Sveriges klantigaste turist?

Så har Mehdi Ghezali, eller Guantanamosvensken som han också kallats, återigen fastnat med fingrarna i syltburken och gripits, anklagad för förberedelser till terrorism. Det är otroligt att människan, vart han nu än beger sig, råkar hamna i klammeri med rättvisan, och dessutom anklagas för att vara involverad i aktiveter med kopplingar till terrorism. Man undrar ju lite smått vad Guantanamogruppen, som under hans vistelse i det beryktade amerikanska förvaringslägret, arbetade för att få honom frisläppt nu tänker. Eller väljer de att vifta bort all form av kritik och helt enkelt återigen pådyvla att Ghezali är oskyldig?

Faktum är att vart än Ghezali rest de senaste åren så har han omgärdats av islamiska fundamentalister och terrorister. Ju mer man börjar gräva i Ghezalis aktiviteter, desto mer underligheter finner man. I samband med en resa till Portugal grips han och en rumskamrat av den polisen och han får spendera tio månader i fängelse innan han släpps, hans rumskamrat – som Ghezali säger sig inte känna allt för väl – döms dock till ett kännbart fängelsestraff. Under sin tid i det portugisiska fängelset finner han gud, tillbaka i Sverige rör sig han i islamistiska kretsar och genomför även en rad resor till London där han umgås i kretsar med kopplingar till al Qaida. Han genomför även en resa till Saudi Arabien, där han studerar koranen vid en wahhabistisk koranskola, en religiös sekt som har nära kopplingar till en rad islamistiska grupper, däribland al Qaida.
Sommaren 2001 är det så dags för ett nytt resemål, den här gången är målet Pakistan, men av ännu okända anledningar, väljer Ghezali att fortsätta resan in till Afghanistan. Enligt hans egna utsago, som det dock råder vissa tveksamheter runt, reser han dit tillsammans med en kamrat han lärt känna i Pakistan. Här ska de besökt kamratens familj, där han påstår sig studerat koranen och lekt med barnen. Enligt obekräftade rykten ska han snarare befunnit sig i Jalalabad och bott i det ökända Algerian House, en samlingspunkt för utländska Al Qaida sympatisörer. I samband med den amerikanska invasionen väljer han dock att lämna landet, men grips under mystiska omständigheter i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.
Enligt honom själv blev han förrådd av afghanska bönder, men enligt en svensk UD-rapport (baserad på uppgifter från den amerikanska militären) så ” greps [Gehzali, min amn] i mycket komprometterande al-Qaida- och Talibansällskap under flykt till Pakistan".

Mystiken runt Ghezalis besök i Afghanistan tätnar ytterligare efter att en tjänsteman på UD fick träffa honom under hans tid på Guantanamo, och han konstaterar att det finns ”’svårförklariga’ inslag i Ghezalis berättelse”. Han skriver också att han finner det ”förvånad över att han under många månader i Saudiarabien, Pakistan och Afghanistan påstår sig aldrig ha deltagit i eller hört några diskussioner om terrorism, USA:s roll och 11 september-attentatet, talibanerna eller al-Qaida. Han hade inte sett några vapen, inte ens i Afghanistan, världens mest vapentäta land.”. Tjänstemannen drar slutsatsen att en ”anledning till Ghezalis synbara ointresse kan vara att han befann sig i ett chocktillstånd, tror besökaren. Eller är förklaringen hans snäva inriktning på religion.” Tjänstemannen kan till slut bara konstatera att man inte vet ”[…] hur Ghezali togs tillfånga och senare hamnade på Guantanamobasen på Kuba.”.
Efter en ”massiv” kampanj, där hans far bl.a. hungerstrejkade och en rad mer eller mindre kända personer gick ut och stödde kampen, släpptes han från Guantanamo. I en hastigt, och uppenbarligen dåligt förberedd, presskonferens försökte Hultén att visa upp den nyligen frigivne och oskyldige Ghezali. Den samlade journalistkåren var dock inte lika naiv, och i takt med att Ghezalis svar blev allt mer kryptiska infann sig nog insikten hos många att han nog inte var så oskyldig som han tidigare påstått sig. Något som definitivt bekräftades med den bok som Ghezali och Hultén senare gav ut.

Men nu sitter alltså Ghezali, tillsammans med två andra kända ”terroristmisstänkta svenskar”, i Pakistan. För han är inte ensam om att uppenbarligen välja fel turistmål, med sig har han nämligen kvinnan – och hennes barn – som greps för några år sedan i Somalia i samband med att Etiopien gick in i Somalia.
Källa: Sverige visste att Ghezali lämnat landet

Andra världskrigets början

Klockan närmar sig kvart i fem den 1 september 1939 och den polske vaktposten tittar ut över Danzigs hamn, där det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein skymtar i höstdimman som svept in över staden. Vaktposten suckar och tittar på klockan, nej något vaktavbyte blir det inte på ett tag och trots det allt mer infekterade tonläget mellan Polen och Tyskland känns hotet om krig långt borta för den uttråkade vaktposten. Tystnanden bryts dock abrupt av en våldsam knall som följs av en våldsam explosion som får den lilla bunkern att skaka i sina grundvalar. Den tidigare uttråkade vakten greppar sitt gevär med fumliga och nervösa händer och stirrar oroligt ut genom bunkerns skottgluggar. Återigen hörs samma knall, vilken återigen följs av en våldsam explosion som får bunkern att skaka och som täcker vaktposten i damm och betongrester. Fler explosioner följer och det krävs ingen större fantasi hos den skräckslagna polska vakten vad som ligger bakom beskjutningen, och snart har den lilla halvön Westerplatte förvandlats till landskap som mer för tankarna till det första världskriget än en lummig och sömning polsk förläggning i Danzigs hamn. Halvdöv, skräckslagen och täckt av ett grått damm reser sig vaktposten när han hör hur beskjutningen slutar, det enda som hörs är skriken från de skadade och ljudet av eldgivning från gevär och kulsprutor. Det förväntade kriget har börjat, och för den polska garnisonen på Westerplatte ska det innebära en av krigets mest heroiska strider, men också en fem år lång tysk ockupation som efterföljs av en sovjetisk. 1900-talets största konflikt har inletts, men det är nog inte det som den polske soldaten i sin bunker reflekterar över…

Huruvida ovan nämnda historia är sann är tveksam, men den ger ändå en liten inblick i den känsla garnisonen på Westerplatte säkert kände när Schleswig-Holsteins kanoner riktades mot dem. Kriget hela Europa förfasade sig över var här, och snart skulle den lokala konflikten mellan Polen och Tyskland utmynna i ett Europeiskt storkrig, för att sommaren 1941 på allvar involvera Sovjetunionen och i december samma år utvecklas till ett världskrig när Japan och USA går in i konflikten på allvar.
Få konflikter i vår historia genererar så ofantligt intresse som det andra världskriget, trots att dess långsikta effekter bleknar i jämförelse med det första världskriget. Antalet filmtitlar, böcker (både fakta och fiction), dokumentärer, plastmodeller o.s.v. med kopplingar till kriget är oöverskådligt. Det är fortfarande en konflikt, som trots att det gått 70 år sedan den bröt ut, fortfarande är en het inrikespolitisk fråga i många länder (däribland Sverige). Kriget blev spiken i kistan för Frankrike och Storbritannien som stormakter, Europa delades i två delar och USA och Sovjetunionen tog nu över rollen som världens två nya supermakter. Men det som föll över världen som våt duk var risken för ett kärnvapenkrig, under krigets skälvande sista veckor valde USA – kanske oroliga för att alliansen med Sovjetunionen började krackelera – att släppa två atombomber över Japan. Risken för ett kärnvapenkrig gjorde att de båda supermakterna drog sig för direkta konflikter, istället valde man att nyttja ombud för sina konflikter. De gånger supermakterna gick in i konflikter slutade det illa, och konflikter som Koreakriget, Vietnamkriget och den sovjetiska invasionen av Afghanistan visade supermakternas ovilja att involvera sig direkt i konflikter. Men allt det där låg i framtiden när det tyska slagskeppet besköt den polska garnisonen på Westerplatte, och något de involverade säkerligen aldrig reflekterade över.

Trots att invasionen av Polen blev inledningen på kriget så har den rönt ett rätt svagt intresse, även om det på senare år utkommit en rad böcker bl.a. även på svenska och av svenska historiker i ämnet. Istället har fokus legat på invasionen av Normandie, striderna på östfronten och kampanjen i Nordafrika, vad som skedde i Polen är ofta snabbt och styvmoderligt behandlat i de flesta verk om det andra världskriget.
Detta har i vissa avseenden lett till att många myter, ofta med grund i tysk propaganda, spridits i böcker, dokumentärer och det allmänna medvetandet. Påståenden som att Luftwaffe sköt sönder och samman det polska flygvapnet på krigets första dagar, eller att polska ulaner genomförde kavallerichocker mot tyska stridsvagnsenheter och att den tyska invasionen var perfekt genomförd vanliga i både historiska böcker och bland folk i gemen. Detta trots att det finns få, eller ofta, inga som helst belägg för dessa påståenden.
En av de mest kända myterna runt invasionen av Polen är myten om hur polska ulanförband, de polska kavalleriförbanden, angrep tyska stridsvagnar med lansar och svärd i tron om att de var gjorda av papper. Ibland visas även en filmsnutt hur polska ulaner stormar fram mot stridsvagnarna, som givetvis inte alls var gjorda av papper och skjuter tillbaka på de tappra, men ack så dumdristiga polackerna. Föga anar kanske författaren, producenten och – i ännu högre grad – tittaren/läsaren, att filmsnutten härrör från en tysk propagandafilm och att hela berättelsen är uppdiktad och användes – ironiskt nog – av både tysk och polsk propaganda.
Upprinnelsen till myten är när en grupp italienska journalister, som i modernt språkbruk var inbäddade bland de tyska styrkorna, fick besöka slagfältet längs den tysk-polska gränsen. På ett ställe fann de häpna italienska journalisterna ett helt kavalleriförband som slagits ut, och drog slutsatsen att – eller fick sig berättat – polackerna försökt angripit tyska stridsvagnar och slagits ut. De italienska journalisternas berättelse publicerades i Italien, och spreds efter detta runt om i världen. Världen häpnade över de polska soldaternas mod, men också över deras uppenbarliga dumdristighet och hur tekniskt efterbliven polackerna var som inte förstod vad stridsvagnar var.
Tyskarna var förstås inte sena att utnyttja situationen, den speglade i mångt och mycket deras bild av de efterblivna och tekniskt outvecklade polackerna. Så intressant fann Goebbels berättelsen att han lät spela in en film baserad på den, vilken ibland dyker upp i dokumentärer om invasionen av Polen. Ironiskt nog fann också polackerna berättelsen intressant, efter kriget anammade de polska kommunisterna myten, vilken här nyttjades för att svartmåla den tidigare regimen och den polska officerskåren. I likhet med tyskarna så lät även de polska kommunisterna berättelsen bli grunden för en film, vilket kanke kan ses som lite ironiskt. För polackerna i gemen var historien säkerligen tilltalande, befolkningen hade ockuperats under fem år och mycket av det som sedan genomfördes i storskala i Sovjetunionen hade utvecklats i Polen. Så tilltalande var den att den till och med smög sig in i den polska historieskrivningen om kriget, och så spreds den också över till väst, där många historiker valde att acceptera den som sanning.
Det fanns förstås många som kritiserade den, men först efter murens fall och Polens frigörelse från Sovjetunionen började den även officiellt att ifrågasättas. Trots att den idag inte längre anses vara en del av den polska officiella historien så är det en svårutrotad myt, till och med polska veteraner som deltog i striderna kan ibland hänvisa till den för att betona hur desperat läget var.

