Friday, November 14, 2008
Usch vilken dag
Vilket bedrövlig väder det är, och inte verkar det bli bättre. Nåväl, får väl sitta och skriva istället då för att vara ute. :)
Tuesday, November 11, 2008
11 november 1918
Idag firas(?) vapenstilleståndet 1918, vilket innebar slutet på det Första Världskriget, en konflikt som i många avseenden måste anses tillhöra en av historiens kanske viktigaste händelser. Trots den enorma inverkan kriget fick på sin omvärld, så är det dock en konflikt som i många avseenden är bortglömd i Sverige. Kanske är det på grund av sin tämligen komplicerade upptakt och avsaknaden av en riktig skurk, något som knappast saknas när det gäller det Andra världskriget. Eller så är det avsaknaden av hjältar, och att vår bild av kriget fortfarande utgörs av skyttegravskriget i Västeuropa och under vilka vidriga förhållanden soldaterna stred i?
Eller är det för att vi aldrig, på samma sätt som under andra världskriget, fick kriget in på husknuten och att vi, även om det inte helt stämmer, slapp välja sida.
Personligen tror jag att alla dessa påståenden, och tiotals till, spelar in, men den kanske viktigste aspekten är - tror jag - att det saknas en utstuderad skruk i konflikten. Till skillnad från Andra världskriget där Nazityskland var klart pådrivande, även om både britterna och fransmännen deltog i arbetet att bistå Nazityskland, så är drivkrafterna till det Första världskrigets utbrott mindre klara och skuldlägger alla parter.
En annan viktig aspekt är att vår bild av kriget fortfarande styrs av bilderna från skyttegravarna på Västfronten, denna köttkvarn där två-tre generationer britter, fransmän, tyskar och italienare försvann under fyra års krig för minimala landvinningar.
Även om mitt huvudintresse är andra världskriget, så finner jag det dock trist att intresset för denna ofantligt inflytelserika konflikt, vars effekter endast kan liknas med vad som skedde efter Napoleonrigen, inte rönt mer intresse och uppmärksamhet i Sverige.
Eller är det för att vi aldrig, på samma sätt som under andra världskriget, fick kriget in på husknuten och att vi, även om det inte helt stämmer, slapp välja sida.
Personligen tror jag att alla dessa påståenden, och tiotals till, spelar in, men den kanske viktigste aspekten är - tror jag - att det saknas en utstuderad skruk i konflikten. Till skillnad från Andra världskriget där Nazityskland var klart pådrivande, även om både britterna och fransmännen deltog i arbetet att bistå Nazityskland, så är drivkrafterna till det Första världskrigets utbrott mindre klara och skuldlägger alla parter.
En annan viktig aspekt är att vår bild av kriget fortfarande styrs av bilderna från skyttegravarna på Västfronten, denna köttkvarn där två-tre generationer britter, fransmän, tyskar och italienare försvann under fyra års krig för minimala landvinningar.
Även om mitt huvudintresse är andra världskriget, så finner jag det dock trist att intresset för denna ofantligt inflytelserika konflikt, vars effekter endast kan liknas med vad som skedde efter Napoleonrigen, inte rönt mer intresse och uppmärksamhet i Sverige.
Höglund och de apatiska barnen
Elisabet Höglund skrev i måndags (10 november) en intressant och tankeväckande krönika om massmedia, och Aktuelltredaktionen där hon jobbade vid tillfället, och de så kallade apatiska flyktingbarnen. Enligt Höglund var orsaken till hennes val att lämna Aktuellt skapad av Aktuelltredaktionens totala subjektivitet i fråga, och avsaknad av någon som helst kritiskt granskande av personerna eller själva sakfrågan. Höglund pekar på en rad frågor som Aktuelltredaktionen, och annan massmedia, helt enkelt struntade i, frågor om hur det kom sig att syntomen endast fanns i Sverige, och att de flesta blev mirakulöst friska när familjen fått uppehållstillstånd. Enligt Höglund fanns även andra frågor som aldrig ifrågasattes, t.ex. att många saknade någon som helst form av identifikationspapper och tveksamheter om vilka som egentligen var släkt med vem.
