Krigshistoria

Forum

2012-01-28T09:35:00.000-08:00

Glöm inte bort att bli medlem på sidans forum.

Att skriva sin historia

2012-01-27T14:55:00.000-08:00

Den 27 januari 1945 anländer sovjetiska trupper till det polska samhället Oświęcim, ett oansenligt samhälle vid floden Sola, vars avtryck i historien mest handlar om hur den plundrats och förstörts av de otaliga härar som under medeltiden och det oroliga 1600-talet härjade i Centraleuropa. Men de sovjetiska truppernas upptäckt den här januaridagen skulle på en gång förändra detta, från att vara en för en okänt plats, har samhället under sitt tyska namn blivit sinnesbilden för mänsklighetens kanske mest mörka kapitel, koncentrationslägret Auschwitz.
I en artikel i Svenska Dagbladet skriver Birgitta Almgren en intressant, om än kanske lite för postmodernistisk för min smak, artikel om en intervju av SVT av den forne SS-läkaren Hans Münch. Samtidigt som jag kanske vänder mig lite mot övertron på de postmodernistiska tolkningsförfarandet, så finner jag ändå det hela intressant. Även om Münch på intet sätt är unik, och jag finner det lite förvånande att Almgren överhuvudtaget inte ens nämner standardverket i ämnet, Gitta Serneys ”Albert Speer och sanningen”, där Sereny försöker komma in bakom den fasad som Speer bygger upp. Även om Speer kanske var en mer komplex människa än Münch, så finns det uppenbara likheter i deras sätt att resonera. Samtidigt kan man också konstatera att både Speer och Münch i många avseenden får ses som två personer som i mångt och mycket kan personifiera den process som många tyskar (och även andra som deltagit i händelserna) använde för att distansera sig till vad de gjort. Artikeln aktualiserar en problematik som jag finner intressant, främst i hur historieskrivningen påverkats av försöken att distansera sig från förintelsen och hur skulden lämpats över på abstrakta organisationer eller döda personer.
Detta är en process som i många avseenden starkt påverkade efterkrigstidens historieskrivning, och som också delvis underlättades av den förhållandevis stora mängder med självbiografier som många – främst militärer – lät skriva under 1950- och 1960-talet. I dessa och andra verk, odlades myten om hur toppstyrt det Tredje Riket varit, att det saknades möjligheter att opponera sig mot beslut och att ordervägran renderade i kraftfulla straff. Skulden för debaclet på Östfronten lades över på Adolf Hitler, och mycket av skulden för övergreppen som begåtts under rikets tolv år lades antingen på Hitler, eller i ännu högre grad på Heinrich Himmler och hans skapelse SS. Teorin om att det återfanns vattentäta skott mellan soldaterna vid fronten, och de som tjänstgjorde i de förhatliga insatsförbanden lanserades och fick också visst stöd av den forskning som då bedrevs (vilken ironiskt nog i många avseenden baserades på utsagor från de inblandade). Bilden av den okorrumperade Wehrmacht och de psykopatiska och svartklädda SS officerarna förstärktes senare i såväl filmer och böcker om förintelsen, och det skulle i praktiken dröja fram till slutet av 1980-talet innan bilden började nyanseras.

Precis som Almgren konstaterar visade boken ”Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen” av Christopher Browning delar av dessa påståenden var felaktiga. Och även om Brownings bok sedan fått utstå en hel del kritik, kanske främst i Daniel Goldhagens ”Hitler's willing executioners: Ordinary Germans and the Holocaust”, så blev boken en vattendelare. Senare forskning har visat att gränsen mellan ”vanliga frontsoldater” och manskapet i insatsförbanden är milt sagt flytande. Soldater som inte ansågs fullt dugliga för fronttjänstgöring fick ofta, fram tills de sågs tillräckligt friska, tjänstgöra i förband verksamma i de bakre linjerna. Även om det tåls att påpekas att alla dessa förband inte begick övergrepp mot civila, så gjorde många det. Dessa förbands uttalade uppgift var ofta att säkerställa de ockuperade områdena och även bekämpa partisaner, vilket ofta var en omskrivning för aktioner riktade mot civila.
Inte heller många av de högre tyskar officerarnas försök att distansera sig till övergreppen går att styrka i nutida forskning, snarare växer även här fram en mycket komplicerad bild av händelseförloppet. För även om Wehrmacht tagit avstånd mot insatsförbandens avrättningar i Polen, främst polacker, men även mentalpatienter och till viss del också judar, under och efter invasionen hösten 1939, så hade dessa betänkligheter helt glömts bort i samband med invasionen 1941. Som tidigare beskrivits på denna blogg räknade den tyska krigsmakten kallt med den tyska arméns behov av mat och husrum skulle leda till att tusentals civila dog, man undertecknade även den så kallade Kommissarieordern. Även om denna i många avseenden inte varit okänd, har många senare försökt minskat dess betydelse eller pekat på att många valde att inte följa den. Senare forskning pekar dock på att så inte var fallet, och befälhavare som Erich von Manstein och Gerd von Rundstedt inte bara undertecknade ordern, utan även krävde att den skulle följas. Även om själva avrättningarna av kommissarierna inte utfördes av Wehrmacht, så var det få som hade några egentliga invändningar mot den.
Inte ens påståendena om att man inte kände till, eller åtminstone inte bistod insatsförbanden håller vid en närmare granskning. I mångt och mycket skulle insatsförbandens aktiviteter inte varit möjliga utan hjälp från Wehrmacht, som inte bara bistod med bränsle och fordon, utan även ibland upplät personal för att bistå med bevakning av fångar eller fångtransporter. Mer skakande är kanske de gånger Wehrmacht i praktiken beställde tjänster av insatsförbanden, om att rensa ut getton o.s.v..
Nu vill jag inte på något sätt påstå att alla tyska soldater eller officerare bistod eller deltog i övergreppen, det finns gott om exempel på personer som med stort mod antingen protesterade eller vägrade på olika sätt att delta. Men frågan idag behandlade syndromet med hur historieskrivningen påverkats av försöken att undanhålla sitt eget ansvar i frågan, och tyvärr får man väl bara konstatera att den varit förhållandevis framgångsrik. För många utan några djupare kunskaper eller intresse i ämnet lever fortfarande i många avseenden den bild som skapades efter kriget, att det var Hitlers fel att kriget i Öst förlorades och hade bara Hitler låtit sina generaler fått skött fälttåget hade Moskva fallit. Att många av dessa generaler, som i bland annat Basil Liddle Harts ”German Generals Talk”, i efter yttrat liten eller ingen kritik mot Hitlers ledarskap under kampanjen i Polen eller Frankrike, verkar många glömt. Men i takt med att allt fler dokument blir tillgängliga, och att påverkan från de som försökt omforma historien minskat, har också synen på förintelsen och dess dynamik ändrats. Bilden som träder fram är mer komplicerad, och kanske också mer obehaglig, för bakom bilden av de från Hollywood schablonmässiga tyska SS soldaterna, finns de vanliga människorna som troligen aldrig skulle tro att de kunde begå övergrepp.

Samtidigt lämnar denna debatt ett slags obehagligt eko i vår egen värld, och visar på ett tämligen handgripligt sätt att vi inget lärt av erfarenheterna från det andra världskriget. Även om metoderna och omfattningen givetvis skiljer sig radikalt från de som begicks under det andra världskriget, så används samma retorik för att urskulda sig själv och försöka frångå sitt eget ansvar. Och på samma sätt som de tyska generalerna kunde distansera sig från övergreppen, genom sitt bistånd till forskare och självbiografier kanske också dagens förövare kommer försöka förminska sin skuld...

Källa:
Felsägningarna som avslöjade SS-läkaren

Jomsvikingar i England?

2012-01-25T03:21:00.000-08:00

I samband med en utgrävning vid Ridgeway Hill hittade arkeologer resterna av 54 kroppar, fyndet väckte stor uppmärksamhet och senare undersökningar visade att de 54 männen som halshuggits hade skandinaviska anor. En teori gjorde gällande att det var offren för den så kallade St. Bricedagsmassakern den 13 november 1002, då den anglo-saxiska kungen Aethelred II lät mörda tusentals skandinavier efter flera våldsamma danska angrepp. Nyare forskning visar dock att kropparna troligen inte härrör från några civila offer för den massakern, utan istället kan vara kvarlevorna efter inhyrda legosoldater. Enligt Dr Britt Baillie som lett undersökningarna visar flera av kropparna tecken på att de döda kunde varit så kallade Jomsvikingar (ett vikingabrödraskap som hade sitt tillhåll i den så kallade Jomsborgen på ön Wollin i Oders mynning), då bl.a. en vikings tanduppsättning visar tecken på att ha filats ner på ett sånt sätt som påstås vara i enlighet med Jomsvikingarna.Under början av 1000-talet ska även de vikingahärar som angrep England under början av 1000-talet innehållit jomsvikingar, och enligt engelska krönikor ska Aethelred II:s fru Emma av Normandiet haft jomsvikingar i sin tjänst.

Källa:
Skeletons found in Dorset mass grave 'were mercenaries'

Den siste japanske soldaten

2012-01-24T11:36:00.000-08:00

Det är idag 40 år sedan en av de sista japanske soldaterna, Shoichi Yokoi kapitulerade. Yokoi hade hållit sig gömd på Guam sedan amerikanska trupper landstigit 1944. Tillsammans med en mindre grupp japanska soldater höll han sig gömd, men väder och vind, sjukdomar och uppgivenhet hade successivt tagit ut sin rätt, och när han "greps" den 24 januari 1972 av en grupp lokala jägare, hade han spenderat åtta år ensam. Han återvände senare till Japan, men verkade under inte nämnvärt imponerad av det det efterkrigstidens Japan och hade svårt att anpassa sig. Innan han avled 1994 hade han återvänt flera gånger till Guam, där också fler av hans tillhörigheter nu förvaras i ett museum.

Källa:
Shoichi Yokoi, the Japanese soldier who held out in Guam

Två fel gör inte ett rätt

2012-01-24T01:44:00.000-08:00

Inte helt oväntat valde den franska senaten att rösta för förslaget att kriminalisera folkmordet på armenier under det första världskriget, ett beslut som rönt både glädje och irritation. I Turkiet har beslutet inte helt oväntat mött starka reaktioner, och den turkiske premiärministern Recep Tayyid Erdogan säger att han ”hoppas att senaten inte kommer att göra Frankrike till ett land som är i trots med sina egna värderingar. Det här är en debatt som går fullständigt på tvärs med rätten att tänka fritt. Det här steget tas bara med tanke på kommande val”. Erdogan hänvisar till att det i Frankrike finns en stor minoritet armenier, och antyder således att beslutet handlar om röstfiske. Den biträdande premiärministern Bulent Arinc i Turkiet har också hotat med att ta ärendet till Europadomstolen och säger att lagen är ”ett hot mot yttrandefriheten”. En således sedan tidigare frostig relation, främst på grund av Frankrikes motstånd mot ett eventuellt framtida turkiskt medlemskap i EU, riskerar således att ytterligare förvärras.

Från franskt håll försöker man nu tona ner betydelsen av beslutet och den franske presidenten Nicolas Sarkozy hade redan före beslutet tagit kontakt med Erdogan. Sarkozy då att lagstiftningen ”på något vis är riktat mot något särskilt land eller folk”, inte heller det franska utrikesdepartementets uttalande om att mana till lugn och förklara att ”Turkiet är en väldigt viktig partner och allierad för Frankrike” verkar ha haft någon lugnande effekt. Det är dock inte bara i Turkiet beslutet väckt irritation, i lördags samlades runt 15 000 turkar i Paris för att demonstrera mot beslutet, och i måndags höll polisen noggrann kontroll över de demonstrationer som hölls både för och emot beslutet.
Givetvis är dock inte alla emot beslutet, från armeniskt håll välkomnas det franska beslutet och Armeniens utrikesminister Edward Nalbandian säger att ”[D]enna dag kommer att skrivas i guld, inte bara i historien av vänskap mellan Armenien och Frankrike, men även i historieböckerna om försvarandet av mänskliga rättigheter världen över”.
Att ämnet är känsligt är förstås ingen nyhet, och har lett till rad kontroverser och ordkrig mellan en rad stater och Turkiet. I samband med att Sveriges riksdag i mars 2010 erkände morden på armenierna och andra kristna minoriteter i det osmanska riket under det första världskriget, valde den turkiska regeringen att protester genom att dels återkalla sin ambassadör och att ställa in ett planerat besök av Erdogan.

Det hela bottnar i en rad händelser under det första världskriget, i samband med att ryska trupper avancerade in i det dåvarande Osmanska riket valde många kristna minoriteter i området att stödja de ryska styrkorna. De osmanska trupperna besvarade detta genom att inleda massdeporteringar av kristna från de hotade områdena, och beroende lite på vilka källor man nyttjar ska mellan 800 000 och 1,5 miljoner dödats. Från turkiskt håll påpekas dels att det pågick strider mellan reguljära osmanska trupper och rebeller, och att det även återfanns många muslimer bland de som dödades. Från turkiskt håll har man konsekvent försök att hävda att siffrorna är kraftigt överdrivna, erkänner inget folkmord och har gjort det straffbart att använda den termen.
Som alltid när en historisk fråga politiserats så är det givetvis svårt att riktigt få något egentligt grepp om vad som är sanning och vad som är propaganda. Att det begicks övergrepp mot civila i samband med det osmanska rikets successiva sönderfall under det första världskriget, är det ingen som ifrågasätter, men frågan är givetvis vidden av det och hur händelseförloppet såg ut. Personligen finner jag beslutet olyckligt, främst därför att det är fel – oavsett vad man anser i frågan – att kriminalisera en åsikt och dels därför att det riskerar att politisera historieskrivningen.
Nu kan man visserligen påpeka att så är redan fallet i och med den turkiska hållningen i fråga, men jag anser ändå att ett demokratiskt västerländskt land borde kunna undvika att hamna på samma nivå i frågan som Turkiet, två fel gör inte ett rätt.
Det lämnar således en fadd smak att politiker ska gå in och detaljstyra den historiska forskningen, och även om jag är mycket väl medveten om att så alltid varit fallet så behöver det nödvändigtvis inte betyda att jag finner förfarandet acceptablet.

Källor:
Olagligt förneka folkmord
Turkisk-armeniska konflikten
Oro inför franskt beslut om folkmord
Frankrike röstade igenom omstritt folkmordsbeslut - Turkiet har utlovat sanktioner

Frankrike: Brottsligt att förneka folkmord på armenier
Turkiet rasande över folkmordslag

Komma hem

2012-01-23T14:46:00.000-08:00

En bild säger ibland mer än tusen ord, och "Återkomsten" av den ryske målaren M. Kugash tycker jag säger mer än tusen ord och är nog något de flesta soldater - oavsett härkomst - kan relatera till...

When you play the game of thrones you win or you die. There is no middle ground.

2012-01-21T22:38:00.000-08:00

Ja affären Håkan Juholt lämnar förstås en hel del frågor med hur det står till med det Socialdemokratiska Arbetarpartiet, och kräver en rätt stor dos av självrannsakan hos många socialdemokrater hur det här har skötts. Samtidigt kan man väl bara konstatera att Juholt själv givetvis är delaktig i den såpa som spelats upp i massmedia under hans drygt 10 månader som partiordförande, samtidigt kan man bara konstatera att han även varit utsatt för en intern maktkamp där personer inom partiet sysselsatt sig med politiskt krypskytte mot honom.Riktigt hur SAP ska gå vidare är svårt att säga, partiet är just nu officiellt utan en partiordförande, och i hans ställe får nu partisekreteraren Carin Jämtin ta över hans administrativa uppgifter. Samtidigt kan man bara konstatera att det onekligen brådskar med att vaska fram en partiordförande, Jämtin är visserligen en politiker med stor erfarenhet, men hon sitter inte i riksdagen och kan således inte delta i riksdagens partiledardebatter som partiets representant.

Vem som nu ska lanseras som nästa partiordförande är oklart, ett namn som verkar återkomma hos många ledare och debattörer är Pär Nuder, men där kan man bara konstatera att det råder viss tvekan eftersom han valde att tack nej till en nominering förra året. Andra potentiella namn som återkommer som ett partiordförandeämne är Tomas Östros, Mikael Damberg och Sven-Erik Östberg, men just nu är det kanske lite för tidigt att spekulera i vem som ska överhuvudtaget är villigt att axla manteln och ta över detta uppenbarligen sjunkande skepp. För även om som sagt Juholt delvis föll på egna misstag, så kan man bara konstatera att krisen inom partiet är djupt. Man har allt sedan Göran Perssons ordförandeskap och påbörjade reformer av partiet haft svårt att riktigt formulera en långsiktig politik.

Mycket av det som tidigare definierat socialdemokratisk politik är borta, ironiskt nog genom egen förskyllan med ett närmande till EU, NATO, privatiseringar o.s.v. Samtidigt kan man väl bara konstatera att SAP på intet sätt är unika i denna aspekt, utan att det är ett problem för många socialdemokratiska partier runt om i Europa lider av. Nu var valet av Juholt tänkt att lösa denna politiska vilsenhet, men här kanske Juholt gjorde sitt största misstag, han valde att inte påbörja detta arbete på allvar utan fångade upp några få löst svävande frågor och slog sig till ro med detta. Samtidigt är förstås svårt att säga hur debatten inom partiet förts, och huruvida Juholt haft något stöd för att påbörja ett reformationsarbete eller om han helt enkelt tänkte bida sin tid och successivt ersätta personer inom ledningen med personer mer i fas med hans visioner (vilka de nu är). Det får vi troligen aldrig reda på, men troligen kan den velighet Juholt uppvisat i en rad frågor bero på just denna brist på politisk vägkarta, och att han varit osäker på vart partiet egentligen står i frågan.

