Historielös religionsprofessor

Igår kunde man på Svenska Dagbladet hemsida läsa en artikel om en undersökning som genomförts av Pew Research Center, som genomfört intervjuer i en rad länder i Europa, Amerika, Asien och Mellersta Östern. Slutsatsen från Pew Research Center är att både antisemitism och islamofobi ökat de senaste åren, vid sidan av detta så har också centret undersökt inställningen hos muslimer till terrorgrupper, och där redovisar man att stödet minskat.
Så vad är då problemet, jo för det första så verkar rubriksättaren vara någon kvarvarande sommarjobbare, för rubriken är i ärlighetens namn fullständigt felaktig. I artikeln nämns ingen spridning av antisemitism, snarare handlar artikeln om att antisemitismen ökar i en rad länder, bland annat Spanien och Ryssland. Men om nu rubriksättaren i och med artikeln gjort bort sig totalt, ja då är det inget mot den religionshistoriker som får uttala sig i artikeln.

För att fylla ut sidan så får nämligen religionshistorikern Christer Hedin vid Stockholms Universitet uttala sig, och man kan ju onekligen fråga sig vilka kriterier som krävs för att bli religionshistoriker. Hedin säger angående resultatet om att antisemitismen i Europa ökar:
”Det kan jag inte fatta. Det är obegripligt eftersom judar är så pass integrerade i samhället i dag och inte har det minsta speciell ställning bland folk.”

Frågan om assimilation av den judiska befolkningen i Europa ser jag dock som tämligen ointressant, och som exempel kan man ju peka på att judarna utgjorde knappt 1% av Tysklands befolkning under 1920-talet. Av dessa hade många gift sig med tyskar, andra hade konverterat till kristendomen eller var inte praktiserande judar. Detta faktum till trots så var antisemitismen väl spridd i Tyskland, även i områden med liten eller ingen judisk befolkning, långt innan Adolf Hitler fick idén att bli partiledare i ett obskyrt parti i München.

Tyvärr så slutar inte Hedins förvirring där, utan han fortsätter med att kommentera att antisemitismen ökar ibland annat Polen, Spanien och Ryssland med att säga:”Katolska kyrkan har historiskt sett inte varit så ivrig att motarbeta antisemitism. […] Ryssland är intressant, för det är ett typiskt land där den traditionella kristendomen fått betydelse för patriotismen”

Nu är visserligen både Polen och Spanien två katolska länder, men att vara religionshistoriker och veta att Ryssland inte är ett katolskt land torde väl tillhöra allmänbildningen. Eller så är det något jag missat…
Det är dock länder som har ett gemensamt, och det är att man haft en långvarig tradition av antisemitism i dessa länder, i Spaniens fall ända sedan 500- och 600-talet. Mer moderna inslag finner man från perioden före, under och efter andra världskriget, där såväl tyskarna som Sovjetunionen underblåste antisemitiska strömningar. Detta är dock inget den katolska kyrkan haft någon större inverkan över…

Hedins försök att förklara fenomenet med den ökande antisemitismen blir dock inte mindre förvirrande av att han sen försöker förklara varför skepticismen mot religionen i Spanien ökat. För då handlar det plötsligt om att det finns en ”allmän föreställning om religionens skuld som ligger bakom”. Med andra ord så kan man onekligen fråga sig vad det spelar för roll om den katolska kyrkans avståndstagande, eller huruvida judarna är assimilerade eller ej?

Nej Hedin, man frågar sig verkligen vilka kriterier som ska uppfyllas för att få bli professor i religionshistoria, uppenbarligen inbegriper dessa dock varken historia eller religion…

Men nu är det tydligen inte bara i Europa där antisemitismen ökar enligt Pew Research Center, även i Mellersta Östern ökar antisemtismen en samma undersökning. Man kan dock fråga sig vad nyhetsvärdet i det ligger, att antisemitismen i Mellersta Östern är djupt rotad tror jag de flesta är väl medvetna om, och att den i många avseenden bottnar i konflikten mellan Israel och arabvärlden.

