En nation av möjligheter

Den 12 januari 2010 skakas den haitiska huvudstaden Port-au-Prince av en våldsam jordbävning, och ett av världens fattigaste länder läggs bokstavligen i ruiner. I direktsändningar kan man nu följa utvecklingen i ett land, de allra flesta sammankopplar med voodoo och fattigdom, som verkar drabbas av den ena katastrofen efter den andra, och vars fattigdom gjort att hundratusentals haitier tvingats lämna landet i jakt på en framtid. Men så har det inte alltid varit, en gång i tiden var Haiti en politisk förebild för många av de latinamerikaner som kämpade för frigörelse för sina länder, utan också en nagel i ögat på Europas kolonialmakter. Så i denna tid av total förödelse i Haiti, så tänkte jag dra tillbaka klockan till en tid när Haiti sågs som en framgångssaga och hot…

Den 5 december 1492 skymtar slutligen Christofer Columbus lilla flotta land, efter vad som måste känts som en evighet sedan de lämnade Europa kan äntligen besättning på de tre fartygen andas ut. Columbus och en grupp sjömän landstiger samma dag vid Môle Saint-Nicolas, och Columbus tar ön i besittning för den spanska kronan. Att ön redan var befolkad, verkar dock spelat mindre roll i sammanhanget, men uppenbarligen var man mindre road av Columbus och hans spanska sjömän. Det första försöket att etablera en spansk koloni på ön misslyckades, men snart återkom spanjorerna med fler soldater och kolonisatörer till ön som döpts till Hispaniola. Trots tappert motstånd var försöken dömda att misslyckas, spanjorerna kunde till slut pacificera motståndet, större delen av ursprungsbefolkning förslavades och tvingades arbeta i de spanska guldgruvorna eller inom jordbruket. Det hårda arbetet i kombination med nya sjukdomar som spanjorerna fört med sig, mot vilka indianerna saknade motståndskraft, gjorde att nativiteten minskade drastiskt och under slutet av 1510-talet var indianerna mer eller mindre utrotade. Detta trots lagstiftning i Spanien som förbjöd misskötsel av indianer som konverterade, men avståndet gjorde det förstås omöjligt för statsmakten att upprätthålla lagen i praktiken. De få som lyckades överleva flydde upp i de otillgängliga bergen, där man bildade isolerade samhällen tillsammans med förrymda afrikanska slavar som nu började anlända i stora mängder.
Eftersom ursprungsbefolkningen visat sig mindre lämpade, på grund av sin bristande motståndskraft mot sjukdomar o.s.v., valde spanjorerna att ersätta dessa med arbetskraft från Afrika. Hundratusentals afrikaner började nu transporteras över Atlanten till Hispaniola, där de övertog det arbete som indianerna tidigare skött.

Nu var det dock inte bara slavhandlare som såg den spanska kolonin som intressant, även de sjörövare som härjade i det Karibiska havet fann dess otaliga och tillgängliga vikar intressant. Under 1600-talets början hade flera franska pirater slagit sig ner på öns västkust, där många drev framgångsrika socker- eller tobaksplantage. De ekonomiska framgångarna ledde till att många franska kolonisatörer sökte sig ön, något som troligen inte uppskattades allt för väl av spanjorerna. Under stora delar av 1600-talets andra hälft drabbade spanjorer och fransmän samman, och först 1697 slöts ett fredsfördrag mellan de båda nationerna och ön delades. Den franska delen, som hädanefter kallades Saint Domingue, vilken inte ska blandas ihop med dagens Dominikanska republiken som utgör den del som spanjorerna fick. Tiotusentals franska kolonisatörer flyttade till ön, troligen lockade av möjligheterna till snabba pengar, och mellan 1713 och 1787 räknar man med att runt 30 000 fransmän flyttade till ön (den franska befolkningen i Kanada beräknades runt början av 1760-talet till drygt 63 000).
Det dröjde inte länge innan den franska delen överskuggade den östra delen när det gällde såväl antalet invånare som inkomster, och tack vare de stora inkomsterna från plantage som odlade socker, kaffe och indigo, blev den snabbt juvelen i franska kolonialkronan. Precis som spanjorerna förlitade sig fransmännen på afrikanska slavar, vilka trots den stora franska invandringen utgjorde den absoluta majoriteten av befolkningen. Något som givetvis oroade de franska myndigheterna, vilka införde strikta regler (Code Noir) för hur slavarna skulle behandlas och under vilka premisser de kunde återfå sin frihet. Det ska dock påpekas att dessa lagar knappast var skrivna med slavarnas väl och ve i åtanke, utan handlade snarare om att inskränka och begränsa slavarnas möjlighet att göra uppror. Med tanke på den stora mängden slavar var detta givetvis ett återkommande dilemma, men något som fransmännen i mångt och mycket ansåg omöjligt. Ironiskt nog skulle det vara utvecklingen i Frankrike, och fransmännens egna krav på frihet, jämlikhet och broderskap (Liberté, égalité, fraternité) som skulle innebära slutet på fransmännens överhöghet på ön. För inte nog med att debatten om slaveriets vara eller icke vara blev en politisk laddad fråga i Frankrike, de krig som blev effekten av den franska revolutionen skulle snart sprida sig till det Karibiska havet och få oanade konsekvenser.

Utvecklingen i Europa märktes nog troligen inte av i början på Saint Domingue, där livet troligen förflöt som det alltid gjort. På enorma tobaks, kaffe eller indigoplantage slet hundratusentals afrikanska slavar under bedrövliga förhållanden, och dödligheten bland slavarna var epidemisk. Inte ens plantageägarna (grande blancs) blev långvariga, de flesta valde av rädsla för återkommande utbrott av gula febern, att sälja sina plantager efter några år. Städerna dominerades primärt av vita (petit blancs), mulatter och färgade, varav många var frigivna slavar (gens des coleur) vilka själva ägde slavar eller arbetade som slavövervakare. Slavarna i städerna var främst sysselsatta inom tillverkningsindustrin eller arbetade som inom hushållen. Ett antal mindre slavuppror, och kolonins ekonomiska betydelse, hade också lett till att de flesta vita kolonisatörer (och även många frigivna slavar) var välbeväpnade.
Under hösten 1789 började troligen nyheten om vad som hänt i Frankrike, där man den 28 augusti deklarerade att alla män var lika, något som förstås måste ha väckt visst hopp bland många av kolonins slavar. Det var dock inte bara slavarna som fann utvecklingen i Europa intressant, även många av plantageägarna såg stora möjligheter att öka kolonins självstyre och öppna upp för handel med andra länder än de Frankrike godkänt.
I oktober 1790 återvände den tidigare slaven Vincent Ogé till kolonin, han krävde i enlighet med den franska konstitutionen att slaveriet skulle avskaffas och alla göras till fria män. Den franska guvernören vägrade, en förgrymmad Ogé reste till Cap Francais där han blev ledare för ett slavuppror som dock snabbt slogs ner av fransmännen.
Utvecklingen i Saint Domingue väckte dock debatt i Frankrike, och flera franska politiker förespråkade öppet att slaveriet skulle avskaffas. Andra, bland annat greve Mirabeau och Guillaume Raynal varnade för faran för ett allvarligt slavuppror.

Den 22 augusti 1791 fick de båda rätt, då voodooprästen Dutty Boukman uppmanade sina följeslagare att göra uppror. Det relativa lugn som rått på ön bröts, och snart lystes himlen upp av skenet från de brinnande plantagen och skriken från deras vita ägare som misshandlades, våldtogs, stympades eller mördades. Inom loppet av bara några dagar hade upproret spridit sig över stora delar av kolonins norra regioner och in på den spanska sidan. Endast ett fåtal välbefästa garnisoner och plantage undkom förödelsen, och i slutet av 1791 hade över 2000 vita plantageägare dödats och flera hundra plantage förstörts.
Nyheten om vad som hänt på ön väckte stor oro i Frankrike, för även om slaveriet i sig inte var förenligt med revolutionens idéer, så var kolonin av stor ekonomisk betydelse. Trots omvärldens fördömande valde den franska nationalförsamlingen att sända 6000 man till ön för att få kontroll över situationen, något som skulle få förödande konsekvenser för utvecklingen.
1793 förklarade Frankrike krig mot Storbritannien, som tillsammans med spanska trupper från den spanska delen av ön, invaderade Saint Domingue. Många plantageägare, som till stora delar bestod av adelsmän, allierade sig med britterna och de franska styrkorna tvingades ge upp allt mer och mer områden. I augusti 1793 var situationen så prekär att den franska guvernören, i ett försök att återfå kontrollen över kolonin, frigav alla slavar, ett beslut som befästes i ett beslut i Paris året därpå. En av dem som attraherades av det franska beslutet av Toussaint L'Ouverture, en självlärd före detta slav som stridit med spanjorerna men som nu valde att byta sida. Under ledning av L'Ouverture återtogs flera befästningar fransmännen förlorat till spanjorerna, och hans styrkor – som primärt utgjordes av svarta under ledning av mulatter och vita – tvingade till slut spanjorerna att dra sig ur konflikten. Kvar fanns nu bara britterna, och nu vände L'Ouverture, som 1797 utsågs till överbefälhavare för de franska trupperna i kolonin, sig mot britterna som i stort sett kontrollerade kusten. Året efter tvingades till slut britterna ut från Saint Domingue, delvis efter en överenskommelse om att L’Overtures styrkor inte skulle angripa brittiska intressen i Karibien.
Åren av uppror och återkommande strider hade dock satt sina spår, inte bara ekonomiskt och politiskt, utan också militärt. I kolonins södra delar hade André Rigaud, en mulatt som i likhet med L’Overture bytt sida när fransmännen förbjöd slaveriet, mer eller mindre skapat sig ett autonomt rike, som L’Overture under sommaren 1800 till slut kunde besegra. Under befäl av hans ståthållare Jean-Jacques Dessalines förföljdes och mördades tiotusentals, främst mulatter, som stött Rigaud. Med dennes frånfälle, han flydde till Frankrike, vände sig nu den framgångsrike L’Overture mot den spanska delen av ön, som snabbt erövrades och slaveriet avskaffades och han utropade sig guvernör på livstid över ön.
I Paris väckte nyheten stor irritation, kolonin ansågs fortfarande tillhöra Frankrike och även om L’Overture i stora drag lät de franska plantageägarna återfå sina ägor och även lovade att underställa sig fransk överhet, så skickade Napoleon Bonaparte nya trupper till ön. Under ledning av Napoleons svärson Charles LeClerc, landsteg en stor fransk styrka som även bestod av trupper under ledning av Rigaud och andra avhoppade svarta militärer. 1801 lyckades till slut LeClerc gripa den självutnämnde guvernören, som fördes till Fort-de-Joux där han avled efter några månader på grund av vanvård och sjukdomar.

