Fortfarande rasar strider i Mumbai, och indiska specialstyrkor håller fortfarande på att söka igenom de två hotell (Oberoi Hotel och Taj Mahal Palace) på jakt efter såväl terrorister som offer. De indiska specialstyrkor som sökt igenom de båda hotellen talar om att man funnit minst femtio kroppar efter avrättade civila, samtidigt som personer som hållit sig gömda håller på att evakueras. På andra håll i Mumbai har indisk polis och militär jagat de kvarvarande terroristerna, och alldeles nyss så stormades det judiska centret av indiska specialstyrkor.
Den stora frågan är dock vad detta kommer få för långsiktiga effekter, och vem som egentligen ligger bakom angreppet. Den indiska regeringen verkar dock vara säker på sin sak, man anklagar Pakistan för attacken, och det påstås nu att några av terroristerna är pakistanska medborgare. Det har också talats om att några av terroristerna är pakistanier med brittiskt medborgarskap, något som hitintills inte bekräftats från brittiskt håll och således fortfarande får sägas vara just rykten.
Det är dock uppenbart att attacken varit välplanerad, och att angreppet inte kommit som en slump. Indien står inför en rad viktiga lokalval som av många politiska bedömare anses ge en vink åt hur det kommer att gå i de nationella valen om ett år, både Oberoi och Taj Mahal Palace höll speciella Thanksgivning middagar och nästa vecka var det tänkt att Champions Leauge i cricket skulle hållas i Indien. På ett internationellt plan hade dessutom Indien och Pakistan, för vilken gång i ordningen är omöjligt att säga, inlett nya förhandlingar om Kashmirs framtid. Det är således rätt uppenbart att terroristerna valt tidpunkten noggrant, och att det knappast rörde sig om en slump.
Men nu är det inte bara Indien som drabbas, även för regimen i Pakistan kommer angreppet och anklagelserna högst olägligt. Inte nog med att – det som vanligt i Pakistan – ryktas om en nära förestående militärkupp, landet är dessutom hemvist för en politiskt sett inflytelserik grupp islamister och de konstanta konflikterna mellan det sekulära samhället och de religiösa organisationerna har ofta fått våldsamma upplösningar. Till detta ska också läggas att konflikten i grannlandet Afghanistan på allvar nu hotar att spilla över till detta instabila land, och att de återkommande amerikanska luftangreppen mot mål inne i Pakistan urholkar stödet för den sittande regimen. Pakistans roll i ”war on terror” är både ifrågasatt internt och externt, där man får kritik utifrån för att göra alldeles för lite, medan de interna kritikerna tycker man går i USA:s ledband.
Till skillnad från Indien har inte heller Pakistan kunnat skörda frukterna av något ekonomiskt under, och där indierna trots allt fått tagit del av framgångarna så har dessa uteblivit till stora delar i Pakistan. Hur som helst var den pakistanska regeringen snabb med att ta avstånd från angreppet, och man har även sagt sig villiga att bistå i den indiska utredningen av attacken. Det är nog inte en allt för avancerad gissning att regeringen i Pakistan är under hård press, speciellt som landet kritiserats hårt av USA, att man nu måste göra något.
Risken är hur som helst att situationen i Pakistan, när den pakistanska regeringen nu kommer tvingas agerara mot de islamistiska grupperna, kommer att förvärras. Frågan är således hur militären kommer agera, och hur kan detta påverka utvecklingen i Afghanistan?
Med andra ord kan man gott anta att attacken inte primärt bara var riktad mot Indien, Västvärlden och Israel utan också mot Pakistan. Detta gör att det blir väldigt, väldigt svårt att inte misstänka att Al Qaida faktiskt, som finansiär eller moralisk uppbackare, varit involverad i hela projektet. Jag finner det väldigt svårt att tro att en liten och obskyr grupp, som ingen egentligen kände till förrän igår, skulle klara av att göra ett sådant här avancerat angrepp. Det andra är att terroristerna medvetet sökte upp västerlänningar och israeler, det var förstås ingen slump att en judisk byggnad angreps och det var förstås ingen slump att man letade efter amerikaner och britter. Det är ett rätt typiskt drag från grupper knutna till Al Qaida, dels för att skapa rubriker i ländernas massmedia och få uppmärksamhet, dels för att visa befolkningen i dessa länder att ”the war on terror” inte på något sätt minskat Al Qaidas möjlighet att agera. Det är också en fingervisning om att man kan angripa när man vill, hur man vill och mot vem man vill.