För er som kanske glömt det hela, eller förträngt det, så var detta stora nyheter i början av 2000-talet. Runt om i Sverige drabbades barn, vanligtvis i familjer som fått avslag på sina asylansökningar, som helt plötsligt sluta äta, dricka och bara blev liggande i sina sängar. En stor majoritet av personerna kom ofta från områden utan större konflikter, och många tillhörde etniska minioriteter. Tämligen ofta kombinerades detta med uppgifter om att föräldrarna blivit förföljda eller utsatta för tortyr o.s.v. i sina hemländer.
Givetvis var massmedia, politiker och andra intressenter, snabba att gripa tag i problemet och det startades kampanjer och insamlingar till de apatiska barnen. Läkare, sjukshuspersonal, politiker och så vidare gick ut och konstatera att detta var en sjukdom, och att barnen inte skulle klara ett nytt bakslag i form av att skickas tillbaka till sina hemländer.
Gott så kanske, men problemet är att syntomen på apatiska flyktingbarn är helt unikt för Sverige, antalet fall i Norden är försvinnande få och utanför är de obefintliga. Det finns ingen seriös forskning som kunat bevisa att det är en sjukdom, och personer som ifrågasatte syntomen blev - vilket också Höglund retade upp sig på - förlöjligade och stämplade som rasister av bl.a. Aktuellt.
Det enda man kunat bevisa är att barnen, när familjen fått uppehållstillstånd, mirakulöst tillfrisknat och kommit ur sin apati rekordsnabbt. Riktigt hur denna snudd på mirakulösa tillfriskning skett är också en stor gåta, men några av syndromets försvarare påstår att det handlar om att oron släppt och att barnen helt enkelt blivit friska av det.
Ett av syndromens försvarares huvudargument är ofta att barnen, på grund av de traumatiska upplevelser de genomgått, blivit apatiska när de insett att de skulle tillbaka till sina hemländer. Det finns dock ingen som helst seriös forskning som kan styrka detta påstående, och även om många säkerligen bevittnat vidriga händelser, så behöver det per defintion inte innebära att personen blir apatisk. Om vi nu betänker hur många barn som under t.ex. andra världskriget upplevde traumtiska händelser i form av terrorbombningar, våldtäkter, massavrättningar o.s.v., så torde ju onekligen syndromet vara känt. Sverige har dessutom tagit emot flyktingfamiljer under lång tid, och även här torde det finnas barn som upplevt både det ena och det andra, men som när de fått avslag inte alls blivit apatiska.
En annan fråga som ingen riktigt kunnat besvara är varför syndromet försvann mer eller mindre helt 2006, och varför t.ex. barnfamiljer från Irak (som uppenbarligen torde upplevt både det ena och andra) inte uppvisar samma syndrom?
Nej, personligen finner jag hela frågan som ett stort skämt, och där läkare, politiker, massmedia och så vidare antingen blev duperade, eller själva - av olika anledningar - ville bli lurade. Det var förstås en alldeles för bra story att inte trycka, barn som på grund av en omutlig och restrektiv statlig instution blev apatiska och tvingades tvångsmatas. Men i samma stund man tryckte dessa nyheter så glömde man också journalistikens viktigaste redskap, det kritiska granskandet. Varför var det så viktigt att dessa barn och familjer inte fick ifrågasättas, och hur kom det sig att syndromet helt och hållet försvann när dessa familjer fick uppehållstillstånd?
För er som kanske glömt det hela, eller förträngt det, så var detta stora nyheter i början av 2000-talet. Runt om i Sverige drabbades barn, vanligtvis i familjer som fått avslag på sina asylansökningar, som helt plötsligt sluta äta, dricka och bara blev liggande i sina sängar. En stor majoritet av personerna kom ofta från områden utan större konflikter, och många tillhörde etniska minioriteter. Tämligen ofta kombinerades detta med uppgifter om att föräldrarna blivit förföljda eller utsatta för tortyr o.s.v. i sina hemländer.
