt på sig skygglapparna och väljer att granska historien utan att se helheten, för Fischer – hur obehaglig han nu än må vara – existerar inte ett vakuum. Fischer teorier och åsikter var i många avseenden helt i linje med vad många läkare runt om i världen ansåg. Hans uppenbara brist på empati för sina ”patienter” i Tyska Västafrika delade han onekligen med bl.a. J. Marion Sims (vilken ses som gynekologins fader), som på mitten av 1800-talet genomförde plågsamma medicinska försök på svarta slavar i USA. Fischer var bara en av många läkare som onekligen ansåg att ändamålet helgade medlen, för en djupdykning inom medicinska experiment från och med mitten av 1800-talet och framåt är en veritabel orgie av övergrepp begångna på fysiskt och mentalt handikappade, slavar, romer och andra som den dåtida (och ibland nutida) forskarvärlden anser vara förbrukningsbara.
Inte ens Fischers eugenisk åsikter är i många avseenden speciellt unika för tiden, och även här kan man bara konstatera att mycket av hans inspiration troligen härrörde från brittiska forskare. Det är också möjligt att en annan inspirationskälla är det idag ökända rasbiologiska institutet som var verksamt i Sverige under mellankrigstiden, och vars verk och ledning var välkända i eugeniska kretsar.
Fischer och hans tyska kollegor agerade inte heller i detta fallet i något vakuum, det fanns gott om läkare och forskare runt om i världen som utan några större moraliska betänkligheter använde sig av mänskliga försöksdjur. Skillnaden låg bara i att Fischer och hans kollegor var verksamma i ett land där någon form av opposition mot en liknande aktivitet, inte framfördes öppet och att de således var fria att genomföra sina teorier i praktiken. I till exempel USA tvingades forskare med lika löst formulerade teorier som Fischer utföra sina experiment i hemlighet, ofta på fångar eller andra socialt svaga grupper. Men till skillnad från Fischer, som efter 1945 tvingades göra avbön och avbryta sina experiment, kunde de amerikanska forskarna fortsätta sina. Under hela efterkrigstiden har amerikanska forskare, ofta med bistånd av militären eller andra statliga institutioner, genomfört mänskliga experiment. Dessa experiment har inte nödvändigtvis varit begränsade till USA, utan många har även genomförts i utlandet, främst då i Latinamerika, där CIA och den amerikanska militären genom sitt stöd till diverse diktatorer öppnat upp möjligheter för dessa forskare att bedriva sin verksamhet i en miljö som struntar i mänskliga rättigheter.
På samma sätt som Jakubowski anklagar Guillou för historieförfalskning, så anser jag att han gör sig skyldig till historieförenkling. För Jakubowski ser på historien med skygglapparna på, och ser endast det han vill se. På detta sätt blir också historien lättare att förstå, och bakgrunderna till historiska händelser enkla att tolka och förklara. Problemet är dock att detta är en allt för enkel, och i grund och botten alldeles för instängd bild av historien. För att på allvar förstå ett skeende måste man se helheten, och i detta fall blir Jakubowski så förblindad av sin vilja att detronisera Guillou att han helt enkelt förfaller in i ett tunnelseende. Som jag påpekat flera gånger går det inte att se det tyska agerandet i Tyska Västafrika som en enskild händelse, det måste sättas i sin kontext, i detta fallet en effekt av ett djupt rasistiskt och kolonialt tänkande som tyskarna på intet sätt är ensamma om att . Tyskarna är inte ensamma om att slå upp läger för afrikaner, de är inte ensamma om att formulera eugenisk tankegångar och nazisternas framtidsvision av hur de delar av Sovjetunionen man tänkte ockupera är inte heller någon unik tysk tanke. Istället smälter här samman en mängd inspiration och praktiska erfarenheter från hur de europeiska länderna skapade sina kolonialvälden, skillnaden är bara att nazisterna ansåg att denna vision skulle genomföras i Östeuropa, inte i något avlägset och på någon för tyskarna avlägsen kontinent.