Myten om de polska ulanerna har också genererat myten om hur tekniskt eftersatt polackerna var, och att man saknade modern utrustning. Inte heller det stämmer vid en närmare titt, för även om polackerna saknade mycket av den utrustning som var standard i västra Europa, så var de långt ifrån tekniskt eftersatta. De polska ulanförbanden var den polska arméns elitförband med anor från Napoleonkriget, och som hade spelat en avgörande roll i det polsk-ryska kriget 1920. Under mellankrigstiden påbörjades en modernisering av armén, och då speciellt ulanförbanden som var tänkta att utrustas med pansarbilar eller pansarvagnar. Men varken den polska ekonomin eller industrin hade kapacitet med dessa planer, och arbetet gick långsamt. Vid krigsutbrottet 1939 fanns två fullt motoriserade ulanförband, i Krakow och Warszawa, medan övriga fortfarande var utrustade med hästar och några lättare tanketter.
De var dock riktigt utrustade med pansarvärnskanoner, kulsprutor och hästdraget artilleri, för till myten till trots så stred de polska ulanerna primärt som vanliga infanterister. Hästarna användes vanligtvis för att transportera soldaterna, vilket i ett land med dålig infrastruktur och där vägnätet i vissa regioner var ofarbart under delar av året var det mest praktiska. Visserligen var ulanerna fortfarande utrustade med både lansar och sablar, men dessa nyttjades främst vid olika former av ceremonier och var en nostalgisk kvarleva av fornstora dagar.
Med detta i åtanke så kan man då återgå till själva huvudfrågan, vad hade de italienska journalisterna fått sett, och varför hade de dragit slutsatsen att polackerna försökt angripa pansarvagnarna?

Dagen innan de italienska journalisterna bevittnade slagfältet, så hade tyska och polska styrkor utkämpat hårda strider i gränstrakterna. Oroade över att delar av de polska styrkorna skulle bli inringade valde en överste i ett närliggande ulanförband att agera enligt devisen, anfall är bästa försvar och försöka ringa tyskarna. Trots protester från den polska staben, som motsatte sig ett motanfall då man var orolig att det skulle misslyckas, vilket skulle kunna förvärra läget ytterligare.
Ordern att inte anfall nådde dock inte översten, eller om han valde att ignorera den, som inledde motoffensiven mot de tyska styrkorna. Nu var det dock inte pansarvagnar polackerna angrep, utan istället var det vanliga tyska infanterister som blev ulanernas mål. Efter att ha brutit sig igenom de tyska linjerna, där det givetvis utbröt panik, tvingades dock polackerna att försöka samla ihop sina styrkor och offensiven stannade av. De panikslagna tyska styrkorna återsamlade sig dock, och förstärkningar började anlända för att försöka förhindra ett totalt genombrott. Ibland dessa styrkor återfanns tyska pansarvagnar, vilken av en ren slump råkade braka rakt in i det område där polackerna höll på att omorganisera sig. De överraskade polackerna hade förstås inte en chans, speciellt som de troligen valt att inte ta med sig sina pansarvärnskanoner, och massakrerades. Bland de många döda återfanns översten, men när de få överlevande återvände kunde de dock glädjas över att deras offensiv gjort det möjligt för de hotade polska styrkorna att retirera och undvika att bli inringade.

Det var alltså hit de italienska journalisterna fördes, och det behövdes säkerligen inte speciellt mycket fantasi för att komma fram till vad den mest logiska förklaringen till massakern var. Speciellt som det dessutom är troligt att tyskarna undvek att berätta om det polska genombrottet, och att pansarvagnarna skickats dit för att förhindra en tysk kollaps i samband med ulanernas motoffensiv.

Boklogg I

Sista veckan av semestern och har äntligen fått för mig att göra något konstruktivt, det vill säga sätta mig i päronens sommarstuga. Här finns tack och lov Internet, men inget tv-spel så det blev till att ladda upp med lite böcker inför resan till de djupa skogarna runt Gästrikland. Så med en drygt 3 timmar lång resa så plockades första boken upp, Gavin Menzies kontroversiella bok ”1421 – The year China discovered the world”, en bok om hur de stora kinesiska flottorna spreds över världshaven för att dokumentera och utforska jorden.
Har hitintills kommit igenom en dryg tredjedel av boken, och måste säga att jag är långt ifrån övertygad. Boken är överlag slarvigt skriven, och några egentliga bevis rörande författarens teser saknas, det mesta av bevisföringen ligger på indicier och egna tolkningar av andrahandskällor, samtida kartor eller anekdoter. Jag är med andra ord inte speciellt övertygad, snarare tvärt om ser jag hur hela resonemanget blir allt mindre trovärdigt ju längre man läser, speciellt som Menzies saknar några som helst förstahandskällor för att bekräfta sina teser. För att ytterligare strö salt i såren så saknas några som helst kinesiska källor, annat än sånt som är översatta, vilket troligtvis kan förklaras med att Menzies kunskaper i mandarin ligger på min nivå.

Dessa tillkortakommande till trots så finns det en viss behållning, speciellt om man blundar för de uppenbara logiska luckorna i Menzies resonemang och behandlar boken som ett skönlitterärt what-if verk. Att Kina runt 1400-talet i många avseenden låg långt framför utvecklingen i såväl västvärlden som i arabvärlden är fakta, och det finns också en rad – seriösa – forskare som på allvar anser att kinesiska fartyg mycket väl kan ha utforskat delar av den östafrikanska kusten. Men på basis av detta faktum påstå att kinesiska fartyg utforskat Antarktisk, Australien och spritt kinesisk kultur till Sydamerika känns rätt tveksamt.

Massmördaren som lurade bödeln

”Bach-Zelewski är en hemsk man, han ljuger och han är kriminell. Jag upprepar, han ljuger, han är kriminell och han är en mördare.”
Hjalmar Schacht till Leon Goldensohn den 10 mars 1946

Vem var då denne man som fick den forne tyske finansministern Hjalmar Schacht, en person de flesta inte direkt sammankopplar med okontrollerade vredesutbrott, att reagera så starkt? Svaret på denna fråga är en av det Tredje Rikets minst kända bödlar, Erich von dem Bach-Zelewski, en man som inte bara begick några av krigets vidrigaste brott, utan också undkom sitt rättmätiga straff. Men låt oss nu inte föregå historien, utan börja från början…

Erich von Zelewski föddes den 1 mars 1899 i Lauenburg i Pommern (nuvarande Lębork i Polen), och växte upp på familjens gods tillsammans med sina fem syskon. Familjens adliga namn till trots så var uppväxten långt ifrån harmonisk, fadern Otto hade svårt att behålla sina jobb och tvingades ofta vara hemifrån under långa perioder. För att ytterligare stör salt i såren hade Erichs farbror Emil von Zelewski dragit vanära över familjens namn, något som Otto ofta använde som svepskäl för att förklara sina egna tillkortakommanden.
Idag är hela affären totalt bortglömd, och inte ens på Internet så har Emils debacle gjort några större avtryck, men i slutet av 1800-talet så var situationen annorlunda. Till skillnad från sin bror som försökt sig på en civil karriär, så hade Emil gjort karriär i den kejserliga armén och fått befälet för de styrkor som skulle pacificera ett uppror i Tanzania av Wehestammen. Trots att uppdraget på pappret såg enkelt ut, så gick förstås något fatalt fel, de tyska styrkorna under ledning av Emil hamnade i ett bakhåll den 17 augusti 1891 och Emil och större delen av hans styrkor utplånades. Endast en handfull tyska och lokalt rekryterade soldater återvände och kunde berätta vad som hänt, i Tyskland fylldes tidningarna med berättelser som debaclet vid Rugarto som fick beteckningen Tysklands svar på Little Big Horn. Det är kanske inte allt för vågat att anta att berättelserna om farbroderns misslyckande i Tanzania fick stort inflytande på den unge Erich, och att han säkerligen önskade försöka rentvå familjenamnet.
Familjens ekonomiska situation förbättrades inte heller av att fadern, som vid denna tid arbetade som försäkringssäljare, avled den 17 april 1911 i Dresden. Ensam med sex barn valde Erichs mamma Elisabeth att låta faderns bror Oskar von Zelewski ta över delar av ansvaret. Precis som Emil hade Oskar gjort karriär inom armén, och han fick stort inflytande över den unge Erich.