Återigen lade sig lugnet över den franska kolonin, men det dröjde inte länge innan ryktet började gå bland kolonins svarta befolkning att fransmännen tänkte återinföra slaveriet, något fransmännen gjort på Guadalupe. Återigen lystes nätterna upp av brinnande plantage, och den här gången var det Rigaud och Dessalines (som även han bytt sida när det stor klart att L’Overtures tid var över) som ledde upproret. Den franska expeditionsstyrkan hade vid det här laget blivit svårt decimerad, vilken i liket med sina europeiska föregångar vare sig var utrustad eller utbildad för de rådande förhållandena. Förhållanden som förvärrades dels av en brittisk sjöblockad och Napoleons allt mer bristande intresse för utvecklingen i regionen i stort. Efter att LeClerc avlidit av sviterna efter gula febern tog Donatien-Marie-Joseph de Vimeur över befälet för de franska styrkorna, som nu var inbegripna i en konflikt där båda sidor visade liten nåd till motståndarna. Efter att en rebellarmé den 18 november 1803 under ledning av Dessalines besegrat Vimeurs styrkor utanför Cap-Hatitien lämnade fransmännen kolonin, och den 1 januari 1804 utropades kolonins formella självständighet visavi Frankrike. Den nya staten tog namnet Haiti, vilket var den tidigare lokalbefolkningens namn på ön och med hade Haiti blivit den andra stat i Amerika som blev självständigt. Alla verkar dock inte delat glädjen över den nya friheten, tiotusentals haitier, främst vita kolonisatörer men även svarta slavägare och mulatter, valde att lämna landet och bosatte sig i New Orleans eller andra regioner med franska anor som Kanada.

Även om utvecklingen i många drag idag hamnat i skymundan av utvecklingen i Europa, så är det ändå inte svårt att se vilket enormt inflytande utvecklingen måste ha haft på omvärlden. För medan utvecklingen på Haiti sågs som en stor förebild för många, sågs den av andra som ett stort hot och fara. I en region där antalet slavar vida översteg antalet fria, vilka själv ofta varslavägare, var utvecklingen i Haiti milt sagt skrämmande. Det gav också de krafter som i Europa ville avskaffa slaveriet vatten på sin kvarn, vilka pekade på att slavarna de facto besegrat såväl brittiska, franska och spanska styrkor och att slaveriet inte bara var moraliskt felaktigt, utan också en politisk och militär säkerhetsrisk.
Men det var inte bara i Europa som utvecklingen i Haiti väckte oro och hopp, i Latinamerika sågs utvecklingen med stor tillförsikt och landet hyllades som en förebild. Kunde haitierna kasta av sig oket från kolonialmakterna, och dessutom besegra deras arméer, ja då kunde förstås de också göra det. Det är troligen inte speciellt förvånande att personer som Simon Bolivar såg Haiti som en förebild, dit han även sökte skydd under flera gånger.

Samtidigt som många såg Haiti som en framgångssaga, så sådde också fröet till den utveckling som skulle leda till att landet idag är ett av världens fattigaste länder. För även om landets grundlag bar stora likheter med den amerikanska eller franska, dröjde det inte länge innan Dessalines upplöst republiken och utropat sig till diktator. Hans tid vid makten blev dock kortvarig, den 17 augusti 1807 mördades han utanför Port-au-Prince och landet delades mellan hans två tidigare rådgivare Henri Christophe och Alexandre Pétion. Christophe tog över den norra delen medan Pétion grundade republiken Haiti i den södra delen av landet.
Splittringen ledde till en djup politisk och ekonomisk klyfta mellan de två landsdelarna, i norr utropade sig Christophe till kung Henri I och lät bygga en rad storslagna byggnader runt om i landet. Många av de tidigare plantageägarna återvände, och även om slaveriet officiellt avskaffats, så var många i realiteten slavar åt sina gamla ägare. Hans allt med despotiska styre väckte dock allt större motstånd, och 1820 valde han att begå självmord inför hotet om en statskupp.
I syd försökte Pétion skapa den stat många haitier hoppats att Dessaline skulle ha skapat, men brist på pengar och en allmänt låg utbildning bland befolkningen satte allvarliga käppar i hjulet på hans försök. Trots detta stödde Pétion Latinamerikas svar på George Washington, Simon Bolivar med pengar och en fristad. Missnöjd med sitt rikes framgångar upplöste dock Pétion landets lagstiftande församling 1816 och utnämnde sig själv till president på livstid. Kort därefter avled han i sviterna av gula febern, och hans assist Jean Pierre Boyer tog hans post. I och med Christophes frånfälle 1820 kunde han utropa sig till härskare över Haiti, när så den spanska kolonin Santo Domingo (nuvarande Dominikanska republiken) utropade sig självständigt 1821, så Boyer en chans att ena hela ön. I januari 1821 lät han invadera Santo Domingo, som han styrde med järnhand vilket gjorde att många forna medborgare i Santo Domingo flydde och skapade en motvilja mellan de båda länderna som fortfarande existerar. Trots Boyers allt mer despotiska styre över ön, så sågs den fortfarande som ett stort föredöme. Under mitten av 1820-talet valde tusentals forna slavar från USA att bosätta på ön, något som innebar ett tacksamt bidrag av välutbildade jordbrukare.
Boyers försök att vinna internationellt anseende urholkade dock landets ekonomi, Frankrike ställde som krav att plantageägare och andra skulle ersättas för de förluster man gjort under upproret. För att bekosta dessa tog Boyer stora lån av franska banker, något som väckte ont blod bland landets bönder som bands hårdare till marken de odlade.
Den allt skakigare ekonomin och Boyers envälde ledde till att han störtades 1843, och en rad självutnämnda presidenter avlöste varandra innan general Faustin Soulouque tog makten 1847 och utropade sig till kejsare Faustin I som störtades 1858 av general Fabre Geffard, baron av Tabara.
Under Faustin I och Geffards styre återfick landet en viss stabilitet, och när Geffard avgick självmant 1867 kunde landets befolkning skönja ett visst framtidshopp. Även om det inrikespolitiska kaoset fortsatte, så kunde landet trots allt resa sig ekonomiskt, skulderna efter Boyer kunde betalas av 1879 och under ledning av presidenterna Sylvain Salnave och Nissage Saget återinfördes ett demokratiskt styreskick. Denna haitiska guldera, som också lämnade stora avtryck i landets kulturella historia, varade dock inte länge. Under början av 1900-talet hade landet återigen fallit tillbaka på gamla försyndelser, oroade över det tilltagande politiska kaoset och en ökad tysk involvering i landet valde Woodrow Wilson att skicka amerikanska soldater till Haiti. Den amerikanska ockupationen av Haiti pågick från 1911 till 1934, och under denna tid genomfördes en rad byggnadsprojekt på den haitiska landsbygden. Landets infrastruktur, som varit kraftigt eftersatt, rustades upp och skolor, sjukhus, kraftverk och så vidare anlades runt om i landet. Ockupationen ledde till ett kraftigt ekonomiskt uppsving, men landet drabbades hårt av den ekonomiska kollapsen i slutet av 1920-talet vilket ledde till ökade spänningar mellan amerikansk militär och den haitiska befolkningen. Efter en rad våldsamma sammanstötningar mellan haitier och amerikansk militär togs beslutet att successivt lämna landet, och en rad demokratiskt valda presidenter avlöste varandra.
Lugnet över det lilla karibiska riket varade inte länge, 1946 störtades den sittande presidenten och statskupperna avlöste varandra vilket givetvis påverkade landets ekonomi. I september 1957 valdes dr Françios Duvalier till president i ett av landets få demokratiska val efter andra världskriget. Duvalier, eller Papa Doc, var en före detta hälsominister med kopplingar till USA, som snabbt utnämnde sig till diktator och styrde landet med järnhand. Genom sin hemliga polis, Tonton Macoutes (döpt efter en voodoovarelse) spred han skräck i såväl sina politiska meningsmotståndare som civilbefolkningen. Förutom återkommande konflikter med Washington, 1961 valde president Kennedy att frysa bidragen till Haiti, så rådde nästan krigsstämning mellan Haiti och den Dominikanska republiken efter att grannlandet gett asyl åt haitiska dissidenter.
I april 1971 avled Papa Doc som efterträddes av sin son Jean-Claude Duvalier, eller Baby Doc som han också kallades. Även om Baby Doc verkar försökt tona ner de värsta våldexcesserna, så förvärrades landets ekonomiska förfall under hans ledning. Trots landets ekonomiska förfall så verkade Baby Doc oberörd, eller kanske oförmögen, att ändra sitt beteende, bara hans bröllop med Michéle Bennett kostade runt 3 miljoner dollar och väckte stor uppseende då Bennett var mulatt, en grupp som varit mål för mycket av Papa Docs repression. Under början av 1980-talet såg eländet bokstavligen inte ut att ta slut, inte nog med att landet drabbades hårt av AIDS, efter ett utbrott av afrikansk svinpest valde man att avliva hundratusentals kreoliska grisar vilket ledde till stora protester. Först i februari 1986, efter månader av våldsamma demonstrationer, tvingades Baby Doc lämna landet och han ersattes av en interimregim tillsatt av militären.
Efter att landet fått en ny grundlag genomfördes de första fria valen i landet sedan slutet av 1950-talet. Men kaoset i landet fortsatte, först efter att Jean-Bertrand Aristide, en romersk-katolsk präst, blivit president i december 1990 lade sig ett visst lugn över nationen. Redan i september 1991 blev han dock avsatt av militären, och han lyckades fly. Lika lyckosamma var inte många av hans anhängare, tusentals försvann eller mördades på öppen gata vilket ledde till att tusentals haitier försökte fly till USA. Inför hotet om en veritabel flyktingkatastrof och ökat kaos i Haiti, valde president Bill Clinton att skicka amerikanska soldater till Haiti. Bara timmar innan de första amerikanska styrkorna lämnade sina baser valde den sittande militärjuntan att kliva åt sidan, Aristide kunde återvända, samtidigt som han anklagades för att ha förskingrat stora mängder pengar under sin tid i exil.
Återigen lade sig ett visst lugn över det förhärjade landet, övervakat av utländsk militär under överseende av FN. Det politiska kaoset fortsatte dock, under slutet av 1990-talet bröt den sköra alliansen mellan Aristide och René Préval samman och ledde till våldsamma sammanstötningar mellan anhängare till de båda politikerna. Efter att anhängare till Préval bojkottat presidentvalet kunde Aristide återta makten som president, men hans tid som president skakades av återkommande skandaler och anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Under början av 2004 skakades landet återigen av våldsamma sammanstötningar, och i februari – troligen på order av USA – fördes Aristide ut ur landet på ett amerikanskt flygplan med destination Bangaui i den Centralafrikanska republiken där han senare sökte asyl. Det förnyade kaoset i Haiti ledde till att FN återigen, de sista amerikanska styrkorna hade lämnat landet 2000, tog över ansvaret för stora delar av landets skötsel. En fredsbevarande styrka under ledning av Brasilien med trupper från Argentina, Sir Lanka och Spanien förlades i landet. Återkommande sammandrabbningar mellan anhängare till Aristide och Préval har dock lett till att Brasilien 2005 bad om ytterligare förstärkningar, och under de senaste åren har flera våldsamma sammandrabbningar skett mellan demonstranter och fredsbevarande trupper.
I förra veckan späddes så landets problem på ytterligare, då stora delar av landet lades i ruiner efter en våldsam jordbävning. Troligen har skadorna och dödsoffren förvärrats av det kaos landet befunnit sig i de senaste 20 åren, men som vi ser har kaoset varit mer eller mindre rådande ända sedan landet utropades självständigt i slutet av 1870-talet. Den stora frågan är förstås huruvida det verkligen går att bygga upp Haiti, jag är faktiskt lite tveksam. Även om man inte ska stirra sig blind på det historiska skeendet, så är det svårt att blunda för landets historia och det faktum att landet uppenbarligen inte klarar att stå på egna ben. Problemen förvärras ytterligare av konflikten mellan svarta och mulatter, vilket varit en återkommande konflikt och där den segrande fraktionen hängett sig åt våldsamheter mot förlorarna.
Situationen förvärras ytterligare av att det egentligen saknas någon egentlig ledarprofil, i mångt och mycket är alla involverade på något sätt skurkar. Även om Aristides öde kan ifrågasättas, så är det uppenbart att många av de rykten om ekonomiska oegentligheter och kriminalitet som omgett honom inte är helt osanna. Något som även verkar stämma in på hans rival, och det är tämligen uppenbart att det återkommande kaoset endast skapat en grogrund för kriminalitet än vilja att skapa ett fungerande samhälle.