Det är också tidsmässigt, som jag pekade på tidigare, tidsmässigt välplanerat både mot Indien och Pakistan, men också mot USA och dess tillträdande president Barak Obama. USA är handlingsförlamat, inte bara ekonomiskt, utan även politiskt då alla går och väntar på att Obama ska tillträda sin post. Det är rimligt att anta att angreppet även är ett sätt för Al Qaida att visa den tillträdande presidenten att de inte kommer att ge honom någon ”smekmånad” och att de bestämmer spelets regler.
Men för att återvända till Indien så kommer givetvis detta angrepp att få konsekvenser, och även om jag tror att vi kanske – förhoppningsvis – kommer att slippa pogromer riktade mot indiska muslimer, så kommer förstås det sekteriska våldet inte att minska. Snarare är väl risken, vilket förstås också är terroristernas syfte, och det är mycket möjligt att fredstrevarna mellan Indien och Pakistan återigen – för vilken gång i ordningen – kommer som en konsekvens av detta att gå i stöpet.
Källor:
Attentatsmännen håller stånd mot militären
De mördade som de ville
En ny typ av angrepp
Attackerna kan ha koppling till al-Qaida
Friday, November 28, 2008
Thursday, November 27, 2008
Våldsspiralen i Indien
Våldsspiralen i Indien
Så har ytterligare ett blodigt kapitel lagts till i Indiens historiebok, och det är förstås inte det första – eller för den delen sista – kapitel i den indiska historieboken. För tyvärr så måste man konstatera att Indien skakats av upprepade våldsdåd, vilka har både etnisk, politisk eller religiös bakgrund. Även om delar av orsaken till dessa våldsdåd går att finna i arvet från den brittiska kolonialtiden, tror jag också det finns en annan orsak och det är bieffekterna av Indiens förvandling från u-land till ett land med aspiration att bli ett i-land. När jag växte upp var det två saker som definierade Indien, avgrundsdjup fattigdom och Indira Gandhi. Idag är bilden mer komplicerad, och även om fattigdomen och klanen Gandhi fortfarande kastar sina skuggor över indisk politik, så talar man hellre om det ekonomiska undret Indien, ett land som – bokstavligen – spottar ut högutbildade ingenjörer. Det är också ett land som – i och för sig sedan länge – har atomvapen, och som i allt högre grad engagerat sig på den utrikespolitiska scenen. Många ser idag Indien som en framtida supermakt, och det är förstås inte helt utan grund, det finns ofantlig potential i detta färgstarka land.
Men samtidigt som landet andas optimism och är en ofattbar etnisk, kulturell och religiös smältdegel, så är det också ett land med avgrundsdjupa klyftor mellan fattiga och rika. Det är ett land där religiösa slitningar mellan hinduer, kristna, muslimer och buddister allt som ofta slutar med våldsamheter och där det brittiska arvet fortfarande gör sig gällande. Det är också ett land där arvet efter både det muslimska och brittiska styret fortfarande gör sig gällande, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Det är också ett land med stora etniska splittringar, och där externa konflikter – bland annat den på Sir Lanka – kastar avgrundsmörka skuggor över indisk inrikespolitik. Landet är sedan självständighetsdagen involverad i en lång, och stundtals blodig, konflikt med Pakistan och det oroliga Kashmir är en konstant källa till våldsutbrott både i regionen och i övriga Indien.
Trots att striderna i Bombay inte slutat, så har redan spekulationerna om vilka som egentligen ligger bakom attentaten satt fart samtidigt som en rad muslimska organisationer och länder försöker två sina händer. Den indiska regeringen har i förtäckta ordalag anklagat pakistanska organisationer, där många dock – tillsammans med bl.a. det muslimska brödraskapet i Egypten – tagit avstånd från attentatet. Det har även ryktas att Al Qaida, som efter en viss tids overksamhet utanför Afghanistan, haft ett finger i spelet.