Ett lysande sådant exempel torde vara frågan om Libyen, där Juholt ena dagen var emot, andra dagen för och sedan förordade en svensk marininsats i Medelhavet. Så här i efterhand kan man nog bara konstatera att denna fråga i många avseenden visade på Juholts ställning i partiet, han gick på magkänslan och trodde att en eventuell NATO insats i Libyen skulle rendera i starka protester. Så blev det nu inte, även om både Vänsterpartiet och Miljöpartiet knorrade så väckte Gaddafis regim ingen större sympati och Juholt tvingades bita i det sura äpplet och ändra position. Så har det sedan sett ut i en rad frågor, bl.a. i frågan rörande partiledardebatten i SVT, som han bojkottade efter att inte ha fått gehör för sina krav på att stå på samma sida som Sd.

Givetvis har detta inneburit att Juholt tvingats på defensiven, där mycket tid fått spenderats på att förklara sig själv än formulera någon politik. Samtidigt kan man också peka på att Juholt även tvingades på defensiven av interna konflikter, avslöjandet om hans fastighetsbidrag handlar anser jag inte primärt om något journalistiskt scoop, utan var en del i den maktkamp som nu skakar partiet. Utan någon uttalad politiskt ställningstagande, ett eroderande internt stöd, vikande opionionssiffror och att konstant få agera defensivt, så måste Juholt känt att sanden började rinna ut. Efter juluppehållet återvände en solbränd Juholt till Sverige, och kanske hoppades han att 2012 skulle bli bättre än vad 2011 varit. Den förhoppningen grusades dock tämligen omedelbart, inte nog med att partiets siffror i opionionsundersökningarna fortsatte att sjunka, han lyckades återigen haspla ur sig en av sina otaliga grodor. Den här gången var det i samband med mässan Folk och Försvar, och så var hela cirkus Juholt igång igen, i veckan som gått var det så dags för att partiets verkställande utskott att ha möte.

Primärt var mötet tänkt att avhandla frågan huruvida Juholt försökt gått in och ändrat i partiets skuggbudget, i strid med ett tidigare beslut, men den främsta punkten på dagordningen var troligen hur Juholt skulle fås att avgå. Efter två dagars förmodligen intensiva debatter, lämnade Juholt mötet och konstaterade till en samlade journalistkår att han inte skulle avgå. Samtidigt ökade det interna tryckte, i bl.a. Västerås krävde man att Juholt skulle avgå, men efter VU:s möte på fredagen (20/1 2012) så förklarade Juholt att han inte skulle avgå och Jämtin att man hade fortsatt förtroende för Juholt.

Framåt kvällen började dock rykten spridas om att Juholt skulle avgå, och det utlystes en presskonferans i Oskarshamn på lördagen. I ett i all hast anordnat möte förklarade Juholt att han tänkte avgå, och uttalandet kan knappast renderat i några högre odds. Det dröjde dock inte länge innan det smutsiga spel som tydligen utspelats under VU:s möte började läcka ut, och enligt dessa rykten hade VU lovat Juholt sitt stöd om han avgick självmant... Så lämnade alltså Håkan Juholt sin post som partiordförande i SAP, och hans enda historiska avtryck tror jag kommer bli det faktum att han endast var ordförande i 10 månader. Riktigt vad hans politiska framtid nu kommer bli är ovisst, men han lämnar posten som ordförande för ett parti i totalt kaos. Partiets opionionssiffror är rekordlåga, man saknar ledning och partiet är splittrat i en mängd internt stridande fraktioner. Man saknar en politisk vägledning och några som helst politiska framtidsvisioner, och att det smutsiga spel som förts bakom kuliserna riktade mot Juholt kan påverka partimedlemmarnas förtroende för partiledningen. Situationen blir inte heller bättre av att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet gått stärkta ur sina partiledarval, i synnerhet finns risken att många - speciellt på landsbygden och i Norrland - kommer attraheras av Jonas Sjöstedt, en i mina ögon mycket kompentet politiker (även om jag nödvändigtvis inte delar hans politiska ställningstagande), medan många socialdemokrater i storstäderna kanske väljer MP.

Med andra ord står den ny partiordförande inför en ofantlig arbetsuppgift, han (just nu ser jag ingen kvinnlig partiledare för SAP) ska ena partiet, påbörja en under många år starkt eftersatt reformation av partiets politik, föra en framgångsrik oppositionspolitik och förbereda partiet för riksdagsvalet 2014. Till detta ska också läggas det faktum att den politiska kartan mycket väl kan ritas om, och fortsätter SAP:s väljarras är det givetvis så att partiets ställning som det främsta oppositionsparti kommer urholkas. Risken är dessutom stor att de interna maktkamperna fortsätter, och att sprickorna inom partiet även urholkar den framtida partiordförandens ställning inom partiet.Samtidigt ska man inte glömma att det också finns stora möjligheter, lyckas den nye partiordförande ena partiet, reformera partiprogrammet och lägga fram en fungerande långsiktig politisk vision så kan det vara så att partiet går stärkt ur denna kris. Men givetvis ställer detta stora krav på vem som blir partiordförande, den bör onekligen vara en person med en bred maktbas och tillräcklig förankring i partiet för att kunna driva igenom sina idéer. Det krävs också en person med erfarenhet, inte bara av lokalpolitik och riksdagspolitik, utan även regeringsarbete.

Som jag ser det finns det endast en person av de som lanserats som ett vettigt alternativ, och det är Pär Nuder. Han må visserligen kanske inte vara den mest karismatiske, men han har en gedigen erfarenhet av både riksdags och regeringsarbete, men också erfarenhet från den privata affärsvärlden. Den stora frågan är förstås om han själv vill, han tackade nej i våras, men det är samtidigt svårt att veta vilka förutsättningar han lovades inför en eventuell post som partiordförande. Läget är kanske mer fördelaktigt nu, när partiet är i spillror och troligen är tämligen desperat efter att två partiledare på raken misslyckats att sätta någon prägel på partiet.En annan aspirat på posten som partiordförande är Sven-Erik Östberg, men jag tror nog ändå partiet helst ser Nuder som ny partiordförande.

Källor:

De kan bli Socialdemokraternas nya ledare

Juholts egna ord om avgången

Ny partiledare räcker inte för S enligt statsvetare

S måste hitta en enande ledare

Juholt lämnar ett parti i fritt fall

Fyra frågor som S ska ta strid om

Även vännerna tycker det var rätt att sluta

Peter Wolodarski: Det började i Libyen och slutade i Folk och försvar

Juholts år som partiledare

Arnstad ute på nya upptåg...

2012-01-20T06:14:00.000-08:00

Den som följt denna blogg har säkerligen stött på namnet Henrik Arnstad, vars alster jag ofta kritiserat för vara ytterst tendiösa i sitt förhållningssätt till såväl historiska skeenden som fakta. I dagens DN kåserar Arnstadt om tv-filmen ”The Conspiracy” (2001) i artikeln ”Ny film skildrar förintelsens mekanismer”, och även om Arnstad kanske är oskyldig till rubriken så infinner sig frågan onekligen hur en elva år gammal film kan definieras som ny?
Dock ska jag påpeka att jag faktiskt blev lite bestört, en artikel som Arnstad har författat som jag inte har något att invända mot. För filmen ”The Conspircay” är en ruskigt underskattad film, som behandlar det famösa Wanseemötet den 20 januari 1942 då några representanter för den civila och nazistiska administrationen enades runt de rent administrativa aspekterna på förintelsen, vilka som skulle deporteras, hur de skulle deporteras och vem som skulle ombesörja deportationerna. Den som förväntat sig vild skottlossning, galna nazister och häftiga specialeffekter lär nog bli grymt besviken, istället ligger fokus på debatten om hur detta ovan nämnda problem ska lösas. Deltagarna har två timmar på sig och kommer från en rad olika civila och nazistiska administrativa institutioner, och som ordförande sitter Reinhard Heydrich (excellent spelad av Kenneth Branagh) och försöker få de motstridiga viljorna att enas i frågan. Har du inte sett filmen, se den...
Men åter till artikeln, som jag lite oroväckande fann helt acceptabel, förutom att Arnstad av någon underlig anledning konstant återvänder till det faktum att filmen innehåller sekvenser som saknar bevis i de kvarvarande dokumenten. Men nu råkar detta trots allt vara en spelfilm, och att man då trots allt måste ha viss förståelse för att allt som sägs och görs inte nödvändigtvis måste vara korrekt. De gånger filmskaparna använt sig av sin ”konstnärliga frihet” tycker jag inte på något sätt förstör helheten, utan gör att även personer utan större kunskaper om såväl konferensen som deltagarna får en inblick i hur man såväl resonerar som förhåller sig till ämnet man diskuterar.

Dock skulle mina farhågor om att jag skulle behöva ägna ett helt blogginlägg åt att – i stora drag – hålla med Arnstad, tack och lov grusas. För ingen artikel av Arnstad är numera komplett utan att han spyr sin galla över Steven Spielberg i allmänhet och ”Saving Private Ryan” samt ”Band of Brothers” i synnerhet. Dessa två filmer verkar – med tanke på att de är ett återkommande tema i hans kåserier – hålla honom vaken på nätterna, och på vilket sätt han här näst ska sabla ner dem. Efter att ha gett sin bild av hur förintelsen förmedlats på tv, vilket jag i stora drag inte heller har något att invända om, även om det inte på något sätt är unikt. Ta bara hur vår bild av slaveriet skapats genom böcker som bl.a. ”Uncle Toms Stuga” eller tv-serien ”Rötter” och där ordet ”slav” för tankarna för de allra flesta till de enorma bomullsplantagen i södra USA. Men sett ur ett historiskt perspektiv är den bilden enbart en kort parentes, den kan troligen inte heller på något sätt ses som speciellt representativ för slaveriets historia. Historiskt sett har de slavar européerna använt sig av varit vita, ofta härstammande från östra Europa och användes som hushållsslavar. Det finns förstås en närmast oändligt mängd filmer och böcker som, kanske inte helt historiskt korrekt, påverkat vår bild av dåtiden, så varför vore ”Förintelsen” något annorlunda?
Efter denna lilla utflykt är det således dags att börja med det sedvanliga – och rätt tröttnade – angreppen mot Spielbergs produktioner. Arnstad skriver

”En märklig detalj angående förhållandet mellan krigsfilmer och filmer om
Förintelsen är hur vattentäta skotten förblir dem emellan. I Steven Spielbergs
storproduktioner ”Rädda menige Ryan” (1998) och ”Band of Brothers” (2001)
existerar knappt judemorden.”

Jag finner det något ironiskt att en person som suttit och raljerat över att skaparna bakom filmen ”Conspirary” tagit sig konstnärliga friheter, när Arnstad själv gör det. Även om jag på intet sätt finner ”Rädda menige Ryan” som någon större favorit, så förstår jag inte riktigt Arnstads kritik. Filmen utspelas i efterdyningarna till landstigningen i Normandie, tusentals mil från de läger och avrättningsplatser som tyskarna anlagt i östra Europa. Det finns således en rätt logisk orsak till varför det finns ett vattentätt skott mellan kapten John H. Miller och hans manskap och judemorden, ett par tusen mil av vattentäta skott. Uppenbarligen är geografi inte ett av Arnstads starkare ämnen.
Men eftersom frågan om Förintelsen ligger Spielberg varmt om hjärtat, så löste han det genom att låta Stanley Mellisch häckla tillfångatagna tyska soldater med att han är jude...
Vad gäller Band of Brothers (ytterligare en produktion jag och Arnstad haft mina duster om), så kan jag bara konstatera att Arnstadt antingen lider av amnesi eller helt enkelt inte sett serien. I avsnittet ”Why we fight” (avsnitt 9), vilket i många avseenden är seriens nyckelavsnitt, upptäcker en patrull ett mindre koncentrationsläger. Upptäckten av denna för de flesta soldaterna okända aspekt av det Tredje Riket förklarar för soldaterna varför de kämpat, och också berättigar de uppoffringar de behövt göra allt sedan de landsattes över Normandie. Hur nu Arnstad kan ha missat detta övergår mitt förstånd, och förstärker enbart min bild av Arnstad som en person som är otroligt slarvig med sina efterforskningar och endast ser det han själv vill se.
Men galenskaperna slutar inte där, utan istället fortsätter Arnstad sitt korståg mot Spielberg och hans skapelser, och i vad som för mig allt mer för tankarna till Joseph Goebbels berömda citat ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning ”, fortsätter han med att säga:

”Quentin Tarantinos intressanta ”Inglourious basterds” (2009) vågade överträda
gränserna, utifrån sin uttalade ambition att driva med de ”historiskt korrekta”
Spielberg-filmerna.”

Detta påstående att Tarantinos film ”Inglourious besterds” skulle vara en ”drift” med Spielbergs filmer jag faktiskt aldrig sett, och det vore trevligt om Arnstad (även om jag inte hyser några större förhoppningar) kunde bistå med en källa till detta påstående. De uttalanden Tarantino gjort om sin film, handlar snarare att den mer är tänkt att vara en slags hyllning till filmer som ”Tolv fördömda män”, ”Örnnästet” och ”Kanonerna på Navarone” kombinerat med stilistiska grepp som ska föra tankarna till Tarantinos kanske främsta inspirationskälla – Serio Leone. Om man begrundar Tarantinos filmer så handlar dessa inte om att driva eller häckla, utan snarare att hylla de filmer och filmskapare som påverkat Tarantino under hans uppväxt.
Om nu Tarantino skulle känna ett behov av att ”häckla” Spielbergs produktioner, så finner jag faktiskt ”Inglorious besterds” som fullständigt misslyckat i den aspekten. Ser man den däremot som en hyllning till ovan nämnda filmer och filmskapare, så är den däremot desto mer lyckad...

Det är också intressant att reflektera över att Arnstad i sitt raljerande inte nämner filmen ”Motstånd” (Defiance, 2008) med Daniel Craig i huvudrollen som Tuiva Bielski. Till skillnad från ”Inglorious besterds” så bygger Motstånd på verkliga händelser, och ska som vanligt ses som en spelfilm med verklighetsanknytning och inget annat, i Vitryssland under andra världskriget. Filmen bygger på berättelsen om de tre Bielskibröderna som, till skillnad från gängse bilden av judarna, inte tänkte ledas som lamm till slakt av tyskarna. Istället organiserade de tre bröderna en av Vitrysslands största motståndsgrupper och bekämpade tyskarna. Men det kanske berodde på att den här filmen inte är lika spektakulär som ovan nämnda film av Tarantino...

Källa: Ny film skildrar Förintelsens mekanismer

Min kamp ges ut på tyska...

2012-01-19T09:04:00.001-08:00

Tysklands kanske mest kontroversiella verk ska nu ges ut på nytt, det brittiska förlaget Albertas Ltd. planerar att ge ut en utgåva i Tyskland som uppenbarligen ska bestå av valda delar ur Hitlers bok. Peter McGee, chef för Albertas Ltd, säger till Reuters att "utdraget kompletteras av en kritisk kommentar. Poängen är att folk ska läsa - och äcklas" och säger vidare "vill att Mein Kampf ska vara tillgänglig så att folk kan se den för vad den är, och sedan förpassa den till litteraturens sopkorg".Mein Kampf, som består av två delar Eine Abrechnung (En uppgörelse, 1925), och Die Nationalsozialistische Bewegung (Den nationalsocialistiska rörelsen, 1926) skrevs till stora delar under tiden Hitler satt fängslad i Landsberg för delaktighet i den misslyckade Ölkällarkuppen 1923. Hitler hade ursprungligen tänkt att titeln på boken skulle vara Viereinhalb Jahre (des Kampfes) gegen Lüge, Dummheit und Feigheit (Fyra och ett halvt års kamp mot lögner, dumheter och feghet), men Arthur Axmann (som drev partiets förläggare) övertalade honom till den något mindre komplicerade titeln "Mein Kampf" (Min Kamp).Den första delen kan i praktiken summeras som en självbiografi, där Hitler beskriver sin uppväxt, tiden i Wien, flytten till München och sin tjänstgöring i den tyska armén under det första världskriget. Andra delen tar mer formen av en politisk instruktionsbok för partiet, där Hitler delvis förklarar sina tankar runt historia, synen på staten och även ger sin bild på hur partiet ska organiseras för att vinna makten och avslutas med Hitlers vision för ett av honom styrt Tyskland. Böckerna blev väl knappast någon större succé utanför det, vid tiden för dess första utgåva, nyreformerade NSDAP. Men i takt med partiet och Hitlers framgångar ökade intresset, och sammanlagt såldes boken i runt 10 miljoner exemplar och översattes till 16 språk. Det bör dock påpekas att få av de som köpte boken läste den, och att den mer sågs som en slags obligatorisk gåva i samband med bröllop och andra högtider.Men trots att böckerna genererade stora inkomster till såväl partiet som Hitler (han lär ha tjänat i runda slängar över 7 miljoner riksmark på böckerna), så var han själv inte speciellt nöjd med dem. En uppföljare påbörjades, där Hitler gick in mer i detalj på hans utrikespolitiska visioner, men trots upprepade uppmaningar från såväl Axmann som andra partimedlemmar valde Hitler att inte ge ut boken. Först efter kriget gavs boken, under namnet Zweites Buch (den andra boken) ut, och 2003 gavs den första auktoriserade engelska utgåvan, Hitler’s Second Book: The Unpublished Sequel to Mein Kampf ut.Utgivningen av böckerna har efter kriget mött en hel del kontroverser, den Bayerska staten - som övertog rättigheterna till böckerna - har på alla sätt försökt förhindra att böckerna ges ut i - främst - Tyskland, men även andra länder. I början av 1990-talet gav det svenska förlaget Hägglund ut böckerna i en nyutgåva, och som den bayerska regeringen försökte stoppa. Målet gick ända upp till Högsta Domstolen som dock avslog den bayerska regeringens ståndpunkt då rättigheterna till den svenska upplagan var oklar då det förlag som tidigare gett ut boken inte längre existerade.Källa:"Mein Kampf" ges ut på svenska

Tala är silver, tiga är guld...