När världskriget kom till Skandinavien

Trots att Finland inte på något sätt kan sägas ha varit oförberett, så väcktes Helsingfors befolkning av flygsirener och explosioner. Över den finska huvudstaden hörs vrålet från de sovjetiska bombflyg som släppte sin dödliga last över staden. Längs den finsk-sovjetiska gränsen bröts nästan samtidigt tystnaden, när det sovjetiska artilleriet började beskjuta de finska ställningarna. Den sovjetiska ledningen kom med krystade förklaringar om att finskt artilleri beskjutit sovjetiska ställningar, och att angreppet var ett svar på den finska aggressionen. Givetvis var detta bara skitsnack, den sovjetiska ledningen hade under lång tid planerat ett angrepp.
Från sovjetiskt håll antogs att den finska armén inte skulle ställa till med några större problem. Dessutom satt Sovjetunionen på – vad man trodde – var ett triumfkort. I Moskva satt nämligen Otto Kuusien, som flytt dit och som med Sovjetunionens goda minne bildade en marionettregim den 1 december 1939. Från sovjetiskt håll antog man att minnet av det finska inbördeskriget fortfarande var levande, och att många från den röda sidan skulle välkomna de sovjetiska soldaterna. Det talades dessutom om möjligheterna till statskupp och/eller någon form av resning från de tidigare röda soldaterna.
Något sådant skedde inte. Den sovjetiska ledningen hade missbedömt dels finnarnas nationalism, men också att tusentals finska socialister och kommunister – som efter inbördeskriget flytt till Sovjetunionen – avrättats som fiender till staten under Stalins utrensningar. Berättelser från de få som återvände hem, och ryktena om vad som hänt de som blivit kvar, var knappast något som attraherade den finska vänstern. Det är också troligt att många, speciellt socialdemokrater och andra icke-kommunister var väl medvetna om vad som väntade dem om Sovjetunionen segrade. Något större stöd fick således inte Kuusien, och Terijokiregeringen sågs av de flesta finnar som landsförrädare och svikare.

Omvärlden häpnade över det sovjetiska angrepp, och få trodde att den lilla och rätt dåligt utrustade finska armé skulle kunna göra något annat än symboliskt motstånd. Från finskt håll så kom vädjanden om såväl militärt som politiskt bistånd. Framförallt vände man sig till sina grannländer Sverige och Norge, vilka helt plötsligt, och totalt oförberedda dragits in i något man överhuvudtaget inte ens reflekterat över. Även om det inte var helt oväntat, togs ändå den svenska och norska regeringen på sängen.

För Sveriges del blev angreppet början på en lång rada beslut, av vilka de flesta starkt kritiserats under efterkrigstiden. Även om den stora svekdebatten skulle dröja fram till ockupationen av Norge och Danmark den 9 april 1940, så har även denna del av Sveriges utrikespolitik ifrågasatts.
För svenskt vidkommande väckte angreppet stor irritation och vrede. Även om det spanska inbördeskriget i många avseenden varit vägbrytande, så saknades det ett brett och folkligt stöd för någon större frivilliginsats. Även om de flesta svenskar stödde republiken, eller åtminstone ansåg den som acceptabel, så kan man anta att det breda folklagret saknade någon som helst anknytning till Spanien. Givetvis innebar det att majoriteten av de frivilliga också kom från grupper som stödde republiken i kampen mot nationalisterna, nämligen från vänstern.
Angreppet mot Finland väckte dock avsky bland det breda folklagret, som vi redan tidigare konstaterats så låg kriget långt närmare Sverige – såväl geografiskt som kunskapsmässigt. Finland hade under en lång period varit en del av Sverige, och tanken på att återbörda landet till moderlandet fanns hos många. Lägg därtill den ökända rysskräcken, som nu väcktes till liv och som underblåstes av antibolsjevikiska stämningar. Även i Sverige florerade de rykten som spreds i Finland, om vad som hänt de svenskar som lyssnat på lockropen på att bosätta sig i arbetarnas paradis.
För även om många hade sina sympatier på högerkanten, återfanns det gott om ”vanligt” folk som såg angreppet som en enorm oförätt och ville bistå sitt broderfolk. Insamlingar och värvningskampanjer inleddes, och den svenska staten stod nu inför ett stort problem. Skulle Sverige ställa upp för Finland, eller skulle man inte?
När det dessutom började ryktas om att styrkor från Frankrike och Storbritannien skulle använda Sverige och Norge som uppmarschområde, ja då började den svenska regeringen dra åt sig öronen. Precis som de flesta andra länder, så ansåg man från svenskt håll att den finska armén inte hade kapacitet att stoppa den sovjetiska. Skulle Sverige bistå med trupp, utrustning och dessutom upplåta svenska hamnar till en tredje part, kunde detta onekligen ses som en krigshandling. Vilka skulle bli Sovjetunionens nästa mål, om Finland föll skulle Sverige dela gräns med Sovjetunionen. Och om nu Sverige tagit ställning för Finland, ja hur skulle då Sovjetunionen ställa sig till Sverige?
Frågorna var många, och man kan också anta att den svenska regeringen insåg vad det egentliga syftet med den allierade truppen var, något som kunde få Tyskland att agera. Till slut kom man fram till ett beslut, några styrkor uppsatta av den svenska staten skulle inte accepteras, däremot skulle frivilliga kunna söka tjänst i Finland. Man skulle också sälja/sänka krigsmaterial till Finland. På detta sätt hoppades den svenska regeringen komma undan någon som helst involvering i kriget.
Förstås sågs beslutet, och ses av många, som ett svek. Men till den samtida svenska regeringens försvar kanske man ska komma ihåg att man inte hade en kristallkula. Man hade – av förståliga skäl – inte vetskap om att finnarna skulle hålla ut till mars, och man hade inte heller kunskap om hur usla de sovjetiska styrkorna egentligen var. Allt man visste var att kriget kunde sätta en sten i rullning, en sten som när den väl fått upp farten inte skulle gå att stoppa. Nu kom stenen ändå i rullning, men det låg utanför Sveriges möjlighet att påverka.