Källor:
Jackie Jakubowski: Jan Guillous ord finns kvar för alla på SVT Play
Jackie Jakubowski: Jan Guillous roman saknar täckning
Jan Guillou: Jakubowski är för ivrig att kalla mig historierevisionist

Sagan om Kungens koloni

Det var en gång en kung som önskade att lilla hans land skulle få en koloni, genom detta ansåg kungen att landet skulle få tillgång till viktiga råvaror och öka såväl landets som kungamaktens anseende bland grannländerna. Med hjälp av en tidens största hjältar och fagra löften till grannländerna lyckades kungen med sitt uppsåt, och snart kunde det lilla landet stoltsera med en enorm koloni. Längs den enorma floden som dominerade koloni, transporterades landets råvaror i form av elefantbetar, koppar och gummi till kolonins huvudstad, namngiven efter det lilla landets kung. Kungen hyllades och hans koloni framställdes som en förebild, men allt var inte som det såg ut att vara, kungen var grym och hans hantlangare ännu grymmare.
De enorma inkomsterna från gummiplantagen hamnade inte i landets skattkistor, utan i kungens egna. Klagomål från personer som rest i kungens koloni växte, och även om många säkerligen var luttrade av upplevelser från andra kolonier, så kunde inget förbereda dem på vad de fick uppleva i kungens koloni. De som arbetade med att utvinna gummi eller koppargruvor fick arbeta under mycket hårda förhållanden och behandlades grymt av sina ägare. I jakten ökade inkomster så hängav man sig en allt mer hårdhänta behandlingen av arbetskraften, vilka kunde få händer, öron och andra kroppsdelar avhuggna om de inte klarade produktionsmålen.
Men priset på gummi sjönk, och den allt högljuddare kritiken mot kungens koloni växte allt sig allt starkare, och till slut tvingades den ålderstigna kungen som till slut tvingades lämna ifrån sig sin koloni. Ingen ville ha den misskötta kolonin, och det slutade med att kungens hemland fick lösa ut kungen från sin kolonin och överta ansvaret. När kungen några år senare avled, buades hans begravningskortege ut av landets befolkning...

Den som låter som något hämtat från en sagobok av bröderna Grimm är faktiskt helt sant, och en av de gånger då verkligheten överträffar sagan när det gäller mänsklighetens grymhet. Detta är berättelsen om vad som hände i den belgiska fristaten.
Leopold II av Belgien var en man med ett stort skägg som styrde till skillnad från många av sina släktingar styrde över ett litet, och oväsentligt land. Men Leopold II var inte en man som lät sig nedslås av sådana trivialiteter, han var en man som växt upp med att få precis som han ville, och nu hade fått en idé om hur han skulle få sitt lilla och oansenliga land att bli mäktigare. Lösningen var enligt Leopold II att landet skulle skaffa sig en koloni, vilket under 1800-talets andra hälft knappast kan ses som någon speciellt banbrytande idé. Det fanns gott om så väl länder och privatpersoner som i takt med den europeiska industrin tillverkade allt effektivare vapen och läkemedel, nu började karva ut delar av Afrika som sina egna. Precis som britterna, fransmännen och tyskarna ansåg Leopold II att det ända sättet för Belgien, och i slutändan han själv, någon gång skulle tas på allvar, så måste man skaffa sig en koloni. Problemet var bara vart denna koloni skulle ligga, landet saknade såväl de ekonomiska som militära musklerna för att konkurrera med britterna, fransmännen och tyskarna, men Leopold II hittade snart vad han sökte, ett enormt område längs den mäktiga Kongofloden, i de centrala delarna Afrika dit ingen eller få européer någonsin sökt sig.
Till skillnad från södra Afrika, där klimatet och terrängen till viss del påminde om förhållandena i Europa, och där de europeiska kolonisterna tidigt brett ut sig, var situationen i Centralafrika helt annorlunda. Här dominerades terrängen av ogästvänliga sumpmarker, svårforcerade floder och ogenomträngliga djungler där malaria och andra dödliga sjukdomar grasserade. De fåtaliga europeiska bosättningarna återfanns primärt längs kusten, och få av de européer som vågade ta sig inåt landet återvände tillbaka. De som återvände talade visserligen om stora rikedomar, men då många ofta var så ansatta av malaria och andra sjukdomar, var det få som vågade följa efter. Inte ens den lukrativa slavhandeln hade förmått européerna vågat sig längre in i regionens djungler, utan överlåtit infångandet och transporterna av slavarna till afrikaner och araber. Under mitten av 1800-talet hade dock detta förändrats, massproduktion av bland annat Kninin hade lett till att man kunde behandla malaria, och det sista egentliga hindret mot en expansion i Centralafrika hade undanröjts.