2012-01-17T17:32:00.000-08:00

Det Socialdemokratiska Arbetarpartiets partiledare Håkan Juholt har spenderat semestern i Mexico, och det var en solbränd och uppenbarligen revanchlysten partiledare som återvände till Sverige. Efter ett bedrövligt 2011 med vikande opinionssiffror för såväl partiet som förtroende för Juholt, det ena klavertrampet efter det andra och ett parti som verkar på gränsen till att befinna sig i fullständig upplösning, var det så dags för Juholt att åter äntra scenen. Det är dock uppenbart att Juhols semester inte spenderats med att kontemplera sina egna snedsprång och stundtals obegripliga uttalande, utan något helt annat. För vid Folk och Försvars pågående konferans kläckte den klämkäcke Juholt ut sig följande kommentar:

”Vi har presenterat andra modeller för personalförsörjningen, såväl i försvarsberedningen som i försvarsutskottet. Regeringen valde att göra upp detta med Sverigedemokraterna. Nu kommer de till oss och ber om pengar - ta ansvar för detta själva! Det är underfinansierat.”

Och att

"Nu är vi i ett läge där vi har en statsminister som drivit igenom en ny försvarspolitik tillsammans med Sverigedemokraterna."

Problemet är det beslut Juholt talar om röstades igenom 1 juli 2010, tre månader innan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen. Riktigt hur den matematiken går ihop kan man onekligen fråga sig, Juholt slår hur som helst ifrån sig med att säga att "Om jag valde ett ord som var felaktigt så beklagar jag det", och att han är mycket medveten om att Sd inte satt i riksdagen vid tiden för beslutet. Underförstått är syftet att Juholt vill få till en blocköverskridande överenskommelse med Alliansen när det kommer till försvarsfrågorna, och att han på något underligt sätt försöker visa problemen för en minoritetsregering. Tyvärr måste man väl bara konstatera att Juhols sätt att resonera inte direkt känns speciellt logiskt, och ännu mer underligt blir det när man betänker att Juholt själv knappast kan ses som någon garant för en speciellt långsiktig försvarspolitik. I samband med att Nato skickade flygstyrkor till Libyen så yttrade först Juholt kritik mot Alliansens förslag om att bistå med trupp till denna styrka, bara för att några dagar senare ändra sig och ge förslaget sitt bifall. De enda som faktiskt röstade emot förslaget var Sverigedemokraterna.
Men som om denna fadäs nu inte var nog, så kom igår nästa motgång, och till skillnad från agerandet på Folk och Försvar, kan den här potentiellt innebära att de inre konflikter som tillfälligt lappats över, återigen kan blossa upp.

Inför nystarten 2012 hade Juholt tänkt att ersätta Sven-Erik Söder med Urban Ahlin som gruppsekreterare i partiledningen, något som i normala fall inte borde väcka något större intresse. Men nu talar vi om Juholt, och då rör vi oss plötsligt inte i en normal dimension, utan i något som mer för tankarna till "The Twilight Zone", eller kanske mer passade i det här fallet - "The Juholt Zone".
För Urban Ahlin är nämligen ett rätt kontroversiellt val, främst kanske på grund av att han tidigare anklagats för sexuella trakasserier på en kvinnlig medarbetare 2008. Detta har givetvis väckt ont blod inom S-kvinnorna, där ordförande Lena Sommestad sa innan valet av Ahlin att

"Som företrädare för S-kvinnor skulle jag gärna se att vi inte utsåg en biträdande partisekreterare som har den här typen av problem i bagaget"

Juholt slår dock ifrån sig kritiken och konstaterar bara att Ahlin skulle gjorts till utrikesminister om förra partiledaren Mona Sahlin valts till statsminister, och är enligt Juholt tillräckliga skäl till att ge honom denna post. Sommestad är dock inte imponerad, utan konstaterar bara att anklagelserna om Ahlin underminierar hans ställning inom partiet.
Riktigt vad anklagelserna mot Ahlin egentligen bygger på är oklart, enligt SVT ska de skett i samband med en resa till USA, då Ahlin en kväll ska ha försökt att ta sig in i kvinnans hotellrum. Efter hemkomsten kallades Ahlin in till Sven-Erik Österberg (dåvarande gruppledare) som utredde frågan, och det hela slutade med att kvinnan omplacerades och händelserna tystnades ner. Österberg själv konstaterar bara att det hela "var full oacceptabelt", men att man inte "blir straffad för något man inte är fälld för".
Hela affären har dock väckt den interna konflikt som hela tiden legat och pyrt inom partiet, och vid minsta lilla vindpust vaknar till liv. Visst kan man väl konstatera att Ahlins utnämning kanske är en storm i ett vattenglas, och att händelserna 2008 i vissa avseenden känns något difusa. Vad som skedde på hotellet i USA lär vi nog aldrig få veta, partiet har gjort allt de kunnat för att tysta ner händelserna och varken Ahlin eller kvinnan i frågan verkar vilja tala om händelserna. Det hela för mer tankarna till det republikanska partiets val att välja presidentkandidat, där gamla synder (ofta sexrelaterade) lyfts fram för att underminera konkurrenterna. Om anklagelserna är falska är detta ett storm i ett vattenglas, skulle de däremot visa sig vara sanna urholkar det givetvis bilden av partiet. Men oavsett vad, så visar konflikten att Juholts ställning är milt sagt prekär, och att han kanske skulle oroa sig mer för sin egen ställning inom partiet än Alliansens minoritetsställning i riksdagen...

För nu slutar inte Juholts elände här, de fortsätter faktiskt, och i det här fallet är det en gammal synd från i höstas. I samband med att SAP lade fram sin skuggbudget, började det komma anklagelser mot att Juholt gått in och ändrat i partiets första utkast. Enligt det första utkastet fanns en satsning på A-kassan med tre miljader kronor, höjt tak för ersättningen de första 100 dagarna till 780 kronor och en höjning av ersättningsnivån till 80 procent. Detta ska enligt källor inte fallit i god jord hos Juholt, som var orolig att höjningen skulle kunna användas i debattsammanhang för att anklaga partiet att vara ett bidragsparti.
Istället minskades satsningen från tre miljarder kronor till 600 miljoner kronor den 26 september 2011, något som fick riksdagsgruppen att gå i taket. Det slutgiltiga förslaget blev en satsning på 3,7 miljarder kronor till A-kassan, ett höjning av ersättningstaket till 910 kronor de första hundra dagarna och en höjning av ersättningsnivån till 80 procent.
Detta påstådda siffertrolleri påstod senare Juholt inte existerade, men internt har Juholts agerande fått stark kritik. På torsdag ska SAP:s verkställande utskott utreda vad som egentligen hänt och vem som har beordrat vad i denna soppa, enligt många finns det en risk att Juholt kan tvingas avgå. Även om jag inte tror att utgången av VU:s möte kommer bli så drastiskt, främst därför att det sista partiet nu behöver är en ny infekterad debatt om vem som ska bli partiledare, så kommer det ytterligare att urholka Juholts position inom partiet.

Det ställer dock frågan hur länge Juholt kan sitta kvar som partiledare, för även om partiets ledning för allt i världen inte vill få en ny potentiellt förödande intern konflikt om vem partiets nästa ordförande ska bli, så blir Juholts position allt mer urholkad. Det är möjligt att han kommer även rida ut denna storm, men samtidigt kan man bara konstatera att det skepp Juholt navigerar blir allt mer skadat av de återkommande stormarna. De snudd på desperata försöken att laga de värsta hållen duger inte, speciellt som kapten konstant struntar i sjökorten och navigerar sig över rev som ytterligare förvärrar fartygets sjöduglighet. Frågan är förstås huruvida kapten Juholt kan stranda skeppet innan det sjunker, eller tvingas följa med det i djupet.
Samtidigt kan man bara konstatera att Juholts problem också smittar av sig på partiet, som just nu är inne i djup ombyggnadsfas och behöver lugn och ro. Allt sedan Göran Perssons arbete med att uppgradera partiet stannade av, så har partiet haft det svårt att riktigt anpassa sig till ett post-industriellt samhälle. Partiets gamla väljarkår håller successivt på att urholkas, partiets tidigare ekonomiska grundinställning är också kraftigt försvagat på grund av att man i praktiken lämnat den tidigare så hyllade "tredje vägen". Men vad som kanske är mest oroväckande är att partiet saknar visioner, för ett parti som historiskt sett förknippats med detta är det onekligen problematiskt när man nu saknar dessa. Det går givetvis inte, speciellt i läge när omvärlden rustar sig för mer neddragningar, att gå till val på devisen "höjda ersättningar till arbetslösa", hur än behjärtansvärt de nu må vara.
Den andra frågan är förstås hur detta återkommande internbråk kommer påverka möjligheterna att finna en ny kurs för partiet, något som Juholt annonserat ska komma. Frågan är bara när och om det kommer rädda partiet, jag är lite tveksam. Juholt har fått spenderat mycket tid och kraft åt att dels möta den interna kritiken, dels att sysselsätta sig med extern damage control.

Källor:
Juholt: Regeringen gjorde upp om försvaret med SD (SvD)
Ahlin valdes trots kritik (SVT)
Mycket tveksam utnämning (Aftonbladet)
SVT avslöjar turerna kring S-budgeten
Blogg: Juholt pressas för A-kassebantning (DN)
Ahlin vald trots S-kvinnornas protest (DN)

Gör om, gör rätt

2012-01-16T15:59:00.001-08:00

Kanske inte blev den mest lyckade placeringen av en annons...

KHL, laglöst land?

2012-01-15T22:59:00.000-08:00

I en rätt roande artikel beskriver den kanadensiska tidningen The Star hur situationen är i KHL, där allt kanske inte alltid fungerar lika smärtfritt som i Elitserien eller i NHL. Berättelsen tar avstamp i Avangard Omsk blott 18 årige hockeyspelaren Alexei Cherapanovs olyckliga död den 13 Oktober 2008, och de lätt surrealistiska omständigheterna vad som sedan sker. Först 45 minuter efter att Cherapanov fått en hjärtattack och fallit samman i avbytarbåset, anländer ambulansen och påbörjar de - helt uppenbart - meningslösa upplivsningsförsöken. Mitt under dessa helt hopplösa försöken anländer lagets ägare, Nikolai (vars efternamn tydligen är okänt för även lagets ledning) till rummet dit Cherapanovs lik förts. Ägaren som tydligen har den lite obehagliga ovanan att gå ner i lagets omklädningsrum efter en förlust beväpnad med en pistol, börjar skälla ut läkarna och kräver att de ska återuppliva talangen. Men inte ens en pistolbeväpnad Nikolai kunde ändra utgången, och i omklädningsrummet dödförklaras en av Rysslands största talanger. Händelsen väckte stor uppmärksamhet, och är bara en av många kontroverser som omgärdar KHL.

KHL - Kontinental Hockey Leauge - bildades 2008 och har vid sidan av från Ryssland även lag ifrån bland annat Slovakien, Lettland och Vitryssland. Ligan skapades av dåvarande president Vladimir Putin som ett försök att utmana NHL och för att försöka behålla ryska spelare i Ryssland. Ur denna synvinkel har onekligen KHL varit framgångsrik, antalet europeiska spelare i NHL är rekordlågt och många lockas till Ryssland med lukartiva kontrakt och obefintliga skatter, så är det för många extremt lönsamt att spela i KHL. Det har också lagts fram planer på att utöka ligan med en division i Västeuropa, men hitintills har dessa planer inte realiserats även om AIK för några år sedan hotade med att lämna svensk hockey för spel i KHL.

Men det finns även en baksida, många lag dras med stora ekonomiska problem och mycket av ligans existens hänger på subsidier från det statliga gasbolaget Gazprom som pumpar in pengar i såväl ligan som många klubbar. De ekonomiska problemen gör att många arenor är kraftigt undersatta och på vissa håll tvingas bortalaget själv ta med sig toalettsitsar, toalettpapper och så vidare. Även om många spelare kan tjäna stora pengar på spel i KHL, är arbetsvilkoren tuffa och spelare kan tämligen godtyckligt få sparken. Klubbarnas sviktande ekonomi gör också att löneutbetalningarna kan släpa, och att lönerna ibland betalas ut svart och kontant, vissa klubbar använder sig av hot för att tvinga bort spelare från klubben. Den ovan nämnda händelsen när Cherapanov avled visade också att säkerhetstänkande saknades, och även om KHL:s kommisär Alex Medvedev (som inte är släkt med den sittand presidenten) lovat bättring verkar lite i praktiken hänt. Men det som kanske oroar spelarna mest är de ofta lång resorna klubbarna tvingas till, Ryssland är ett enormt land och KHL består av lag från Sibirien till Slovakien. Det är således tämligen uppenbart att bussresor inte är ett alternativ i många fall, utan att det enda sättet att transportera såväl spelare som ledare är i flygplan.

Här finns kanske de mest uppenbara och oroväckande bristerna, något som blev tämligen uppbart när KHL laget Jaroslavs flygplan störtade när det skulle lyfta och hela laget, däribland den svenske målvakten Stefan Liv, dog i kraschen. Olyckan satte återigen fingret på de enorma problem den ryska civila luftflottan har, men trots löften från ligaledningen att se över klubblagens flygplan, verkar lite skett. Några veckor efter olyckan skulle den före detta Södertäljespelaren André Benoîts lag göra en längre flygtur, något som givetvis oroade Benoît. Lagledningen gav dock lugnande besked och visade honom bilder på ett modernt flygplan som skulle användas, väl framme visade sig dock detta inte stämma och med hjärtat i halsgropen nådde han och laget fram helskinnade.

Samtidigt ska man ha i åtanke att flygsäkerheten i Ryssland i allmänhet är osedvanligt låg, och inrikesflottan består till stora delar av flygplan från Sovjettiden. Situationen förbättras givetvis inte av det faktum att många KHL klubbar dras med stora ekonomiska problem, och att besparingar måste göras lite överallt.

Bilden som tonar fram i artikeln är givetvis inte allt för positiv, och även om den säkerligen är lite färgad av det faktum att KHL på allvar hotar NHL:s position i hockeyvärlden, tycker jag den ändå är av intresse. Främst kanske på grund av den nästan helt okritiska hållning vissa svenska journalister verkar hysa för KHL, och drömmarna om att skapa en europeisk liga som på allvar kan konkurrera med NHL nu kan realiseras. Samtidigt är frågan huruvida KHL är mogen för denna uppgift, i artikeln beskrivs också hur en representant för ett finskt lag skulle möta ledningen för KHL i St. Petersburg och förhandla om huruvida det finska laget skulle flytta över till KHL. Efter att ha spenderat 30 timmar på sitt hotell utan att de ryska representanterna hört av sig, valde den finske represenanten att åka hem till Finland igen och idén skrotades.

Men det är inte bara rent organisatoriskt det finns brister, många klubbar går på knäna ekonomiskt, arenorna är slitna och vore det inte för att Gazprom och den ryska staten pumpade in enorma pengar i KHL, skulle troligen ligan för länge sedan tvingats lägga ner.

Sedan något år sedan går ligan i Viasats hockeykanal, och de få matcher jag sett höjer väl knappast pulsen något. Visst, kvalitétsmässigt håller hockeyn kanske högre klass än Elitserien, vilket vore underligt med tanke på att några av världens bästa spelare trots allt håller till i ligan, men det är fortfarande långt till någon NHL klass. Visserligen kan man väl bara konstatera att NHL haft lång tid på sig att etablera sitt varumärke, och att man redan som liten haft en relation till NHL (lite på samma sätt som engelsk fotboll). KHL har således mycket att ta igen, men frågan är ändå huruvida man har kapaciteten och om intresset finns, och är tidningarnas sportsidor något att gå efter kan man väl bara konstatera att antalet artiklar om KHL är försvinnande få.
Dock kan man väl slänga in en brasklapp i att det förstås är lite enögt att gå ranka en liga efter vad som står i enbart svenska tidningar, hockey spelas förstås i en rad andra länder, men eftersom mina kunskaper i t.ex. finska och tjeckiska är obefintliga så får jag utgå från vad som skrivs på språk jag kan.

Samtidigt kan man väl bara konstatera att delar av KHL:s syfte, nämligen att försöka stoppa den bokstavliga flodvåg av spelare som lämnade Ryssland för spel i NHL, har stoppats. Antalet ryska spelare i NHL har onekligen sjunkit de senaste åren, och i år spelar 32 spelare i NHL. Även antalet tjeckiska och slovakiska spelare har minskat i NHL sedan KHL lanserades, samtidigt som antalet nordamerikanska spelare ökat rätt radikalt under de senaste åren.