Även en annan nation, med visst intresse i Skandinavien ställdes inför ett svårlöst dilemma. Tyskland hade allt sedan inbördeskriget varit en av Finlands kanske viktigaste allierad. Många finnar hade stridit på den tyska sidan under kriget, och under inbördeskriget hade tyska styrkor – med Storbritanniens och Frankrikes goda minne – stött den vita sidan. Det fanns även andra orsaker till att många såg en tysk intervention som trolig, nämligen det faktum att Tyskland importerade stora mängder svensk järnmalm. Även om importen under efterkrigstiden fått snudd på mytologiska proportioner, så råder det ingen tvekan om att importen var viktig för den hårt trängda krigsindustrin.
En sovjetisk vinst skulle onekligen hota de svenska järnmalmsgruvorna i norra Sverige, och i det långa loppet den tyska krigsindustrin. Det är nog inte helt otänkbart att Adolf Hitler vid denna tidpunkt djupt ångrade sitt avtal med Sovjetunionen. Inte nog med att Sovjetunionen tagit de baltiska staterna, man hotade nu också tyska intressen i ett område Tyskland under alla omständigheter ville hålla utanför kriget.
Inte heller förbättrades situationen av att det sovjetiska angreppet ställde Tyskland inför ett diplomatiskt dilemma. Enligt en av punkterna i avtalet, så skulle de båda nationerna stödja varandra diplomatiskt i händelse av konflikt. Tyskland kunde således, även om man säkerligen ville, ta avstånd från Sovjetunionens angrepp och kom bara med lama kommentarer. Bristen på protester från tyskt håll väckte viss – eller rättare sagt stor – förvåning bland Tysklands allierade Italien.
Förvåningen förändrades snabbt, speciellt efter att Tyskland vägrat sälja – i alla fall öppet – vapen till Finland, till en viss irritation. Och den tyska hållningen i frågan ledde till en viss försämring av relationerna mellan de båda länderna. Även om de italienska vapensändningarna till största delen aldrig realiserades, så lovade Mussolini att stödja Finland såväl med ekonomiska medel som krigsutrustning. Det enda finnarna såg av detta var ett mindre antal flygplan, och detta var inte den sista gången som Mussolinis löften skulle visa sig ihåliga.

Om den tyska hållningen var – milt sagt – ambivalent, var den desto kraftfullare från de västallierade. Den franska premiärministern gick ut i ett hårt angrepp mot Sovjetunionen, och lovade att skicka franska styrkor till Finland. Även om den brittiska regeringen var inne på samma linje, så fanns där dock en viss motvilja mot tanken att skicka styrkor till Finland. De flesta analytiker var av åsikten att den finska armén inte skulle klara många dagar, och att kriget skulle vara över sedan länge innan några brittiska eller franska soldater nådde Finland. Dock skickades några överåriga brittiska och franska flygplan över till Finland, något som däremot gav en viss effekt, och riskerna för de sovjetiska flygarna ökade markant.
Det fanns dock en britt som såg de franska planerna som en möjlighet, Winston Churchill – som vid detta tillfälle var Marinminister – såg stora möjligheter med det franska förslaget. Men till skillnad från fransmännen, så såg Churchill andra möjligheter med att skicka trupper till Skandinavien. Britterna hade allt sedan angreppet mot Polen utsatt såväl Norge som Sverige för intensiva – och allt mer irriterade – krav på att den svenska exporten av järnmalm till Tyskland skulle avslutas. Britterna ansåg att om man ströp den tyska importen av järnmalm med 50% så skulle den tyska produktionen sjunka i samma proportion. Även om tanken inte var helt felaktig, så hade det tyska behovet av järnmalm från Sverige minskat.
De tyska lagren var förhållandevis fulla, ockupationen av Tjeckien och Polen hade minskat importbehovet, och Tyskland importerade även stora mängder från Sovjetunionen. Detta hade dock de brittiska analytikerna inte tagit med i beräkningen, och Churchill såg nu en möjlighet att stoppa exporten helt, eller åtminstone delvis. Istället för att skicka styrkor till Finland, så ville Churchill istället landsätta allierade styrkor – under föreställning att stödja Finland – i Nordnorge. Dessa styrkor skulle sedan ockupera Narvik, marschera över fjällen in i Sverige och ockupera de svenska malmgruvorna. Gick inte de norska och svenska regeringarna med på detta, skulle gruvorna och malmbanorna förstöras

Medan omvärlden så sakta började reagera, så visade sig det dock att Finland inte skulle bli den munsbit man trott. För även om de finska trupperna var fåtaliga, och dess utrustning var omodern, så var de finska soldaterna välmotiverade och vana vid terrängen. De sovjetiska styrkorna – av vilka många härrörde från Ukraina och i princip aldrig sett en skog – led av stora brister. Inte minst led man brist på utrustning anpassad till vinterkrigföring, ett annat problem var logistiska.
Även om de sovjetiska styrkor som försökte bryta igenom Mannerheimlinjen var bra försörjda från Leningrad, så led de styrkor som försökte slå sig igenom det mindre försvarade östra gränsen, av stora problem. Det enda försörjningssättet av dessa styrkor var en smalspårig järnväg till Murmansk, och den låg flera mil från gränsen. Om det berodde på dålig planering, eller övertro till att det finska försvaret snabbt skulle braka samman, är svårt att säga.
Inte heller förbättrades läget av att vägnätet i området var – även under optimala förhållanden – begränsade, och snö, finska fjärrpatruller och trafikstockningar gjorde inte läget bättre. Många av de sovjetiska soldaterna var dessutom ovana vid skogar, och de finska fjärrpatrullerna kunde förhållandevis ostört röra sig långt bakom de sovjetiska linjerna.
Inte heller var den sovjetiska utrustningen anpassad för den här typen av krigföring, de sovjetiska stridsvagnarna var – till skillnad mot vad som skulle komma senare – klent utrustade och bestod till delar av pansarbilar. De stridsvagnar som ändå fanns att tillgå blev, på grund av kylan och all snö, i de flesta fall helt obrukbara. Eftersom de sovjetiska styrkorna – speciellt längs östgränsen – höll sig längs det obefintliga vägnätet, så omöjliggjorde detta de sovjetiska soldaterna att utnyttja sina materiella fördelar.

När så kvällsmörkret sänkte sig över Finland den 30 november 1939, så var dock allt detta okänt för finnarna. Ovetande täcktes fönstren över med mörkläggningstyger, och de finska soldaterna vid gränsen förberedde sig återigen för nya attacker som onekligen skulle komma.