Trots detta hade Kongofloden bevarat mycket av sina hemligheter, primärt på grund av stora vattenfall som dominerade floden och som i kombination med den ogästvänliga terrängen försvårade för de europeiska upptäckarna. Men allt detta ändrades 1874 när Henry Morton Stanley lyckades ta sig ner från dess källa ända till Atlantkusten, en bedrift som även idag måste ses som imponerande. Av de 356 som inledde expeditionen anlände 114 till den portugisiska bosättningen vid flodens mynning, och Stanley som den ende kvarvarande vita deltagaren. Stanley, en walesisk journalist, upptäcktsresande och äventyrare som fötts utanför äktenskapet och växt upp på ett barnhem i Storbritannien. Som 18 åring emigrerade han till USA, tjänstgjorde i sydstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget och blev journalist för New York Herald. Idag är kanske mest känd för att han hittade den i Afrike försvunne missionären David Livingstone vid Tanganyiksjön 1871, och vid detta tillfälle ska ha yttrat de berömda orden ”Dr. Livingstone I presume?”.
Stanelys bedrift växte förstås Leopolds intresse, vilken under början av 1870-talet börjat på allvar fundera på hur han bäst skulle kunna realisera sina planer. Väl medveten om Belgien saknade de militära musklerna att utmana de övriga kolonialmakterna, insåg han att han det behövdes mer subtila medel för att få sin vilja till lags. Ett sådant sätt var att knyta upp de många europeiska forskare och upptäcktsresande som nu började flockas i regionen, och 1876 bilades Association Internationale Africaine (Det internationella afrikanska förbundet) av Leopold tillsammans med flera ledande forskare och rika filantroper. Det uttalade syftet med förbundet var att dels utforska de hitintills outforskade områdena i Afrika, dels sprida civilisationen till lokalbefolkningen. Det verkliga syftet var dock långt ifrån dessa påståenden, utan var istället ett sätt för Leopold att få kontroll över stora delar av regionen runt Kongofloden.

För efter Stanleys resa började nu de andra europeiska länderna intressera sig för regionen, och Leopold fick nu brått med att realisera sina planer. Tack vare sitt förbund kom han i kontakt med Stanley, som tämligen snabbt blev införstådd med Leopolds planer och villigt lät sig övertalas. 1879 återvände Stanley till Kongofloden, där han började hänge sig åt att övertala de lokala härskarna att frivilligt låta sig underställa sig kung Leopolds överhöghet. Ett förfarande som i praktiken var legio bland de europeiska kolonialmakterna, då de flesta saknade militära medel för att underkuva alla stammar. Samtidigt som Stanley var djupt sysselsatt med sina moraliskt tveksamma handlingar, började andra länder intressera sig för området. Fransmännen började också försöka få in en fot i område, och söderifrån började Cecil Rhodes privata imperium att expandera norrut i ett försök att knyta samman Egypten med hans domäner. I takt med en ökad risk för konflikt över Afrika började Leopolds förbund att falla samman, medlemmarna hemlighöll uppgifter för varandra och många hamnade i konflikt med varandra. Istället började Frankrike, Storbritannien och Tyskland själva bilda egna förbund, med Leopolds förbund som förebild, de internationella forskarna och filantroperna ersattes nu av belgare och ombildade det till det internationella förbundet för Kongo.
Förbundets successiva upplösning verkar dock inte oroat honom nämnvärt, det hade trots allt spelat ut sin roll och gett bilden av Leopold som en filantrop och välgörare. Samtidigt som det gett Stanley fria händer att få de lokala hövdingarna att underställa sig Leopolds styre, även om få av ledarna insåg vad de egentligen undertecknade. Istället valde nu Leopold att ge sig in i den allt mer inflammerade geopolitiska kamp som nu påbörjats om Afrika, där britter, fransmän och tyskar nu på allvar började karva ut de bästa bitarna ur kontinenten. Väl medveten om Belgiens obetydliga ställning i Europeisk politik, försökte nu Leopold utnyttja detta till fullo för att spela ut de övriga aktörerna mot varandra. Genom att framställa sig som en av de få, eller egentligen enda, röst som talade om att uppdelningen av Afrika måste struktureras för att undvika att jakten på kolonier utvecklades till ett fullskalligt krig i Europa, förstärktes bilden av Leopold som en av de få vettiga röster i Europa. Men precis som i fallet med det internationella afrikanska förbundet, var detta bara en fasad, det egentliga syftet var nu kunna utnyttja de avtal Stanley undertecknat med de afrikanska hövdingarna och på så sätt kuppa sig till en koloni.
