 |
| Italienska koloniala trupper i Libyen |
Under mötet, där det givetvis inte fanns några afrikanska representanter, delades Afrika upp mellan Europas stater. Delningen av Afrika skedde helt godtyckligt och baserades helt på deltagarnas behov och åsikter, vad lokalbefolkningen ansåg i frågan var förstås fullständigt ointressant och gjordes utan hänsyn till religion, kulturell bakgrund eller etnicitet.
Förstås var inte alla deltagare nöjda, för både värden Tyskland och det nyligen enade Italien blev mötet lite av ett misslyckande. Som två tämligen sena aktörer på den koloniala scenen, både hade endast enats några år innan mötet i Berlin, fick de nöja sig med det som blev över när de två europeiska stormakterna Frankrike och Storbritannien gjort sina val. För italienskt vidkommande blev mötet i Berlin ett fiasko, det nyligen enade landet som desperat ville ses som en fullvärdig europeisk stormakt fick nöja sig med Afrikas horn och nuvarande Libyen.
De italienska koloniala drömmarna blev dock kortvariga, och den katastrofala förlusten under slaget om Adwa den 1 mars 1898 innebar slutet för vidare italiensk expansion i östra Afrika.
Med vidare italiensk expansion på Afrikas horn effektivt stoppad, så fick italienarna vända sig till Nordafrika och Tripolitanien (nuvarande Libyen) som vid denna tidpunkt var en del av det snabbt sönderfallande osmanska riket. Efter att man slickat såren efter debaclet vid Adwa, så började italiensk press och kolonialförespråkarna under våren 1911 att propagera för en invasion av Tripolitanien.
Motvilligt började den italienska regeringen under Giovanni Giolitti att sondera terrängen för hur grannländerna skulle reagera, men det största motståndet till de italienska planerna på att annektera Tripolitanien kom inte utifrån. De främsta kritikerna mot de italienska kolonialdrömmarna fanns dock inte utomlands, istället var den inrikespolitiska kritiken massiv. En av de främsta och mest högljudda kritikerna mot de italienska kolonialdrömmarna var Benito Mussolini, som vid denna tidpunkt ledande person inom det italienska socialistpartiet och en populär journalist på socialisternas främsta tidskrift ”Avanti!”. I sina artiklar uppmanade Mussolini italienarna att rent handgripligen stoppade tåg som skulle transportera de italienska soldaterna, men med undantag för lokala strejker och demonstrationer i centrala Italien uteblev några större protester.
Förespråkarna av invasionen talade dock om det italienska behovet av nya kolonier, man framställde Tripolitanien som ett blomstrande paradis med oändliga råvaror och med en befolkning som i stora drag skulle välkomna ett italienskt styre. Enligt samma förespråkare skulle detta bli en militär promenadseger, och den lilla osmanska garnisonen skulle inte kunna stoppa de italienska styrkorna.
Under hösten 1911 höjdes temperaturen mellan italienarna och turkarna, och den 29 september förklarade Italien krig mot Turkiet. Trots att den italienska flottan redan den 28 ankrat utanför Tripoli, dröjde det ända till den 3 oktober innan man började beskjuta staden som snabbt intogs av de italienska sjömännen. Den 10 oktober landsattes så de första italienska styrkorna, som i en föraning om vad som senare skulle ske under andra världskriget, använde sig av både motoriserade förband och flygplan, och kunde snabbt inta bland annat Tobruk och Derna. Även om den italienska armén undvek en upprepning av debaclet vid Adwa, så blev invasionen av Tripolitanien ingen promenadseger och man tvingades förstärka den ursprungliga invasionsstyrkan från 20 000 man till runt 100 000. Hårt pressat av det nyligen uppkomna Balkankriget tvingades Turkiet i oktober 1912 underteckna ett fredsavtal med Italien.
Men om nu de osmanska styrkorna varit förhållandevis enkla att besegra, så visade sig lokalbefolkningen vara desto svårare att besegra. Tämligen omgående skakades kolonin av uppror från beduinstammarna, och den italienska armén blev nu indragen i både långvarig och kostsam konflikt. Samtidigt gick koloniseringen av Libyen trögt, och avstannade helt när det Stora kriget bröt ut.
Om Italien före det stora kriget varit i inrikespolitiskt kaos, så var det inget mot vad som följde krigsslutet. Inte nog med att de territoriella löften Frankrike och Storbritannien gett aldrig infriades, landets ekonomi var körd i botten och över 600 000 italienare hade avlidit – och ungefär lika många sårats – under de resultatlösa striderna i alperna. Hundratusentals veteraner – varav många skadade både fysiskt och psykiskt – drev omkring arbetslösa i Italien, och landet skakades av återkommande strejker och våldsamma sammanstötningar mellan höger- och vänstermiliser. Först efter att den forne socialistiske politikern Mussolini utsetts till regeringschef återfick landet något som skulle kunna kallas normalitet.