Men frågan är då, kommer KHL att på allvar kunna ta upp kampen med NHL? Ja, det är förstås den stora frågan och onekligen är det så att KHL redan nu utmanar NHL rent spelarmässigt. NHL har på senare år haft allt svårare och svårare att locka över ryska spelare, och samtidigt lockar förstås de höga lönerna och skattefrihet spelare från andra europeiska ligor att söka sig till KHL.
Däremot har ligan långt kvar när det gäller såväl organisatoriskt som intressemässigt. De få gånger svensk massmedia skriver om KHL är ofta i negativa sammanhang, och handlar då primärt om spelare som fått sparken från sina klubbar eller på annat sätt hamnat i trångmål. Ett annat problem, åtminstone för mig som potentiell kund, är förstås bristen på relation till klubbarna. Ska jag vara ärlig så har faktiskt väldigt, väldigt liten koll på vilka lag som spelar och vilka spelare som spelar i vilka lag, visserligen kan man väl bara konstatera att spelaromsättningen i NHL ofta är rätt massiv, men till skillnad från KHL där hela lag kan bytas ut från säsong till säsong, finns trots allt en viss kärna kvar i de flesta NHL lag mellan säsongerna. Men, som sagt, KHL har enbart existerat sedan 2008 och har under den tiden gått från en i praktiken okänd liga, till en liga där några av världens bästa spelare trots allt återfinns. När Jagr återvände i höstas till NHL var det många som skakade på huvudet, så har han trots allt visat att gubben fortfarande kan leverera och även om snabbheten kanske inte längre finns där, så håller han fortfarande hög klass.

Det är också värt att notera att NHL inför nästa säsong står inför en enorm utmaning, nämligen förhandlingarna mellan spelarfacket, NHL och hockeylagen. Redan nu aviseras det att förhandlingarna kan dra ut på tiden, och att en ny spelarstrejk inte går att utesluta. En eventuell spelarstrejk i NHL kan mycket väl bli den öppning KHL behöver för att på allvar etablera sig internationellt. Jag vet att många svenska klubbdirektörer går runt och hoppas på en eventuell spelarstrejk i NHL, förra gången NHL strejkade valde många - inte bara svenska spelare - att spela i Elitserien och intresset för Elitserien blev rekordstort. Samtidigt kan man väl bara konstatera att situationen nu skiljer sig rätt radikalt från då, KHL kommer givetvis att ses av många som en både sportslig och ekonomiskt bättre alternativ. Och även om många sportchefer givetvis håller tummarna för de svenska spelarnas klubbhjärta, vet vi alla hur svagt det brukar slå när väl sedelbuntarna plockas fram och här har förstås svenska klubbar inget som helst att hämta visavi KHL. Skulle det således bli en spelarstrejk i NHL, så kan detta bli en öppning för KHL att även nå ut till en bredare publik och även hamna i fokus på ett helt nytt sätt.

Samtidigt finns det varningstecken, KHL bygger i stort på inkomster från det statliga Gazprom, försvinner dessa så försvinner också grund för KHL. Ett annat problem är förstås arbetsvilkoren och det faktum att Ryssland har stora problem med den organiserade brottsligheten.

http://www.thestar.com/sports/hockey/international/article/1111783--dodgy-world-of-khl-still-about-hockey

Det förråande kriget

2012-01-12T01:22:00.000-08:00

En video med fyra amerikanska soldater som påstås urinera på tre dödade talibaner i Afghanistan har skickat chockvågor över USA, och den amerikanska militären har nu lovat att utreda videon grundligt. Problemet är dock att den här videon inte kunde ha kommit vid ett sämre tillfälle, USA:s anseende i Afghanistan är sedan länge tämligen skamfilat, relationen med Pakistan har nått ett nytt lågvattenmärke och kommer samtidigt som USA försöker vinna stöd för ett eventuellt angrepp mot Iran. Den visar också på den förråande kraft krig per defintion har på soldater, och även hur skör den linje både enskilda soldater och styrande måste balansera på. För även om de fyra soldaterns beteende är rent bedrövligt, så kanske den också är effekten av en konflikt där de moraliska gränserna suddats ut, något som de amerikanska myndigheterna själva bidragit med. Uppförandet av fånglägret på Guantanamo (som för övrigt firade tio år igår) och behandlingen av internerna på fängelset i Abu Ghurayb i Irak, visar onekligen att det inte bara är enskilda soldater som har svårt att skilja mellan rätt och fel. Och avslöjanden om såväl danska, tyska och brittiska soldaters agerande i Afghanistan och Irak, visar även att problematiken inte enbart begränsas till amerikanska soldater.

Samtidigt kan man bara konstera att rent historiskt sett är den typ av krigföring USA och dess allierade (det vill även säga Sverige) är involverade i, ofta innebär att gränserna för vad som i vanliga fall anses vara moraliskt förkastligt förflyttas och att detta inte enbart begränsas till enskilda soldater. Ett lysande sådant exempel torde kriget i Algeriet vara, ett av efterkrigsvärldens mest smutsiga krig. De ofta fruktlösa försöken att finna ledarna för den algeriska motståndsrörelsen, gjorde att den franska armén och staten började hänge sig åt aktiviteter som knappast kan anses vara förenligt med en demokratisk stat. Det skulle dessutom visa sig att den våldsspiral den franska staten och militären startat, skulle vara extremt svår att få stopp på och dessutom rendera i ett av de kanske allvarligaste myteriförsöket i modern fransk historia. När nyheten om att den franska regeringen och president de Gaulle tänkte börja förhandla om ett franskt tillbakadragande från Algeriet, väckte detta ont blod inte bara bland den franskättade befolkningen i Algeriet, utan även delar av den franska armén, framförallt de franska fallskärmsjägarna. Ett misslyckat myteri bland fallskärmsjägarna i Algeriet slogs snabbt ned, men händelsen skakade onekligen om Frankrike och under en period efter att Algeriet blivit självständigt skakades Frankrike av en rad terrorattentat från besvikna före detta militärer och franskättade algerier. Många av de soldater som tjänstgjort i de franska "förhörslägren" anlitades efter kriget av CIA och/eller en rad latinamerikanska länder, där deras förhörskunskaper var eftersökta och nu blev en del i de "smutsiga krig" som fördes i Argentina, Uruguay, Chile, Brasilien, Paraguay o.s.v...

Hitlers albanska soldater

2012-01-10T00:47:00.000-08:00

En av de mer obskyra Waffen-SS divisionerna får nog 21. Waffen-Gebirgs-Division der SS Skanderbeg (Albanische Nr. 1) anses vara, och kanske också en av de mer okända. Bakgrunden till denna - för de flesta - troligen helt okända Waffen-SS division var Mussolinis ödesdigra aktiviteter på Balkan under upptakten till det andra världskriget.
I samband med Hitlers allt mer aggressiva utrikespolitiska agerande i efterdyningarna till Münchenöverkommelsen, hade Mussolini i allt högre och högre grad förpassats till en politisk bifigur. Visserligen ansåg både britter, fransmän och tyskar att Italien och Mussolini var en viktig allierad i det krig som nu såg ut att komma allt närmare och närmare, men det var inte primärt till Rom man vände blickarna, utan mot Berlin. I samband med att tyska styrkor ockuperade vad som var kvar av Tjeckoslovakien i mars 1939, beslöt sig Mussolini för att visa att även Italien var kapabla till att visa militära och politiska muskler. Offret för Mussolini var Albanien, ett land som i stort sett varit ett italienskt lydrike under hela mellankrigstiden och som i praktiken saknade kapacitet att överhuvudtaget sätta något emot ett italienskt angrepp. I april landsteg så de första italienska styrkorna, och den italienska marionettregimen under ledning av kung Zog valde att hellre fly än illa fäkta. Den lilla, och av Italien utbildade och utrustade, albanska armén kunde givetvis inte göra något alls emot de italienska styrkorna och snart var landet ockuperat i en praktiken oblodig invasion.
Men om nu Mussolini trott att invasionen skulle väcka något större internationellt rabalder, så tog han fel. Några större rubriker i de europeiska tidningarna blev det inte, delvis tack vare det faktum att landet i praktiken redan var underställt italiensk överhöghet, men också för att invasionen i många avseenden druknande i den allmänna oro för utvecklingen i Centraleuropa. På hemmaplan blev dock invasionen en större propagandaseger, speciellt efter de italienska styrkornas mindre lyckade insatser i det spanska inbördeskriget.

Nästa gång Albanien var på tapeten var den 28 Oktober 1940, då den italienska armén använde landet för sitt fullständigt misslyckade försök att inta Grekland, de italienska trupperna slogs tillbaka och delar av Albanien blev nu ett slagfält mellan de grekiska och italienska styrkorna. Våren 1941 var det så dags igen, de italienska trupperna i Albanien förstärktes och förbereddes för ett nytt försök, som lik det första slutade i ett makalöst praktfiasko. De italienska trupperna drevs återigen bort, och först efter tyskt intervention på Balkan kunde de italienska trupperna till slut avancera in i Grekland. Men lyckan blev kortvarig, kriget hade kostat mer än det smakat och det inbördeskrig som nu bröt ut i Jugoslavien spred sig snabbt till Albanien där många albaner nu började drömma om ett storalbanskt rike.Italienarna fann sig snart involverad i en konflikt de vare sig var utrustad eller speciellt intresserad av, och många av de förband bestående av albern italienarna satt upp verkade mer intresserade av annat än att nödvändigtvis bekämpa partisaner. Sitautionen förbättrades förstås inte av Italiens fortsatta militära motgångar, och när Italien i september 1943 undertecknade ett vapenstillestånd med de allierade bröt hela ockupationen samman. Utan några egentliga direktiv till den italienska armén var det i praktiken upp till var och en att avgöra vad han ville göra, många italienare på Balkan packade ihop sina tillhörigheter och begav sig hemåt, medan andra togs tillfånga av tyskarna som snabbt ryckte in i de områden som kontrollerats av Italien för att avväpna de italienska strykorna. Andra valde att ansluta sig till partisanerna, som nu bokstavligen översvämmades av övergivna italienska vapen och annan utrustning som nu fanns överallt, för tyskarna var den italienska kapitulationen en i praktiken militär katastrof på Balkan.
Den tyska armén som redan innan Italiens utträde haft stora problem att skrapa fram tillräckligt med manskap att bekämpa partisanerna och pacificera landsbygden, stod nu inför ett faktum att man nu fick ett ännu större område att kontrollera.I ett försök att råda bot på detta började således tyskarna nu sätta upp förband bestående av lokalt rekryterade soldater, något som tidigare primärt inskränkts till Volksdeutsche i så kallade Heimatschutz. De relativa framgångarna med att sätta upp Handschar, ett myteri under uppbyggnaden i Frankrike till trots, så började nu tyskarna snegla på en möjlighet att även sätta upp ett förband bestående av albaner.Nu var detta på intet sätt nytt, redan italienarna hade nyttjat sig av albanska "frivilliga", dels under försöken att inta Grekland, men även senare för att pacificera landsbygden.
Dessa hade till stora delar bestått av manskap från den upplösta albanska armén, och dess insatser rönte mycket kritik från den italienska armén som ansåg de i praktiken värdelösa och delar av skulden för misslyckandena i samband med höstoffensiven 1940 lades på de albanska förbanden. Trots detta fortsatte den italienska armén att sätta upp albanska förband, främst organiserade runt svartskjortorna och deras insatser fortsatte att variera mycket.Efter Italiens officiella utträde ur kriget stod nu tyskarna inför ett svårt dilemma, situationen i Albanien hade onekligen förvärrats under den italienska ockupationen och konflikten i Balkan. Samtidigt saknade de tyska förbanden kapacitet att på allvar bekämpa partisanerna både i Albanien och Jugoslavien, så man beslöt sig helt enkelt för att följa den policy Italien haft, och Waffen-SS fick order om att sätta upp en albansk Waffen-SS division, 21. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Skanderbeg" (albanische Nr. 1). Under våren 1944 påbörjades så arbetet, och runt ett kader från 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Handschar" (kroatische Nr. 1) började divisionen formas. Trots att man som sagt inte hade några större problem med att finna frivilliga, ansågs många odugliga för aktiv tjänst. Redan på ett tidigt stadium drabbades divisionen av svåra disciplinära problem, och när den sattes in i strid i Kosovo och Montenegro var manskapet mer intresserade av att fördriva den serbiska befolkningen än att bekämpa partisanerna.

Militärledningen ansåg divisionen fullständigt värdelös, och av 4900 man ansågs endast 1500 hålla något högre stridsvärde (varav knappt hälften av dessa var albaner). I ett försök att öka divisionens stridsvärde förstärktes den med överblivit manskap från Kriegsmarine, men spiken i kistan blev onekligen den tyska arméns succesiva reträtt från Balkan.Många av de frivilliga, vilka redan från början uppvisat litet intresse för den tyska saken, började nu desertera i sådana mängder att det inte längre ansågs meningsfullt ha divisionen kvar. Resterna av divisionen, splittrades upp mellan 7. SS-Freiwilligen-Gebirgs-Division "Prinz Eugen" (som fick primärt förstärka ett av divisionens regementen) eller Handschar. Divisionen upplöstes officiellt hösten 1944 och kvarvarande personal användes för att bilda 32. Freiwilligen-Grenadier- Division 30 Januar.
Efter kriget utlämndades divisionens ende befälhavare SS-Brigadeführer August Schmidhuber till de jugoslaviska myndigheterna, vilka åtalade honom för en rad olika övergrepp mot civila, och avrättades den 27 februari 1947.
Man kan ju onekligen finna det lite ironiskt att tyskarna, som trots allt borde varit medvetna om de italienska försöken, gör precis samma misstag. Även om det givetvis fanns albaner som trodde på den tyska saken, eller åtminstone var anti-kommunister och motståndare till Enver Hoxha, så var dessa alldeles för få för att det skulle fungera i långa loppet. Situationen förbättrades inte heller av de klanstrider och etniska konflikter som, likt en varböld, bubblade upp i samband med Jugoslaviens fall våren 1941.

Många av dessa konflikter spillde givetvis över till Albanien, bland annat en som än idag är lika omtvistad då som nu, nämligen Kosvos status. Precis som många andra länder såg troligen albanska nationalister möjligheten att också få ta åt sig av kakan från det erövrade Jugoslavien, problemet var bara att när Albanien nu blev fritt från Italienskt styre, så hade krigslyckan sedan länge vänt för axelmakterna. Det torde varit tämligen uppenbart för många att Tyskland skulle förlora kriget, samtidigt som framtiden på Balkan inte nödvändigtvis var helt klarlagd. Kanske hoppades många albanska nationalister att Jugoslavien skulle falla samman, och att Kosovo i sådana fall skulle tillfalla Albanien. Kanske kan vissa av övergreppen riktade mot den serbiska civilbefolkningen ses ur detta ljus, att man helt enkelt påbörjade en etnisk rensning för att ställa omvärlden för det faktum att området var albanskt.

2011 – ett bokslut

2012-01-01T07:50:00.001-08:00

Så säger vi då farvä av 2011, och det är således dags att göra ett bokslut över det år som nu gått
och göra några kortare försök att spå vad som kommer hända under 2012.2011 var hur som helst ett år som dominerades av utvecklingen i Mellersta östern, Norge och den ekonomiska krisen i Grekland, och kryddades med att USA till slut lyckades finna Osama bin Laden, Mohammar Gaddafi blev avsatt och senare mördad och att den nordkoreanske ledaren Kim Il-Jong avled. I Sverige har mycket av rubrikerna handlat om Håkan Juholts återkommande politiska magplask, kungliga skandaler, vårdskandaler på ålderdomshem och
SAAB successiva förfall och konkurs.

Det är förstås vanskligt att sia över vad eftervärlden kommer minnas av 2011, men onekligen kommer de folkliga resningarna i delar av Mellersta östern att leta sig in i historieböckerna. Resningarna inleddes under våren i Tunisien, och riktades primärt mot korruption, höjda matpriser och en allmän brist på demokratiska rättigheter, efter att en butiksägare – i
protest mot matpriserna – tänt eld på sig själv, exploderade protesterna i landet. Landets ledare Ben-Ali tvingades i praktiken fly hals över huvud när det stod klart att polisen och militären
saknade möjlighet att slå ner upproret, och inspirerade av händelserna i Tunis började nu en frustrerad medelklass i Mellersta östern höja sina röster mot regionens envåldshärskare. Bahrain och Jemen blev den så kallade jasimrevoltens nästa anhalt, men här visade sig regimerna mer ståndaktiga och med bistånd från Saudi Arabien och det Förenade Arabemiraten kunde demonstrationerna slås ner i Bahrain. I Jemen blev läget snabbt kaotiskt och länge såg
det ut som att det inbördeskrig som förts i delar av landet nu skulle kasta in landet i totalt kaos uteblev. Efter mycket om och men tvingades till slut landets ledare ge sig av, men om några av kraven från demonstranterna på ökade demokratiska rättigheter kommer att nfrias verkar det mer oklart med. Det var dock inte förrän revolten nådde Egypten som västvärldens intresse väcktes på allvar, bilder från Kairo där hundratusentals demonstranter samlades på Tahiritorget (Frihetstorget) för att protestera mot den sittande Mubarakregimen. emonstrationerna blev snabbt våldsamma, men inte ens den egyptiska polisen kunde till slut få slut på protesterna, och när Mubaraks försök att själv samla sina styrkor och angripa Tahiritorget misslyckats, gick den egyptiska militären till slut in och tog över makten. Mubarak greps, fick ett lämpligt slaganfall och åtalades för maktmissbruk, men det dröjde inte länge innan de protesterade egyptierna insåg att militären verkade ovilliga att påbörja någon demokratiseringsprocess och nya demonstrationer skakade landet.
Mubarak var dock i jämförelse med sin granne Gaddafi lyckligt lottad, för något oväntat spred sig revolten även hit. Gaddafis försök att slå ner upproret misslyckades, och en osedvanligt häftig kampanj att låta NATO delta på rebellernas sida påbörjades. Gaddafis försök att slå ner
upproret misslyckades, och efter en våldsam kampanj i Väst om att bistå rebellerna, inledde NATO flygräder mot Gaddafis styrkor och fästen. Efter hårda strider bröt till slut Gaddafisidans motstånd ned och Tripoli kunde intas, rebellerna inledde nu en veritabel huvudjakt på Gaddafi som slutade i Misrata och att han och en av hans söner lynchades. När stridslarmet lagt sig började dock frågorna om vad och vilka omvärlden egentligen stött, Libyens ekonomi är slagen i spillror och tusentals vapen är på drift, en kombination som sällan är speciellt lyckat. Striderna i Libyen ledde också till en veritabel flyktingström av afrikanska flyktingar, som Gaddafi på order av EU förlagt i enorma flyktingläger, den italienska ön Lamusa översvämmades bokstavligen av flyktingar och en häftig debatt vaknade till liv i EU vems ansvar flyktingarna egentligen var.
Medan Gaddafis kvarlevor ännu inte hunnit svalnat ändrades fokus för omvärldens journalister, och alla kameror riktades nu mot Syrien. Här hade den sunnimuslimska befolkningen börjat inledda protester mot den shiadominerade syriska ledningen, och precis som i övriga regionen mötte demonstranternas krav på den sittande regimen med våldsamma motåtgärder. Syriens
ledare Al-Saad satte in militären och under sommaren och hösten har rapporter kommit om våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och militär. Även om omvärldens protester, bland annat från USA, NATO och arabförbundet, varit massiva, verkar Al-Saad klara sig ifrån ett liknande öde som Gaddafi. Till skillnad från Gaddafi som efter Sovjetunionens fall försökte blidka västmakterna, så har Syrien alltid haft en nära relation med Ryssland, något som nu verkar bära frukt då några FN-resolutioner i stil med de riktade mot Gaddafi känns ytterst tveksamma. Situationen är dock prekär för Syrien, landet har under lång tid aspirerat på att vara en regional stormakt, och risken är förstås att ett ökat internt kaos kan leda till svårigheter att upprätthålla denna policy. Risken är också överhängande att protesterna utmynnar i ett inbördeskrig, och för ett land med stora religiösa och etniska splittringar, är detta en oroväckande framtidsutsikt.