Genom dels fagra löften om lukrativa avtal med franska och brittiska företag, och dels genom att spela ut de övriga länderna mot varandra genom att framställa den framtida kolonin som ett slags bålverk mot motståndarnas försök att dominera Afrika. Både fransmännen och britterna lät sig bevekas, samtidigt gällde det nu att på något sätt kontra de portugisiska kraven på överhöghet i området och där skulle Leopolds goda rykte nu återigen komma till nytta. I en intensiv kampanj, främst i brittisk press, målade den belgiske kungen upp sig som Europas ledande filantrop, samtidigt som han svartmålade Portugal för dess involvering i slavhandeln och att Leopold skulle med sitt förbund förbjuda slaveri och på allvar sprida civilisationens ljus över befolkningen. Så framgångsrik var Leopolds kampanj att i princip allt brittiskt motstånd, vilka inledningsvis hyst vissa betänkligheter rörande Leopolds agerande i regionen, försvann.
I november 1884 samlade den tyske rikskanslern Otto von Bismarck till den ökända Berlinkonferensen, där Leopolds skapelse nu såg ljuset för första gången. Enligt det avtal som slöts i samband med detta avtal fick Portugal avträda sina krav, och förbundet fick överhöghet över ett område på 666 000 km2. i det som nu blev Fristaten Kongo och skulle styras av förbundet för Kongo. Vad de övriga europeiska ledarna inte kände till, eller kanske inte heller brydde sig om, var att förbundet styrdes med järnhand av Leopold och han skred nu till verket. I ytterligare ett försök att framställa landets koloniala anspråk som rent filantropiska lät han 1889 underteckna ett avtal där slaveri, försäljning av alkohol, vapen och så vidare till lokalbefolkningen förbjöds. I verkligheten hade Leopold aldrig någon helst tanke på att driva igenom dessa förslag på allvar, från första stund fanns enbart ett enda syfte med Fristaten Kongo, fylla Leopolds kassakistor.
Men Leopolds dröm om snabba pengar visade sig dock inledningsvis inte vara så enkel som han först trott, många av stammarna var inte alls villiga att underkasta sig belgiskt styre och de många vattenfallen försvårade transporterna upp och ner för floden. För att försöka få in pengar tvingades man därför leasea ut delar av landet till utländska finansiärer, samtidigt som Leopold hade monopol på övrig handel i landet. Under slutet av 1880-talet skakades dock Fristaten av flera våldsamma konflikter, och Belgien och Leopold fann sig snart involverad i en kamp mot Cecil Rhodes om den viktiga Katangaprovinsen. Provinsens ledare hade aldrig undertecknat något avtal med Stanley och uppvaktades nu av både Leopold och Rhodes, efter nyheter om att Rhodes skickat en av sina förtrogna till regionen skickades Fristaten 1891 en mindre militär enhet för att övertala ledaren Msiri att underkasta sig belgisk överhöghet. Den lokale ledaren Msiri försökte först spela ut de båda aktörerna, men misslyckades och dödades av belgiska styrkor som efteråt halshögg honom och satte fast hans huvud på en påle. Man lät även genomföra en rad kampanjer riktade mot arabiska och afrikanska slavhandlare, men den verkliga orsaken till kriget var Leopolds försök att monopolisera handeln med elfenbenshorn i Fristaten.
Inledningsvis var dock Fristaten långt ifrån den ändlösa peningskista Leopold hoppats på, och även om inkomsterna från handeln med främst elfenbenshorn var lönsam, var det inget mot vad som komma skulle.
Under slutet av 1800-talet hade den europeiska industrins behov av gummi ökat radikalt, en efterfrågan som var svår att riktigt tillgodose då det tog tid att anlägga gummiplantage i Sydostasien och Sydamerika. Men i Fristaten fanns det gott om gummiplantor, och med detta också till den mest skrämmande delen i berättelsen.