När kriget bröt ut 1914 valde Erich, trots att han egentligen var alldeles för ung, att ta värvning i den preussiska armén. Det ligger förstås nära till hands att anta att han ville rentvå sin familjs namn, något som delvis bekräftas av att han sårades två gånger och dekorerades med såväl Ehrenkreuz som Eisernes kreuz. Efter kriget valde han att fortsätta sin karriär inom militären, och deltog senare i gränsstriderna i Schlesien mellan tyska och polska förband. Även här fick han motta flera dekorationer och omnämndes som både tapper och företagsam. När stridigheterna lugnat ner sig förflyttades han till Grenzschutz (gränsskyddsförbanden) 1924, och året efter valde han att byta sitt namn till Erich von dem Bach-Zelewski, kanske ytterligare ett sätt att försöka distansera sig från sin farbrors arv.
Karriären inom gränsskyddet gick trots detta i stå, och 1930 begärde han avsked och blev medlem i NSDAP, året efter antogs han till SS. 1932 valdes han in i riksdagen, och hans påstående om att hans karriär inom partiet och SS hämmats av att hans syster gift sig med en man med judisk börd ska nog tas med en nypa salt. En mer rimlig förklaring, är nog snarare att hans konstanta samarbetsproblem lade käppar i hjulet för honom. Av någon okänd anledning hamnade han i en våldsam dispyt med sin stabsofficer Anton von Hohnberg und Buchwald, en dispyt som skulle leda till att von dem Bach helt enkelt lät avrätta von Hohnberg und Buchwald i samband med de långa knivarnas natt i juni 1934.
Mer svårlöst var dock den offentliga konflikt som bröt ut mellan honom och Erich Koch, Gauleiter i Östpreussen under mitten av 1930-talet. Bråket ledde till att von dem Bach förflyttades till Schlesien där han 1937 utsågs till Höherer SS- und Polizeiführer, en post som var direkt underställd Heinrich Himmler och var tänkt att samordna polisens och SS:s aktiviteter i området. När kriget bröt utsågs von dem Bach-Zelewski av Himmler till att kommissionär för förtyskningen av Schlesien, som i mångt och mycket innebar att personer som inte ansågs tyska skulle utvisas och deras egendom och ägodelar skulle konfiskeras. Man räknar med att runt 10 000 personer berördes av Himmlers order, och att deras egendom och ägodelar sedan delades ut till etniska tyskar som tvingats lämna Polen och Baltikum. Vid sidan av detta fick även von dem Bach-Zelewski ansvaret för att pacificera gränsområdena mellan Schlesien och Polen, vilket i praktiken innebar godtyckliga avrättningar av civilpersoner och krigsfångar.

När Tyskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941 tog dock hans karriär fart på nytt, den 22 juni utsågs han till HSSPF för det område som skulle intas av Heeresgruppe Mitte och blev med detta högst ansvarig för såväl insatsförbanden (Einsatzkommando), polisbataljonerna och de Waffen-SS förband som handplockats för att avrätta judar, politiska kommissarier och andra personer nazisterna fann misshagliga. Under senhösten 1941 var det tänkt att han skulle utses till HSSPF Moskau, men när försöken att inta den sovjetiska huvudstaden upplöstes posten utan att han tillträtt posten.
I takt med motgångarna på östfronten så växte också motståndet mot de tyska styrkorna, under senhösten och vintern 1941 hade motståndet var förhållandevis dåligt organiserat. Motståndsgrupperna bestod vanligtvis av kringrända sovjetiska soldater och medlemmar ur det sovjetiska kommunistpartiet som undkommit de tyska dödspatrullerna, och flytt till skogs. Moskvas hållning till dessa grupper hade inledningsvis varit förhållandevis ljummen, innan invasionen i juni 1941 hade Stalin beordrat att alla planer på att bilda partisanförband bakom fiendens linjer skulle upphöra. En inte helt otänkbar orsak kan vara att Stalin fruktade att systemet skulle kunna nyttjas mot honom, men i takt med att den militära situationen försämrades så plockades planerna fram ur malpåsen och Moskva började försöka organisera motståndet.

För tyskarna blev problemet successivt värre och värre, några egentliga planer på hur de nyligen ockuperade områdena skulle pacificeras fanns inte. Situationen blev inte heller bättre av att hundratusentals sovjetiska soldater blivit kringrända, och att de tyska styrkorna inte hade vare sig kapacitet eller lust att ta hand om de enorma mängder krigsmaterial den sovjetiska armén lämnat efter sig. För de sovjetiska soldaterna bakom de tyska linjerna var valmöjligheterna inte heller speciellt många, antingen kapitulerade man till de tyska soldaterna och avrättades. Skulle man mot all förmodan undkomma detta öde, så hade Stalin utfärdat en order om att alla som valde att kapitulera skulle ses som folkfiender och desertörer. Ställd inför valet mellan pest och kolera valde många att helt enkelt hålla sig gömda, och istället terrorisera landsbygden. Situationen förvärrades dessutom av det militära läget under vintern 1941/42, då Sovjetunionen gick till motanfall och många av de förband som använts till att pacificera de ockuperade områdena förflyttades till fronten istället.
För den befolkning som nu blev kvar i det av Tyskland ockuperade Sovjetunionen, stora delar av Vitryssland, Ukraina, Baltikum och de västra delarna av Ryssland, blev nu tillvaron ett helvete. På dagarna terroriserades befolkningen av tyskarna på jakt efter sovjetiska partisaner, på nätterna kom partisanerna och terroriserade befolkningen i jakten på personer som samarbetat med tyskarna.

Som HSSPF var som sagt von dem Bach-Zelewski, som i november 1941 återigen bytte namn till Erich von dem Bach, troligen i ett försök att få namnet att låta mer tyskt, ansvarig för de tyska insatsförbandens aktiviteter. Det var i denna roll som von dem Bach var värd för Himmler när han besökte östfronten och sina insatsförband, och själv bevittnade en av insatsförbandens aktioner. Uppenbarligen djupt skakad, även om påståenden om att han spytt och tvingats gå ifrån avrättningarna ska tas med en nya salt, ska von dem Bach ha pekat på de tyska soldaterna och sagt:
”Ta en titt på dessa män och se hur skakade de är, sådana män är förstörda för resten av sina liv. Vilken typ av människor är det vi skapar här, neurotiker eller odjur?”
Von dem Bachs lilla uppvisning fick Himmler att inse att insatsförbandens aktiviteter var kontraproduktiva, istället gavs ordern om att finna en ny lösning på hur man skulle mörda Europas judar. En order som i mångt och mycket blev det officiella startskottet på arbetet med dödsläger som de i t.ex. Chelmo och Birkenau.

I februari 1942 insjuknade så von dem Bach i starka magsmärtor, enligt honom själv berodde det på den stress han upplevt i samband med de enorma uppgifter han fått av Himmler och moraliska betänkligheter rörande massavrättningarna av civila i Sovjetunionen. Idag ställer sig dock många forskare tveksamma till denna förklaring, och det är nog mer troligt att han helt enkelt drabbades av tyfus (som var vanligt förekommande på östfronten bland tyska soldater). Hur som helst var han snart tillbaka i sin tjänst, i juni samma år utsåg Adolf Hitler honom till den nyligen avlidne Reinhard Heydrich efterträdare, men Himmler lyckades övertala Hitler om att det militära läget krävde hans närvaro på Östfronten och posten gick istället till Kurt Daluge.
Problemet med partisanerna på östfronten blev allt värre och värre, och även om det delvis finns en vilja – speciellt då från den sovjetiska/ryska historieskrivningen – att överdriva partisanernas inverkan, så råder ingen tvekan om att problemet var allvarligt. I juli 1943, efter en av de kanske våldsammaste månaderna (de sovjetiska partisanerna hade fått i uppgift av Stalin att försöka angripa de tyska transporterna inför den förväntade offensiven i Kursk), valde Himmler att utse von dem Bach till huvudansvarig för de tyska Bandenkämpfverbände (Partisanbekämpningsförbanden) som försökte pacificera de områden tyskarna ockuperade i Europa.
Dessa förband hade förutom i uppgift att jaga partisaner, vilka allt som ofta dock lyckades undkomma de tyska styrkorna, att samla in spannmål och andra råvaror till de tyska styrkorna och hemmafronten. Man sysselsatte sig också med att samla in arbetskraft till de tyska industrierna och jordbruken, vilket sällan skedde frivilligt och endast ledde till att partisanerna tillfördes nya rekryter.

När de sovjetiska styrkorna i juni 1944 inledde operation Bagaration, von dem Bach som sedan i mars samma år tvingats till en ny sjukhusvistelse befann sig snabbt i säkerhet. Lika lyckosamma var dock inte många av de förband, varav många kastats in på fronten utan vare sig utrustning eller utbildning för att möta reguljära förband. Resterna av hans partisanförband började under sensommaren 1944 anlända till Polen, bland annat de ökända ryska överlöparna i Kaminiskibrigaden och Oskar Dirlewangers strafförband. Här sattes de snabbt i reserv i väntan på att förstärkas, samtidigt som von dem Bach post som HSSPF i Sovjetunionen var upplöst. Hans väntan på en ny uppgift skulle dock inte dröja länge, oroade över det politiska och militära läget valde den polska hemmaarmén att inleda ett uppror i Warszawa, den sovjetiska armén stod utanför stadens portar och de tyska styrkorna såg hopplöst nedslagna ut. Trots att upproret kom som en total överraskning för tyskarna, så kunde man snabbt hämta sig från den inledande chocken och Hitler beordrade att staden skulle rivas.
Eftersom Wehrmacht hade fullt upp med att försöka förhindra de sovjetiska styrkorna, vilka dock var alldeles för svaga för att fortsätta offensiven, gick uppdraget att slå ner upproret i Warszawa till von dem Bach. Här släppte han nu lös sina förband, vilka nu släppte alla hämningar och avrättade såväl motståndsmän som civila. Protesterna från både Waffen-SS och Wehrmacht lät förstås inte vänta på sig, och von dem Bach fick träda in och stämma i bäcken. Ledaren för Kaminiskibrigaden, Bornislav Kaminiski, lurades till ett möte där han avrättades, det manskap som ansågs tillräckligt pålitligt användes för att förstärka de ryska Waffen-SS förbanden medan övriga antingen skickades till koncentrationsläger eller till att bygga militära anläggningar.
Det var också von dem Bach som ledde förhandlingarna med den polska hemmaarmén, och efter en månads strider så tvingades polackerna kapitulera. Överlycklig över resultatet belönades von dem Bach med Riddarkorset och befälet över den X SS-Armékåren, en kår som dock endast fanns på pappret och som upphörde att existera den 10 februari 1945 efter endast två veckors existens.