Men det var inte bara i Mellersta östern befolkningen protesterat, efter att den isländska ekonomin i praktiken kraschlandat var det nu dags för Grekland. År av ekonomisk vanskötsel, obefintlig skattemoral och effekterna av den globala ekonomins nedgång, ledde till en bokstavlig grekisk härdsmälta. Landets politiker verkade nästan paralyserade av omfattningen av sitt handlade, och grekerna välde ut på landets gator för att protestera mot neddragningar i den sociala välfärden och skattehöjningar. Problemet var bara att omvärldens sympatier
knappast fanns med en befolkning som kunnat gå i pension vid 50 års åldern, få tretton årslöner eller bonus om man närvarade på sitt arbete. Givetvis ska det väl påpekas att de flesta greker
troligen aldrig ens varit i närheten av att tillgodogöra sig en majoritet av dessa förmåner, men protesterna lämnade ändå en bitter eftersmak. För EU var dock det grekiska sammanbrottet en katastrof av monumentala proportioner, speciellt som flera andra länder i Medelhavsregionen sitter i samma sits som Grekland, men är till skillnad från grekerna mycket mer inflytelserika på den gemensamma europeiska marknaden.
Sakta men säkert har svångremmen dragits åt i Italien, Spanien och Portugal, men krisen begränsas inte enbart till de så kallade PIGS länderna, utan omfattar även länder som Storbritannien och Irland. Situationen i Grekland har delvis styrts upp med massiva lån från EU och Världsbanken, men frågan är vad som kommer hända den dagen krisen på allvar når
Italien och Spanien...

Protesterna mot den växande ekonomiska krisen har dock inte enbart begränsats till Grekland, i USA skapades ”Occupy Wall Street” rörelsen, en rörelse som i praktiken består av en massa grupperingar och personer på vänsterkanten. Till skillnad från den mer strukturerade och välorganiserade Tepartyrörelsen (med starka band till det republikanska partiet), saknar OWS någon egentlig agenda annat än att protestera mot det rådande ekonomiska klimatet och består i praktiken av en massa politiskt marginaliserade rörelser. Detta har dock inte stoppat
rörelsen från att sprida sig, och under sommaren genomförde rörelsen en rad demonstrationer runt om i USA, varav vissa renderade i våldsamheter, bland annat i Oakland. Under hösten verkar dock protesterna avstannat, och med det också massmedias intresse för rörelsen som åtminstone för tillfället verkar föra en tynande tillvaro.
Det var dock inte bara ekonomin som drabbades av härdsmälta, i Japan drabbades ett kärnkraftverk i närheten av Fukushima den 11 mars av effekterna av en massiv Tsunami. Kärnkraftverkets elförsörjning slogs ut, och kärnkraftverket började brinna och man fruktade nu en fullständig härdsmälta. De japanska myndigheterna kunde till slut andas ut, men vidden av katastrofen är än idag oklar och med tanke på att flodvågen troligen skapat skador för miljarder, så är det rimligt att anta att Fukushima kommer kosta de japanska skattebetalarna
åtskilliga yen. Katastrofen har nu inneburit att alla framtida planer på nya kärnkraftverk har lagts på is, och den stora frågan många ställer sig nu är hur Japans ökande behov av el ska
tillgodoses.
När vi ändå är inne på härdsmälta, så passar det ordet kanske bäst på att förklara vad som måste föresigått i norrmannen Anders Behring Breiviks hjärna. Den 22 juli klockan 15.26 skakas Regjeringskvartalet av en massiv bomb, delar av regeringsbyggnaden och omkringliggande byggnader skadas. Medan polisen letar igenom de söndertrasade byggnaderna på jakt efter offer och ledtrådar så nås man av telefonsamtal från Utøya, där det norska socialdemokratiska partiet anordnar sommarläger, att någon går runt på ön och skjuter urskillningslöst. En timme efter att de första samtalen nått den norska polisen kan man landsätta poliser som griper den misstänkte Breivik, som ger upp utan strid. När chocken över attentaten som krävde 77 döda (åtta i Oslo och 69 på Utøya) och 96 skadade lagt sig, började frågorna om hur och varför detta kunde ske. Breivik själv hade kvällen innan attentaten offentliggjort en egenhändigt gjord video och ett manifest, där han förklarade sina handlingar som en protest mot det multikulturella
samhället och islamiseringen av västvärlden.
Enligt Breiviks egna ord var detta enbart början på en militär kamp riktad mot Islam och företrädare för mångkulturen, och såväl massmedia som norsk polis började utreda Breiviks kontakter med antimuslimska och högerextrema rörelser. Arbetet har väl i praktiken enbart
bekräftat teorin att Breivik agerat på egen hand, även om han delvis använt sig av en diskurs hämtad från bland annat den i Storbritannien verksamma English Defense Leauge. Även om debatten i Sverige i mångt mycket handlat om hur pass mycket skuld Sverigedemokraterna har i Breiviks attentat, har debatten i Europa mer handlat om de stora utmaningar Europa står inför i och med att flera europeiska städers etniska sammansättningar radikalt förändrats under de senaste åren.
Den debatten tog fart på allvar i Storbritannien efter att polis i samband med ett ingripande dödat en misstänkt bilförare i London och protesterna utmynnat i våldsamma kravaller. Uppenbarligen tagen helt på sängen, hade Londonpolisen stora svårigheter att bemästra
situationen, som dessutom förvärrades av det faktum att den brittiska polisen tvingats till stora nedskärningar. Under några intensiva sensommarkvällar drabbades Storbritannien av några av de värsta kravallerna i modern tid, och på flera håll anordnade bostadsområdena egna medborgargarden för att skydda sina egendomar mot plundrande gäng. Till skillnad från de kravaller som skakade Frankrike för ett par år sedan ebbade dock protesterna ut av sig själv, och när väl polisen organiserat sig bättre kunde man också bringa viss ordning i oredan.
Kravallerna skakade dock om såväl den brittiska allmänheten som politiker och poliser, speciellt som polisen med stora svårigheter kunde kväsa kravallerna och i många fall verkade ligga både och två steg efter. Det verkar också infunnit sig en viss besvikelse hos många, speciellt på
vänsterkanten, då protesterna snabbt urartade till en allmän och stundtals totalt meningslös plundring av butiker än protester mot polisvåld och ekonomiska orättvisor. Bilder på hur plundrare helt medvetet riktade in sig på butiker som sålde kläder, skor eller elektronikvaror gav mer bilden av ett sätt för folk att tillförskansa sig de senaste kläderna eller en splitter ny tv
apparat. Men kravallerna har ändå satt sina spår, och många oroar sig nu för att de ska upprepas i samband med att London är värd för de Olympiska spelen nästa sommar.

Med detta lämnar vi så utrikespolitiken för den här gången och återvänder till Sverige, där den socialdemokratiske ordföranden Håkan Juholt verkar ha abonnerat på tidningarnas löpsedlar. Den kanske allvarligaste krisen kom i samband med att massmedia rapporterade om att Juholt tagit emot fullt bidrag från riksdagen för sin övernattningslägenhet, trots att han delade denna med sin sambo. En märkbart skakad Juholt försökte skaka av sig det hela med att han inte haft tid att sätta sig in i regelverket, och att han skulle betala tillbaka pengarna. Men skadan var förstås redan skedde och det hela blev förstås inte bättre av en rad märkliga uttalanden och ageranden under 2011. I samband med att riksdagen debatterade frågan om huruvida Sverige skulle bistå med flygstyrkor till insatsen i Libyen, uttalade sig Juholt starkt kritiskt till den
borgliga regeringens ställningstagande. Men när det väl var dags att ta ställning några dagar senare, hade Juholt ändrat sig och ställde gladeligen upp på regeringens förslag. Men det som kanske väckte mest ont blod inom partiet var när Juholt valt att stödja Ilmar Reepaluas förslag om att införa ett tillfälligt medborgarskap, för att på detta viset underlätta för myndigheterna att utvisa kriminella. Nyheten om Juholts stöd för Reepulas uttalande slog ned som en veritabel bomb inom den socialdemokratiska partiet, och Juholt tvingade ånyå be om ursäkt och ändra åsikt.
Inom partiet jäste det ordentligt, och under sensommaren och hösten har flera distrikt uttalat sitt missnöje med Juholt, och många politiska bedömare varnar nu för ett nytt rosornas krig. I ett försök att blidka partimedlemmarna begav sig Juholt ut på en Eriksgata, men det är uppenbart att både han och partiet är i gungning, och även om optionsundersökningar ska tas med en nypa salt, är partiets usla siffror anmärkningsvärda. Problemet är dock att Socialdemokratin saknar politiska visioner, det arbete Göran Persson inledde under sina år har kört fast, och partiet glider nu runt på det politiska havet som ett fartyg utan vare sig segel eller
roder. Sett ur ett europeiskt perspektiv är detta inget unikt, utan verkar snarare vara mer regel än undantag för den europeiska socialdemokratiska rörelsen. Frågan är förstås hur Juholt ska
återfå såväl väljarnas som partiets stöd, och även om det är långt kvar till nästa val känns det ändå som att Juholt förvandlats till vad på amerikanska brukar kallas för ”lame duck”.
Det är dock inte bara Juholt som abonnerat på löpsedlarna, även kung Karl XVI har figurerar flitigt på löpsedlarna, och även här i mindre smickrande sammanhang. Det hela inleddes med att boken ”Karl XVI – Den ofrivillige monarken” släpptes förra hösten, där kungen anklagades för att ha besökt svartklubbar och haft en affär med Camilla Henemark. Under våren började Sveriges radio nysta i påståendena om kopplingar mellan kungens bekanta och personer i
Stockholms undre värld, och även om inget konkret bevis för att kungen själv haft samröre med grova brottslingar. Under hösten började det även florera påståenden om bildbevis för att kungen varit på sexklubbar, men dessa bilder har senare avfärdats som falsarier. Frågan om kungens eventuella sexklubbsbesök får således fortfarande avskrivas som obekräftade, men det är uppenbart att hovet är skakat av påståendena och det återstår fortfarande anser jag en hel del obesvarade frågor i ämnet.
Det är dock inte bara kungen och Juholt som varit återkommande företeelser på tidningarnas löpsedlar, även biltillverkaren SAABs öden och äventyr blev en utdragen följetong. Efter att General Motors (GM) avyttrat verksamheten till den holländska sportbilstillverkaren Spyker, så höjdes många varningens finger. Men inledningsvis såg allt bra ut, tillverkningen tog fart och
utvecklingen av den nya generationens SAAB bilar kunde fortsätta, men det dröjde inte länge innan verkligheten hunnit ifatt SAAB och dess nya ägare. Under sommaren och hösten hade företaget svårt att betala underleverantörer och till slut även de anställdas löner, det började talas om att företaget närmade sig konkurs och att Spyker saknade kapacitet att fortsätta dra lasset ensamt. Fler kinesiska företag anmälde sitt intresse, men GM – som delvis varit med och bekostat utvecklingen av komponenter i SAABs produkter – var inte intresserade och alla försök från Kina att köpa upp SAAB strandade. Så kom till slut nyheten alla väntat på, SAAB
begärdes i konkurs och med gick det anrika företaget ur tiden.
Trist för de anställda, men kanske inte en helt oväntad nyhet. Vad som nu kommer hända med SAAB är oklart, men troligen kommer företaget att styckas upp i mindre enheter och där vissa kommer försvinna, medan andra – t.ex. teknikavdelningen – kommer säljas.

Nu börjar vi närma oss slutet på denna nyårskrönika, men innan vi slutar så återvänder vi som snabbast till den utrikespolitiska scenen, för Gaddafi var inte den ända kändisen som lämnade in
2011. Han får sällskap av världens mest eftersökta person, Usama bin Laden, som dödades i en räd mot hans högkvarter i Pakistan den 2 maj. Nyheten väckte förstås stor glädje i Washington och runt om i USA, men ställde också en rad pinsamma frågor runt det faktum att hans högkvarter låg endast ett par kilometer från Pakistans främsta militärakademi och hur pass mycket den pakistanska säkerhetstjänsten känt till om bin Landens närvaro. Samtidigt kan
man bara konstatera att Pakistan och USAs relation under de senaste åren försämrats radikalt. Från amerikanskt håll handlar detta mycket om frustration över de pakistanska säkerhetsstyrkornas ovilja att agera mot Al Qaida, men också pakistansk irritation över
amerikanska drönarangrepp som ofta drabbar civila. En relation som knappast blivit bättre efter att en amerikansk drönare dödade ett tjugotal pakistanska soldater vid en gränspostering.
I Nordkorea är sorgen obeskrivlig och enligt nordkoreansk tv så har flera nordkoreaner svimmat av sorg efter nyheten om att landets ”tillfällige” ledare Kim Il-Jong avlidit av en hjärtattack den 17 december. Som alltid är det svårt att riktigt analysera hur pass äkta sorgen är, men onekligen är det så att många säkerligen är genuint ledsna, men att det säkerligen finns lika många som av rädsla för repressalier spelar med i detta skådespel. Många analytiker pekar nu på att situationen i Nordkorea troligen inte kommer förändras, men att Kim Il-Jongs frånfälle givetvis riskerar att skapa ett maktvackum som mycket väl kan rendera i vissa utrensningar och allmänt vapenskrammel.
Det är dock inte bara diktatorer och terrorister som lämnat in i år, ett annat sent dödsfall var Václav Havel, den tjeckiske poeten och regimkritikern som för många symboliserade kampen mot kommunismen i Tjeckoslovakien. Som Tjeckoslovakiens siste president lotsade landet
igenom en helt fredlig delning och utsågs efter detta till Tjeckiens förste president, som han snabbt lotsade in i ett nära samarbete med såväl EU som NATO.
En annan intellektuell som lämnat oss är Christopher Hitchens, den brittisk-amerikanske journalisten och författaren som själv gärna framställde sig som guds gissel. Hitchens var en stark kritiker till all form av religion och hans såväl bitska som underfundiga kommenterar till sina meningsmotståndare saknar än så länge någon värdig efterträdare.
En annan som lämnat in är Apples grundare Steve Jobs, och en av företagsvärldens kanske mest färgstarka personligheter förlorade till slut även han kampen mot cancern. Jobs förde sitt Apple från att vara en obskyr tillverkare av datorer till att bli världsledande när det gällde mobiltelefoner och så kallade surfplattor. Många frågar sig nu, med visst fog, hur Apple ska klara sig utan Jobs på en marknad där framgång endast är en dagslända.