Oavsett vem eller vilka som nu varit delaktiga i attentatet, så kan man gott anta att dessa personer just nu anser operationen som en stor framgång. Inte nog med att man lyckats rikta massmedias uppmärksamhet till sig, man har dessutom visat att ingen är säker. Den långsikta, och troligen också mest eftertrackade effekten, är dock att skapa – eller rättare sagt förstärka – motsättningarna mellan hinduer och muslimer i Indien. Våldet i Indien har i allt högre och högre grad fått religiösa förtecken, där extremister på båda sidor gör allt de kan för att provocera fram våldsamma sammanstötningar. Angrepp på moskéer eller andra religiösa byggnader är vardagsmat, och dessa besvaras allt som ofta med nya övergrepp – ofta som vanligt riktade – mot oskyldiga vars enda brott är att de tillber fel gud/gudar.
Som i många andra fall av religiöst betingade konflikter, som den på Nordirland, så förvärras situationen av att den muslimska minoriteten känner sig – och ibland också är – förtryckt av den hinduiska majoriteten. Den hindunationalistiska regimen försöker inte heller mildra konflikten, utan verkar tvärt om försöka underblåsa den.
Insikten om Indiens delikata inrikespolitiska situation har lett till att man försökt skapa en sekulär stat, men dessa försök har delvis ruinerats av den indiska regimens konstanta involveringar i konflikter, ofta med nationalistiska förtecken. En annan orsak till den ökande hindunationalismen, och även det ökade stödet för islamister, kan säkerligen förklaras i en ökad rotlöshet skapad av den exceptionella indiska industriella expansionen. Sökandet efter en identitet och tillhörighet i en globaliserad värld är inget unikt för Västeuropa, utan något som finns överallt, såväl bland ungdomarna i Rosengård och de i Calcutta.
Källor:
Indienexpert: Extremister vill störa fredssamtal
Brand i angripna Oberoi Hotell
Så har ytterligare ett blodigt kapitel lagts till i Indiens historiebok, och det är förstås inte det första – eller för den delen sista – kapitel i den indiska historieboken. För tyvärr så måste man konstatera att Indien skakats av upprepade våldsdåd, vilka har både etnisk, politisk eller religiös bakgrund. Även om delar av orsaken till dessa våldsdåd går att finna i arvet från den brittiska kolonialtiden, tror jag också det finns en annan orsak och det är bieffekterna av Indiens förvandling från u-land till ett land med aspiration att bli ett i-land. När jag växte upp var det två saker som definierade Indien, avgrundsdjup fattigdom och Indira Gandhi. Idag är bilden mer komplicerad, och även om fattigdomen och klanen Gandhi fortfarande kastar sina skuggor över indisk politik, så talar man hellre om det ekonomiska undret Indien, ett land som – bokstavligen – spottar ut högutbildade ingenjörer. Det är också ett land som – i och för sig sedan länge – har atomvapen, och som i allt högre grad engagerat sig på den utrikespolitiska scenen. Många ser idag Indien som en framtida supermakt, och det är förstås inte helt utan grund, det finns ofantlig potential i detta färgstarka land.
Men samtidigt som landet andas optimism och är en ofattbar etnisk, kulturell och religiös smältdegel, så är det också ett land med avgrundsdjupa klyftor mellan fattiga och rika. Det är ett land där religiösa slitningar mellan hinduer, kristna, muslimer och buddister allt som ofta slutar med våldsamheter och där det brittiska arvet fortfarande gör sig gällande. Det är också ett land där arvet efter både det muslimska och brittiska styret fortfarande gör sig gällande, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Det är också ett land med stora etniska splittringar, och där externa konflikter – bland annat den på Sir Lanka – kastar avgrundsmörka skuggor över indisk inrikespolitik. Landet är sedan självständighetsdagen involverad i en lång, och stundtals blodig, konflikt med Pakistan och det oroliga Kashmir är en konstant källa till våldsutbrott både i regionen och i övriga Indien.
Trots att striderna i Bombay inte slutat, så har redan spekulationerna om vilka som egentligen ligger bakom attentaten satt fart samtidigt som en rad muslimska organisationer och länder försöker två sina händer. Den indiska regeringen har i förtäckta ordalag anklagat pakistanska organisationer, där många dock – tillsammans med bl.a. det muslimska brödraskapet i Egypten – tagit avstånd från attentatet. Det har även ryktas att Al Qaida, som efter en viss tids overksamhet utanför Afghanistan, haft ett finger i spelet.