Givetvis var massmedia, politiker och andra intressenter, snabba att gripa tag i problemet och det startades kampanjer och insamlingar till de apatiska barnen. Läkare, sjukshuspersonal, politiker och så vidare gick ut och konstatera att detta var en sjukdom, och att barnen inte skulle klara ett nytt bakslag i form av att skickas tillbaka till sina hemländer.
Gott så kanske, men problemet är att syntomen på apatiska flyktingbarn är helt unikt för Sverige, antalet fall i Norden är försvinnande få och utanför är de obefintliga. Det finns ingen seriös forskning som kunat bevisa att det är en sjukdom, och personer som ifrågasatte syntomen blev - vilket också Höglund retade upp sig på - förlöjligade och stämplade som rasister av bl.a. Aktuellt.
Det enda man kunat bevisa är att barnen, när familjen fått uppehållstillstånd, mirakulöst tillfrisknat och kommit ur sin apati rekordsnabbt. Riktigt hur denna snudd på mirakulösa tillfriskning skett är också en stor gåta, men några av syndromets försvarare påstår att det handlar om att oron släppt och att barnen helt enkelt blivit friska av det.
Ett av syndromens försvarares huvudargument är ofta att barnen, på grund av de traumatiska upplevelser de genomgått, blivit apatiska när de insett att de skulle tillbaka till sina hemländer. Det finns dock ingen som helst seriös forskning som kan styrka detta påstående, och även om många säkerligen bevittnat vidriga händelser, så behöver det per defintion inte innebära att personen blir apatisk. Om vi nu betänker hur många barn som under t.ex. andra världskriget upplevde traumtiska händelser i form av terrorbombningar, våldtäkter, massavrättningar o.s.v., så torde ju onekligen syndromet vara känt. Sverige har dessutom tagit emot flyktingfamiljer under lång tid, och även här torde det finnas barn som upplevt både det ena och det andra, men som när de fått avslag inte alls blivit apatiska.
En annan fråga som ingen riktigt kunnat besvara är varför syndromet försvann mer eller mindre helt 2006, och varför t.ex. barnfamiljer från Irak (som uppenbarligen torde upplevt både det ena och andra) inte uppvisar samma syndrom?
Nej, personligen finner jag hela frågan som ett stort skämt, och där läkare, politiker, massmedia och så vidare antingen blev duperade, eller själva - av olika anledningar - ville bli lurade. Det var förstås en alldeles för bra story att inte trycka, barn som på grund av en omutlig och restrektiv statlig instution blev apatiska och tvingades tvångsmatas. Men i samma stund man tryckte dessa nyheter så glömde man också journalistikens viktigaste redskap, det kritiska granskandet. Varför var det så viktigt att dessa barn och familjer inte fick ifrågasättas, och hur kom det sig att syndromet helt och hållet försvann när dessa familjer fick uppehållstillstånd?
Wednesday, November 5, 2008
Barack Obama blir historisk
Så blev det då som alla trott, och väldigt många hoppats, Barack Obama blev vald till USA:s president och där med historisk som USA:s förste svarta president. Valvaken blev inledningsvis lite spännande, men det stod snabbt klart att USA skulle få sin första svarta president, och många har nu dragit en suck av lättnad över att Obama och inte McCain vann.
Men i all denna glädjeyra så tycker jag det är på plats att fråga sig vad precis Obama som president kommer, i praktiken, att innebära för USA och omvärlden. Det är uppenbart att mycket av stödet, speciellt utomlands, till Obama grundas i en star motvilja till den sittande presidenten George W. Bush och att många hoppas på en radikal förändring av USA:s politik. Jag är dock inte så säker, och faktum är att kraven och förväntningarna på Obama mycket väl kan bli omänskligt stora, och att USA idag är ett land i såväl politisk som ekonomisk kris. Fredrik Viirtanen sa i Kanal 5:s valvaka att det här var förlorarnas val, och jag är faktiskt benägen att hålla med honom.