Den tidigare motståndaren till Italiens kolonialdrömmar vände nu blickarna till landets kolonier, och då utvecklingen i Nordafrika i synnerhet. Där utvecklingen tagit en oroväckande vändning…
Under ledning av den shejken och koranläraren Omar al Mukhtar hade det libyska motståndet blivit allt mer välorganiserat, och hade successivt tagit kontroll över allt större områden. De italienska styrkorna blev konstant angripna, och var nu mer eller mindre förpassade till kustregionerna och enstaka starkt befästa oaser. Det var förstås inga smickrande nyheter som nådde Rom, speciellt som Mussolini vid det här laget försökte framställa landet som Roms arvtagare. I ett försök att återställa ordningen utsågs den unge, och mycket lovande, generalen Rodolfo Graziani till ny italiensk ståthållare i kolonin. Valet av den unge generalen skulle visa sig vara ett ovanligt lyckat drag av Mussolini.
Successivt, och med mycket hårda tag, drevs Mukhtar successivt tillbaka samtidigt som de italienska styrkorna tog kontroll över allt större och större delar av landet. Det var dock långt ifrån någon enkel uppgift, Mukhtar var en skicklig befälhavare – något som även italienarna och Graziani själv erkände när de till slut fått tag i Mukhtar. I försöken att bekämpa motståndet väjde inte Graziani för något, man inrättade arbets- och koncentrationsläger, i slutet av 1920-talet uppförde italienska styrkor en taggtrådsmur längs den libyska gränsen till Egypten. Man satte in allt den italienska armén förfogade över i form av stridsvagnar, bepansrade bilar och flygplan, och i vad som var en föraning om Grazianis agerande i Etiopien angreps civila utan större hänsyn eller omtanke.
Effekten av dessa åtgärder började till slut ge effekt, Mukhtar och hans styrkor blev allt mer pressade och när stödet successivt försvann också isolerade. Jagade av såväl italienska styrkor som inhemska blev till slut övermakten för stor, och den 11 september 1931 greps han utanför Zonta.
För Italien blev gripandet av Mukhtar vändpunkten man vänta på, inte nog med att konflikten kostat enorma summor, utan sin ledare föll motståndet samman. Efter att Mukhtar förhörts, och troligen torterats, dömdes han i en rättegång till döden. Den 16 september 1931 fördes han från sitt fängelse till galgen i koncentrationsläget i Solluqon där han hängdes. För Italien innebar avrättningen av Mukhtar att en nästan 20 år lång konflikt avslutats, för libyernas del innebar det fjorton år av fortsatt ockupation…
Den utdragna konflikten i Libyen var inte bara ett svårt slag för den italienska självbilden, det var förödande för den italienska ekonomin. Löftena och förhoppningarna om råvaror visade sig grundlösa, och kolonin blev aldrig den guldkalv man hoppats på. Trots stora investeringar från den italienska staten i kolonin, så gick koloniseringen trögt. För även de italienska kolonisatörerna utgjorde runt 13% av befolkningen vid krigsutbrottet 1939, så fick de italienska myndigheterna och Mussolini arbeta hårt för att kolonisera landet.
För att bereda mark åt de nyanlända tvångsdeporterades ytterligare libyer, och allt tal om Mussolini som ”islams beskyddare” var nog mer tänkt till grannländerna än den inhemska befolkningen. Hur många libyer som fick sätta livet till under den italienska ockupationen är okänt, men troligen rör det sig om hundratusentals. Man räknar med att minst 80 000 – troligen fler – dödades under upprorsåren 1924 – 1931, hur många som senare avled pga tvångsdeportationer och så vidare är dock okänt. Ironiskt nog så behandlades den judiska befolkningen bättre, och först när de tyska styrkorna anländer i början av 1941 inrättats speciella läger för judar under överseende av SS.
Italiens inträde i kriget 1940 innebar dock slutet för Italiens kolonialdrömmar och Mussolinis dröm om att återupprätta det romerska imperiet. Tre år efter Italiens krigsförklaring hade de sista italienska soldaterna tvingats bort från kolonin, som under dessa år varit skådeplats för några av de bittraste striderna under hela Nordafrikakampanjen. Kvar av Italiens och Mussolinis koloniala drömmar fanns bara ruiner, och 1947 förklarades landet självständigt. Under 1970-talet utvisades de kvarvarande italienska kolonisatörerna av landets ledare Muhammar al-Qaddafi och Italien valde senare att även betala för de skador man åsamkat landet under kolonialperioden.
För att ytterligare strö salt i såren så visade sig förespråkarnas tal om viktiga råvaror stämma, okänt för de italienska kolonisatörerna dolde sig en ovärderlig skatt under Libyens karga öken. Det svarta guldet, och en konstant bristvara för såväl den italienska som tyska krigsmakten, fanns precis under näsan på både italienare och tyskar utan att de visste om det…