Bajen i Superettan 2010

Bajen i Superettan 2010
Jag måste erkänna att det dröjde ända tills idag, tre dagar efter förlusten mot Trelleborg, innan jag ens vågade skriva något om degraderingen. Inte nog med att jag var besviken på spelarna, jag var frustrerad och förbannad på en klubbledning som, trots att jag var på hela taget medveten om att årets säsong kunde gå käpprätt åt helvete, ljugit mig och alla andra rakt upp i ansiktet. Innan säsongen inleddes gick dåvarande VD:n Micheal Andersson ut och sa att klubbens mål var topp fyra, och att vi skulle etablera oss som ett stabilt topplag i Allsvenskan. För min del så räckte det med att se genrepet mot Örgryte för att inse att vi skulle vara glada om vi slapp bli indragna i kvalstriden, och att laget inte hade råd att förlora nyckelspelare som t.ex. Charlie Davies.
Oron över säsongen blev inte heller mindre av de ekonomiska problem som klubben dragits med, och vetskapen om att klubben förr eller senare skulle sälja bl.a. Davies. För trots att Bajen under den senaste allsvenska sejouren varit en sportslig framgång (för att vara Hammarby då), så har de ekonomiska förutsättningarna bara blivit sämre och sämre. Åren med Henrik Appelqvist innebar som sagt sportsliga framgångar, vidlyftiga spelarinköp och en allt större organisation. De ekonomiska förutsättningarna blev allt sämre och sämre, och redan 2005 gick Appelqvist ut och erkände att klubbens ekonomiska förutsättningar inte var de bästa. Trots detta så valde Appelqvist att likt en struts köra huvudet i sanden och fortsätta som inget hänt, man köpte fortfarande in spelare till överpriser och sålde dessa billigt. De inkomster man trots allt fick in gick till att tillfälligt plugga upp de värsta hålen, och så kunde man likt ett pyramidspel fortsätta hålla upp masken om att ekonomin trots allt blivit bättre.
Trots allt detta så valde ändå Appelqvist och styrelsen att inför 2008 års säsong satsa allt på ett kort, man köpte loss Rami Shaaban från norska Fredrikstad och lovade att klubben nu skulle bli en allsvensk toppklubb. För trots att man som hammarbyare borde varit misstänksam mot sådana här uttalanden, så valde man att slå dövörat till. Inför den allsvenska premiären mot nykomlingarna Ljungskile var förhoppningarna skyhöga, och även om Starke Arvid (Ljungskiles hemmaplan) mer förde tankarna till en uppställningsplats för jordbruksredskap, så var man taggad till tusen.
Att se Shaaban klafsa runt i leran gav, trots att man verkligen såg på honom att han säkerligen undrade vart fan han hamnat, stora förhoppningar. Men det dröjde dock inte länge innan man var nere på jorden igen, Shaaban gick sönder och andrekeepern Kristofer ”Poppen” Björklund fick axla manteln som tillfällig första målvakt. Spelarförsäljningarna fortsatte, vilket förstås påverkade lagets placering i tabellen och säsongen slutade på en föga respektabel nioende plats.
Som ett mantra man hört år efter år konstaterades att klubbens ekonomiska situation återigen var prekär, men att man nu skulle ta i med hårdhandskarna och sanera ekonomin. VD:n Michael vänster, vilket väckte ont blod. Gammalt groll som troligen legat och pyrt under en längre tid blossade upp och samtidigt som klubben tvingades till rejäla besparingar skakades den av våldsamma interna strider.
Med detta är vi tillbaka där vi började, inför säsongen 2009 så var det således uppenbart även för den mest naive hammarbyaren att några spektaktulära nyförvärv inte var att vänta. Snarare var den stora frågan vem och vilka som överhuvudtaget skulle vara kvar när säsongen, i början av november, avslutades. VD:n Anderssons löfte om topplaceringar ekade således tämligen ihåligt, och det dröjde förstås inte länge innan verkligheten hunnit ifatt Hammarby.
Trots att resultaten uteblev och att spelet blev allt mer och mer krampaktigt, så fortsatte de interna bråken mellan de två huvudfalangerna. Situationen förbättrades inte heller av de ihärdiga ryktena om att Davies med flera var på väg bort, och att Andersson själv hade personliga intressen vid en eventuell försäljning av bl.a. Davies. Situationen kan knappast blivit bättre av att tillsättandet av Andersson varit starkt kritiserat, det är knappast så att hans CV är det bästa och det var med bävan jag nåddes av nyheten att han utsetts till VD. Som tränare sparkades han under hård kritik från både Djurgårdens IF och Malmö FF, åren innan han tillträdde sin post i Hammarby var han sportchef i IFK Norrköping, där var han delaktig i att köra ner klubben i ett sportsligt och ekonomiskt träsk den troligen inte lär ta sig upp ur under överskådlig tid.
Under sommaren valde så Appelqvist att lämna sin post, han ersattes av Staffan Thorsell, före detta chefsredaktör på Expressen och hobbyhistoriker och många hoppades nu att de segslitna konflikterna skulle få ett slut. Tyvärr valde klubben även att avyttra Davies och Lolauy Chanko, vilka ersattes med två helt okända brassar och den före detta helsingborgaren Andreas Dahl, och med det var klubbens öde beseglat.
Med Davies – och till viss del Chankos – frånfälle förlorade kejsaren definitivt sina kläder, kvar fanns ett gäng talanglösa spelare utan någon som helst kapacitet att vare sig spela fotboll eller göra mål. Sitautionen blev inte bättre av att tränaren Tony Gustavsson verkat tappat suget, och även om han försökte hålla skenet upp så var det uppenbart att han kört fast. Till hans försvar ska man dock ha i åtanke att han dels tillhört den förlorande fraktionen, dels sedan länge haft en frostig relation med bl.a. Andersson och motsatt sig de konstanta spelarförsäljningarna. Om nu styrelsen och Andersson hoppats att Gustavssons avyttrande skulle ge sken av handlingskraft så visade sig detta i realiteten vara en schimär, som ersättare utsågs Thom Åhlund.
Det prekära tabelläget till trots så valde Åhlund att inte avbryta sin semester i Dalarna, något styrelsen och Andersson uppenbarligen – av någon för mig obegriplig anledning – accepterade. Den före detta assisterande tränaren till Anders Linderoth och Gustavsson, som under än idag oklara omständigheter avgick på grund av en tvist med ledningen, visade sig dock inte besitta de övernaturliga förmågor ledningen hoppats på, och laget fortsatte sin kräftgång i tabellen. Frustationen på läktarna över lagets uppenbara brister, och ledningens uppenbara ointresse för det rent sportsliga blev till slut för mycket. Under hösten drabbades Hammarby av en rad ”publikskandaler”, i många avseenden orsakade av en obegripligt inkompentent organisation och uppgivenhet över behandlingen av klubben från Svenska fotbollsförbundet.
I samband med att Ultra Boys firade sitt tio års jubileum så började delar av sittplatssektionen skandera ”AVGÅ STYRELSEN” och försökte ta sig upp på VIP-sektionen. Ett mindre handgemäng uppstod mellan väktare och uppretade supportar, och Thorsell och några andra fick fly hals över huvud. Återigen fick tidningar som Aftonbladet använda sina förtryckta löpsedlar om kaos på Söderstadion, och ordförande Thorsell var givetvis inte sen att haka på. I ett öppet brev på Hammarbys hemsida valde Thorsell, i sann kvällstidningsanda, att kritisera supportrarna och konstatera att klubben pga deras agerande inte hörde hemma i Allsvenskan. Kritiken blev givetvis massiv, och många ifrågasatte huruvida Thorsell överhuvudtaget var kapabel att leda Hammarby. Svaret på frågan kom i samband med bortamatchen mot Malmö veckan efter, då han istället för att vara på plats i Malmö befann sig på Bok och Biblioteksmässan i Göteborg.
På frågan varför han inte befann sig i Malmö så konstaterade han kort, ”att min närvaro hade inte påverkat utgången”. Med ett sånt förakt för såväl sin egen roll som ledare, och i minst för alla de supportrar som ödsla tid, pengar, jobb och relationer för att stödja sitt lag så hade han onekligen brännt alla sina broar inom supporterleden.
Med några luddigt formlerade påståenden om ”hotbild”, så avgick också Thorsell efter bara några månader som ordförande. Även om Thorsell till stor del är oskyldig till det ekonomiska kaos som drabbat Hammarby, så är han definivt med skyldig till det kaos som drabbat klubben under hösten. Hans agerande, speciellt då det öppna brevet på hemsidan, visar på en så otrolig okänslighet och förakt för klubbens suppotrar att han redan där borde avgått. Hans agerande i samband med Malmömatchen blev utan tvekan spiken i kistan, och visade dessutom att hans syn på sitt ordförandeskap var oförenligt med supportrarnas.
Dagen före det viktiga derbyt mot AIK kom så nästa avhopp, den här gången var det Andersson själv som valde att lämna skeppet. Mannen som i många avseenden varit delaktig i att sänka Hammarby, även om huvudansvaret hamnar tungt på kretsen runt Appelqvist, valde nu när det mer eller mindre var klart att klubben troligen skulle åka ur att lämna skutan. För även om Andersson som sagt inte kan lastas för allt, så har hans agerande knappast förbättrat situationen. I många fall kan hans agerande liknas vid H.C. Andersens berättelse om Flickan med svavelstickorna. Värmen hölls upp så länge det fanns svavelstickor, men när dessa tog slut så frös flickan ihjäl, liknelsen med Bajen anno 2009 är slående.
Så länge det fanns spelare att sälja så hölls kylan borta, problemet var bara att stickorna blev färre och färre, samt att möjligheten att avyttra ytterligare stickor försvann. Med endast två stickor (Davies och Chanko) kvar i sin ficka hade Andersson valet att antingen sälja dem, och på så sätt frigöra ekonomiska resurser senare, eller tända eld på dem och värma sig för stunden. Andersson valde det sistnämnda och med det var Bajens öde beseglat och Anderssons mantra om behovet att sanera ekonomin framför det sportsliga. Riktigt hur Andersson räknat ut sin ekvation, det vill säga att vi säljer alla spelare vi kan och ersätter dessa med lågbudgetspelare som i bästa fall besitter någon form av talang övergår mitt förstånd.
Jag är inte heller helt införstådd med hur vår ekonomi blir bättre av att vi blir degraderade, speciellt när man betänker att vi får räkna med ett bortfall på runt 20-30 miljoner kronor i sponsorintänkter och inkomster från SvFF. Att klubben under många år har levt över sina tillgångar är inget nytt, och det tåls att sägas att stålbadet Andersson påbörjat varit behövligt. Problemet är bara att Andersson valt att enbart inrikta sig på det ekonomiska planet, och därmed glömt bort det sportsliga. Att han dessutom troligen sitter på två, eller kanske tom fler, stolar gör inte saken bättre och med största sannolikhet tjänat på att avyttra Davies m.fl.. Det blir förstås inte heller bättre av att Andersson till viss del varit pådrivande i de – tror jag – för Hammarbys del förödande interna konflikterna, som av och till skakat klubben på senare tid. En konflikt som jag anser vara långt mer förödande än några bengaler på ståplats, eller att delar av publiken skanderar ”avgå styrelsen.
Situationen blir förstås inte heller bättre av att massmedia, valt att mer fokusera runt vad som händer på läktarna än vad som händer i styrelserummet. Det är förstås trist att folk ska gå till handgripligheter, och jag tar starkt avstånd från personer som hotar anhöriga o.s.v., men samtidigt så måste man också förstå den frustration som växt inom föreningen de senaste åren. Inte nog med att man ljugit oss, och i ännu högre grad sponsorer och andra, rakt upp i ansiktet om såväl sportsliga mål som de ekonomiska förutsättningarna. Man har dessutom visat upp, speciellt under den här säsongen, ett totalt förakt för oss supportrar. Att som Thorsell först kasta skit på de supportrar, som år efter år rest land och rike runt för att stödja klubben, är oförlåtligt och visade på ett uppenbart sätt att du inte förstått din roll som ordförande i Hammarby.
Tyvärr är inte Thorsell och Andersson ensamma om att ha misskött sig, ett tungt ansvar hänger även över spelartruppen som vikt ner sig under hela säsongen. Visserligen kan man konstatera att truppen varit osedvanligt tunn, och även innehållit spelare utan någon som helst talang, t.ex. Nathan Paulse eller Christian Traore, vilket givetvis ställer frågan hur dessa överhuvudtaget kunde köpas in. I Paulses fall så måste jag bara konstatera att han troligen är, utan någon egentlig konkurens, anno 2009 sämsta spelare. Några egentliga ljusglimtar är faktiskt svårt att se, speciellt som den ende, Simon Helg, i samband med matchen mot Trelleborgs FF säger att han vill ”fortsätta spela i Allsvenskan”. Ett tips till Helg och övriga spelare, hade ni sett till att prestera så hade du kunnat göra det utan större problem.
Motgångar är förstås inget man som bajare är ovan med, dock har framgångarna de senaste åren gjort att man förträngt eländet man upplevde under början av 1990-talet då vi åkte jojo mellan divisionerna. Nu är vi återigen tillbaka på ruta ett, inga pengar och en organisation i totalt kaos. Förhoppningen ligger nu till att den nya ledningen, vilka de nu blir, lägger eventuella personliga konflikter åt sidan och sätter Hammarby IF fotboll i första hand. Det andra är att ledningen etablerar en bättre dialog med såväl fans, medlemmar som sponsorer och agerar ärligt och öppet. Att som Andersson och Appelqvist sysselsätta sig med skumraskaffärer och dolda agendor måste upphöra, annars är det mycket möjligt att raset i seriesystemet fortsätter.
En annan fråga är vad AEG sysselsätter sig med, för trots att de äger 49 procent av klubben så verkar de vara totalt frånvarande och totalt ointresserade av den förödande interna maktkamp som förts. Ligger det i AEG:s intresse att kaoset i Hammarby fortsätter, och hur kommer de att agera nu när vi blivit degraderade?