Vid krigsslutet försökte han fly ut ur Tyskland, men greps av amerikanska styrkor. Mot att han skulle agera åklagarens kronvittne lyckades han få åtalasimmunitet, och användes bland annat av åklagaren för att försöka påvisa att bland annat Hermann Göring ska ha varit pådrivande i förintelsen. En uppenbarligen irriterad Göring, som vid det här laget gjorts drogfri och gått ner flera kilo, fräste föraktfullt mot von dem Bach, som nu bytt tillbaka till det ursprungliga von Zelewski, att han var en patetisk lögnare.
1949 släpptes han från fängelset, och var en fri man. Trots hans involvering i förintelsen så kunde han tämligen oberört röra sig i Tyskland, och även om han var i ekonomiskt trångmål och arbetade som nattvakt verkar det inte gått någon större nöd på honom. Han hängav sig istället åt att ge en rad olika interjuver åt tidningar, och 1951 påstod han att det var han som varit delaktig i att förse Göring med en cyanidkapsel. Något egentligt stöd för hans påstående, förutom att han delvis kunnat säga kapselns serienummer, finns inte, och de flesta forskare är idag eniga om att hans påstående helt och hållet saknar grund.
Samma år dömdes han till tio års fängelse för mordet på några politiska meningsmotståndare, men trots detta dröjde det sju år innan han fick börja avtjäna sitt straff. Han hade då dömts för mordet på von Hohnberg und Buchwald, och 1961 dömdes han till tioårs fängelse för mord på några tyska kommunister. I slutet av 1960-talet blev han svårt sjuk, och de tyska myndigheterna valde då att benåda honom. Beslutet möttes av en våg av protester, och snart tvingades myndigheterna att riva upp sitt tidigare beslut, och von Zelewski återbördades till fängelset. Han avled den 8 mars 1972 på en vårdavdelning i fängelset i München.

Trots att han öppet, till skillnad från många andra som deltagit i förintelsen, erkände sin medverkan i förintelsen, åtalades han aldrig för sina brott. Till skillnad från många andra så utlämnades han inte heller till vare sig Polen eller Sovjetunionen, trots att det var här hans värsta brott begåtts. Det verkar dock som vare sig Polen eller Sovjetunionen var allt för intresserad av att få honom utlämnad, och han kunde under stora delar av tiden efter 1949 leva i frihet. Först 1958 hann så rättvisan ifatt honom, men då endast för brott begångna i Tyskland under 1930-talet, vilka inte alls berörde de aktiviteter han varit involverad i på Östfronten eller i Warszawa. Med tanke på vad han de facto sysselsatte sig med, vilket förutom avrättningar av civila, bestod i att plundra den sovjetiska landsbygden och skaffa slavarbetare till den tyska industrin och lantbruket så ter sig detta som fruktansvärt underligt. Det blir inte heller bättre av att hans namn idag mer eller mindre är bortglömt, trots att han troligen har hundratusentals människors död på sitt samvete är det idag få som vet vem Erich von dem Bach-Zelweski var och vad han sysselsatte sig med.
Riktigt varför han undgick att bestraffas för sina brott är svårt att riktigt förklara, det är mycket möjligt att de allierade valde att se mellan fingrarna för att sätta dit personer som Göring och så vidare. Det förklarar dock inte de tyska myndigheternas ovilja att åtala honom för sina brott, men med tanke på att dessa i många fall försökte undvika den typen av åtal så kanske det blir lite mer förståligt. Trots tusentals vittnesuppgifter och interjuver med förövare så valde de tyska myndigheterna – både i Väst- och Östtyskland – att undvika problematiken.

Så hur ska man då förklara fenomenet von dem Bach-Zelewski, ja det är i många avseenden svårt. Uppenbart är dock att han var fruktansvärt manipulativ, och att han uppenbarligen var villig att – bokstavligen – gå över lik för att främja sin karriär. Speciellt agerandet efter kriget, då han agerade åklagarens kronvittne, visar tecken på att han helt och hållet saknade skrupler och gav åklagarna vad de ville höra. Varken Göring eller Schachts utbrott mot honom var några undantag, och det fanns även bland många åklagare viss misstänksamhet mot vad han sa i förhören, något som också snart bekräftades och åklagarna tvingades stryka honom som vittne. Ett annat talande bevis är hans konstanta behov av att ändra sitt namn, först från von Zelewiski till von dem Bach-Zelewski till von dem Bach och slutligen tillbaka till von Zelewski. Att namnbytet kan kopplas till hans behov av att försöka smälta in, och som ett led i att framstå som politisk korrekt, är svårt att inte undgå.
Inte heller kan man påstå att de allt mer vidlyftiga påståendena under 1950-talet stärkt hans anseende, snarare tvärt om. Påståenden som att hans systers judiska man skulle hindrat hans karriär är mest största sannolikhet en efterhandskonstruktion, och troligen för att försöka ställa honom i bättre ljus. Det ställer förstås också frågan om hur pass trovärdiga hans övriga uttalanden är, och här får man bara konstatera att man nog ska ta påståenden från honom med ett par nypor salt.

Ryktet om imperiets fall är överdrivet

I en av raden av artiklar rörande Premier Leauge, så talas det om att det röda imperiet är skakat och på väg att falla. Orsaken är kronprinsens avhopp till det Madrids kungahus, och att imperiet överhuvudtaget inte skaffat någon godtagbar ersättare. På vissa låter det nästan som om domedagen för imperiet och dess kejsare sir Alex Ferguson är nära, och att laget över huvudtaget inte kommer ha något att göra i toppen av Premier Leauge.
Men frågan är om det inte överdriver, det kom knappast som en nyhet att Christiano Ronaldo inte ville vara kvar i Manchester United och att Real Madrid bara väntade på att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa loss honom. Ferguson och de röda djävlarna har vetat länge att Ronaldo skulle dra, och faktum är att en övergång var på väg redan förra sommaren, men affären sprack och Ronaldo blev kvar. Ronaldos sista säsong i Manchester United blev inte riktigt lika sprakande som den föregående, en uppenbarligen besviken och småskadad Ronaldo visade upp ett osedvanligt dåligt humör och även stundtals bristande moral. Att Ronaldo ville flytta och inte ville vara kvar i Manchester var rätt uppenbart, och det syntes på honom att han inte var nöjd med sin situation. Men i år blev hans önskan uppfylld, Real Madrid köpte honom för sannslösa en miljard kronor, och är nu tänkt att återbörda den spanska ligatiteln till huvudstaden. Hur det blir med det är förstås en öppen fråga, Madrids tidigare försök att köpa sig till framgång har varit delvis framgångsrik, men också lidit av stora problem.

Så för United var förstås inte försäljningen någon nyhet, Ferguson har under över ett års tid kunnat förbereda sig och laget på att Ronaldo skulle försvinna. Man har inte heller uttryckt någon önskan, annat än några trevande försök att värva Ribery från Bayern München, tänkt att ersätta Ronaldo. Istället köptes Antonio Valencia in från Wigan, en spelare som knappast är tänkt att ens vara i närheten av Ronaldo och Michael Owen från nedflyttade Newcastle. Det är uppenbart att Ferguson, som vanligt blandar en intressant mix av unga talanger som Nani med äldre rävar som Ryan Giggs.
Personligen ser jag årets säsong som en chans att börja spela in nya spelare, det finns gott om dessa i Uniteds fotbollsakademi som Ferguson villigt ger chansen att få visa upp sig för publiken på Old Trafford. Det är kanske så att vi missar att vinna titeln i år, men samtidigt ska man ha i åtanke att Ferguson säkerligen har både en och två rävar bakom örat att plocka fram. Samtidigt som anfallet och mittfältet onekligen försvagats, så ska man inte glömma bort att laget är i besittning av ligans utan tvekan bästa försvarslinje. Rio Ferdinand och Nemanja Vidic är även i sina sämsta stunder ett lysande backpar, och personligen rankar jag Vidic som en av världens bästa backar som har kapacitet att ta ytterligare kliv framåt i sin utveckling.

Men vilka är det då som ska oroa Ferguson, ja personligen tror jag det finns två klubbar som har kapaciteten att under en lång och tuff säsong slåss om ligatiteln. Det är förstås Liverpool och Chelsea, två lag som dock går in i säsongen med lite annorlunda förutsättningar.
Liverpool gjorde utan tvekan en av sina bästa säsonger i Premier Leauge, man jagade United än in på mållinjen och ledde ett tag ligan och såg ut att rycka ifrån. Ett par misslyckade hemmamatcher mot bottenlag – som vanligt – sänkte dock hamnstadens hjältar, och man fick helt enkelt se sig ifrånsprungna av United. I år är det tänkt att Liverpool ska gå hela vägen, men frågan är verkligen om man har kapacitet för det i år? Även om jag håller Liverpool som en liten favorit till titelracet, tyvärr, så tror jag inte det räcker i år. Laget blev av med Alonso, som gick till Madrid, och han kommer saknas. Det ryktas också att Mascherano är på väg bort, hur det blir med den saken verkar dock lite oklart just nu.
Det andra som ligger klubben i fatet är att ägarna, George Gillett och Tom Hicks har hamnat i vissa ekonomiska svårigheter, bland annat tvingades Gillett sälja NHL-laget Montreal Canadians, och är högst ifrågasatta av Merseysideklubbens supportrar. Mycket kommer nu hänga på att Gerrard och Torres håller sig friska och levererar, gör de det inte så kan Liverpool få det svårt på nytt att riktigt haka på toppen. Dock känns det lite som om att det kan bli Liverpools år i år, men det hänger i mångt och mycket på att allt fungerar, till skillnad från Chelsea och Manchester United som kan vinna matcher på sin tyngd mot sämre motstånd så brukar Liverpool ha det svårt att riktigt vinna de matcherna.

Huvudfavoriten att ta hem det hela får nog ändå sägas vara Chelsea, laget hade en skakig säsong 2008 och trots värvning av Felipe Scolari som tränare dröjde det inte länge innan han fick foten. Som ersättare valde ägaren Roman Abramovich att plocka in Rysslands förbundskapten, Guus Hidink, som gjorde underverk och räddade säsongen. I år leds laget av Carlo Anchelotti, före detta tränare i Milan och Parma, och en tränare som kanske fungerar bättre i Storbritannien än vad Scolari gjorde. Han verkar dessutom fått lagets stora stjärna, Didier Drogba att återigen börja prestera, och det kommer behövas. Förra säsongen hamnade Drogba i Scolaris fryslåda och det talades dessutom om en försäljning. Så blev det nu inte, och kanske får Drogba tillbaka lite av glädjen i fotbollen, och det lär Chelsea behöva. Annars är laget intakt, och får bara Anchellotti igång den blå maskinen kommer laget bli svårstoppat, något som mycket väl kan leda till seriesegern.