Jag har säkerligen glömt en massa händelser, men de här tycker jag är några av de kanske mer viktiga ämnena. Så här på förhand kan man väl bara konstatera att 2012 kommer bli ett intressant år, den största frågan är förstås också vad som kommer hända härnäst i Mellersta östern, kommer Syrien att förfalla i inbördeskrig och åt vilket håll går utvecklingen i Irak? Från europeiskt håll är förstås utvecklingen i Medelhavsregionen ett fortsatt orosmoln, många analytiker pekar som sagt ut Italien som nästa land att drabbas av ekonomiska problem, och frågan är förstås hur länge EU och Världsbanken kommer kunna bistå drabbade länder ekonomiskt innan pengarna tar slut.
Ett annat område som onekligen borde intressera fler är Sydostasien, där den japanska ekonomin uppenbarligen tagit skada av efterverkningarna till den förödande tsunamin tidigare i år. En annan fråga är förstås hur utvecklingen i Nordkorea kommer påverka grannländerna, och hur väl rustad den kinesiska ekonomin är om den ekonomiska stagnationen fortsätter i Europa och USA. Även om Kina är en befolkningsmässig jätte är de beroende av sin exportindustri, och frågan är förstås hur man ska tackla en minskad efterfrågan på exportvaror till väst.
I Sverige är förstås den stora frågan kopplad till Juholt, hur ska han stoppa raset och återvinna förtroende för såväl sin egen person som partiet. En annan fråga är förstås vad som kommer
hända med SAAB, eller rättare sagt resterna av företaget. Kanske finns Juholts räddningsplanka i biltillverkarens öde...
I USA vankas det presidentval, och som jag ser det känns utgången tämligen given så länge inget radikalt sker. Även om republikanerna delvis stärkt sin ställning är deras kandidater allt för svaga för att på allvar kunna utmana Obama. De just nu främsta utmanarna – New Gingrich och Mitt Romney – känns kanske lite för kontroversiella för att på allvar kunna utmana Obama.
Romney är mormon, och även Gingrich har en solid ställning inom det republikanska partiet, är hans person lite för kontroversiell. Den av många förordade Ron Paul har visserligen skapat en rejäl hype runt sin kandidatur, men faller ändå bort på grund av det faktum att han är 76 år gammal. Övriga kandidater har i praktiken dribblat bort sig med återkommande grodor som skulle göra Juholt grön av avundsjuka.

l'Institut d'Egypte nedbränt

2011-12-26T16:52:00.001-08:00

I samband med oroligheterna under
december brändes det anrika l'Institut d'Egypte ned, och byggnaden
plundrades. Institutet som bildades på order av Napoleon 1789, och
var ursprungligen tänkt att underlätta den franska ockupationen av
Egypten, institutet publicerade under denna period ett 40-tal
publikationer om de upptäcker de franska vetenskapsmän som följt
med i Napoleons invasionsarmé. l'Institut d'Egypte upphörde med sin
verksamhet 1801, men återuppstod 1859 som ett internationellt
institut för forskning om Egypten och mellersta östern. Såväl
utländska som egyptiska författare, historiker och egyptologer har
bidragit till en ovärderlig skatt av runt 200 000 skrifter, bland
annat originalen av de publikationer som l'Institut d'Egypte gav ut
under den franska ockupationen.
Riktigt vad som orsakade branden är
oklart, enligt vissa källor rörde det sig om en missriktad
Molotovcoctail som träffade byggnaden, andra källor gör gällande
att det var ett medvetet dåd signerat de egyptiska salafisterna.
Institutets ordförande professor Mahmoud al-Sheroby var både
upprörd och besviken när han talade med egyptisk press och sa att
händelsen var en stor förlust för Egypten och att de skyldiga
måste straffas.
Det är förstås otroligt sorgligt,
inte bara för Egypten, utan även för hela regionen och världen.
Skulle det vara så att branden startades medvetet är det förstås
mycket oroande, speciellt som salafisterna hotat med att förstöra
delar av Egyptens kulturarv i ett försök att utplåna spåren av
det för-muslimska Egypten. Frågan är dock hur den egyptiska
befolkningen, där en stor andel livnär sig på turistnäringen
kommer att reagera på ett sådant angrepp på deras försörjning.
Om man ska tro egyptisk media, som också rapporterar att den
förmodade gärningsmannen var på väg att lynchas, så verkar den
åsikten ha liten täckning av Egyptens befolkning.

Storebror ser dig?

2011-10-26T04:38:00.000-07:00

På fredag kommer Högsta Domstolen (HD) ta upp fallet mot Simon Lundström, översättare från Uppsala som för några år sedan åtalades för barnpornografibrott, ett fall som i de flesta fall inte torde väcka någon större debatt om huruvida de tidigare fällande domarna varit felaktiga eller ej.
Problemet i Lundströms fall är att brottet består av att han i sin ägo hade en rad tecknade skildringar av sexuell art mellan barn och äldre, det var således inte fråga om barnpornografi i den bemärkelsen att det rörde sig om ett verkligt övergrepp med verkliga förövare och offer.
Men enligt den nya barnpornografilag som infördes 1999 och senare skärptes 2010, är det förbjudet att såväl inneha som titta på barnpornografi. Undantag görs för seriösa journalister, forskning och opinionsbildning, vilket dock får sägas vara en väldigt luddig, och i många avseenden svårbedömda grupper. Lundström själv försvarade sig med att bilderna var just forskning, och en del i hans försök att som översättare få en bredare kunskap i ämnet. Både tingsrätten och hovrätten har dock inte gått på hans linje, men frågan är förstås vart gränsen går för vad som kan anses vara seriös forskning, journalistik eller opinionsbildning eller inte. Men
domsluten och lagstiftningen öppnar också andra frågor, som nästan hamnar på ett existentiellt plan, kan ett brott begås om det saknas både förövare och offer?

Både tingsrätten och hovrätten ansåg detta, något som åklagaren nu vill fastslaget i högsta domstolen. Enligt honom är lagen klar i frågan, då den ämnar att skydda ”barn i allmänhet” mot kränkningar. Vare sig dessa nu är reella eller fiktiva, ett ställningstagande som får stöd av Olof
Risberg (psykolog som tidigare varit verksam inom Rädda Barnen). Enligt honom är det en viktig fråga, och konstaterar att:

”Varje existerande barnpornografisk bild ökar risken för att vi vänjer oss, och accepterar något som vi inte borde acceptera”.

Han fortsätter sedan med att domen är delseger i försöken att bekämpa sexualiseringen av småbarn, något som Risberg anser sker bland annat genom försäljning av bh:ar och
stringtrosor till barn i tioårsåldern. Även om jag delar hans åsikt frågan om att sexualiseringen av barn är förkastlig, så finner jag Risbergs utlåtande som ytterst stötande. Speciellt det faktum att
han avslutar med att konstatera att vi genom att utsättas för barnpornografi ”accepterar något som vi inte borde acceptera”, vilket för tankarna till en unken moralpanik. Jag är ingen
motståndare till att barnpornografi ska förbjudas, snarare tvärt om, men vi får samtidigt inte heller hamna i en situation där kampen mot detta i praktiken innebär inskränkningar i våra
demokratiska rättigheter, dessutom genom att hänvisa till någon slags unken moral. Anser Risberg även att samhället även bör förbjuda våldsskildringar, åsikter som vi ”inte borde acceptera” o.s.v., faktum är att Risbergs får en och undra om han vill införa någon form av sedlighetspolis? Om domsluten är ute på ett djupt moraliskt gungfly, ja då befinner sig Risberg ute på en ocean.
Faktum är att Risberg, och till viss mån riksåklagaren Anders Perklev använder sig av ett språk som för tankarna till en av 1900-talets kanske viktigaste böcker, nämligen George Orwells ”1984”.
Enligt dessa två kan således ett brott begås, utan en förövare och offer, och en gärningsman
straffas för ett handling som aldrig skett och troligen aldrig kommer begås, annat än i fantasin. För att komplicera frågan ytterligare, så infattas inte barnpornografi i skriven form. Med
andra ord hade inte Lundström fällts om skildringarna skett i en skriven bok, där det ännu är lagligt. Tyvärr får vi inte veta vad Perklev och Risberg anser om denna uppenbara lucka i
lagstiftningen, men med Risbergs tidigare citerade uttalande, behöver man givetvis inte funderar speciellt länge.

Att kampen mot barnpornografi och sexuellt utnyttjande av barn är viktig råder ingen tvekan, men frågan är huruvida detta ger oss rätt att i praktiken skapa en slags moralpolis, vars uppgift det är att se till att ingen tänker oacceptabla tankar. Givetvis för detta mer tankarna till Orwells
nämnda bok, där ”Storebror” ser till att medborgarna inte utsätts för något, som på något sätt, kan stöta sig med Storebrors åsikter. Ironiskt nog finner jag att samhället, i takt med att man påstår sig bli mer öppet för andra åsikter, samtidigt inskränker debatten och möjligheterna för människor att uttrycka sig. Givetvis ska konst inte stå över lagen, men samtidigt är det viktigt att hålla den fiktiva världen skild från den reella, annars riskerar vi att hamna i ett moraliskt moras vars konsekvenser det kan bli svårt att riktigt överblicka.
Tyvärr anser jag att vi redan är på väg mot denna utveckling, och att man genom obskyra och svårbedömda hot successivt inskränker vår demokrati som rörelsefrihet. Samhällets försök att genom övervakning skapa trygghet, skapar – enligt min åsikt – enbart mer otrygghet, och
således mer krav på övervakning. Detta utan att någon egentligen reflekterar över precis vad och vilka som ska övervakas, och varför. Likt George Orwells samhällsvision i 1984 är vi idag i
praktiken alla presumtiva brottslingar, vars minsta detalj måste övervakas. För trots ökade resurser till polis och rättsväsendet minskar inte brottsligheten, snarare tvärt, och i många fall utreds överhuvudtaget aldrig utan läggs ner direkt efter anmälan. Frågan är således om inte rättsväsendets resurser skulle må bättre om åklagare och polis valde att hänge sig åt verkliga brott, där det finns en fysisk gärningsman och ett fysiskt brottsoffer, än att springa runt och rota i folks bokhyllor i jakten på ”förbjudna” teckningar.

Källa:
DN: Mangaporr är en tecknad gråzon

Göring i Dalarna, so what?

2011-09-25T06:41:00.000-07:00

I en totalt obegriplig artikel skriver Bosse Schön, utan att egentligen presentera vare sig bevis eller någon som helst syfte med sin artikel, om att Hermann Göring ska ha besökt såväl Dalarna som Hälsingland. Som vanligt när det gäller Schöns skrifter byggs dessa upp på rykten, skvaller och grundlösa påståenden. Schön blev känd för den stora allmänheten med sin bok och tv-dokumentär ”Svenskarna som stred för Hitler” (2000), där han bland annat påstod att en svensk soldat tjänstgjort som vakt vid Treblinka och att en av de svenska frivilliga varit med när Adolf Hitler gifte sig med Eva Braun i andra världskrigets slutskede.
Påståendena väckte en våldsam debatt, som slutade med dåvarande statsminister Göran Persson dels lät starta en kommission som skulle utreda de svenskar som frivilligt anmält sig till Waffen-SS och huruvida dessa begått några brott under sin tid i tysk tjänst. Han lät också hålla en konferens om förintelsen, efter vilken man skapade ”Forum för levande historia”, som skulle utbilda svenska skolbarn i förintelsen, vilka enligt en nyligen publicerad rapport hade dåliga kunskaper i ämnet.

Det dröjde dock inte länge innan påståendena kritiserades, speciellt då lägervakten Harald Sundins berättelse, som enligt vissa inte stämde. Eftersom Sundin var hemmahörande i Södermanland började Eskilstuna-Kuriren forska ämnet, och fann då till sin stora förvåning att Sundin omöjligt kan ha varit i Treblinka, han satt nämligen på mentalsjukhus innan han rymde sommaren 1943. Vad som sedan blev av honom är oklart, men de få bevis som finns pekar på att han troligen tog sig till Norge för att söka tjänst i Waffen-SS. Huruvida han antogs är dock okänt, källorna är ofullständiga eller inte utredda och vi står därför med Sundins berättelse om hur han tjänstgjort på Grini (tyskt koncentrationsläger i Norge dit man förde misstänka motståndsmän) utan någon som helst möjlighet att vare sig bevisa eller motbevisa påståendet. Men med tanke på att Sundin ljugit om sin tjänstgöring i Treblinka, så kan man väl utgå från att även hans tjänstgöring i Grini är ett fantasifoster.
Det bör väl också påpekas att påståendet om att en svensk skulle bevittnat Hitler och Brauns bröllop också saknar någon som helst grund, ingen svensk soldat eller civil var i bunkern samtidigt med Hitler. Det närmaste någon kom var troligen Gösta Pehrsson, som i sin roll som Ic (säkerhetsofficer) för SS-Brigadeführer Joachim Ziegler, besökte lägeskonferenser i SS-Brigadeführer Wilhelm Mohnkes stab i rikskansliet. Detta var dock inte ”den” bunker som fanns under riksdagshuset, utan en separat byggnad.

Trots detta har Schön fått fortsätta, i sin uppföljare ”Där järnkorsen växer” (2001), försöker nu Schön, som efter sin förra bok fick tillträde till SÄPO:s arkiv över de återvändande svenskarna, bevisa att dessa antingen deltagit eller åtminstone bevittnat övergrepp på östfronten. Men trots insinuationer och väldigt svag bevisföring, mestadels bestående av att svenskar ska ha befunnit sig i områden där övergrepp begåtts eller begicks, gick Schön bet. Det hela utmynnande i praktiken i en lång, och stundtals mycket repetitiv jakt på några bevis som inte finns, och kan i praktiken summeras som ett enda långt antiklimax. Något som förövrigt summerar Schöns övriga skrifter, vilka ofta består av slarvigt i hopsatta texter och bilder, vilket t.ex. hans verk om den tyska propgandatidningen Signals svenska version. I boken ”Signal – nazitysklands propaganda i Sverige 1941 - 1945 (2005), blandas bilder, artiklar och Schöns alster huller om buller, i vad som torde anses kunna användas som skräckexempel för valfri grafikutbildning.
Så, sett ur den synvinkeln är alltså Schöns artikel i Svenska Dagbladet inget unikt, snarare tvärt om. Här blandas uppgifter som trots allt får anses vara sannolika, som det faktum att Säpo noterar att han avbeställt sitt rum på Persborgs pensionat, vilket i sig är en rätt intressant händelse. Vad skulle han göra i Rättvik, och varför avbeställdes rummet på Persborgs pensionat. Antagligen saknas några vidare anteckningar i frågan i Säpos arkiv, vilket då leder Schön till att istället förmedla rykten och berättelser som i praktiken inte säger någonting. För att ytterligare tänja ut sin artikel, kanske för att SvD betalade per bokstav/ord, så låter också Schön förmedla att Göring setts i Hälsingland. Några egentliga bevis för detta bifogas inte, vid sidan av en anekdot och rykten om försvunna bilder på Göring och ett lika borttappat tackkort.
Just berättelsen ifrån Hälsingland är faktiskt även den intressant, men eftersom det överhuvudtaget saknas några som helst tidsangivelser, är det faktiskt svårt att riktigt få grepp om händelserna. Var han där flera gånger, enligt Schön ska han besökt bland annat Delsbo, Järvsö och Delsbo, men om detta skedde under samma resa eller vid olika tidpunkter anges inte. Fortsatte resan norrut, eller åkte han tillbaka till Stockholm eller Tyskland efter sina påstådda besök i Hälsingland, och precis vad finns det för bevis för att han verkligen varit i Hälsingland och/eller Dalarna annat än vad jag skulle vilja påstå vara byskvaller?

Återigen står vi så med ett sedvanligt Schönarbete, som ofta inleds med en intressant berättelse och frågeställning, men som i praktiken lämnar läsaren än mer konfunderad än när han började läsa den. Precis vad var meningen med artikeln, att förmedla nyheten att Göring avbokat ett rum på ett pensionat i Rättvik, eller att någon påstått har sett Göring fiska i Ljugarn och lekt med djuren på en gård utanför Järvsö och skvaller om att han haft en älskarinna i Dalarna? Varför SvD, som ändå får ses som en tidning som vanligtvis brukar hålla hyfsad klass på sina artiklar, publicerat denna artikel övergår mitt förstånd, för i likhet med boken om Signal, så borde denna artikel kunna användas i undervisningen, främst i avskräckningssyfte...

Källa: Bosse Schön: ”Ett vittne trodde att Göring hade oäkta barn i Dalarna”

Tredje Rikets playboy

2011-09-23T16:00:00.000-07:00

Till ljuset av några flackande stearinljus och ljudet av det ännu avlägsna kanonmullret, packar ett ungt par några väskor, tiden är knapp och den unge mannen blänker av svett när han desperat försöker stänga en av väskorna. Den uppenbart Ett våldsamt oväsen utanför dörren får paret att sluta och mannen hinner knappt börja planlägga en flykt innan dörren sparkas upp av några män, vilka riktar sina pistoler mot mannen och kvinnan och säger ”Hermann Fegelein, ni är arresterad!” Den berusade man förs ner för några trappor och in i en bil, som nu styr riktningen mot riksdagshuset. I baksätet försöker nu mannen, som troligen inser att slutet är nära, komma på någon som helst fungerande undanflykt eller att han mirakulöst ska räddas i sista sekunden. Men innan vi berättar slutet i berättelsen om Tredje Rikets playboy, kanske det är på sin plats att beskriva vem denne man, som sitt smeknamn till trots, varit djupt delaktig i att avrätta civila i såväl Polen, Sovjetunionen som Jugoslavien var.