Artikeln avslutas med att konstatera att även attityden mot muslimer ibland annat Europa försämrats…

Källa: Antisemtismen sprider sig

Den svarta måndagen

Torsdagen den 24 oktober 1929 har för evigt gått in i historien som den ”svarta torsdagen”, dagen då Wall Street störtdök och USA, och senare resten av världen, gick in i en nattsvart depression. En depression som inte bara påverkade ekonomin, utan också i allra högsta grad fick politiska effekter, något som onekligen blev uppenbart i Europa, för en efter en utsattes Europas stater för enorma påfrestningar, påfrestningar som vissa demokratiska stater inte klarade av. Effekten av den stora depressionen blev att flera demokratier föll samman, och det är inte utan orsak som 1930-talet av vissa kallats ”diktatorernas årtioende”.
Orsaken till den idag ökända börskraschen var dels en våldsam spekulation i industriaktier, spekulationer som till stor del bekostats med fördelaktiga lån och en uppseglande kris inom USA:s jordbruk. När så de högt ställda förväntningarna på industriaktierna inte infriades, ja då blev det förstås svårt för många att betala tillbaka sina skulder. I ett försök att rädda vad som räddas kunde så såldes aktier för långt mindre än de köpts, och paniken spred sig. Försöket att stoppa handeln på Wall Street gav ingen effekt, och nu spreds också paniken till USA:s banker som plötsligt insåg att de med största sannolikhet aldrig skulle få tillbaka sina pengar.
Effekten av det blev att man nu blev tvungen att dra in pengar från andra låntagare, och en grupp som speciellt drabbades var USA:s bönder, vilka på grund av en långdragen torka tvingats låna enorma summor. Detta i sin tur gjorde dock att de flesta bönder saknade de ekonomiska resurserna att betala tillbaka sina lån, eller klara av en våldsamt höjd ränta. Intresset att köpa konkursmässiga lantbruk var också minimala, och en efter en började nu bankerna slå igen. Under vintern 1930 började så krisen komma till Europa, bland de första länder som drabbades var Österrike vars banksystem snart kollapsade. Näst i tur var Tyskland, som delvis finansierat sin ekonomiska tillväxt under andra hälften av 1920-talet med fördelaktiga lån från USA, lån som nu helt plötsligt inte längre fanns tillgängliga och som skulle betalas tillbaka. I både Österrike och Tyskland blev effekten av den ekonomiska krisen att den sköra demokratin föll samman och ersattes med ett totalitärt styre.

Men nu var det inte bara förlorarna under första världskriget som drabbades, både Frankrike och Storbritannien drabbades hårt av krisen. Speciellt Frankrike drabbades av långvariga effekter i form av såväl ekonomiskt som politiskt kaos, och faktum var att landet med minsta möjliga marginal undvek att dela samma öde som Tyskland och Österrike. Krisen spreds även till Östeuropa, där flera länder hamnade på ruinens brant då importinkomsterna störtdök.
Även Sverige drabbades, men den riktiga kraschen i Sverige fick vänta på sig. Den 12 mars 1932 påträffas den svenske finansmannen Ivar Kreuger död på ett hotellrum i Paris, dödsfallet som av de flesta anses ha varit ett självmord, skickade chockvågor över Sverige. Kreuger hade byggt upp ett enormt finansimperium, ett imperium uppbyggt på lån och krediter. Börskraschen på Wall Street blev början på slutet på Sveriges kanske mest kända (eller ökända) finansman, och ett finansimperium som under sin storhetstid lånat ut enorma summor till såväl företag som länder.