Uppstickarna då, ja det är förstås svårt att inte nämna årets stora uppstickare – Manchester City. Uniteds lillebror som åkt berg-och-dalbana i seriesystemet har också haft en trasslig tid, och den tidigare ägaren, en thailändsk miljonär och före detta premiärminister, lovat stora investeringar ingen såg till. Efter blott endast en säsong, vilket var en av Citys bästa, fick Sven-Göran Eriksson foten och ersattes av Mark Hughes. Inför årets säsong köptes klubben av en stenrik arabisk köpman, som nu öst in pengar i klubben som köpt spelare som aldrig förr. Kraven är skyhöga, både bland fans, ägare och utomstående, men frågan är om Hughes har kapacitet att få alla stjärnor att dra åt samma håll. Den andra frågan är förstås hur det egentligen ser ut med balansen i laget, anfallet ser urstarkt ut på pappret, men försvaret skrämmer nog inte livet ur de andra topplagen. Trots alla investeringar och förväntningar så tror jag att City kommer att få det svårt att haka på topptrion, och man får nog försöka rikta in sig på en plats i Europacuperna.
I den här gruppen ligger också en av de fyra stora, Arsenal, en klubb som verkligen hamnat på dekis de senaste åren. För även om Arsenal i sina bästa stunder spelar av en Premier Leauges kanske roligaste fotboll så är det fruktansvärt ineffektivt, och det krävs nu att Andrej Arshvain presterar. Förlusten av Adebayor kan tror jag Arsenal svälja, men frågan är om inte tränaren Wenger börjar tappa lite fokus och sin fingertoppskänsla när det gäller spelare och spelidé. Nu tror jag inte att Arsenal kommer sparka Wenger, i likhet med Ferguson har han alldeles för stort inflytande över klubben, men kritiken kan mycket väl göra sig hörd om vinsterna uteblir. Jag tror dock Arsenal i slutet av säsongen ändå lyckas ta en kvalplats till Champions Leauge, men det blir tufft och ett år som mycket väl kan medfölja högljudd kritik.

De två sista uppstickarna, den fula ankungen från Liverpool – Everton – har med små medel och en av Premier Leauges bästa tränare, David Moyes, börjat nafsa i hasorna på de fyra topplagen. Everton saknar dock både bredden i truppen och de ekonomiska förutsättningarna för att riktigt utmana storlagen, och klubben får nog finna sig i att återigen gå miste om en kvalplats till Champions Leauge.
Aston Villa har i likhet med Everton arbetat långsiktigt, under ledning av Martin O’Neill, har klubben sakta men säkert närmat sig toppsiktet även de. Till skillnad från Everton som i många avseenden saknar kapaciteten att riktigt ta det sista klivet, så har Villa onekligen förutsättningarna som storbror i Storbritanniens andra stad Birmingham. I likhet med Moyes har O’Neill jobbat långsiktigt och, trots blandat resultat, fått fortsatt förtroende, något som nu återspeglas i att laget faktiskt får rankas som ett potentiellt topplag i år. Dock saknas både de ekonomiska och sportsliga musklerna, truppen är för klen – vilket onekligen visades under förra säsongen – och flera av ungtupparna måste fortsätta utvecklas i rätt riktning. I likhet med Everton så är dock fansen nog rätt nöjda med att få vara uppe och kriga i toppen av Premier Leauge, och är nog medvetna om att man inte riktigt räcker till.

Obamas smekmånad är över

Det har nu gått nästan ett år sedan Barak Obama blev historisk genom att bli USA:s förste svarte president, och nu verkar det som om smekmånaden för Obama definitivt är över. Under våren och sommaren har Obama inlett arbetet med att försöka, likt så många andra presidenter, att reformera det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Hans arbete har dock stött på rejält med motstånd och kritik, och nu vädrar hans kritiker morgonluft efter misslyckandet i presidentvalet. Det är dock en debatt som i mångt och mycket tappat fokus på vad det egentligen handlade om, och istället väckt upp gamla vålnader från förr och nu handlar om något helt annat.
I teorin är inte problemet med det amerikanska sjukförsäkringssystemet speciellt kontroversiellt, snarare tvärt om finns det tämligen bred konsensus om att systemet inte riktigt fungerar som det är tänkt. Inte nog med att det är ett ekonomiskt sett bottenlöst hål, såväl den amerikanska staten som amerikanska företag plöjer ner ofantliga summor i försäkringspremier för sina anställda och deras familjer. Det är också ett system som utesluter stora mängder av den amerikanska befolkningen, runt 45 miljoner invånare står idag utanför systemet och kan endast tillgodose sig elementär akutvård. Dessa personer tvingas antingen skuldsätta sig för livet eller helt enkelt avstå från vården, med allt vad detta nu innebär. Men inte ens de som har en sjukförsäkring kan känna sig helt lugna, och för många kan det bli en otrevlig överraskning att vårdkostnaderna inte täckts utan måste betalas av vårdtagaren. Det är dock inte ett system utan sina fördelar, amerikansk sjukvård tillhör utan tvekan en av världens bästa och några vårdköer att tala om finns det inte. För den som har en försäkring, och som undviker några sjukdomar som inte täcks, fungerar systemet utomordentligt bra.
Vad Obama – och flera av hans företrädare – nu försöker införa är ett allmänt system, där även de som saknar försäkringar ska kunna få vård utan att behöva skuldsätta sig för livet. Från en europeisk synvinkel knappast en speciellt politiskt sett laddad fråga, snarare tvärt om finns en bred konsensus bland såväl politiker till höger som vänster om att staten måste tillhandahålla någon form av vård annat än akutvård. Men i USA är det här en laddad fråga, och det är nog inte bara vi i Europa som har lite svårt att riktigt förstå problemet.

Men det finns dels starka ekonomiska aktörer, såväl läkemedelsindustrin som försäkringsbolagen är inte intresserade av ett allmänt system. Inte nog med att det riskerar att slå undan fötterna på dessa, varför skaffa en dyr försäkring som kanske inte täcker allt när staten bekostar vården? Läkemedelsindustrin, som lägger ner enorma summor på reklam för sina produkter, är givetvis oroad över att deras inkomster ska minska. Med tanke på den enorma mängd medicin den amerikanska befolkningen, utan att vara speciellt mycket friskare än den övriga befolkningen i västvärlden, tuggar i sig så förstår man att det rör sig om enorma summor.
Både försäkringsbolagen och läkemedelsindustrin vräker bokstavligen enorma summor i kampanjer mot förslaget och till olika lobbygrupper. Men det finns också en rätt allmän motvilja mot en allmän sjukvårdsförsäkring, något som många amerikaner ser som ett sätt att öka centralmaktens inflytande och minska det personliga inflytandet. Många är också rädda att eventuella framtida reformer av systemet eventuellt kommer påverka deras försäkringar och hyser viss – inte helt obefogad kritik – mot hur hela systemet ska bekostas.

För det handlar trots allt om en tämligen omfattande reform, vilket ska ge 45 miljoner personer rätt till vård. Fördomsfull som jag är så antar jag att en majoritet av dessa utgörs av arbetslösa, pensionärer eller personer med låga inkomster som saknar kapacitet att få en sjukhusförsäkring. Med detta i åtanke är det inte heller otänkbart att dessa personer, vilka av olika anledningar saknar en privat försäkring eller har starka begränsningar, har sämre hälsa än de med försäkringar och således kommer kosta mer att behandla. Risken är således att Obamas reform kan bli dyr, mycket dyr till och leda till ett ökat tryck på sjukvården och leda till något de flesta amerikaner knappt vet vad det är, vårdköer. Även om en allmän sjukhusförsäkring i mångt blivit en hjärtefråga för demokraterna, så finns det frågetecken om hur hela reformen ska finansieras.
Just finansieringen av reformen är en svår balansgång, och också den aspekt som faktiskt lett till viss form av seriös debatt. Med tanke på USA:s enorma budgetunderskott och den ekonomiska kris som slagit extremt hårt mot USA:s ekonomi, är det kanske inte riktigt läge att tala om skattehöjningar för att finansiera projektet. I ett läge när regeringen gått in ekonomiskt i t.ex. bilindustrin med enorma bidrag, så är det inte riktigt läge att börja prata om nya utgifter i vad som måna anser vara en bottenlös brunn. Problemet är att de nuvarande försäkringarna inte heller är speciellt lönsamma, förutom för försäkringsbolagen då, utan kostar såväl skattebetalare som arbetsgivare stora pengar.
En annan aspekt som ofta tas upp är utvecklingen i t.ex. Europa, som av många förespråkare för en allmän sjukvårdsförsäkring använder som exempel, med allt längre köer och en enorm byråkrati.
Denna debatt har dock i mångt och mycket försvunnit, och förs numera mest i storstädernas morgontidningar eller på CSPAN. Den debatt som däremot förs i tv, radio, möten och andra forum har i mångt och mycket sedan länge lämnat själva sakfrågan, och istället tagit en mer obehaglig vändning.