Till skillnad från sydamerikanska gummiträden så fanns gummit inte i träden, utan i rankor. Det gick inte heller att som i Sydamerika tappa gummit i stora baljor, utan arbetarna fick helt enkelt låta gummisaften droppa över dem. Efter att gummit stelnat kunde man sedan, mödosamt och under svåra plågor för den gummitäckte arbetaren, skrapa bort gummibitarna från arbetaren. Inkomsterna från denna handel översteg vida några andra inkomster i Fristaten, och nu började pengarna på allvar rulla in i Leopolds kassakistor. Leopold använde mycket av pengarna till att anlägga enorma byggnader i Belgien, men en del användes även för bygga järnvägslinjer för att underlätta exporten av gummi. Inom loppet av bara några år hade Leopolds kolonialbygge blivit ett förlovat land där man, bokstavligen, kunde skära guld med smörkniv. Frivilliga lockades till att tjänstgöra i de belgiska styrkorna, bland annat svenskar, och längs Kongofloden stretade nu otaliga båtar upp och ner med laster av gummi till hamnarna längs flodens utlopp och vapen uppåt floden.

För samtidigt som tillgången till gummi blev belgarnas frälsning, blev det på samma gång lokalbefolkningens förbannelse. För att öka produktionen av gummi, och således inkomsterna, började nu belgarna hänge sig åt excesser som skulle få omvärlden att häpna av avsmak. Varje afrikansk invånare i Fristaten tilldelades en personlig kvot gummi, misslyckades personen att uppfylla denna kvot kunde detta straffas med döden. Längs floden åkte nu den lokala polisen, vilken stora delar bestod av lokalt rekryterade soldater som leddes av europeiska soldater för att samla in gummit. Men då de afrikanska gummirankorna inte kunde utnyttjas fler än en gång, efter att de huggits av dog rankorna så blev det svårare och svårare att uppfylla kvoterna. Det stora behovet gjorde det också olönsamt att, vilket sedan växte fram i Sydostasien och Sydamerika, anlägga stora gummiplantage.
Av rädsla för den belgiska repressionen tvingades många att enbart sysselsätta sig med att leta gummirankor, vilket ledde till en utbredd svältkatastrof på många håll i Fristaten. Den allt mer undernärda befolkningen blev således ännu mer mottaglig för de sjukdomar som redan fanns i området, men även de sjukdomar som belgarna tog med sig. Mässling och andra barnsjukdomar krävde hundratusentals offer, och på vissa håll hade hela områden helt avfolkats på grund av sjukdomar, avrättningar eller det hårda arbetet. Oroade över att arbetskraften successivt höll på att försvinna försvinna, lät Fristatens myndigheter meddela att straffen skulle lindras, istället för avrättning skulle personer som inte uppfyllde kvoterna straffas med stympning. Runt om Fristaten kunde man – även långt efter dess upplösning – se mängder med människor utan händer eller fötter. Behandlingen av lokalbefolkningen var dock ingen hemlighet, mängder av bilder med leende belgiska och lokalt rekryterade soldater framför högar med händer är vanliga. I takt med att nyheterna om vad som hände i Leopolds mönsterkoloni sakta men säkert började sippra ut, började också protesterna.
Redan tidigt hade Leopolds styre av kolonin väckt viss kritik, men eftersom den primärt kom från missionärer, och i grund och botten inte skiljde sig nämnvärt från övrig kritik riktad mot kolonialmakternas behandling av civilbefolkning rönte de föga intresse. Men under slutet av 1890- och början av 1900-talet började dock protesterna bli mer högljudda, och det var inte bara längre enstaka missionärer som av religiösa skäl protesterade över vad som skedde i Fristaten. Många som tjänstgjort i den lokala polisen (Force Publique) kunde vittna om vidden av övergrepp, något som förstås stöddes av de faktum att många av dessa också fotografiskt förevigats. Tidningar i Frankrike, Tyskland och Storbritannien – och andra europeiska lände för den delen – fylldes nu med skräckinjagande berättelser om vad som hände i Fristaten, och i början av 1900-talet började även Europas boklådor fyllas med liknande skräckinjagande berättelser. En av de kanske mest kända, som inledningsvis gick som följetong i den brittiska pressen, är den polsk-brittiske författaren/journalisten Josef Konrads ”Mörkrets hjärta” (som senare utgjorde grunden till Francis Ford Coppolas ”Appocalypse Now”), där jakten på den försvunne Kurtz för bokens huvudperson upp längs Kongofloden och under denna resa ställs öga mot öga med de övergrepp som begicks i Fristaten. Många riktar också in sig på den enorma handel med vapen som sker till Fristaten, som enligt 1889 års traktat förbjöd vapenhandel. I vad som får anses vara en slags föregångare till den moderna grävande journalisten avslöjar den brittiske journalisten Roger Casement övergrepp hur vapenhandeln användes för att stärka förtrycket i Fristaten och i USA författar Mark Twain även han en bok med stark kritik av hur Fristaten sköts