Fegelein föddes den 30 oktober 1906 i det bayerska samhället Ansbach, där hans far – som varit Oberleutnant i den kejserliga armén – drev en ridskola. Likt många andra i hans generation blev effekterna av kriget traumatiska, hans far tvingades efter lägga ner sin ridskola och den unge Fegelein fick arbeta som stallpojke. Som sådan arbetade han för Christian Weber, en tidig medlem av det nationalsocialistiska arbetarpartiet och nära bekant till Adolf Hitler. Huruvida Weber på något sätt påverkade den unge Fegelein är svårt att säga, som många andra med hans bakgrund hade han troligen redan matats med såväl motvilja till republiken, judar och kommunister.
Efter att ha studerat två terminer på Münchens universitet i mitten av 1920-talet, ansökte och antogs han som kadett i den Bayerska statspolisens Reiterregiment 17. Medan det är okänt vilken påverkan Weber haft på den unge Fegelein, är det nog mer troligt att det var under tiden i München han kom i kontakt med det nazistpartiet. 1930 blev han medlem i både partiet och SA, men redan 1931 hade han överförts till SS, där hans kunskaper snart skulle komma väl till pass.
När Heinrich Himmler i mitten av 1920-talet tog över kontrollen av SS var organisationen i praktiken i upplösningstillstånd, och bestod endast av ett hundratal man. Under ledning av Himmler, vars pojkdrömmar om att få bli militärbefälhavare nu kunde realiseras, påbörjades en kraftig omorganisation av SS. Under slutet av 1920- och början av 1930-talet rensades flera av de gamla kämparna ut – antingen fick de avsked eller placerades i reservförband – och ersattes av yngre förmågor. En ny generation av SS män, utan kopplingar till den skyttegravs- och frikårsromantik som omgärdade såväl SA som SS, tog nu över, och vilka kanske hade mer gemensamt med sin befälhavare Himmler, som själv aldrig deltagit i varken första världskriget eller tjänstgjort i någon frikår. 1
I sitt arbete med att omorganisera SS, skapade Himmler en rad nya underorganisationer, bland annat en ryttarsektion. Tanken med ryttaravdelningen var troligen dels att få SS att framstå som mer attraktivt för överklassen, men också att för att premiera Himmlers vision av SS som en slags medeltida riddarorden. Nu var dock inte SS-ryttaravdelning den enda ryttarsektionen inom rörelsen, både partiet och SA hade sina egna sektioner och det hela utmynnade snart till en intern kamp om vem som skulle bli rörelsens officiella sektion. Trots att sektionen hade svårt att få ekonomin att gå ihop, det var dyrt att såväl köpa som underhålla hästar, stod Himmler på sig. Lyftet för ryttarsektionen kom sommaren 1934, då Hitler rensade ut delar av SA:s ledning och organisationens tidigare inflytande och makt krossades. Istället var det uppenbart, speciellt för de som sökt sig till SA av opportunistiska orsaker att det nog var bättre att satsa på SS:s ryttarsektion. Ansökningarna om medlemskap ökade under hela 1930-talet, men expansionen var inte enkom av glädje för Himmler och SS. Få medlemmar hade några egentliga kunskaper om hästskötsel, och nu dög det inte längre att använda lokala bondpojkars hästar, speciellt som Himmler nu ville ta upp kampen mot mer välkända ridskolor.
Under samma period hade Fegelein, troligen som en effekt av hans kunskaper i ämnet. Förflyttats till en ryttarsektion, och 1937 utfärdade Himmler en order om att skapa en ridskola i München med Fegelein som ansvarig. Även om det förstås fanns en viss logik i Himmlers utnämning av Fegelein, han var ung och såg bra ut, fanns det belackare inom SS som också pekade på hans utsvävande livsföring och otaliga kvinnoaffärer. Han hade dessutom inflytelserika vänner, bland annat sin gamle arbetsgivare Weber, som själv hade ett stort intresse av hästar och säkerligen mer än gärna lade in ett gott ord för Fegelin.
Men sitt utseende och livsföring till trots, så var Fegelein övertygad nazist och deltog tidigt i nazistiska aktioner riktade mot bland annat judar. I samband med kristallnatten deltog han tillsammans med Weber i en nattlig räd mot flera judiska hus i Münchens mer fashionabla delar. För de flesta var han dock ändå SS ryttarsektions ansikte utåt, i sin roll som lärare för SS huvudridskola fick han frottera sig med några av Tysklands mest inflytelserika familjer, vilka i praktiken var den enda som hade råd att betala avgifterna, och deltog i flera ridtävlingar. Men Himmler hade förstås inte bara tänkt ha sina ridskolor för att attrahera de rika och inflytelserika tyska familjerna, det hade också en mer militär inriktning. För i en tid när hästarna faktiskt fortfarande var en vital del av de flesta europeiska länders militärer, speciellt som dragdjur men även för att transportera soldater, fanns det en baktanke med Himmlers ryttarsektion. De flesta var nämligen inte lika fashionabla som den i München, där man vid sidan av ridskolan också bedrev ett stuteri. Istället utgjordes de flesta ridskolor av lokalt inhandlade, eller inhyrda, hästar där SS män från städerna kunde lära sig rida och genomföra militära övningar. Inför uppladdningen för invasionen av Polen omorganiserades nu många av dessa till SS-Totenkopf-Reiterstandarten, och förbereddes för att användas i strid. Tanken var dock inte att låta dessa förband, vilka till stora delar utgjordes av äldre män, sättas in i frontjänstgöring, utan att de istället skulle användas för att rensa upp bakom de tyska linjerna. De var också tänkta att bistå de insatsförband som nu sattes upp inför invasionen, och vilka primärt skulle rikta in sig på den polska intelligentian eller andra potentiella ledare för en polsk revolt mot tyskarna. Som Himmlers främste expert på hästar blev förstås Fegelein inkallad och deltog i förbandens aktiviteter under hösten och vintern 1939/40, när man vid sidan av att avrätta polacker och polska judar, också fördrev hundratusentals polacker från Warthegau (den del av västra Polen som Tyskland annekterat) för att göra plats för de etniska tyskar som fördrivits från Baltikum i samband med att dessa annekterats av Sovjetunionen.

Trots att den tyska armén egentligen tänkt göra sig av med sina kavalleriförband, Wehrmachts 1. Kavallerie-Division omorganiserades efter invasionen av Frankrike till en pansardivision. Fann Himmler att SS fortfarande, speciellt med tanke på organisationens ansvar för att pacificera områdena bakom de tyska linjerna, hade ett behov av att behålla sina kavalleriförband. Invasionen av Sovjetunionen skulle på ett obehagligt sätt ge honom rätt, tillsammans med 1. SS-Infanterie-Brigade (mot.) sattes man inledningsvis in på att jaga rätt på sovjetiska trupper som gömt sig i de vitryska skogarna och hängav sig åt att angripa isolerade tyska installationer. Vid sidan av detta användes också förbandet, som i augusti uppgraderats till brigadstorlek, att avrätta civila. Som befälhavare för denna brigad utsågs nu Fegelein, men som trots detta fortsatte leva sitt utsvävande liv han vant sig med i München. När inte förbandet var i tjänst reste han antingen tillbaka till Tyskland för att tävla, eller om detta nu inte var möjligt höll tävlingarna i Sovjetunionen.
Trots detta verkar Himmlers förtroende för Fegelein fortsatt varit gott, och Himmler fortsatte att skänka honom gåvor i form av hästar och annat. Samtidigt som Fegelein spenderade sin tid med att förlusta sig på Himmlers gåvor i Tyskland, höll situationen på östfronten att bli kritisk.
Trots de enorma framgångarna Wehrmacht haft under sommaren och hösten 1941, hade man aldrig riktigt kunnat knutit ihop säcken. Längs de oändliga sovjetiska grusvägarna marscherade hundratusentals sovjetiska soldater västerut som krigsfångar, samtidigt som de tyska kolonnerna fortfarande mötte stenhårt motstånd. Situationen förbättrades inte av att den tyska armén under inga som helst omständigheter var anpassade för den typ av krigföring, sin propaganda till trots var den tyska armén inte på långa vägar fullt motoriserad och förlitade sig på hästdragna transporter. Den tyska armén var inte heller utrustad för denna typ av krigföring, de tyska stridsvagnarna och lastbilarna var anpassade för västeuropeiska förhållanden, med väl fungerande vägnät och möjlighet att underhålla utrustningen. Samtidigt som de tyska trupperna, delvis på grund av brist på material och underhåll tvingades göra halt, började den ryska hösten. Massiva skyfall förvandlade det obefintliga ryska vägnätet till en bottenlös lervälling, där motordragna fordon knappt kunde ta sig fram, än mindre hästdragna transporter. Situationen förbättrade inte heller av det faktum att tyskarna inte kunde använda det sovjetiska järnvägsnätet, då detta hade en bredare spårvidd än det tyska.
När väl vintern kom, och vägnätet torkade upp, kom nästa chock. Det blev kallt, riktigt kallt. Temperaturerna föll snabbt, något den tyska armén överhuvudtaget inte var anpassad för. Även om den tyska armén nu haft vinterkläder i tillräcklig mängd är det dock tveksamt om det spelat något större roll, det tyska underhållsnätet var som redan konstaterats under hård press och det är tveksamt om man haft kapacitet att transportera dessa till fronten. Hur som helst stretade de tyska trupperna på, i början av december nådde spaningselement ur Wehrmacht till Moskavs utkanter innan man tvingades ge upp försöken att inta Moskva. Nu kom nästa chock, tack vare Richard Sorge arbete i Japan, visste Stalin att Japan inte skulle angripa Sovjetunionen och kunde på så sätt förflytta delar av den asiatiska armén till mer behövande delar. I temperaturer som närmade sig minus 30 grader, stred nu tyska och sovjetiska trupper för livet om de få hus som fortfarande fanns kvar (i ett försök att försvåra för tyskarna hade Stalin beordrat de sovjetiska trupperna skulle använda sig av brända jordens taktik när de retirerade). För trots den sovjetiska propagandan plågades de sovjetiska trupperna precis lika illa som de tyska av kylan, även om de ibland var bättre utrustade. De redan uttänjda tyska trupperna tvingades nu till en kamp om liv och död, samtidigt som Hitler vägrade godkänna några som helst reträtter, utan större möjlighet att kunna använda sig av förstärkningar från Tyskland – som även de begränsades av transportnätets successiva sammanbrott – tvingades man förstärka frontförbanden med de säkerhetsförband som användes för att bekämpa partisaner och terrorisera civilbefolkningen. Även om deras stridsvärde ofta var ytterst begränsat, varken deras utrustning eller manskap kunde anses vara speciellt adekvat för fronttjänstgöring, var läget så akut att det inte fanns några andra alternativ.
SS-Kavallerie-Brigade var förstås inget undantag, och var de givetvis varken utbildade eller utrustade för den typen av krigföring. I januari 1942 sattes brigaden, som en av de sista förband att skickas till fronten och led svåra förluster. Efter bara två dagars strider runt Rzhev hade brigaden lidit 75%iga förluster och tvingades dras tillbaka, i mars samma år drogs brigaden tillbaka för att förstärkas och omvandlas till en division.
Samtidigt som resterna av brigaden återvände till det av Tyskland ockuperade Västeuropa, hade Fegelein sedan länge varit tillbaka i säkerheten och förberedde brigadens nästa uppgift. Under våren 1942 användes resterna som grund till att bilda SS-Kavallerie-Division, vars manskap till stora delar utgjordes av ungerska Volksdeutsche (etniska tyskar) och användes för att bekämpa Titos partisaner i Jugoslavien. Läget på östfronten gjorde dock att divisionen återvände, där Fegelein skadades och tvingades återvända till Tyskland. Efter att ha återhämtat sig tillräckligt, bland annat på sin villa han fått av Himmler, var det tänkt att han skulle återvända till sin division, men Himmler hade nu andra planer för honom. En utnämning som inledningsvis skulle få hans stjärna att stiga ännu högre på den nazistiska himlen, men som också skulle föra honom närmare hans fall...

I takt med att krigslyckan vänt för tyskarna, och att utsikterna till ett segerrikt slut på kriget blev allt mindre, ökade Hitlers raseri över de tyska militärernas misslyckanden. Många av de som tidigare utgjort den innersta kretsen hade med tiden, och motgångarna, fått en ökad motvilja att besöka Hitler, vilket gjorde honom isolerad och ännu mer irriterad. Himmler beklagade sig ofta för sin personlige massör Felix Kersten, om hur han i största möjliga mån försökte undvika att besöka Hitler. Samtidigt var Himmler väl medveten om att hans ställning i mångt och mycket berodde på Hitler och hans nära band med Führern, och därför lät nu Himmler utnämna Fegelein till sitt personliga sändebud till Hitler.
Istället för att återvända till fronten och sin kavalleridivision (över vilken han nominellt hade befälet), fick han resa till Hitlers högkvarter i Rastenburg i Östpressuen. Här blev den väldekorerade krigshjälten Fegelein snabbt en av Hitlers favoriter, och en del av den krets som nu omgav Hitler i praktiken dygnet runt. Det var dock inte bara Hitler som fann Fegelein av intresse, även hans älskarinna Eva Braun verkar haft en bra relation med honom, och snart började rykten gå om en hemlig kärleksaffär mellan de båda. Kanske i ett försök att hindra ytterligare ryktesspridning, gifte sig Fegelein med Evas syster Margarethe ”Gretl” Brau i juni 1944 i en privat ceremoni med Himmler som vittne och en två dagar lång fest på Hitlers tillflyktsort på Obersalzberg, där Hitler ska ha varit en av gästerna. Äktenskapet till trots fortsatte Fegelein sitt tidigare liv, och var en återkommande gäst på Berlins mer fashionabla inneställen. Återigen framfördes kritik mot Fegeleins agerande, men Himmler fortsatte att vifta bort alla anklagelser, och inte ens ryktet om hans affär med Eva verkar rubbat Himmlers förtroende för honom.

Samtidigt som Fegeleins stjärna steg mot nya höjder, förvärrades det militära läget för Tyskland, och samtidigt som han gifte sig drabbades den tyska krigsmakten av några av sina hitintills största motgångar. I början av juni landsteg amerikanska och brittiska styrkor i Normandie, i mitten av juni inledde Sovjetunionen sin stora sommaroffensiv som i praktiken krossade två tyska armékårer. I juli utsattes Hitler för ett attentat, vilket ledde till att Himmler och SS i praktiken tog över Wehrmachts roll. Fegeleins roll som Himmlers ögon och öron i Hitlers högkvarter blev nu ännu viktigare, speciellt som Himmler nu överhopades av arbete med att organisera det sista desperata försvaret av riket. Men i det konstanta skyttegravskrig om Hitlers ynnest som utspelades i hans närhet, blev nu Fegelein plötsligt själv en av huvudaktörerna. Som Himmlers röst i kretsen runt Hitler, blev han nu en viktig allierad och farlig fiende, en roll han kanske inte riktigt var beredd att spela. För trots sin position, fortsatte Fegelein sitt tämligen flärdfulla privatliv med vin, kvinnor och hästar, något som onekligen gjorde honom sårbar. En av Himmlers främsta antagonister var Martin Bormann, en slug och kalkylerande person som tagit över rollen som chef för partikansliet och således i praktiken beslöt vem och vilka som besökte Hitler. Han hade redan detroniserat Göring, och nu hade han satt blicken på Himmler. I likhet med Göring behövde inte Bormann göra nämnvärt mycket själv, han förväntade sig att Himmlers bristande militära erfarenhet skulle göra det åt honom. Samtidigt är det högst troligt att Bormann, som av många betecknades som partiets ”grå eminens”, var mycket väl införstådd i Fegeleins livsföring och även om de båda konspirerade tillsammans mot Himmler, var han beredd att offra honom för att tillitetgöra Himmler.
Under våren 1945 hade situationen blivit ännu värre, sovjetiska styrkor stod bara kilometer från Berlin, på västfronten hade fronten i praktiken kollapsat och i Italien hade de tyska trupperna börjat sondera terrängen för att allmän kapitulation. Trots detta, eller kanske som ett försök att blunda för det uppenbara, fortsatte Fegelein sitt beteende. Han frekventerade fortfarande de kvarvarande fester som hölls, och trots att Gretl var gravid hade han flera privata lägenheter runt om i Berlin. Samtidigt som Fegelein festade och söp bort ångesten, försökte Himmler finna en lösning på Tysklands problem. Övertygad om att han skulle kunna förhandla fram en separatfred med de västallierade, och på så sätt kunna koncentrera alla trupper till att besegra Sovjetunionen, hade han tagit kontakt med Folke Bernadotte (som organiserade de så kallade vita bussarna) för att genom honom förhandla med de västallierade. Bernadotte, som troligen var väl insatt i att varken amerikanarna eller britterna tänkte sluta någon separatfred med ett Tyskland som i praktiken var besegrat, gick ändå med på Himmlers begäran. Precis som Bernadotte hade misstänkt vägrade förstås de västallierade, vilka dessutom valde att offentliggöra Himmlers fredstrevare.

När en uppenbarligen skadeglad Bormann kunde meddela nyheten om Himmlers medlingsförsök till Hitler, exploderade bunkern. Hitler blev rasande, han krävde bokstavligen ”den trogne Himmlers” huvud på ett fat och uteslöt honom ur såväl partiet som SS. Som ersattare valde Hitler att kalla hem Karl Hanke, gauleiter över nedre Schlesien och befälhavare för garnisonen i Breslau. Mitt under Hitlers raseriutbrott började dock alla fråga sig vart Fegelein, vad han hade att säga i frågan och hur mycket han visste. Problemet vara bara ingen visste vart han fanns, vilket ytterligare spädde på Hitlers misstro och irritation. Det som var kvar av Gestapo i Berlin sändes iväg för att leta rätt på Fegelein, troligen med adresser på möjliga gömställen förmedlade av den hjälpsamme Bormann.
Vi är såldes tillbaka där vi började, men i det kaos som nu rådde dagarna innan Berlin föll är uppgifterna om Fegeleins sista timmar i livet fåtaliga och motsägelsefulla, och det finns flera olika versioner om i vilket skick han var i när han greps. Efter att han gripits fördes han troligen till riksdagshuset, där han efter en kortare rättegång uteslöts ur partiet, SS och dömdes till döden. Han sköts troligen på en direkt order av Hitler.
Som så mycket annat i Fegeleins sista timmar, är även denna del av berättelsen full av motsägelser och obekräftade påståenden. Enligt vissa källor ska Eva Braun vädjat till Hitler om att inte låta avrätta Fegelein, och hänvisat till att Gretl var gravid, enligt andra ska hon överhuvudtaget inte sagt något. Vissa källor påstår även att han faktiskt lyckades fly från Berlin, men dessa får nog påstås vara ytterst tveksamma. Hur som helst fick Bormann inte njuta nämnvärt länge av sin seger, Hitler och Eva Braun begick bara dagar efteråt självmord och kriget var i praktiken slut. I ett sista försök att rädda sig själv, deltog Bormann i ett misslyckat utbrytningsförsök under vilket han dödades eller efter att ha skadats sköt sig själv. Även här går uppgifterna isär, men med största sannolikhet lämnade aldrig Bormann Berlin. Himmler som i samband med att de allierade offentliggjort hans medlingsförsök gått under jorden, greps utklädd till en marinsoldat och begick självmord med hjälp av en dold cyanidkapsel. Den nye SS-ledaren Hanke försvann i striderna om Breslau, och det råder osäkerhet huruvida han dog i själva staden eller i samband med att han flögs ut. Den ende som överlevde det här kaoset var Gretl, som efter kriget födde en dotter (Eva efter sin syster), vilken begick självmord 1975. Gretl själv dog först 1987, 72 år gammal och med detta har vår berättelse nästan nått sitt slut.