Idag nåddes vi av nyheten att den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers sökt konkursskydd, och troligen kommer att gå i konkurs. Detta är bara en i raden av banker i USA som nu drabbas av den så kallade bolånebubbla som under sommaren överskuggat alla andra nyheter, för till skillnad från den så kallade Börskraschen 1929, så kommer inte denna ekonomiska kris som en blixt från en klar himmel. Även om förstås den ökända börskraschen givetvis föregicks av påpekande att något var fel, så har denna kris som nu kommer att svepa in över världen föregåtts av en extremt långvarig debatt.
Bolånekrisen i USA har varit på tapeten under en lång tid, och redan i våras började vissa banker att tala om finansiella problem. Det är också en kris som i många avseenden överskuggat allt annat, inklusive det tidigare så massmedialt täckta Irakkriget, och som nu troligen kommer att bli tungan på vågen i det kommande presidentvalet i USA. Frågan många ställer är hur pass allvarlig och djup denna kris kommer bli, och jag tror att vi nu kommer få se en riktigt, riktigt djup ekonomisk kris. Precis som på slutet av 1920-talet, början av 1970 och 1990-talet, har bankerna återigen gett lättvindliga krediter, folk i gemen har belånat till stora inköp av tv-apparater, bilar och bostäder. Redan nu knorras det när Riksbanken höjde räntan för några dagar sedan, och även om riksbanken nu påstår att det var årets sista höjning är jag inte så säker. Den svenska kronan är svag, och en fortsatt svag dollar kommer innebära att den svenska exportindustri förlorar pengar, något som förstås inte lär stärka kronan.

Källa: Lehman kollapsar

Liverpool - Manchester United

Idag är det höstens match, en match mellan engelsk fotbolls två giganter, glöm allt va Arsenal och Chelsea heter, glöm allt vad Londonderbyn heter, det här är höstens match. Ska onekligen bli intressant att se vem Ferguson ställer på topp tillsammans med Rooney, blir det Tevez eller blir det Berbatov, eller gör han en fuling och sätter Rooney som offensiv mittfältare och låter Tevez och Berbatov ligga på topp?
Den som lever får se, och nu är det bara timmar till avspark...

I Allsvenskan testar man att - på grund av risken för bråk mellan supportrarna - en liknande pryl, nämligen att låta matchen AIK - IFK Göteborg gå av stapeln klockan halv ett. Det är knappast så att pulsen stiger nämnvärt för det...snarare tvärt om, en kall och kylig septemberlördag...

Slutet på en epok

Efter Sveriges match mot Albanien i Tirana så får man nog konstatera att Sveriges chanser att nå VM-slutspelet i Sydafrika om två år är försvinnande små, något som egentligen stod klart redan efter debaclet i Österrike/Schweiz i somras. För även om 0-0 mot Albanien på bortaplan är någon katastrof, och att det är en svår bortamatch så tror jag att den rätt trista tillställningen i Tirana på något sätt symboliserar svensk fotboll. Det här är alltså det bästa Sverige kan ställa på en fotbollsplan för tillfället, och tyvärr måste vi inse att det inte duger i längden. Vi har under de senaste åren blivit otroligt bortskämda, något som kanske gjort att vi överskattat vår egen förmåga, något som lett till den övertro på landslagets förmåga, vilket blev tämligen uppenbart under senaste Europamästerskapen. Ska vi vara ärliga så är Sverige inte bättre än så här, och jag ser ingen direkt ljusning framför mig, och även om jag anser att Lars Lagerbäck snart själv måste inse att han nått vägs ände, så spelar det nog ingen större roll vem som styr skutan, vi kommer ändå inte komma till Världsmästerskapen i Sydafrika 2010.