Oavsett vem eller vilka som nu varit delaktiga i attentatet, så kan man gott anta att dessa personer just nu anser operationen som en stor framgång. Inte nog med att man lyckats rikta massmedias uppmärksamhet till sig, man har dessutom visat att ingen är säker. Den långsikta, och troligen också mest eftertrackade effekten, är dock att skapa – eller rättare sagt förstärka – motsättningarna mellan hinduer och muslimer i Indien. Våldet i Indien har i allt högre och högre grad fått religiösa förtecken, där extremister på båda sidor gör allt de kan för att provocera fram våldsamma sammanstötningar. Angrepp på moskéer eller andra religiösa byggnader är vardagsmat, och dessa besvaras allt som ofta med nya övergrepp – ofta som vanligt riktade – mot oskyldiga vars enda brott är att de tillber fel gud/gudar.
Som i många andra fall av religiöst betingade konflikter, som den på Nordirland, så förvärras situationen av att den muslimska minoriteten känner sig – och ibland också är – förtryckt av den hinduiska majoriteten. Den hindunationalistiska regimen försöker inte heller mildra konflikten, utan verkar tvärt om försöka underblåsa den.
Insikten om Indiens delikata inrikespolitiska situation har lett till att man försökt skapa en sekulär stat, men dessa försök har delvis ruinerats av den indiska regimens konstanta involveringar i konflikter, ofta med nationalistiska förtecken. En annan orsak till den ökande hindunationalismen, och även det ökade stödet för islamister, kan säkerligen förklaras i en ökad rotlöshet skapad av den exceptionella indiska industriella expansionen. Sökandet efter en identitet och tillhörighet i en globaliserad värld är inget unikt för Västeuropa, utan något som finns överallt, såväl bland ungdomarna i Rosengård och de i Calcutta.
Källor:
Indienexpert: Extremister vill störa fredssamtal
Brand i angripna Oberoi Hotell
Wednesday, November 26, 2008
Naiva svenskar
Bilden av Sverige som världens samvete fick sig i veckan som gått en rejäl törn, för Norge har nu genom sitt förslag att kriminalisera sexköp gjort utomlands. Förstås måste Sverige agera, och därför har en rad politiker, samhällsdebattörer och svensk polis gett sitt godkännande till att kopiera det norska förslaget. Det är förstås ingen hejd på de politiskt korrekta poliserna, samhällsdebattörerna eller politikernas tilltro till sin egen förträfflighet, som nu verkar ha funnit ett sätt att komma ifrån den allt mer infekterade IPRED frågan. Återigen kan Sverige återta sin rättmätiga plats som världens samvete, och de svenska politikerna, poliserna och samhällsdebattörerna kan återgå till att fundera över hur man bäst ska kritisera andra länder för att de inte lever som vi lär.
Sverige gick i bräschen för att kriminalisera sexköp i Sverige, och nu ska man gå i bräschen för att kriminalisera sexköp utomlands för svenska medborgare. Precis hur lagen rent praktiskt ska kunna genomföras, eller det faktum att lagen i Sverige mot sexköp varit ett veritabelt fiasko verkar ingen riktigt reflekterat över. Riktigt hur det är tänkt att lagen ska vara utformad, speciellt då i länder som de facto tillåter prostitution, verkar även det röra sig på ett plan långt över all form av logiskt tänkande.
En annan fråga är förstås hur lagen ska efterlevas, speciellt som den inhemska lagstiftningen i frågan är svår att efterleva och där beviskraven gör att få döms. Faktum är att detta återigen – som så många andra lagar som nu börjar träda i kraft eller diskuteras – för tankarna mer till George Orwells bok 1984 än ett demokratiskt och öppet samhälle.
Riktigt mörkrädd blir man dock när man läst Lars Jalmert, mansforskare (vad tusan det nu är) vid Stockholms universitet, som säger att ”Jag tycker det är ett väldigt bra förslag. Det är en förlängning av den lag vi har i Sverige idag och visar att det är fel att gå till prostituerade”. Att det tydligen inte ställs några högre krav på vad och hur man forskar vid dagens högskolor/universitet verkar Jalmert vara ett levande bevis för.