I våras rapporterade Southern Powerty Law att antalet hatbrott ökat markant i USA sedan Obama valts till president, och även om institutets undersökning fått viss kritik så finns det visst fog för påståendet. För även om många – speciellt då i de större städerna på väst- och östkusten – accepterat att USA styrs av en svart man, finns det gott om personer som inte gör det. I södra USA har medlemstillströmningen till klanen ökat markant, på andra håll har flera av de sedan tidigare avsomnade högermiliserna vaknat till liv (en utveckling som visserligen påbörjades innan valet av Obama). Men det är inte bara dessa grupper som spyr ur sig arvet från en svunnen tid, det finns andra, vilka använder ett mer subtilt sätt att höja kritik mot att USA styrs av en svart man och som nu använder Obamas sjukförsäkringsreform att sprida sitt – rätt – öppna förakt för Obama.
I samband med att Obama offentliggjorde sin kandidatur som presidentkandidat för demokraterna har en rad mer eller mindre osannolika konspirationsteorier spritts om honom. En av de mer spridda och kanske också kända, är att Obama egentligen är muslim och inte kristen, och att han tänker införa islam som statsreligion i USA. En annan teori, som nu blivit ett vapen i händerna på såväl republikaner som högerextremister, är att Obama inte är född på Hawaii utan i Kenya.
Eftersom endast personer som är födda i USA kan bli landets president, för att försöka undvika att staten undersälls en utländsk makt, så skulle detta innebära att Obama måste avsäga sig sitt presidentskap. Teorin fick stor spridning under presidentvalet, men efter att demokraterna och Obama offentliggjort en rad dokument rörande hans födelse på Hawaii dog debatten av i massmedia. Istället gjorde den som alla andra vandringssägner, den flyttade ut på Internet där den fått stor spridning, och som nu väckts till liv i samband med debatten om försäkringssystemet.
Den används nu som ett bollträ mot Obama, och när han skulle hålla ett tal rörande sjukvårdsreformen så hördes högljudda protester och en arg kvinna krävde att Obama skulle visa upp sitt födelseattest. En kontroversiell radiopratare har inlett en namninsamling för att kräva att Obama visar upp konkreta bevis för att han verkligen är född på Hawaii, men hitintills har både Obama och demokraterna visat sig kallsinniga för sådana förslag.
Nu kanske det här låter tämligen oskyldigt, men det finns en bakomliggande orsak som attraherar den vita medel- och underklassen i södra och centrala USA. Här är motståndet mot allt vad en stärkt centralmakt heter stor, och misstänksamheten mot Obama – som för många säkerligen personifierar det många här fruktar – är enorm. Genom att hävda att Obama inte är född i USA, så kan man nyttja en gammal rasistisk retorik, men utan att använda sig av en öppet rasistisk diskurs. I dessa kretsar sprids nu ryktet, och vinner hela tiden nya anhängare som öppet ifrågasätter huruvida Obama verkligen är född i USA eller ej. Även om det republikanska partiet och deras inofficiella språkrör Fox News, inte öppet stödjer rörelsen, så underblåser man gärna dem.

Ett annat sätt att blåsa liv i protesterna är att vifta med kommunistspöket, och många kritiker har pekat på att Obama nu försöker socialisera USA och göra det till en kommunistisk stat. Med tanke på att den amerikanska befolkning i gemen verkar ha väldigt begränsade kunskaper om vad kommunism egentligen är, så fungerar det osedvanligt bra. Att tala om att införa socialism i sjukvården, för tankarna till något nedslitet sjukhus i Sovjetunionen för de flesta amerikaner. Hjälper det inte med kommunistspöket, ja då plockar man fram det fascistiska spöket, en ideologi amerikanerna verkar ha ännu sämre pejl på vad det egentligen är.
I samband med ett möte så likställde Sarah Palin (ja, hon som kandiderade som vicepresident) Obamas reform med nazisternas barmhärtighetsmord, och påstod att Obamas reform skulle innebära att läkare satt och avgjorde vilka som skulle få vård eller inte. Med tanke på att USA:s befolkning, i likhet med många andra länder i västvärlden, har en allt större grupp äldre är det inte helt otänkbart att hennes påstående går hem hos en hel del. Att verkligheten i USA, att personer (i det här fallet personer på försäkringsbolagen) bestämmer över folks liv och död verkar dock inte Palin reflektera över.

Så istället för att debattera hur man ska reformera USA:s sjukvårdsförsäkringssystem, så debatteras istället huruvida Obama är född i USA eller Kenya, eller huruvida han ska införa socialism och barmhärtighetsmord. Faktum är att debatten idag är så långt ifrån själva sakfrågan man bara kan komma, något som kanske passar republikanerna bra och i mångt och mycket troligen bara kommer att spä på det enorma politikerförakt som finns i USA, speciellt i de områden där kritiken mot Obamas planer är som mest högljudda.
Ironiskt nog är de personer som republikanerna och de ultrakonservativa använder sig av vid sina protestmöten, och de blir fler och fler, troligen själva skulle vinna på en allmän sjukförsäkring. För oavsett vad jag anser om svensk sjukvård, så finner jag ingen som helst motivering till varför inte staten ska tillhandahålla sjukvård åt alla, oavsett inkomst eller social status. Huruvida du vill ha den vården, eller skaffa egen vård och betala mellanskillnaden ur egen ficka, ja det är förstås upp till dig. Men det finns troligen en orsak till varför USA:s befolkning generellt sätt är sjukare, äter mer medicin, har högre barndödlighet och lägre medelålder än befolkningen i många västeuropeiska stater.

Källa:
Seglivad misstro mot Obamas födelseort

Upproret i Warszawa

Den är lördag den 1 augusti 1944 i den polska huvudstaden Warszawa, och en djup liggande förväntan hänger över hela staden. En fem år lång tysk ockupation av staden verkade äntligen vara till ända, något som bekräftades av att ljudet från fronten närmade sig och att tyskarna så sakta verkade utrymma staden. Glädjen att bli av med tyskarna grumlades dock av det faktum att de styrkor som stod utanför stadens portar var sovjetiska och att Polens framtid återigen var oviss. Bland ledningen för den polska motståndsrörelsen i huvudstaden som var knuten till den polska exilregeringen i London var faktumet att kriget började lida mot sitt slut inte helt oproblematiskt. Illavarslande nyheter från de områden som Sovjetunionen befriat berättade om att de sovjetiska myndigheterna inte alls var speciellt intresserade av att samarbeta med representanter med exilregeringen i London, snarare tvärt om. Men även om de flesta säkerligen hade visst fog för oro för framtiden, så var de flesta överens om att saker och ting inte kunde bli värre än de varit under fem års tysk ockupation.
Redan under själva invasionen av Polen i september 1939, hade polackerna fått lära sig vad fem års tysk ockupationen skulle innebära. I spåren efter de tyska frontförbanden följde SS- och polisenheter, vars officiella uppdrag var att säkra de bakre linjerna och ta hand om eller förstöra militär utrustning som övergetts av den polska militären. Deras egentliga uppdrag var dock mer skrämmande, och skulle upprepas – om än i större skala – under invasionen av Sovjetunionen drygt två år senare. Dessa så kallade einsatzgruppen (insatsgrupper), vilka ofta samarbetade med etniska tyskar från Polen, hade fått i uppdrag att gripa ledande polacker, intellektuella och andra som kunde ses som möjliga ledare för en framtida polsk motståndsrörelse och avrätta dem. Tiotusentals polacker greps och avrättades under och efter den tyska invasionen, men de tyska övergreppen mot den polska civilbefolkningen inskränkte sig inte bara till insatsförbanden, även de tyska frontförbanden deltog i övergrepp mot den polska civilbefolkningen. Trots några lama protester från den tyska militären, som två år senare uppenbarligen inte hade några större problem att utföra samma saker i Sovjetunionen, mördades ytterligare tusentals polacker och polska judar av manskap från främst Waffen-SS.
Slutet på stridigheterna innebar dock inte att övergreppen mot den polska civilbefolkningen slutade, snarare tvärt om var händelserna under invasionen bara en andeviskning om vad som skulle komma. De tyska myndigheterna delade in de delar av Polen som Tyskland ockuperade i två delar, Warthegau och Generalguvernementet.
I Warthegau, som Tyskland helt enkelt annekterade, skred tyskarna till verket på en gång, här fortsatte insatsförbanden att härja. När Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Litauen inleddes arbetet med att bereda plats för hundratals etniska tyskar från de baltiska staterna i Warthegau och hundratusentals polacker vräktes från sina lägenheter eller gårdar med kortast möjliga varsel. Under bedrövliga förhållanden transporterades de vräkta polackerna till Generalguvernementet där de helt enkelt lämnades åt sitt öde. Efter kriget kunde många av de så kallade balttyskarna berätta om hur de anvisades till lägenheter där maten fortfarande stod och puttrade i grytorna och hur de fick ta över de avvisade polackernas affärer eller bondgårdar.
Situationen var inte speciellt bättre i Generalguvernementet, här styrde den forne slagskämpen och Adolf Hitlers försvarsadvokat med järnhand från det gamla kungliga slottet i Krakow. Korruptionen var utbredd och Frank skröt ofta om de enorma rikedomarna han tillförskansat sig och sin familj. Till skillnad från Warthegau, som var tänkt att med tiden bli tyskt, verkar tyskarna haft rätt motstridiga idéer om vad man egentligen skulle göra med Generalguvernementet. Frank, vars påståenden dock ska tas med en nya salt, sa efter kriget att han förutsåg att skapa ett självförsörjande polskt samhälle, men att de konstanta deporteringarna från Warthegau satte käppar i hjulen. Klart är dock att Frank med tiden blev allt mer irriterad över de konstanta deporteringarna av judar och polacker från Warthegau, som gjorde möjligheterna att livnära de allt fler och fler invånarna i guvernementet omöjligt. Frank konstanta klagande till Hitler retade gallfebern på bland annat Heinrich Himmler, som var ytterst ansvarig för deporteringen av den polska befolkningen i Warthegau. För att få tyst på Frank inleddes en utredning av SS rörande anklagelserna om bestickning, något som Himmler såg mycket allvarligt på. Himmlers taktik fungerade, och inför hotet om åtal lät Frank saken bero och höll tyst.

Nu var det dock inte bara Frank som kritiserade SS:s agerande i Polen, även militären klagade upprepade gånger om hur t.ex. SS och dess väpnade gren agerade. Nu var det dock inte primärt polackerna de tyska militärerna värnade, snarare var man oroade att avrättningarna, godtycklig plundring av polackerna egendomar och våldtäkter skulle urholka de tyska truppernas disciplin. Ett antal av de mest högljudda kritikerna fick gå, men när planerna inför fälttåget i Väst påbörjades så fick den tyska militären annat att tänka på. Ironiskt nog så verkade den tyska militären inte hysa samma skrupler inför invasionen av Sovjetunionen, då i princip var enda hög tysk militär – utan några protester – undertecknade den så kallade kommissarieordern.
Till skillnad från de övriga länder tyskarna annekterat, Österrike och Tjeckien (Slovakien hade utropats till självständig stat), så fanns det en stor, judisk minoritet i Polen. De polska judarna var till skillnad från de tyska, och de västeuropeiska, judarna inte speciellt välintegrerade i samhället. I de polska städerna hade judarna vanligtvis sina egna kvarter, många polska judar talade varken polska eller såg sig som polacker och kunde – främst genom sina iögonfallande kläder – skiljas från polackerna. De blev genast mål för såväl fysiska som psykiska övergrepp, och tyskarna började tidigt isolera de judiska stadsdelarna från de övriga. I takt med att transporterna av judar från Warthegau ökade så blev snart de gettona överfulla, och de redan tidigare miserabla förhållandena förvärrades. Återkommande utbrott av t.ex. tyfus gjorde att såväl den tyska civilförvaltningen som militären klagade, fast återigen var det inte omtanke om offren, utan snarare därför att epidemierna hotade sprida sig utanför gettona och att arbetsinsatserna hos de judar som användes i fabriker och av den tyska armén försämrades.