Obama får nämligen ta över ett sjunkande skepp, USA:s krigföring i Irak och Afghanistan har tärt hårt på dess militär, Bush stundtals kompromisslösa utrikespolitik har fjärmat USA från en rad tidigare allierade samtidigt som både Kina och Ryssland på allvar blivit maktfaktorer att räkna med. En annan fråga som måste ställas är på vilket sätt USA:s politik kommer, i praktiken att ändras, i svensk media har Obamas åsikt att de amerikanska styrkorna från Irak ska tas hem lyfts fram. Vad dock inte massmedia talat om är att Obama vill att dessa ska flyttas till Afghanistan, han har också talat om att angripa mål inne i Pakistan, oavsett om Pakistan vill det eller ej. Hur Obama sedan ska ställa sig till Iran, konflikten mellan Israel och palestinierna, ett stärkt Ryssland och så vidare är också frågor som än så länge saknar svar, och där jag tror att Obama kommer fortsätta - om än kanske inte i samma tonläge - som sin föregångare.
Men det är förstås på hemmaplan som kraven på Obama är näst intill omänskliga, med krav på reformer inom sjukförsäkringssystemet och de enorma behov som finns inom hälsovård, skola, infrastruktur och USA:s behov av olja. För även om Obama nu blir sittande med en demokratisk majoritet i senaten och representanthuset, så behöver det inte per automatik innebära att han får igenom sina krav. Amerikansk politik är långt mer defragmentiserad än svensk, och partipiskan är klart svagare, och det tål att betänka att Demokraterna innehåller ett brett spektrum av såväl konservativa som liberala krafter.
För att ytterligare spä på förväntningarna på Obama så har många jämfört honom med John F. Kennedy, och det är förstås inte helt oväntat och oförtjänt. Men på samma gång som det finns likheter, så finns det också stora skilnader. Kennedy tillträde i en tid då USA befann sig i en hysterisk uppgång, såväl politiskt som ekonomiskt, Obama tillträder som president när USA befinner sig i en akut ekonomisk och politisk kris. Till skillnad från Kennedy tillträder dessutom Obama mitt under ett utdraget krig, som verkar vara utan slut och där USA:s anseende är i botten.
Men samtidigt som Obama ställs inför alla dessa problem, så tror jag också att Obamas vinst kan ge USA vind i seglen och hopp. Inte bara för att han - bokstavligen - ger liv åt myten "allt är möjligt i USA", utan också därför att han står för något nytt. För precis som Kennedy så innebär Obamas seger att USA står inför en generationsväxling, med McCain så lämnar nog USA det direkta arvet från Vietnamkriget och med det också en tung sten runt amerikansk inrikespolitik. Utrikespolitiskt så tror jag också att Obama kan, åtminstone inledningsvis, fira en hel del segrar och triumfer, speciellt i Afrika och Europa.
Oavsett vad så ska bli det bli ytterst intressant att se vart Obama för USA, och jag tror - även om jag funnit det lite ironiskt och roligt om McCain vunnit - att han är rätt man för USA, och att han kommer att leda USA tillbaka till rollen som en stormakt många respekterar.
Men i all denna glädjeyra så tycker jag det är på plats att fråga sig vad precis Obama som president kommer, i praktiken, att innebära för USA och omvärlden. Det är uppenbart att mycket av stödet, speciellt utomlands, till Obama grundas i en star motvilja till den sittande presidenten George W. Bush och att många hoppas på en radikal förändring av USA:s politik. Jag är dock inte så säker, och faktum är att kraven och förväntningarna på Obama mycket väl kan bli omänskligt stora, och att USA idag är ett land i såväl politisk som ekonomisk kris. Fredrik Viirtanen sa i Kanal 5:s valvaka att det här var förlorarnas val, och jag är faktiskt benägen att hålla med honom.
Obama får nämligen ta över ett sjunkande skepp, USA:s krigföring i Irak och Afghanistan har tärt hårt på dess militär, Bush stundtals kompromisslösa utrikespolitik har fjärmat USA från en rad tidigare allierade samtidigt som både Kina och Ryssland på allvar blivit maktfaktorer att räkna med. En annan fråga som måste ställas är på vilket sätt USA:s politik kommer, i praktiken att ändras, i svensk media har Obamas åsikt att de amerikanska styrkorna från Irak ska tas hem lyfts fram. Vad dock inte massmedia talat om är att Obama vill att dessa ska flyttas till Afghanistan, han har också talat om att angripa mål inne i Pakistan, oavsett om Pakistan vill det eller ej. Hur Obama sedan ska ställa sig till Iran, konflikten mellan Israel och palestinierna, ett stärkt Ryssland och så vidare är också frågor som än så länge saknar svar, och där jag tror att Obama kommer fortsätta - om än kanske inte i samma tonläge - som sin föregångare.