De perfekta kättarna – del II

Jag fortsätter nu att berätta om katarerna, en kristen sekt som växte sig stark på 1100-talet, och som sågs så samhällsfarligt att påven utropade ett korståg mot rörelsen. Vad var det nu som katarerna gjorde som ansågs så farligt, och uppenbarligen riskerade att hota hela samhället?

Den katariska läran

Katarerna hade hämnat sitt namn från det grekiska ordet ”Kathro’s”, vilket betyder ren eller obefläckad, vilket i vissa avseenden förklarar den katariska läran. Precis som många andra var katarerna kritiska mot kyrkan, inte minst deras misslyckade reformförsök som avstannat vid 1100-talets början. Man vände sig också mot det uppenbara andliga och moraliska förfall, men kritiserade även kyrkan för att vara mer intresserade av världsliga frågor än andliga. Enligt katarernas synsätt var reformarbetet inom den katolska kyrkan dömda att misslyckas, främst därför att man godtagit Konstantins donation och på så sätt korrumperat hela läran.
Katarerna förespråkade istället en återgång till en urkristendom, utan någon centralfigur och med fokus på andlig och moralisk renhet samt att frånsäga sig all form av materiell egendom.
I många avseenden var inte katarerna de första, eller de sista att kritisera den katolska kyrkan för excesser, moraliskt och andligt förfall samt dess ekonomiska intressen. Vad som dock skilde katarerna från t.ex. franciskanerorden, vilka under 1200- och 1300-talet var starkt kritiska till den katolska kyrkans utveckling, var att man ifrågasatte dess existens och tog avstånd från dess teologi.
Katarerna förkastade nämligen inte bara påven och kyrkans administration. Man tog direkt avstånd från sakramenten, avvek från den gemensamma trosuppfattning som bildade grund för hela den västeuropeiska kristendomen. Som många andra tidiga kristna sekter var katarerna dualister, man ansåg att det fanns ett ont väsen (Rex Mundi, lat. Världens kung), vilken manifesterade sig i materiella ting och som skapat världen till ett fängelse för mänskligheten där han kunde tortera och plåga dem. Denna slutsats gjorde också att katarerna också förkastade idén om att man kunde förpassas till helvetet när man dog, i enlighet med deras synsätt befann man sig redan som levande där.
Man ansåg även att bilden av Gud i bibeln, speciellt då i det Gamla Testamentet, var felaktig och en produkt av Rex Mundi. Det enda sättet att vinna frälsning var att ta avstånd från den materiella världen, och på så sätt undkomma Rex Mundis .
Men kontroverserna tog inte slut där, man tog dessutom helt och hållet avstånd från kyrkans åsikt att Jesus var Guds son, enligt katarerna var Jesus endast ett väsen som Gud skickat till mänskligheten.
För oss på 2000-talet kanske dessa ställningstaganden inte känns speciellt kontroversiella, men på Medeltiden var det här allvarliga och - vilket också katarerna skulle få lära sig – potentiellt livshotande åsikter. För den katolska kyrkan var katarernas ståndpunkter och avståndstagandena en veritabel krigsförklaring, och väckte säkert mörka minnen till liv.

För inte nog med att dess ställningstagande sågs som heresi, de andandes åsikter som den katolska kyrkan hoppats blivit av med. Under 300-talet hade huvudinriktningarna inom den kristna kyrkan mötts vid en rad koncilier, här hade man utarbetat en slags gemensam huvudlinje när det gällde synen på Jesus och vilka evangelier som skulle användas i det Nya testamentet. Man utarbetade också en gemensam hållning mot samfund och inriktningar som inte godtog dessa huvudlinjer, en av de främsta kritikerna mot dessa försök att likrikta den kristna kyrkan kom från den berbiske prästen Arius.
Arius (ca. 250 – 336 e.Kr.) var verksam i Alexandria, och vars läror, som tog avstånd från många av de huvudlinjer man valt att acceptera, förklarades som en heretiker vid konciliet i Nicea 325 e.Kr. Efter att ha frikänts på konciliet i Jerusalem 335 e.Kr. så förklarades han, och hans läror som heretiska av den katolska kyrkan. Detta hindrade dock inte att hans läror spreds, speciellt bland de germanska stammar som levde i eller utanför det romerska riket. Först efter att den frankiske kungen Klodvig I konverterade till katolicismen tippade vågskålen över till fördel för den katolska kyrkan, som nu kunde påbörja arbetet med att försöka stampa ut den arianska läran. Det är ingen överdrift att påstå att arianismen var ett av de allra största hoten mot den katolska kyrkan under 400-talet e.Kr., det var en upplevelse som den katolska kyrkan inte ville upprepa.
Jag vill dock återigen förtydliga att det arianska inflytandet över katarerna bör ha varit ytterst begränsat, snarare beror likheterna på att de båda anslöt sig till de gnostiska lärorna. Vid slutet av 500-talet e.Kr. hade arianismen utplånats i Europa, och även om den överlevde något längre i Nordafrika innebar den muslimska invasionen av området dödsstöten för dem. I Östeuropa var situationen likartad, här gick det bysantinska riket hårt åt arianerna och de drabbades i stort sett av samma öde som sina västerländska fränder.

Den katariska kyrkan

Till skillnad från den katolska kyrkan saknade den katariska kyrkan något överhuvud eller central styrning, något överhuvud i stil med den katolska påven eller den bysantinske kejsaren fanns inte. Den högsta posten inom katarismen var biskoparna, men dessa verkar primärt ha varit personer med stora teologiska kunskaper som rönte stort förtroende bland sina församlingar. Det är också möjligt att det rörde sig om biskopar i den katolska kyrkan som ”konverterat”, vilket t.ex. skulle kunna förklara varför ett antal biskopar ex-kommunicerades av påven på grund av samröre med katarerna. Oavsett vad så verkar dock antalet katariska biskopar varit få, men vad deras egentliga uppgift var är källorna tyvärr allt för bristfälliga för att säga.
Katarerna delades hur som helst in i Perfecti (lat. De fulländande) och Credentes (lat. De troende), där de Troende utgjorde huvuddelen av sektens anhängare och de Fulländade en slags motsvarighet till kyrkans präster. För att bli en Fulländad ställdes hårda krav, vilket kanske förklarar varför det aldrig fanns mer än runt tusen Fulländade under någon given tidpunkt. För att bli en Fulländad var han eller hon tvungen att gå igenom en ritual som kallades för Consolamentum (lat. Tröst), efter vilken anhängaren fick avsäga sig all egendom till rörelsen. Efter detta var det tänkt att den Fulländade skulle hänge sitt liv åt fysisk och mental renhet, böner, välgörenhetsarbete och leva som Jesus och hans apostlar gjort. En Fulländad skulle även leda de Troende, det vill säga huvuddelen av katarerna, från den materiella världen till den andliga.
I likhet med många tidiga kristna sekter isolerade sig många Fulländade, medan andra vandrade runt och predikade till rörelsens anhängare. Något krav på den Fulländades kön fanns inte, såväl män som kvinnor kunde bli Fulländade. Huruvida detta ska tolkas som att katerna var feminister är kanske tveksamt, snarare ligger nog förklaringen i deras syn på världen och den fysiska kroppen som andens fängelse. Man kan dock konstatera att rörelsens budskap verkar varit attraktivt för många kvinnor, där karriärmöjligheterna inom den katolska kyrkan var lika med noll, och att många kvinnor därför sökte sig till katerna.
Rörelsens majoritet utgjordes alltså av de Troende, vilka som sagt avkrävdes strikta regler, så fanns inget krav på att de Troende skulle följa dessa. I många avseenden skilde sig inte kraven på de Troende från de krav den katolska kyrkan ställde på sina anhängare, men det fanns förstås krav som ställde till problem i det Medeltida samhället. Bland de krav som ställdes på en Troende var sexuell avhållsamhet, avstå från att döda, svära trohetseder och att undvika att dricka och äta kött- och mjölkprodukter. Man borde även avhålla sig från att äta sådant som skapats genom sexuella reproduktion, t.ex. ägg, men det verkar som om många av de Troende tog tämligen lätt på dessa förbud. De flesta verkar istället väntat till livets slutskede innan de tog en Consolamente och efter detta följde de mer strikta reglerna, något som enligt den katariska läran kallades för Endura. I enlighet med katarernas livssyn, som det att fysiska livet var ett fängelse, så hade man en mer avslappnad inställning till självmord enligt den katolska kyrkan, och även om man inte verkar uppmuntrat till det så nyttjades deras motvilja att ta avstånd från självmord som del i den katolska kyrkans propaganda mot rörelsen.

Men hur fungerade då katerna i det Medeltida samhället, och hur såg omvärlden på dessa människor som uppenbarligen tog avstånd från den katolska kyrkans värderingar och riter? Det ska vi utforska i nästa inlägg…

De perfekta kättarna

Av de mängder med kristna sekter som var aktiva under Medeltiden, så är det få som blivit så mytomspunna som katarerna, en inte helt obetydlig kristen sekt med bas i södra Frankrike. För även om den katolska kyrkan effektivt utplånat katrerna runt början av 1300-talet, så levde berättelserna och arvet från katerarna kvar. Än idag gör de sig påminda, inte minst i legender med medeltida anor, och de figurera i den pseudovetenskapliga boken ”The Holy blood and the Royal grail” av Micheal Baignet, Richard Leigh och Henry Lincon, en bok som inspirerat såväl Dan Brown som Umberto Eco.
Arvet från de franska katarerna slutar dock inte där. Det svenska ordet kättare, det vill säga en person med en från det förhärskande samfundet avvikande trosuppfattning, påstås härröra från det grekiska ordet ”katharos” (ren), vilket också var beteckningen katerarna använde på sig själva.