Det kan knappast ha frångått Jalmert att prostitution, inte helt utan grund, kallats världens äldsta yrke, och att detta yrke allt sedan tidernas begynnelse haft en negativ klang. Att det är fel att besöka prostituerade är inte heller något nytt påfund, och att försöken från bland annat den kristna kyrkan – och andra religioner/ideologier – att brännmärka såväl köpare som säljare har rönt ungefär lika stora framgångar som människans försök att för egen kraft kunna flyga som fåglar.
Att då tro att den svenska lagstiftningen, som visat sig ungefär lika effektiv som alla andra påbud och förbud mot sexköp/försäljning, skulle på något sätt förändra köparnas syn är så naivt att man börjar fundera på vad Jalmert vet vad han talar om. Faktum är att hans avslutande kommentar delvis bekräftar detta när han säger:”En del skulle ju fortsätta åka utomlands för att kunna gå till prostituerade, men då står de inför risken att tappa brallorna. Det är en attitydfråga.”
Med tanke på hur liten chans det är att åka dit i Sverige, där det trots allt finns möjlighet för polis och åklagare att finna vittnen och bevis, hur stor är då chansen att bli fälld för något man begått utomlands, utan bevis eller vittnen?
Att en eventuell svensk lagstiftning på något sätt skulle påverka kundernas attityd till att köpa sex utomlands känns även detta fullständigt världsfrånvarande. Speciellt då man betänker det faktum att mängder av bland annat lysande politiska karriärer abrupt tagit slut när personen i fråga avslöjats med byxorna nere, eller där amerikanska tv-präster stått och gråtit ut över sina misstag så känns det tämligen tveksamt att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd. Sett ur denna synvinkel så är det uppenbart att köparen, trots den enorma effekt ett avslöjande kan få, inte verkar bry sig – eller historiskt sett brytt sig – om konsekvenserna. Att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd finner jag så naivt att man undrar om Jalmert överhuvudtaget lämnat sitt kontor.
Att många i Sverige uppenbarligen är fullständigt världsfrånvarande kan det uppenbarligen inte råda något tvivel om. För Jalmert är tydligen inte ensam, han har nämligen gott sällskap av Rikskriminalpolisens prostitutions- och traffickingexpert Kajsa Wahlberg som säger:”Men trots det får man hoppas att det här hindrar några att köpa sex utomlands. På lång sikt kan det få en normativ effekt. Det är en kraftfull markering att man inte accepterar sexhandel.”
Låt oss se, både den kristna kyrkan det sekulära samhället (och andra före dem) har i lite över 1000 år kraftfullt markerat mot såväl köpare som säljare, trots detta har ingenting hänt, prostitutionen finns kvar än idag. Är verkligen Jalmert och Wahlberg så naiva att de tror att den svenska lagstiftningen på något sätt ska ändra detta synsätt?
Källa: Tummen upp för sexköpslag
Sverige gick i bräschen för att kriminalisera sexköp i Sverige, och nu ska man gå i bräschen för att kriminalisera sexköp utomlands för svenska medborgare. Precis hur lagen rent praktiskt ska kunna genomföras, eller det faktum att lagen i Sverige mot sexköp varit ett veritabelt fiasko verkar ingen riktigt reflekterat över. Riktigt hur det är tänkt att lagen ska vara utformad, speciellt då i länder som de facto tillåter prostitution, verkar även det röra sig på ett plan långt över all form av logiskt tänkande.
En annan fråga är förstås hur lagen ska efterlevas, speciellt som den inhemska lagstiftningen i frågan är svår att efterleva och där beviskraven gör att få döms. Faktum är att detta återigen – som så många andra lagar som nu börjar träda i kraft eller diskuteras – för tankarna mer till George Orwells bok 1984 än ett demokratiskt och öppet samhälle.
Riktigt mörkrädd blir man dock när man läst Lars Jalmert, mansforskare (vad tusan det nu är) vid Stockholms universitet, som säger att ”Jag tycker det är ett väldigt bra förslag. Det är en förlängning av den lag vi har i Sverige idag och visar att det är fel att gå till prostituerade”. Att det tydligen inte ställs några högre krav på vad och hur man forskar vid dagens högskolor/universitet verkar Jalmert vara ett levande bevis för.