Men det är förstås på hemmaplan som kraven på Obama är näst intill omänskliga, med krav på reformer inom sjukförsäkringssystemet och de enorma behov som finns inom hälsovård, skola, infrastruktur och USA:s behov av olja. För även om Obama nu blir sittande med en demokratisk majoritet i senaten och representanthuset, så behöver det inte per automatik innebära att han får igenom sina krav. Amerikansk politik är långt mer defragmentiserad än svensk, och partipiskan är klart svagare, och det tål att betänka att Demokraterna innehåller ett brett spektrum av såväl konservativa som liberala krafter.
För att ytterligare spä på förväntningarna på Obama så har många jämfört honom med John F. Kennedy, och det är förstås inte helt oväntat och oförtjänt. Men på samma gång som det finns likheter, så finns det också stora skilnader. Kennedy tillträde i en tid då USA befann sig i en hysterisk uppgång, såväl politiskt som ekonomiskt, Obama tillträder som president när USA befinner sig i en akut ekonomisk och politisk kris. Till skillnad från Kennedy tillträder dessutom Obama mitt under ett utdraget krig, som verkar vara utan slut och där USA:s anseende är i botten.
Men samtidigt som Obama ställs inför alla dessa problem, så tror jag också att Obamas vinst kan ge USA vind i seglen och hopp. Inte bara för att han - bokstavligen - ger liv åt myten "allt är möjligt i USA", utan också därför att han står för något nytt. För precis som Kennedy så innebär Obamas seger att USA står inför en generationsväxling, med McCain så lämnar nog USA det direkta arvet från Vietnamkriget och med det också en tung sten runt amerikansk inrikespolitik. Utrikespolitiskt så tror jag också att Obama kan, åtminstone inledningsvis, fira en hel del segrar och triumfer, speciellt i Afrika och Europa.
Oavsett vad så ska bli det bli ytterst intressant att se vart Obama för USA, och jag tror - även om jag funnit det lite ironiskt och roligt om McCain vunnit - att han är rätt man för USA, och att han kommer att leda USA tillbaka till rollen som en stormakt många respekterar.
Tuesday, November 4, 2008
Valet i USA
Valet i USA har nu inletts, och även om jag tror att Obama vinner så är det inte helt säkert att det går lika smärtfritt som alla trott. Vi kommer troligen att få en indikation när de första valundersökningarna har gjorts hur det kommer gå, men håll med om att det är spännande...
Monday, November 3, 2008
SVT:s satsning Halal-tv
Trots att ingen sett programmet så har Sveriges Televisions nya program Halal-tv skapat en rejäl debatt i svenska medier den senaste tiden, programmet har sågats vid fotknölarna och väckt en rad frågor som SvT inte kunnat besvarat. Efter att ha genomlidit det första avsnittet så måste jag nog ge belackarna rätt. Inte nog med att programmet kändes fruktansvärt politiskt korrekt, trots programledarnas tämligen värdekonservativa åsikter, det var också fruktansvärt dåligt. SvT slår sig ofta för bröstet för att man producerar kvalitetsprogram, till skillnad från de slemma reklamkanalerna, men i ärlighetens namn har SvT på senare tid producerat samhällsprogram som är i klass med Fredrik och Filips program på Kanal 5.
Det enda av riktigt intresse var dels Hamiltons utbrott, men också Mona Sahlins krypande för de tre programledarna, vars åsikter verkar ligga mer hos Kristdemokraterna än Socialdemokraterna. Men nu har Sahlin och Socialdemokraterna insett att muslimerna är en viktig väljarkår, och då är det förstås viktigt att inte stöta sig med dem. Att den ena av programledarna förordat stening vid äktenskapsbrott, det kan tydligen Sahlin blunda för.