Det var också i generalguvernementet som tyskarna, utanför en oansenlig by som på tyska kallades för Auschwitz, började bygga ett koncentrationsläger. Ursprungligen var det tänkt att hålla politiska fånar från Polen, men under invasionen av Sovjetunionen påbörjades den utveckling av lägret som senare skulle göra det ökänt. Mer läger som Treblinka och Birkenau (ett satellitläger till Auschwitz och där den egentliga utrotningen skedde) och stora getton som det i Warszawa och Lodz blev Generalguvernementet huvudområdet i den så kallade slutgiltiga lösningen. Generalguvernementet blev den slutliga slutstationen för miljontals judar från det av Tyskland ockuperade Europa, och likstanken hängde stundtals tung över vissa delar av Polen.
Även om tyskarna försökte, inte speciellt effektivt, hemlighålla förintelsen så var nog många warszawabor mycket väl medvetna om vilket öde som väntade judarna. Inför hotet om att skickas till förintelselägren hade det judiska gettot i Warszawa rest sig, och striderna som genomfördes mitt staden kunde knappast undgått många. Utgången var dock tämligen given, judarna saknade såväl vapen, ammunition och livsmedel. De tyskarna styrkorna, under ledning av Jürgen Stroop, tog Himmlers order på att jämna gettot med marken bokstavligt. När man var klar fanns bara ett par hundra judar kvar, och området jämnat med marken. Så stolt över sina handlingar var Stroop att han sammanställde ett bildhäfte som följde med hans stridsrapport till Himmler, ironiskt nog skulle häftet senare användas för att åtala honom och fler andra soldater efter kriget.
Men det var inte bara Warszawas judar som förtrycktes eller förnedrades, tyskarna behandlade polackerna fullständigt godtyckligt och visade klart och tydligt vilka deras nya herrar var. I princip var enda buss, park eller annan allmän plats blev utsmyckad med skyltar med texten ”Polacker och judar ej välkomna” eller ”Polacker längst bak” o.s.v..
Allt detta hade alltså polackerna genomlidit under fem års ockupation, och nu i början av augusti såg det äntligen ut som om slutet för tyskarnas styre av Polen var slut.

Dock var polackerna inte speciellt roade av tanken på att ”befrias” av Sovjetunionen och Josef Stalin, vars nonaggressionspakt med Tyskland möjliggjort invasionen och som själva annekterat landets östra delar. Här hade den sovjetiska underrättelsetjänsten bedrivit samma häxjakt på eventuella polska motståndsmän som tyskarna, och tusentals polacker hade gripits och förts österut till ett okänt öde. Situationen förbättrades inte heller av nyheten att tyskarna hittat en massagrav med förmodade polska reservofficerare i Katyn, kablades ut över världen. Även om man från sovjetiskt/ryskt håll försökt göra gällande att polackerna avrättades av tyskarna så råder det nog en rätt bred konsensus bland forskare i Västeuropa att de avrättades av Sovjetunionen. Tyskarna hade visserligen funnit gravarna redan 1941, men i takt med det allt sämre militära läget hade Josef Goebbels kablat ut nyheten 1943 i ett vagt hopp om att sprida misstro mellan de allierade.
Även om Goebbels försök inte fick önskad effekt, så sådde den ändå frön av irritation mellan de västallierade och Sovjetunionen. Den polska exilregeringen i London var rasande, men hade till slut inga andra alternativ än att hålla god min. Det var inte brittiska soldater som var på väg att befria Warszawa, det var sovjetiska. Misstron mellan exilregeringen, vilken inte alls var speciellt roade av varken Sovjetunionen eller socialism, och Sovjetunionen förstärktes också av att Stalin var hemlighetsfull över Polens framtida status. Han hade redan gjort det klart att de områden man annekterat 1939 inte skulle återbördas, och det sista han vill var att ha en fientligt inställd regering som granne efter kriget.

I ett försök att visa att exilregeringen inte gett upp så valde man alltså, med den sovjetiska armén runt knutarna att göra uppror. Det har i många böcker och artiklar framställts som en sista desperat handling, men upproret var noga planerat och även om polackerna saknade utrustning och tyngre vapen så var man också medvetna om att de tyska styrkorna i Warszawa också gjorde det. Under sensommaren 1944 hade den tyska armén drabbats av sin utan tvekan största förlust, inom loppet av två månader hade de sovjetiska styrkorna jagat ut de tyska från Sovjetunionen och krossat TVÅ hela armékårer. I Baltikum var Armégrupp Norr inringad, av Armégrupp Mitt fanns bara de sorgliga resterna kvar och i syd hade Sovjetunionen nått den rumänska gränsen och mer eller mindre kört de två södra armékårena. För att ytterligare strö salt på såren hade västallierade styrkor landstidigt i Normandie, och det tvåfrontskrig Hitler alltid velat undvika var nu verklighet.
Kriget var nu oroväckande nära Tyskland, men fem års krig hade satt sina spår i den tyska krigsmakten som inte på när förfogade över samma tekniska och taktiska försprång man haft under de första åren. Vad värre var att den tyska krigsindustrin, som visserligen gick på högvarv inte var i närheten av att kunna ersätta de enorma förlusterna den tyska krigsmakten drabbats av. De enorma förlusterna av manskap hade också satt sina spår, tyskarna fick skrapa allt hårdare och hårdare för att ersätta förlusterna. De divisioner som nu sattes upp bestod av reservister, före detta kronvrak (bl.a. sattes en division upp bestående av personer med konstanta magbesvär och en med personer med hörselskador) eller medlemmar från Hitlerjugend. Det flådiga talet i Goebbels propagandafilmer måste uppenbarligen klingat tämligen falskt för de flesta tyskar soldater, vilka trots detta fortsatte att strida.

Den 1 augusti 1944 klockan 17.00 gick så startskottet, över hela Warszawa inleddes upproret och trots avsaknaden av tyngre vapen gick det inledande tämligen bra. Polackerna misslyckades dock i att inta några viktigare knutpunkter, vars garnisoner var alldeles för välrustade för att övermannas. För de tyska militärerna kom givetvis uppgifterna om upproret vid sämst möjliga tillfälle, de tyska styrkorna var utslitna av reträtten från Sovjetunionen och hade med stor möda lyckats hejda den sovjetiska offensiven. Det sista man behövde var ett uppror i Warszawa, speciellt om Röda armén återigen påbörjade sin offensiv.
När Hitler nåddes om nyheten om upproret blev han vansinnig, men lugnade ner sig och konstaterade kallt att man nu fått chansen att helt utplåna Polen från jordens yta. Eftersom den tyska militären hade fullt upp med att försöka stoppa de sovjetiska styrkorna gavs uppdraget till Himmler, som i sin tur delegerade uppgiften vidare till Erich von dem Bach, en av det tredje rikets värsta – och kanske minst kända – bödlar.
Eftersom jag tänkte återkomma till von dem Bach i ett senare inlägg så nöjer jag med att konstatera att von dem Bach varit ytterst ansvarig för ordningspolisen och SS:s antipartisanverksamhet i Sovjetunionen. von dem Bach skred snabbt till verket och reste till Warszawa för att ta hand om uppgiften, här samlade han flera av de förband han sedan tidigare använt sig av i Sovjetunionen. Dessa förband bestod till stora delar av före detta sovjetiska soldater, som av olika anledningar, valt att strida för tyskarna och leddes av en före detta borgmästare vid namn Bornislav Kaminiski och ett tyskt förband under ledning av dr. Oskar Dirlewanger. Förutom dessa så förfogade även von dem Bach över reguljära förband, och en stor del av den utrustning som tyskarna – allt eftersom krigslyckan försämrades – valt att placera i malpåse.

Med Hitler och Himmlers order om att jämna staden med marken släppte han så lös sina förband, vilka tog hans order mer bokstavligt än vad han troligen trott. Den brigad som leddes av Kaminiski hade sedan den satts upp använts, med rätt stor, framgång mot sovjetiska partisaner, och hade när den var som störst haft både eget artilleri och stridsvagnar. När brigaden träder in i vår berättelse är det som finns kvar bara sorgliga rester, vilka evakuerats från Sovjetunionen inför hotet om de ankommande sovjetiska styrkorna till Polen. Här användes förbandet till att bekämpa de polska partisanerna, men hemlängtan och insikten om att man satsat på fel häst hade gjort att förbandets stridsvärde var lika med noll. Trots drakoniska bestraffningar från Kaminiskis sida, så fortsatte förfallet.
Dirlewangers förband hade ursprungligen satts upp för att jaga partisaner på order av Himmler i området runt Lodz, och hade först varit tänkt att bestå enbart av tjuvskyttar. Det visade sig dock svårt att realisera, så många tjuvskyttar fanns det helt enkelt inte i de tyska fängelserna. Istället valde man helt enkelt att fylla luckorna med grova våldsbrottslingar, vilka nu fick härja fritt i Lodztrakten. Efter våldsam kritik, inte bara från civilförvaltningen och den tyska militären utan också från SS, mot Dirlewangers metoder så förflyttades det till Sovjetunionen. Här fortsatte Dirlewangers förband, som nu blev ett straffregemente dit SS skickade manskap som på ett eller annat sätt begått någon regelöverträdelse och via tjänstgöring kunde botgöra sitt straff. Ironiskt nog visar nutida studier att många också frivilligt sökte sig till Dirlewangers förband, kanske för att på ett enkelt sätt få möjligheten att vinna någon medalj under förhållandevis ofarliga förhållanden.
I samband med den tyska arméns kollaps hade Dirlewangers förband kastats in för att förstärka fronten, men utan adekvata pansarvärnsvapen eller utbildning hade förbandet blivit mer eller mindre tillintetgjort. Resterna av förbandet förstärktes nu med ytterligare straffångar, och personer som ansetts som politiskt opålitliga.