Det kan knappast ha frångått Jalmert att prostitution, inte helt utan grund, kallats världens äldsta yrke, och att detta yrke allt sedan tidernas begynnelse haft en negativ klang. Att det är fel att besöka prostituerade är inte heller något nytt påfund, och att försöken från bland annat den kristna kyrkan – och andra religioner/ideologier – att brännmärka såväl köpare som säljare har rönt ungefär lika stora framgångar som människans försök att för egen kraft kunna flyga som fåglar.
Att då tro att den svenska lagstiftningen, som visat sig ungefär lika effektiv som alla andra påbud och förbud mot sexköp/försäljning, skulle på något sätt förändra köparnas syn är så naivt att man börjar fundera på vad Jalmert vet vad han talar om. Faktum är att hans avslutande kommentar delvis bekräftar detta när han säger:”En del skulle ju fortsätta åka utomlands för att kunna gå till prostituerade, men då står de inför risken att tappa brallorna. Det är en attitydfråga.”
Med tanke på hur liten chans det är att åka dit i Sverige, där det trots allt finns möjlighet för polis och åklagare att finna vittnen och bevis, hur stor är då chansen att bli fälld för något man begått utomlands, utan bevis eller vittnen?
Att en eventuell svensk lagstiftning på något sätt skulle påverka kundernas attityd till att köpa sex utomlands känns även detta fullständigt världsfrånvarande. Speciellt då man betänker det faktum att mängder av bland annat lysande politiska karriärer abrupt tagit slut när personen i fråga avslöjats med byxorna nere, eller där amerikanska tv-präster stått och gråtit ut över sina misstag så känns det tämligen tveksamt att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd. Sett ur denna synvinkel så är det uppenbart att köparen, trots den enorma effekt ett avslöjande kan få, inte verkar bry sig – eller historiskt sett brytt sig – om konsekvenserna. Att den svenska lagstiftningen på något sätt skulle ändra någons attityd finner jag så naivt att man undrar om Jalmert överhuvudtaget lämnat sitt kontor.
Att många i Sverige uppenbarligen är fullständigt världsfrånvarande kan det uppenbarligen inte råda något tvivel om. För Jalmert är tydligen inte ensam, han har nämligen gott sällskap av Rikskriminalpolisens prostitutions- och traffickingexpert Kajsa Wahlberg som säger:”Men trots det får man hoppas att det här hindrar några att köpa sex utomlands. På lång sikt kan det få en normativ effekt. Det är en kraftfull markering att man inte accepterar sexhandel.”
Låt oss se, både den kristna kyrkan det sekulära samhället (och andra före dem) har i lite över 1000 år kraftfullt markerat mot såväl köpare som säljare, trots detta har ingenting hänt, prostitutionen finns kvar än idag. Är verkligen Jalmert och Wahlberg så naiva att de tror att den svenska lagstiftningen på något sätt ska ändra detta synsätt?
Källa: Tummen upp för sexköpslag
Tuesday, November 25, 2008
Monday, November 24, 2008
Uppladdning inför årets resa
Så är det då dags att börja nedräkningen till lördagen, då är det nämligen dags för årets invasionsresa och matchen mellan Bajen Fans Hockey och Järna. Det finns dock lite smolk i glädjebägaren, och det är att matchen är flyttad från Järna och en ishall med plats för 500 personer - inklusive spelare och funktionärer - till AXA center i Södertälje. Å andra sidan med tanke på att - minst - fem bussar, plus mängder med snedresenärer och lokala talanger väntas till matchen var det kanske inte allt för oväntat.
Och även om själva syftet med resan, trots att vi ska enligt ryktena stanna till i Järna, försvunnit, så är det en resa jag ser fram emot ruskigt mycket. Ska se om det inte kommer bli liverapportering från matchen på bloggen.
Och även om själva syftet med resan, trots att vi ska enligt ryktena stanna till i Järna, försvunnit, så är det en resa jag ser fram emot ruskigt mycket. Ska se om det inte kommer bli liverapportering från matchen på bloggen.
Wednesday, November 19, 2008
Subscribe to:
Posts (Atom)