Samtidigt som denna våg av protester mot Fristaten bokstavligen sköljer över Europa, verkar Leopold totalt oberörd. Handeln med bland annat gummi, elfenben och koppar är inkomstbringande och kanske anser han att kritiken från britterna, fransmännen och tyskarna är oberättigade, speciellt som de själva inte direkt behandlar sina koloniala underståtar någon nämnvärd omtanke. Detta var kanske också en åsikt som delades av många belgare, även om många givetvis måste känt till att mycket av det som nämndes i utländsk press faktiskt var sant. Vad däremot inte belgarna uppskattade var hur inkomsterna från kolonin inte gick till den belgiska staten, utan till Leopolds privata kassakistor. Visserligen lät Leopold genomföra en hel del massiva byggnadsprojekt i landet, men dessa var primärt för hans egna privata bruk och inget som tillförde Belgien något. Medan inkomsterna från de övriga kolonialmakterna användes till stärka dessa länder, använde Leopold sina pengar till skrytbyggen för sitt eget höga nöjes skull.
Men nu var det inte bara den interna och externa kritiken som började underminera Leopolds skapelse, priset på gummi hade under början av 1900-talet hade börjat sjunka. Konkurrensens från Sydamerika och Sydostasien, där gummiplantagen nu på allvar började producera stora mängder gummi, pressade priserna. Den förhållandevis dyra tillverkningen av gummi gjorde det svårt för Fristaten att konkurrera med den billigare, och mycket mer kostnadseffektiva produktionen i Sydamerika och Sydostasien. I takt med att priset på gummi föll, vilket i mångt och mycket var det som höll Fristaten flytande, tvingades Leopold gå in med sina egna pengar för hålla kolonin på fötter. Samtidigt började den interna kritiken nu ta fart, många – även om man kan anta att de egentligen bara hoppade på framgångståget – kritiserade nu Leopold öppet för sitt agerande i Fristaten. Många ansåg också att Leopolds agerande, speciellt hans försök att dölja Fristatens verkliga syfte och mål, i frågan var mycket var högst klandervärt, och att han måste avsluta sin involvering i Fristaten. Det talas om blockader och handelsbojkotter mot Belgien, och efter en uppslitande politisk strid i Belgien kräver man att Leopold måste avstå Fristaten.
Man kan förstås anta att det var tungt hjärta, även om Leopold vid det här laget var ålderstigen och hårt ansatt av såväl sina landsmän som släktingar för att ha fört dem bakom ljuset, tvingades lämna ifrån sig kontrollen över Fristaten 1908. Problemet var bara nu vem som ville ta över det sjunkande skeppet, och till slut kände sig – troligen efter påtryckningar från såväl Leopold som många europeiska stater – den belgiska staten tvingad att ta över styret. Fristaten Kongo upphörde i och med detta och döptes om till Belgiska Kongo. Den belgiska staten fick i praktiken ta över en konkursmässig koloni, där stora delar av landet skövlats på jakt efter gummirankor och andra råvaror och där mellan 5 och 10 miljoner människor dött under Fristatens korta existens (vissa forskare anser att dödssiffran kan vara så många som 20 miljoner).

Först 1960 blir Kongo självständigt, men tragedin tar inte slut där. I samband med självständigheten utbryter ett förödande inbördeskrig ut, där landet nu dras in det Kalla krig som utbrutit mellan Sovjetunionen och USA, och där Kongo blir ett slagfält för de båda supermakternas försök att dominera världen.
Efter att Mobutu Sese Seko tagit makten 1971 lade sig ett visst lugn över landet, men sedan han avsattes 1997 har landet återigen blivit synonymt med obeskrivliga övergrepp och inbördeskrig. De båda supermakterna har sedan länge ersattes av lokala förmågor, utländska företag, Frankrike och den forna kolonialherren Belgien. Kung Leopold och hans skapelse Fristaten Kongo hänger fortfarande över landet som en våt duk, frågan är förstås om och när Kongo överhuvudtaget kommer bli fria de demoner landet förhärjas av.