Det enda av riktigt intresse var dels Hamiltons utbrott, men också Mona Sahlins krypande för de tre programledarna, vars åsikter verkar ligga mer hos Kristdemokraterna än Socialdemokraterna. Men nu har Sahlin och Socialdemokraterna insett att muslimerna är en viktig väljarkår, och då är det förstås viktigt att inte stöta sig med dem. Att den ena av programledarna förordat stening vid äktenskapsbrott, det kan tydligen Sahlin blunda för.
Saturday, November 1, 2008
Drottningen sätter ner foten
Efter att kungen trampat rejält i klaveret efter sitt uttalande om att införa begränsad jakt på varg är det nu dags för drottning Silvia att ta bladet från munnen. Istället för att ha ett uttalande i en bland allmänheten kontroversiell fråga så väljer Silivia att uttala sig i en fråga hon troligen vet att alla - som inte är benägen att begå socialt självmord - motsätter sig - Barnpornografi. För trots att Sveriges mest kända och kostsamma Socialbidragsfall enligt konstitutionen inte får uttala sig i politiska frågor, så brukar både kungen och drottningen ibland - med regeringens och riksdagens goda minne - få göra uttalanden i frågor, som de från sina fönster i Drottningholms säkerhet finner viktiga. Det har under de senaste åren kommit en strid ström påståenden och uttalanden från kungafamiljen, trots att de enligt lag inte får blanda sig i svensk politik. Detta till trots så fortsätter massmedias fjäskande för dessa socialbidragstagare, vilkas enda egentliga samhällsekonomiska bidrag består i att de livnär en mindre armé skvallerjournalister som fyller löpsedlarna med ovidkommande nyheter om Silivias julfirande, Victorias hetsätande och bröllopsvåndor.
Hur som helst, idag så uttalande sig drottningen om barnpornografi, och nu kräver hon ett tittförbud på barnporr. Silvia har givetvis rätt i att brottet är allvarligt, och att det bör rendera i långa och kännbara straff, men som vanligt när kungafamiljen ska uttala sig så uppvisar man akuta brister i förståelsen för hur samhället runt omkring dem fungerar. För även om de lever i en glasbubbla där inget ändras, så har deras omvärld förändrats, och det snabbt, tydligen alldeles för snabbt för kungafamiljen.
"Internet är ett svart hål. För 15 år sedan hade jag inte anat att få den här utvecklingen. Det är diaboliskt, man missbrukar det."
Nu är jag ingen expert på Silvia, men jag ställer mig tveksam om hon ens kände till Internet för 15 år sedan, och hade hon det så kanske hon inte alls varit så chockad. Historiskt sett har medier, där man för en låg kostnad når ut till en stor massa, varit något som attraherat samhällets avigsidor. För precis som "normala" människor använder Internet till att skapa nya relationer, så gör förstås också personer vi anser onormala det också. Det är förstås en trist utveckling, men frågan är lite hur Silvia tänkt förhindra det faktumet, för Internet är förstås inte bara fullt av pedofiler, det finns andra misshagliga grupper som nazister, kommunister, fotbollshuliganer, finansvalpar och så vidare i all oändlighet som också använder sig av Internet för att knyta kontakter och så vidare.
Att barnporr är vidrigt, och att förövare bör drabbas av både kännbara och stränga straff tror jag de flesta skriver under på, problemet är bara hur man ska komma till rätta med problemet. Silvia har en lösning på problemet genom "[...] att tittande på barnporr ska kriminaliseras", något som redan används i Danmark och Norge. Om detta förbud inneburit att personer som tittar på barnporr minskat besvaras inte av drottningen, och när reportern frågar om ett sånt förbund inte skulle utgöra ett hot mot den personliga intrigeten så svarar Silvia:
"Jag vet inte om ni sett sådana bilder. Jag tycker att våra politiker ska titta på hur man har gjort i Norge".