Denna från början obskyra sekt spreds under slutet av 1100-talet och början av 1200-talet snabbt över Västeuropa, något som förstås oroade den katolska kyrkan. Så oroad av dess snabba spridning blev till påven Innocentius III, att han dels lät den bli en av inkvisitionens första offer, och 1209 såg sig tvungen att utropa ett korståg mot dem.
Men vilka var då dessa katarer, och vad var det de förespråkade som många uppenbarligen uppfattade som attraktivt, men som av många sågs som samhällsomstörtande och hädiskt? För att besvara dessa frågor, och andra, måste vi lämna datorn och 2000-talet för att återvända till 1100-talets Frankrike. Här tar nämligen vår historia sin början…


Katarernas ursprung
Tyvärr måste vi konstatera att vi idag vet väldigt lite om katarernas ursprung, få katariska skrifter har överlevt fram till modern tid. Det lilla som dock är bevarat är dock av tveksam bakgrund, mycket är skrivet av deras religiösa antagonister och de katariska skrifter som trots allt överlevt till modern tid säger lite eller inget om dess tidiga historia. Om detta beror på att den katolska kyrkan var framgångsrik i sina försök att stampa ut katarerna, eller om sekten helt enkelt byggde sin predikan runt muntliga berättelser är svårt att säga. Med tanke på regionens traditioner av kringresande trubadurer, av vilka många var populära vid Europas hov, är det inte helt otänkbart att anta att man använde sig av muntliga berättelser än nedskrivna.
Det som trots allt överlevt krig och inkvisitionen sprider inget ljus över sektens ursprung, och istället tvinga historiker och religionshistoriker försöka finna svaret någon annanstans. De tidigare teserna om att katarerna påverkats av gnostiska och manikeiska läror, har idag fått gett vika för tesen att de på något sätt influerat ifrån Östeuropa. Den främsta kritiken mot de tidigare teserna är att både gnostiska och manikeiska läror sedan länge varit utrotade i Västeuropa, de sista resterna försvann redan under 600- eller 700-talet, och katarerna dyker först upp under 1100-talet.
Istället har alltså forskningen sökt svaret i östra Europa, här var kontakterna med gnostiska och manikeiska läror mer levande, och en av förvaltarna tros vara bogomilerna. I likhet med katarerna är deras ursprung svårt att avgöra, få källor har överlevt och det mesta härrör från deras religiösa antagonister. Bogomilerna, troligen döpt efter sin grundare den bulgariske prästen Bogumil (eller Bogomil), var en kristen sekt med starka manikeiska drag som växte fram i Bulgarien under 900-talet, och som successivt spreds på Balkan och i Ryssland. Framväxten sågs dock inte speciellt positivt av Konstantinopel, och redan i mitten av 900-talet avrättades Bogomil som kättare på order av den bysantinske kejsaren Alexius I Comnenus. Under 1000-talet sprids Bogomils läror västerut, och det är troligt att de nådde södra Frankrike via Italien.

De flesta forskare är dock eniga om att sekten tidigast kan ha bildats i slutet av 1000-talet, och att dess läror uppenbarligen spreds snabbt. Redan 1143 nämns det i ett överlevande dokument att det bildats en katarisk församling i Köln, och att dess läror spreds i Rhendalen. Det mest slående beviset för kopplingen mellan katarerna och bogomilerna är dock synoden i det sydfranska samhället Saint-Félix-Lauragais 1167. Förutom katariska biskopar från Languedoc och Lombardiet i Italien deltog även den bogomiliske påven Nicetas, som troligen måste varit imponerad över hur snabbt katarernas läror spritts över Europa.
Nu fann det dock andra som inte var lika imponerade, speciellt många inom den katolska kyrkan såg katarernas snabba spridning och läror som farliga. Men det var inte de enda som började bli oroliga, även det världsliga styret såg på katarerna som en säkerhetsrisk, och som ett potentiellt hot mot deras försök att stärka centralmakten.

Men vad var det då som katarerna förespråkade, och varför såg den katolska kyrkan med oro på utvecklingen? Det var ju knappast så att katarerna inte var kristna, och nyandliga rörelser hade tidigare haft stor inverkan på den katolska kyrkan. Under slutet av 900-talet hade klostret i Cluny vitaliserat den katolska kyrkan, påverkat kristna teologer, blivit förebild för nya kloster runt om i Europa och varit lärosäte för många påvar. Med detta i åtanke torde givetvis den katolska kyrkan välkomnat katarerna, men istället sågs de som en fiende och utmålades snabbt som heretiker vars läror måste utplånas.
Vad var det då som retade upp och skrämde den katolska kyrkan så mycket, ja det kommer vi återkomma till imorgon!

Sveriges klantigaste turist?

Så har Mehdi Ghezali, eller Guantanamosvensken som han också kallats, återigen fastnat med fingrarna i syltburken och gripits, anklagad för förberedelser till terrorism. Det är otroligt att människan, vart han nu än beger sig, råkar hamna i klammeri med rättvisan, och dessutom anklagas för att vara involverad i aktiveter med kopplingar till terrorism. Man undrar ju lite smått vad Guantanamogruppen, som under hans vistelse i det beryktade amerikanska förvaringslägret, arbetade för att få honom frisläppt nu tänker. Eller väljer de att vifta bort all form av kritik och helt enkelt återigen pådyvla att Ghezali är oskyldig?

Faktum är att vart än Ghezali rest de senaste åren så har han omgärdats av islamiska fundamentalister och terrorister. Ju mer man börjar gräva i Ghezalis aktiviteter, desto mer underligheter finner man. I samband med en resa till Portugal grips han och en rumskamrat av den polisen och han får spendera tio månader i fängelse innan han släpps, hans rumskamrat – som Ghezali säger sig inte känna allt för väl – döms dock till ett kännbart fängelsestraff. Under sin tid i det portugisiska fängelset finner han gud, tillbaka i Sverige rör sig han i islamistiska kretsar och genomför även en rad resor till London där han umgås i kretsar med kopplingar till al Qaida. Han genomför även en resa till Saudi Arabien, där han studerar koranen vid en wahhabistisk koranskola, en religiös sekt som har nära kopplingar till en rad islamistiska grupper, däribland al Qaida.
Sommaren 2001 är det så dags för ett nytt resemål, den här gången är målet Pakistan, men av ännu okända anledningar, väljer Ghezali att fortsätta resan in till Afghanistan. Enligt hans egna utsago, som det dock råder vissa tveksamheter runt, reser han dit tillsammans med en kamrat han lärt känna i Pakistan. Här ska de besökt kamratens familj, där han påstår sig studerat koranen och lekt med barnen. Enligt obekräftade rykten ska han snarare befunnit sig i Jalalabad och bott i det ökända Algerian House, en samlingspunkt för utländska Al Qaida sympatisörer. I samband med den amerikanska invasionen väljer han dock att lämna landet, men grips under mystiska omständigheter i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.
Enligt honom själv blev han förrådd av afghanska bönder, men enligt en svensk UD-rapport (baserad på uppgifter från den amerikanska militären) så ” greps [Gehzali, min amn] i mycket komprometterande al-Qaida- och Talibansällskap under flykt till Pakistan".

Mystiken runt Ghezalis besök i Afghanistan tätnar ytterligare efter att en tjänsteman på UD fick träffa honom under hans tid på Guantanamo, och han konstaterar att det finns ”’svårförklariga’ inslag i Ghezalis berättelse”. Han skriver också att han finner det ”förvånad över att han under många månader i Saudiarabien, Pakistan och Afghanistan påstår sig aldrig ha deltagit i eller hört några diskussioner om terrorism, USA:s roll och 11 september-attentatet, talibanerna eller al-Qaida. Han hade inte sett några vapen, inte ens i Afghanistan, världens mest vapentäta land.”. Tjänstemannen drar slutsatsen att en ”anledning till Ghezalis synbara ointresse kan vara att han befann sig i ett chocktillstånd, tror besökaren. Eller är förklaringen hans snäva inriktning på religion.” Tjänstemannen kan till slut bara konstatera att man inte vet ”[…] hur Ghezali togs tillfånga och senare hamnade på Guantanamobasen på Kuba.”.
Efter en ”massiv” kampanj, där hans far bl.a. hungerstrejkade och en rad mer eller mindre kända personer gick ut och stödde kampen, släpptes han från Guantanamo. I en hastigt, och uppenbarligen dåligt förberedd, presskonferens försökte Hultén att visa upp den nyligen frigivne och oskyldige Ghezali. Den samlade journalistkåren var dock inte lika naiv, och i takt med att Ghezalis svar blev allt mer kryptiska infann sig nog insikten hos många att han nog inte var så oskyldig som han tidigare påstått sig. Något som definitivt bekräftades med den bok som Ghezali och Hultén senare gav ut.