Det dröjde inte länge innan både Himmler och von dem Bach dränktes i klagomål från både SS och den tyska militären, och inte helt oväntat rörde klagomålen Dirlewanger och Kaminiski. Inte nog med att soldaterna, speciellt Kaminiskis, var mer intresserade av att skövla och våldta, bl.a. våldtogs alla kvinnliga patienter och vårdpersonal på Marie Curies cancervårdsavdelning i Warszawa av manskap från Kaminiskibrigaen, de var fullständigt värdelösa militärt sett. De stupfulla ryssarna, vilka troligen tog ut all form av uppdämd frustration över sin egen situation, avancerade i snigelfart och var mer en fara för tyskarna än en tillgång. Även Dirlewangers förband fick kritik för sin våldsamma framfart mot den civilbefolkningen, och det stod klart att något måste göras. Himmler gav von dem Bach order att åtgärda problemet, och han valde den enkla vägen, att göra sig av med problemet.
I samband med att Kaminiski kallats till ett stabsmöte lät von dem Bach helt sonika mörda honom, hans brigad upplöstes och manskapet – som ansågs vara tillräckligt pålitliga – användes för att förstärka en rysk Waffen-SS division. Resten av manskapet skickades antingen till koncentrationsläger eller sattes in i någon arbetsdivision för att gräva förskansningar på väst och östfronten. Dirlewanger undvek dock samma öde, troligen tack vare högt uppsatta vänner, och fick fortsätta, nu förstärkt av ytterligare frivilliga sovjetiska styrkor.

Allt medan detta pågick så förvärrades läget för polackerna, inte nog med att upproret misslyckats i att inta de viktigaste punkterna. Den sovjetiska offensiven hade stannat upp, och trots vädjanden om att återuppta den förblev – förutom mindre operationer för att förbereda en kommande offensiv – fast längs Vistulas östra strand. När tyskarna insåg att någon offensiv inte var att vänta skickades ytterligare resurser till de trupper som slog ner upproret, och situationen förvärrades ytterligare.
Den tyska krigsmakten satsade nu allt man hade på att slå ner upproret så fort som möjligt, Luftwaffe angrep staden konstant med sina bombflyg – som endast hotades av enstaka erövrade tyska luftvärnskanoner – och Wehrmacht dammade av hela sitt förråd av oanvänt material. Mörsaren Karl, som transporterades på en järnvägsvagn och tog över en timme att ladda, dammades av och snyggades till. Små fjärrstyrda stridsvagnar, Goliats, som tagits fram för att slå ut bunkrar, men vars svaga bepansring gjort dem sårbara och mest verkar använts för att roa ingenjörssoldaterna plockades fram ur malpåsarna och sattes in, med viss effekt mot upprorsmännen.
Trots den tyska övervikten i såväl utrustning som manskap hade dock tyskarna enorma problem, och polackernas försvar förenklades helt klart av terrängen. I strider som måste påmint om de i Stalingrad, stred tyskar och polacker om rum för rum, våning för våning, hus för hus och kvarter för kvarter. Men det var inte bara på gatorna och i husen striderna pågick, under marken använde sig polackerna av stadens kloaksystem för att transportera förnödenheter och förstärkningar. Tyskarnas försök att blockera kloaksystemen blev allt mer raffinerade och dödliga, och en populär taktik var att nyttja lufttrycksbomber. Effekten av dessa bomber var förödande för de drabbade, och såväl polacker som tyskar har vittnat om hur offren – bokstavligen – satt fastklistrade på väggarna av trycket.
Medvetna om att man inte skulle klara sig på egen hand försökte man nu söka hjälp från Sovjetunionen, men svaret blev nej. Den sovjetiska krigsmakten, som under bara ett par månader tagit sig från Vitryssland till Warszawas portar var slutkörd och behövde förstärkas. Det har i många böcker och artiklar att Stalin beordrade de sovjetiska styrkorna att inte bistå polackerna, och även om Stalin säkerligen hyste få känslor för den polska hemmaarmén så fanns det skäl för den sovjetiska hållningen. Medan den västallierade landstigningen figurerat i otaliga filmer, böcker och populärvetenskapliga artiklar så nämns knappt den sovjetiska sommaroffensiven 1944.
Döpt efter den general som jagade ut Napoleons styrkor från Ryssland på 1800-talet, så körde de sovjetiska styrkorna över två armégrupper och isolerade en tredje i Baltikum. Kriget avgjordes inte på Normandies stränder utan istället på Östfronten, och det hade i augusti tagit ut sin rätt. De sovjetiska styrkorna var slutkörda, och hade troligen inte kapacitet att fortsätta sin offensiv, hur mycket de än velat. Inte heller blev det bättre av att Sovjetunionen dessutom började känna av de enorma förlusterna på Östfronten, och att möjligheterna att ersätta alla förlusterna blev svårare och svårare. Det har ofta talats om att Sovjetunionen hade oersättliga människoreserver, men nästan fyra års konstant krig hade helt klart satt sina spår i den sovjetiska krigsmaktens möjligheter att ersätta förlusterna. Den tidigare policyn att undvika att använda minoriteter i armén togs bort, och mot slutet av kriget använde man till och med befriade krigsfångar för att förstärka de sovjetiska styrkorna.
Frustrationen i Warszawa väckte, och i London var den polska exilregeringen förgrymmad över de västallierades ovilja att hjälpa. Men oavsett vad London eller Washington, som verkade rätt ointresserade av polackerna, ansåg så fanns det inte så mycket de kunde göra. Med undantag för några flygplan lastade med förnödenheter, som till största delen hamnade bakom tyskarnas linjer, så kunde de inte göra något annat än be Stalin fortsätta offensiven. För de tiotusentals polacker som stred i den brittiska armén, och vilka redan 1940 deltagit i striderna i Norge och över Storbritannien under Slaget om England, måste de västallierades handlingsförlamning setts som fruktansvärt irriterande.

Trots att tyskarna hade fått kontroll över situationen så insåg man att läget var prekärt, och att tiden talade för polackerna. Förr eller senare skulle Sovjetunionen sätta igång offensiven på nytt, och då var läget illa för tyskarna. Polackerna vägrade dock att förhandla med tyskarna, och först efter att man lyckats – efter hårda strider – inta den gamla delen av staden, påbörjades förhandlingarna.
De polska sändebuden krävde dock att alla som kapitulerade, oavsett om de var civila eller inte, skulle få kringsfångestatus, och således behandlas i enlighet med gällande lagstiftning. Inte helt oväntat, tiden talade ju som sagt för en ny sovjetisk offensiv och med kriget i slutfasen gällde det att försöka snygga på sitt CV, så gick von dem Bach med på villkoren. De polska styrkorna kapitulerade och den polska hemmaarmén gick stolt till de krigsfångeläger tyskarna upprättat. Ironiskt nog skulle dessa snart befrias av sovjetiska styrkor, vilka dock inte hade några större betänkligheter mot att försöka rensa ut eventuella framtida problem från de internerade.

Striderna i Warszawa var slut, staden låg i – precis som Hitler önskat – i ruiner och arbetet med att förvandla staden till ”Fästning Warszawa” påbörjades. Veckor efter att striderna i staden slutat återupptog Röda armén sin offensiv, och efter bara en knapp vecka hade staden – sin status som ”fästning” till trots – intagits. Efter kriget påbörjades en massiv upprustning av staden, som förstörts till 80-90% under kriget. I den gamla delen av staden, där några av de hårdaste striderna förts, använde sig arkitekterna av såväl gamla målningar som foton för att återskapa husen. Som tack för att Sovjetunionen befriade Polen och Warszawa lät Stalin, på polackernas bekostnad givetvis, anlägga en enorm byggnad mitt inne i staden.
Trots löften om fria val så ignorerade Stalin exilregeringen i Londons krav och tillsatte en egen marionettregering, och dömde så Polen till ett liv bakom järnridån. För britterna och fransmännen, som de facto gått i krig för att bibehålla Polens självständighet var det förstås bittert. Britterna kunde dock glädja sig med att Stalin lovat att ge britterna fria händer i Grekland, och kunde därmed slå ner det kommunistiska partiets försök att gripa makten.

Vad hände då tyskarna? Ja, Dirlewangers förband förflyttades efter striderna i Warszawa till nästa upprorsplats, Slovakien. Här fortsatte förbandet att sprida död och förintelse efter sig, och kunde tillsammans med den ukrainska waffen-ss divisionen och andra snabbt ihoprafsade slovakiska och tyska styrkor slå ner upproret. Som tack för förtjänstfullt arbete så befodradesd Dirlewanger och hans förband uppgraderades, delvis genom att förstärkas med reguljära förband och mer före detta politiska fångar, till division.
Direlwangers lycka som divisionsbefäl blev dock kortvarig, han skadades och tvingades till en längre sjukhusvistelse. Under den sovjetiska slutoffensiven blev divisionen inringad tillsammans med den 9. Armén, och förintades under försöken att slå sig ut,de flesta av soldaterna som överlevde och kapitulerade till Röda armén avrättades på plats. Dirlewanger själv undvek detta öde, men greps till slut av franska soldater, och avled under mystiska omständigheter. Enligt en, allt mer accepterad version, fick polacker i fransk tjänst vetskap om vem som fransmännen gripit och bett få honom utlämnad och misshandlat honom till döds.
von dem Bach greps även han, men blev kronvittne åt åklagaren och kunde på detta viset undkomma åtal. Ironiskt nog användes han till och med som åklagarvittne i rättegångar i Polen mot de han beordrat att slå ner upproret. Efter en kortare tid i de allierades förvar släpptes han, blev nattvakt och åtalades för mordet på en konkurrent i partiet under de långa knivarnas natt och mordet på två tyska kommunister. Han dömdes till livstids fängelse, men släpptes på grund av vacklande hälsa efter några års fängelse. Uppgiften om att han släppts väckte stark kritik i bl.a. Tyskland och myndigheterna hade inget annat val än att återbörda honom till fängelset. Han avled senare på ett fängelsesjukhus.