Ja god dag yxskaft, ämnet retorik tillhör inte drottningens starka sida och visar att hennes enda argument är att vädja till lyssnarnas emontionella känslor i ämnet. Det vore dock intressant om drottningen, som nu förordar Norges lagstiftning kunde visa att förbudet verkligen haft en bevisad effekt. Eftersom detta är personer som sällan, eller rättare sagt aldrig, visar sitt beteende offentligt, eftersom de flesta med rätta finner det vedervärdigt, så lär det inte heller finnas något sätt att på allvar säga huruvida ett sånt förbud egentligen ger någon effekt.
Drottningen avslutar det hela med att konstantera att hon, träffar politiker i enskilda möten och där talar om barnens situation. Det är bra, men varför gör inte Silvia slag i saken, och istället för att bara tala om det helt enkelt avsäger sitt apanage och låter pengarna gå till barnen i u-länderna, skaffar sig en utbildning och ett jobb som alla andra.
Källor:
Silvia markerar mot barnpornografi
Internet är ett svart hål
Hur som helst, idag så uttalande sig drottningen om barnpornografi, och nu kräver hon ett tittförbud på barnporr. Silvia har givetvis rätt i att brottet är allvarligt, och att det bör rendera i långa och kännbara straff, men som vanligt när kungafamiljen ska uttala sig så uppvisar man akuta brister i förståelsen för hur samhället runt omkring dem fungerar. För även om de lever i en glasbubbla där inget ändras, så har deras omvärld förändrats, och det snabbt, tydligen alldeles för snabbt för kungafamiljen.
"Internet är ett svart hål. För 15 år sedan hade jag inte anat att få den här utvecklingen. Det är diaboliskt, man missbrukar det."
Nu är jag ingen expert på Silvia, men jag ställer mig tveksam om hon ens kände till Internet för 15 år sedan, och hade hon det så kanske hon inte alls varit så chockad. Historiskt sett har medier, där man för en låg kostnad når ut till en stor massa, varit något som attraherat samhällets avigsidor. För precis som "normala" människor använder Internet till att skapa nya relationer, så gör förstås också personer vi anser onormala det också. Det är förstås en trist utveckling, men frågan är lite hur Silvia tänkt förhindra det faktumet, för Internet är förstås inte bara fullt av pedofiler, det finns andra misshagliga grupper som nazister, kommunister, fotbollshuliganer, finansvalpar och så vidare i all oändlighet som också använder sig av Internet för att knyta kontakter och så vidare.
Att barnporr är vidrigt, och att förövare bör drabbas av både kännbara och stränga straff tror jag de flesta skriver under på, problemet är bara hur man ska komma till rätta med problemet. Silvia har en lösning på problemet genom "[...] att tittande på barnporr ska kriminaliseras", något som redan används i Danmark och Norge. Om detta förbud inneburit att personer som tittar på barnporr minskat besvaras inte av drottningen, och när reportern frågar om ett sånt förbund inte skulle utgöra ett hot mot den personliga intrigeten så svarar Silvia:
"Jag vet inte om ni sett sådana bilder. Jag tycker att våra politiker ska titta på hur man har gjort i Norge".
Ja god dag yxskaft, ämnet retorik tillhör inte drottningens starka sida och visar att hennes enda argument är att vädja till lyssnarnas emontionella känslor i ämnet. Det vore dock intressant om drottningen, som nu förordar Norges lagstiftning kunde visa att förbudet verkligen haft en bevisad effekt. Eftersom detta är personer som sällan, eller rättare sagt aldrig, visar sitt beteende offentligt, eftersom de flesta med rätta finner det vedervärdigt, så lär det inte heller finnas något sätt att på allvar säga huruvida ett sånt förbud egentligen ger någon effekt.
Drottningen avslutar det hela med att konstantera att hon, träffar politiker i enskilda möten och där talar om barnens situation. Det är bra, men varför gör inte Silvia slag i saken, och istället för att bara tala om det helt enkelt avsäger sitt apanage och låter pengarna gå till barnen i u-länderna, skaffar sig en utbildning och ett jobb som alla andra.
Källor:
Silvia markerar mot barnpornografi
Internet är ett svart hål
Subscribe to:
Posts (Atom)