Men nu sitter alltså Ghezali, tillsammans med två andra kända ”terroristmisstänkta svenskar”, i Pakistan. För han är inte ensam om att uppenbarligen välja fel turistmål, med sig har han nämligen kvinnan – och hennes barn – som greps för några år sedan i Somalia i samband med att Etiopien gick in i Somalia.
Källa: Sverige visste att Ghezali lämnat landet

Andra världskrigets början

Klockan närmar sig kvart i fem den 1 september 1939 och den polske vaktposten tittar ut över Danzigs hamn, där det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein skymtar i höstdimman som svept in över staden. Vaktposten suckar och tittar på klockan, nej något vaktavbyte blir det inte på ett tag och trots det allt mer infekterade tonläget mellan Polen och Tyskland känns hotet om krig långt borta för den uttråkade vaktposten. Tystnanden bryts dock abrupt av en våldsam knall som följs av en våldsam explosion som får den lilla bunkern att skaka i sina grundvalar. Den tidigare uttråkade vakten greppar sitt gevär med fumliga och nervösa händer och stirrar oroligt ut genom bunkerns skottgluggar. Återigen hörs samma knall, vilken återigen följs av en våldsam explosion som får bunkern att skaka och som täcker vaktposten i damm och betongrester. Fler explosioner följer och det krävs ingen större fantasi hos den skräckslagna polska vakten vad som ligger bakom beskjutningen, och snart har den lilla halvön Westerplatte förvandlats till landskap som mer för tankarna till det första världskriget än en lummig och sömning polsk förläggning i Danzigs hamn. Halvdöv, skräckslagen och täckt av ett grått damm reser sig vaktposten när han hör hur beskjutningen slutar, det enda som hörs är skriken från de skadade och ljudet av eldgivning från gevär och kulsprutor. Det förväntade kriget har börjat, och för den polska garnisonen på Westerplatte ska det innebära en av krigets mest heroiska strider, men också en fem år lång tysk ockupation som efterföljs av en sovjetisk. 1900-talets största konflikt har inletts, men det är nog inte det som den polske soldaten i sin bunker reflekterar över…

Huruvida ovan nämnda historia är sann är tveksam, men den ger ändå en liten inblick i den känsla garnisonen på Westerplatte säkert kände när Schleswig-Holsteins kanoner riktades mot dem. Kriget hela Europa förfasade sig över var här, och snart skulle den lokala konflikten mellan Polen och Tyskland utmynna i ett Europeiskt storkrig, för att sommaren 1941 på allvar involvera Sovjetunionen och i december samma år utvecklas till ett världskrig när Japan och USA går in i konflikten på allvar.
Få konflikter i vår historia genererar så ofantligt intresse som det andra världskriget, trots att dess långsikta effekter bleknar i jämförelse med det första världskriget. Antalet filmtitlar, böcker (både fakta och fiction), dokumentärer, plastmodeller o.s.v. med kopplingar till kriget är oöverskådligt. Det är fortfarande en konflikt, som trots att det gått 70 år sedan den bröt ut, fortfarande är en het inrikespolitisk fråga i många länder (däribland Sverige). Kriget blev spiken i kistan för Frankrike och Storbritannien som stormakter, Europa delades i två delar och USA och Sovjetunionen tog nu över rollen som världens två nya supermakter. Men det som föll över världen som våt duk var risken för ett kärnvapenkrig, under krigets skälvande sista veckor valde USA – kanske oroliga för att alliansen med Sovjetunionen började krackelera – att släppa två atombomber över Japan. Risken för ett kärnvapenkrig gjorde att de båda supermakterna drog sig för direkta konflikter, istället valde man att nyttja ombud för sina konflikter. De gånger supermakterna gick in i konflikter slutade det illa, och konflikter som Koreakriget, Vietnamkriget och den sovjetiska invasionen av Afghanistan visade supermakternas ovilja att involvera sig direkt i konflikter. Men allt det där låg i framtiden när det tyska slagskeppet besköt den polska garnisonen på Westerplatte, och något de involverade säkerligen aldrig reflekterade över.

Trots att invasionen av Polen blev inledningen på kriget så har den rönt ett rätt svagt intresse, även om det på senare år utkommit en rad böcker bl.a. även på svenska och av svenska historiker i ämnet. Istället har fokus legat på invasionen av Normandie, striderna på östfronten och kampanjen i Nordafrika, vad som skedde i Polen är ofta snabbt och styvmoderligt behandlat i de flesta verk om det andra världskriget.
Detta har i vissa avseenden lett till att många myter, ofta med grund i tysk propaganda, spridits i böcker, dokumentärer och det allmänna medvetandet. Påståenden som att Luftwaffe sköt sönder och samman det polska flygvapnet på krigets första dagar, eller att polska ulaner genomförde kavallerichocker mot tyska stridsvagnsenheter och att den tyska invasionen var perfekt genomförd vanliga i både historiska böcker och bland folk i gemen. Detta trots att det finns få, eller ofta, inga som helst belägg för dessa påståenden.
En av de mest kända myterna runt invasionen av Polen är myten om hur polska ulanförband, de polska kavalleriförbanden, angrep tyska stridsvagnar med lansar och svärd i tron om att de var gjorda av papper. Ibland visas även en filmsnutt hur polska ulaner stormar fram mot stridsvagnarna, som givetvis inte alls var gjorda av papper och skjuter tillbaka på de tappra, men ack så dumdristiga polackerna. Föga anar kanske författaren, producenten och – i ännu högre grad – tittaren/läsaren, att filmsnutten härrör från en tysk propagandafilm och att hela berättelsen är uppdiktad och användes – ironiskt nog – av både tysk och polsk propaganda.
Upprinnelsen till myten är när en grupp italienska journalister, som i modernt språkbruk var inbäddade bland de tyska styrkorna, fick besöka slagfältet längs den tysk-polska gränsen. På ett ställe fann de häpna italienska journalisterna ett helt kavalleriförband som slagits ut, och drog slutsatsen att – eller fick sig berättat – polackerna försökt angripit tyska stridsvagnar och slagits ut. De italienska journalisternas berättelse publicerades i Italien, och spreds efter detta runt om i världen. Världen häpnade över de polska soldaternas mod, men också över deras uppenbarliga dumdristighet och hur tekniskt efterbliven polackerna var som inte förstod vad stridsvagnar var.
Tyskarna var förstås inte sena att utnyttja situationen, den speglade i mångt och mycket deras bild av de efterblivna och tekniskt outvecklade polackerna. Så intressant fann Goebbels berättelsen att han lät spela in en film baserad på den, vilken ibland dyker upp i dokumentärer om invasionen av Polen. Ironiskt nog fann också polackerna berättelsen intressant, efter kriget anammade de polska kommunisterna myten, vilken här nyttjades för att svartmåla den tidigare regimen och den polska officerskåren. I likhet med tyskarna så lät även de polska kommunisterna berättelsen bli grunden för en film, vilket kanke kan ses som lite ironiskt. För polackerna i gemen var historien säkerligen tilltalande, befolkningen hade ockuperats under fem år och mycket av det som sedan genomfördes i storskala i Sovjetunionen hade utvecklats i Polen. Så tilltalande var den att den till och med smög sig in i den polska historieskrivningen om kriget, och så spreds den också över till väst, där många historiker valde att acceptera den som sanning.
Det fanns förstås många som kritiserade den, men först efter murens fall och Polens frigörelse från Sovjetunionen började den även officiellt att ifrågasättas. Trots att den idag inte längre anses vara en del av den polska officiella historien så är det en svårutrotad myt, till och med polska veteraner som deltog i striderna kan ibland hänvisa till den för att betona hur desperat läget var.

Myten om de polska ulanerna har också genererat myten om hur tekniskt eftersatt polackerna var, och att man saknade modern utrustning. Inte heller det stämmer vid en närmare titt, för även om polackerna saknade mycket av den utrustning som var standard i västra Europa, så var de långt ifrån tekniskt eftersatta. De polska ulanförbanden var den polska arméns elitförband med anor från Napoleonkriget, och som hade spelat en avgörande roll i det polsk-ryska kriget 1920. Under mellankrigstiden påbörjades en modernisering av armén, och då speciellt ulanförbanden som var tänkta att utrustas med pansarbilar eller pansarvagnar. Men varken den polska ekonomin eller industrin hade kapacitet med dessa planer, och arbetet gick långsamt. Vid krigsutbrottet 1939 fanns två fullt motoriserade ulanförband, i Krakow och Warszawa, medan övriga fortfarande var utrustade med hästar och några lättare tanketter.
De var dock riktigt utrustade med pansarvärnskanoner, kulsprutor och hästdraget artilleri, för till myten till trots så stred de polska ulanerna primärt som vanliga infanterister. Hästarna användes vanligtvis för att transportera soldaterna, vilket i ett land med dålig infrastruktur och där vägnätet i vissa regioner var ofarbart under delar av året var det mest praktiska. Visserligen var ulanerna fortfarande utrustade med både lansar och sablar, men dessa nyttjades främst vid olika former av ceremonier och var en nostalgisk kvarleva av fornstora dagar.
Med detta i åtanke så kan man då återgå till själva huvudfrågan, vad hade de italienska journalisterna fått sett, och varför hade de dragit slutsatsen att polackerna försökt angripa pansarvagnarna?

Dagen innan de italienska journalisterna bevittnade slagfältet, så hade tyska och polska styrkor utkämpat hårda strider i gränstrakterna. Oroade över att delar av de polska styrkorna skulle bli inringade valde en överste i ett närliggande ulanförband att agera enligt devisen, anfall är bästa försvar och försöka ringa tyskarna. Trots protester från den polska staben, som motsatte sig ett motanfall då man var orolig att det skulle misslyckas, vilket skulle kunna förvärra läget ytterligare.
Ordern att inte anfall nådde dock inte översten, eller om han valde att ignorera den, som inledde motoffensiven mot de tyska styrkorna. Nu var det dock inte pansarvagnar polackerna angrep, utan istället var det vanliga tyska infanterister som blev ulanernas mål. Efter att ha brutit sig igenom de tyska linjerna, där det givetvis utbröt panik, tvingades dock polackerna att försöka samla ihop sina styrkor och offensiven stannade av. De panikslagna tyska styrkorna återsamlade sig dock, och förstärkningar började anlända för att försöka förhindra ett totalt genombrott. Ibland dessa styrkor återfanns tyska pansarvagnar, vilken av en ren slump råkade braka rakt in i det område där polackerna höll på att omorganisera sig. De överraskade polackerna hade förstås inte en chans, speciellt som de troligen valt att inte ta med sig sina pansarvärnskanoner, och massakrerades. Bland de många döda återfanns översten, men när de få överlevande återvände kunde de dock glädjas över att deras offensiv gjort det möjligt för de hotade polska styrkorna att retirera och undvika att bli inringade.

Det var alltså hit de italienska journalisterna fördes, och det behövdes säkerligen inte speciellt mycket fantasi för att komma fram till vad den mest logiska förklaringen till massakern var. Speciellt som det dessutom är troligt att tyskarna undvek att berätta om det polska genombrottet, och att pansarvagnarna skickats dit för att förhindra en tysk kollaps i samband med ulanernas motoffensiv.