Nästa match för det svenska landslaget blir en avgörande hemmamatch mot Ungern, en match de flesta verkar tro ska bli en promenadseger för landslaget. Jag är inte så säker, inte nog med att vi har en rad skador, den tidigare så harmoniska truppen verkar fylld av interna konflikter mellan såväl spelare som ledning. Och även om man ska ta uppgifterna i massmedia med en viss nypa salt, så är det uppenbart att Lagerbäck har svårt att få bukt med konflikterna. Vems felet är, ja det är jag förstås inte rätt man att säga, men att det uppenbarligen stör spelarna och ledningen tror jag få kan ifrågasätta. Hur som helst, nu kommer vi troligen att få se en tämligen trist tillställning – som jag på grund av arbete inte kommer kunna bevittna – på onsdag mot Ungern. Och oavsett allt tal om det nya spelsystemet så är det i ärlighetens namn tämligen ointressant, för det är till synes och sist spelarna som måste klara av det, och det är jag tveksam till. För även om vi fortfarande har lite stjärnglans med Zlatan, så är det ändå rätt långt ifrån den stjärnglans svensk landslagsfotboll hade under sin storhetstid på 2000-talet, vilket enligt mig var i samband med Europamästerskapet i Portugal 2004.
Det var Sveriges chans att gå långt i ett internationell mästerskap, vi hade en bra mix av unga och äldre spelare som fortfarande var hungriga, och där ledningen fortfarande verkade ha spelarnas förtroende. Av det man såg i Tirana igår så saknas det helt, något som definitivt kan förklaras med att flera nyckelspelare är borta på grund av skador, eller som i Zlatans fall spelar småskadad.

Just Zlatan är tror jag lite av Sveriges akilleshäl, är han dålig, ja då spelar Sverige dåligt. I takt med att Fredrik Ljungbergs karriär stannat upp, så har allt mer och mer fokuserats runt Zlatan och jag inte säker på att han är riktigt den personen. För till skillnad från Ljungberg som haft en rätt relaxad inställning till massmedia, så har Zlatans relation med massmedia varit fylld av konflikter. Vilket förstås inte är bra, lägg därtill det faktum att massmedias krav på Zlatan har stundtals varit nästan ofattbara, och där Ljungberg rätt snyggt lyckats parera massmedias frågor så har Zlatan gått i polemik med journalisterna.
Det största problemet när det gäller Zlatan är dock inte hans relation med journalisterna, utan hans trasiga knä. För även om både Inter och landslaget försöker tona ner problemet, så verkar det ändå som om Zlatans karriär mycket väl kan avbrytas allt för tidigt. Alla som är intresserade och kunniga i idrott vet hur problematiska knäskador är, och att det finns en uppsjö spelare som tvingats avbryta sin spelarkarriär på grund av dessa. Tyvärr tror jag att Zlatan kommer förr eller senare att hamna i den kategorin, och då kan vi förstås glömma allt vad europa- och världsmästerskap heter.

Mot den moderna fotbollen

Precis innan transferfönstret i Storbritannien stängde så skakades Premier Leauge i sina grundvalar. Först sålde thailändaren Thaksin Shinawatra den anrika klubben Manchester City till den snorrike arabiske shejken Shejk Mansour Bin Zayed Al Nahyan, och sedan köpte samma klubb Robinho från Real Madrid, enligt vissa rykten var klubben också intresserad av Tottenhams bulgariske anfallsstjärna Berbatov, men den affären rann ut och Berbatov skrev istället på för Manchester United.
För Cityfansen antar jag att nyheten om en ny ägare, en man som dessutom inte har sina tillgångar frysta av hemlandet, som en skänk från ovan. Det måste för de flesta stått tämligen klart att Shinawatras kunskap och intresse för fotboll är lika med noll, och även om många Cityfans nu ser ljuset i tunneln är frågan hur stort fotbollsintresse Al Nahyan har. För även om den nye ägaren hyllats så reser det en rad frågor, och den stora frågan är förstås vart är fotbollen på väg?

Batman The Dark Knight

Så har man då sett årets snackis, Heath Ledgers sista film där han gör en makalöst bra och obehaglig rollprestation som "Jokern". Tyvärr håller inte resten av filmen samma klass, det är en lång och stundtals pladdrig film med en rörig och omständig intrig. Inte heller blir det bättre av att Batman ska använda sig av en otroligt larvig djup röst, och slutbetyget kan faktiskt inte mer än bli godkänt, oavsett Ledgers rollprestation och att specialeffekterna är top of the art. Filmen sammanfattas med ett stort "jaha, var det inte mer än så?".

Så med andra ord, det var en liten besvikelse, speciellt med tanke på hur lysande Batman Begins var.

The Dark Knight

Ska iväg på The Dark Knight idag, får återkomma med en snabb recension.