Fegelein summerar lite för mig den nya grupp av överklass som Himmler såg framför sig när han omorganiserade SS i slutet av 1920-talet, ung, begåvad, atletisk och tilltalande. Men samtidigt som Fegelein i många avseenden uppfyllde alla dessa kriterier, vars hans beteende stundtals långt ifrån de kriterier som Himmler ställde på sina SS-män. Han var korrupt, hade en ytterst begränsad organisationsförmåga och tappade i mångt och mycket respekten av sina under- som överlydnaden. Efter kriget ska Wilhelm Bittrich (mest känd för att ha fört befäl över de tyska trupper som bekämpade de brittiska fallskärmsjägarna i Arnhem), beklagat bitter över hur Fegelein sällan eller aldrig själv deltog i de aktioner riktade mot civila han beordrat, utan istället befann sig i Berlin eller i sängen med sovjetiska kvinnor. Detta trots att det var absolut förbjudet för tyska soldater i allmänhet, och medlemmar i SS i synnerhet, att fraternisera med sovjetiska civila.
Även om det svårt att avgöra sanningshalten i Bittrichs anklagelser, är det samtidigt inte svårt att misstänka att det faktiskt låg något i dem, speciellt när man betänker hans tidigare och senare agerande. Men som en av Himmlers personliga gunstlingar är det kanske inte så underligt att han ansåg sig stå över lagen, vare sig det rörde sig om SS:s eller rikets.
Hans uppenbara förvrängda självbild verkar onekligen inte blivit mindre sedan Himmler utsett honom till hans personliga sändebud till Hitler, där han snabbt skaffade sig nya värdefulla kontakter, bland annat med Bormann. Som en del av Hitlers inre krets blev han troligen tämligen omgående involverad i det maktspel om Hitlers gunst som fördes, till stora delar uppmuntrade av Hitler själv. Problemet var bara att Fegelein, sina förtjänster till trots och kontakter med Bormann, troligen var alldeles för naiv för att på allvar bli en del av detta spel. Istället är det troligt att Bormann, som hela tiden själv försökte spela ut de övriga aktörerna mot varandra för själv stärka sin ställning, tämligen effektivt nyttjade Fegelein i sitt spel om Hitlers gunst.
Men vad som kanske slår en mest är Fegeleins konstanta kvinnoaffärer, vilka onekligen gjorde honom ytterst sårbar i det spel som fördes mellan den inre kretsen. Även om jag ställer mig något tveksam till påståendena om att han haft en affär med Eva Braun, går det inte att komma ifrån att de båda stod varandra nära. Samtidigt ska man inte glömma att Eva i många avseenden levde ett mycket isolerat liv, majoriteten av Hitlers bekantskapskrets var äldre än henne och delade få av hennes intressen. Fegelein var ung, vacker och en krigshjälte, han delade även hennes intressen för fester och var som sagt en välkänd figur i Münchens och senare Berlins uteliv. Samtidigt som det är möjligt att de båda kände viss attraktion mellan varandra, insåg det omöjliga med ett djupare förhållande. Det har av vissa författare antytts att Fegeleins giftermål med Gretl var ett försök från hans sida att komma närmare Eva utan att orsaka allt för mycket uppmärksamhet, men som med alla dessa påståenden är det svårt att vare sig bevisa eller motbevisa. Oavsett deras relation, så verkar inte han slutat sin livsföring för det, snarare tvärt om verkar den tagit ny fart under slutet av kriget. Kanske rörde det sig om ett försök från Fegelein, som trots allt ändå borde insett att kriget var förlorat att dämpa sin ångest över vad som väntade honom efter kriget.
Men den stora frågan är förstås hur mycket han kände till om Himmlers medlingsförsök, en fråga som förstås är svår att besvara och i många avseenden ändå måste avgöras via spekulationer. Personligen tror jag faktiskt Fegelein hade en väldigt vag uppfattning om vad Himmler syftade till att göra, vi ska trots allt ha i åtanke att han precis som övriga medlemmar av den inre kretsen blev allt mer isolerad och involverad i de hopplöst patetiska konspirationerna runt Hitler. Det är möjligt att han läckt det lilla han känt till av planen till Bormann, som onekligen såg till att utnyttja kunskapen till fullo. Det är förstås också möjligt att Bormann, som onekligen var en mycket slug och beräknande människa, fått reda på uppgifterna från annat håll. Hur som helst hyste Bormann inga större betänkligheter att offra Fegelein genom att utnyttja hans frånvaro, och påstådda flykt från Berlin.
Just hans så kallade flyktförsök, gör kanske att påståendet om att hans eventuella kunskaper om Himmlers planer känns något osäkra. Om han nu kände till att Himmler försökte medla, och vad detta i rimlighetens namn även borde innebära för honom, borde han förstås gett sig iväg på en gång. Men det gör han inte, istället verkar han åkt runt bland alla de Berlinbor som under krigets sista skälvande dagar hängav sig åt diverse hedonistiskt beteende. Det är mycket möjligt att han planerade att fly från Berlin, men det var han knappast ensamma om. Jag är dock tveksam till att orsaken till hans flykt var någon större kännedom om Himmlers planer, snarare tror jag han insåg att kriget var över och att det var dags att lämna det sjunkande skeppet. Problemet var bara att han troligen själv gått ned sig i det hedonistiska tankesättet, att han helt enkelt hade svårt att släppa greppet om det. När han grips är Berlin i alla avseenden avskurna, och även om han kanske inte var en allt för välkänd person, är det ändå tveksamt om han klarat sig ut ur staden helskinnad.

Historien går inte att betrakta med skygglappar

2011-09-21T10:10:00.000-07:00

Under helgen har ett mindre ordkrig brutit ut mellan Jan Guillou och Jackie Jakubowski rörande den senares uttalanden i tv-programet Babel, där Jakubowski anklagar Guillou för att försöka sig på historierevisiosm genom att förminska tyska övergrepp som begicks i de tyska kolonierna i Afrika. Jakubowski pekar speciellt på det så kallade hereroupproret i nuvarande Namibia mellan åren 1904-1907, då tyskarna i praktiken utrotade hereroerna i koncentrationsläger. Enligt Jakubowski är denna händelse en slags föregångare till den förintelse som senare genomfördes av nazisterna under andra världskriget, men som då riktades in mot judar, polacker, ryssar och andra nazisterna fann misshagliga.
Denna tes har i många avseenden blivit allt mer framträdande i olika former, men personligen finner jag den något tveksam, och i vissa fall kanske inte helt sanningsenlig. Den utgår nämligen från en felaktig premiss i att den tyska handlingen i tyska Västafrika (som Namibia kallades då) på något sätt var unik, snarare tvärt om måste man se händelserna i tyska Västafrika i sin historiska kontext, vilket också gör att den senare förintelsen blir mer försåtlig. Guillou svarar på kritiken mot Jakubowski att övriga kolonialmakter inte var sämre, i vissa fall kanske till och med värre. Och här måste jag dock ändå säga att Guillou har en, eller kanske till och med flera poänger, som är svåra att inte använda sig av. I belgiska Kongo, eller fristaten Kongo som hette fram till 1900-talets början, hade den belgiske kungen Leopold II (vilket också beskrivits på bloggen), i praktiken förvandlat kolonin till ett skräckvälde. Hundratusentals kongoleser hade i jakten på elfenben, gummi och mineraler blivit stympade som straff för att de inte kommit upp i de kvoter kolonins administration (och i slutändan Leopold II) satt upp.
Hur många som dog under Fristatens existens är omöjligt att veta, men siffror på uppemot 20 miljoner har nämnts, de flesta siffror brukar dock hamna runt 5 till 10 miljoner. Sant är visserligen att kongoleserna inte sattes i några läger där de förväntades dö, men behandlingen och den uppenbara bristen på respekten för kongoleserna gör att händelserna i Kongo ändå får den tyska behandlingen av hererorna att framstå som en mild bris av omänsklighet.
Men det var inte bara belgarna som uppvisade en fullständig vedervärdig människosyn, i de franska kolonierna var respekten för afrikanerna minst lika begränsad. I Nordafrika var fransmännen involverad i en utdragen konflikt med de lokala nomaderna, en konflikt som sedan skulle ta fart på allvar under 1950-talet när bl.a. Algeriet ville göra sig självständigt. En konflikt där fransmännen begick våldsamma övergrepp mot alla som överhuvudtaget misstänktes ha samröre med de algeriska motståndsmännen.

Men de kanske värsta förövarna, och i många avseenden förebilden för de senare tyska övergreppen i tyska Västafrika och senare under andra världskriget, får nog ändå sägas vara britterna. Det brittiska imperiet hade i praktiken byggts på att britter, ofta med den brittiska regeringens tysta bifall, hetsat fram våldsamma konflikter. Så hade skett i Kina under det så kallade Opiumkriget, där britterna tvingat Kina att öppna upp för handel med omvärlden, givetvis på de europeiska ländernas villkor och dessutom tillåta opiumhandeln i landet, något kineserna – väl medvetna om drogens effekt – försökt stoppa. I södra Afrika, där britterna under 1800-talets andra hälft nu försökte knyta samman Egypten med landets övriga kolonier på kontinenten. Hetsades ett krig fram mot zulustammen, en visserligen våldsam men för det brittiska imperiet knappast allvarlig konkurrent. Kriget blev visserligen ett mindre bakslag, zulustammen slog tillbaka och utplånade en brittisk kolon och tvingade den brittiska armén på defensiven. Men efter att britterna fått förstärkning, samtidigt som zulustammen hade svårt att riktigt följa upp sina tidiga framgångar, kunde britterna besegra zulustammen. Konflikten mellan britter och zulu blossade dock upp med jämna mellanrum, något som ofta renderade i våldsamma övergrepp mot eventuella upprorsmakare.
Men det som kanske skulle få störst inflytande på framtida tysk politik var det så kallade boererkriget, vilket även det hetsades fram av britterna, vilka dels oroade över boernas flörtande med tyskarna, men också på grund av de mineraltillgångar som hittats i boernas områden. Även här misslyckades britterna att vinna en snabb seger, i likhet med zulustammarna hade dock boerna svårt att riktigt följa upp sina tidiga framgångar. När väl britterna hämtat sig och förstärkt sina trupper, hade de visserligen modiga men fåtaliga boerna inte mycket att sätta emot. I ett försök att stoppa britterna började nu boerna ett utdraget, och i slutändan för dem destruktivt gerillakrig. Britternas svar blev att alla civila boerer tvingades in i så kallade flyktingläger, eller koncentrationsläger, där britterna kunde hålla större kontroll över boerna. Förhållandena i lägren var milt sagt bedrövliga, och tiotusentals boer – främst barn och gamla – avled i lägren, vilka även anlades för de afrikaner som deltog på boernas sida. För att ytterligare begränsa boernas möjlighet att sätta sig upp mot britterna använde sig de av en brända jordens taktik, samhällen och farmer som misstänktes ha något som helst samröre med boernas gerillatrupper brändes, förstördes och tusentals brunnar förgiftades.
Indien drabbades under flera gånger, sista gången 1943, av förödande svältkatastrofer, vilkas orsak idag visserligen är omdebatterade, men där de allra flesta anser att britternas förda politik inte förbättrade läget.
I nuvarande Irak och Jordanien, som britterna fick som protektorat efter första världskriget satte RAF – delvis under ledning av sir Arthur ”Bomber” Harris – in gas mot upproriska stammar, och delar av den taktik Harris sedan förfinade under det andra världskriget utvecklades under denna tid.
I Australien utsattes kanske ursprungsbefolkningen för de värsta övergreppen, övergrepp som sedan fortsatte långt in på nutid. På samma sätt som indianerna förpassades aboriginerna till avlägsna, och ofta ofruktbara reservat, samtidigt som de områden som ansågs dugliga för jordbruk eller gruvbrytning helt enkelt konfiskerades av den australiska staten.
Men det var inte bara britterna som satt i system att använda sig av läger att härbärgera ursprungsbefolkningen, i USA hade den amerikanska regeringen förpassat indianerna till så kallade reservat. I dessa, vilka ofta utgjordes av fullständigt infertila landområden där indianerna saknade några som helst möjligheter att försörja sig själva, och i praktiken blev hänvisade till att leva på statens magra bidrag. Medan några försökte göra motstånd, vilket allt som ofta slutade illa för indianerna, förblev de flesta passiva och försvann ner i alkohol- och drogmissbruk. Än idag är indianreservaten kraftigt överrepresenterade när det gäller självmord, olika former av missbruk och låg utbildningsnivå.

Listan på kolonialmakternas övergrepp är förstås längre, men jag tycker det ändå räcker så här för att se att det tyska agerandet i Tyska Sydvästafrika inte var något unikt. Snarare skedde det i en historisk kontext, där övriga Europas stater under någon gång – eller i vissa fall även skulle fortsätta efter de tyska kolonierna upphört att existera – agerat på ett likvärdigt sätt. Britterna i synnerhet satte onekligen ribban, och visade även med händelserna i samband med kriget mot boerna, att behandlingen även kunde appliceras på kristna vita (även om de afrikaner som samarbetade med boerna utsattes för än värre övergrepp behöver vi kanske inte kommenterar).
Än mer stark blir koppling när man betänker att delar av den tyska jakt på kolonier, delvis var modellerat efter brittisk modell. Intressant nog förstärks denna koppling än mer när man granska hur tyskarna styrde, och tänkte styra, sina ockuperade områden i Polen och Sovjetunionen. Hitler nämner flera gånger hur imponerad han är av britternas imperium, och hur dessa kunde styra detta med endast ett fåtal soldater och administratörer. Även om den tyska kolonialismen av Östeuropa i propagandan framställdes som en slags modern version av den medeltida ”Drang nach Osten”, så fanns där starka undertoner av brittisk kolonialmentalitet. Även om jag inte ifrågasätter att tyskarna under 1940-talet mycket väl kan ha dragit nytta av de erfarenheter man lärt sig i Tyska Västafrika, så finner jag dock inflytandet från det allmänna europeiska kolonialväldet i allmänhet och det brittiska i synnerhet, vara av större vikt än de trots allt begränsade erfarenhet tyskarna hade av det.
I likhet med många andra nazister hade Hitler en mycket ambivalent inställning till Storbritannien, för på samma sätt som landet under andra hälften av 1930-talet successivt växte fram som det enda egentliga hotet mot tysk expansion österut, så fanns där en stark beundran för den brittiska mentaliteten och agerandet i kolonierna.
Som ytterligare bevis för sin tes hänvisar Jakubowski till den tyske professorn Eugen Fischer, vilken bland annat varit verksam i Tyska Västafrika och som propagerat mot förhållanden mellan afrikaner och européer. Det är visserligen sant att han lyckades förbjuda äktenskap mellan färgade och tyskar, men med tanke på att antalet tyska kolonister var förhållandevis fåtaliga och utgjordes primärt av soldater och administratörer, kan man anta att antalet kvinnor var förhållandevis få. Speciellt när man betänker det faktum att lagen instiftades två år före krigsutbrottet, och att antalet kvinnor i de tyska kolonierna knappast kan blivit nämnvärt fler under själva kriget. Så med andra ord är det rimligt att anta att lagen, på samma sätt som de senare påbud om att förhållanden mellan tyska soldater och sovjetiska civila var absolut förbjudet, i praktiken hade liten – eller mycket begränsad effekt.
Men enligt Jakubowski var Fischers bidrag större än så, under sin tid i Tyska Västafrika steriliserade han mulatter, och utförde medicinska försök på hereror i fångenskap. Erfarenheter han sedan använde sig av under sin tid som lärare – och senare rektor – för några av Tysklands viktigaste medicinska fakulteter. Problemet är bara att Jakubowiski återigen satt på sig skygglapparna och väljer att granska historien utan att se helheten, för Fischer – hur obehaglig han nu än må vara – existerar inte ett vakuum. Fischer teorier och åsikter var i många avseenden helt i linje med vad många läkare runt om i världen ansåg. Hans uppenbara brist på empati för sina ”patienter” i Tyska Västafrika delade han onekligen med bl.a. J. Marion Sims (vilken ses som gynekologins fader), som på mitten av 1800-talet genomförde plågsamma medicinska försök på svarta slavar i USA. Fischer var bara en av många läkare som onekligen ansåg att ändamålet helgade medlen, för en djupdykning inom medicinska experiment från och med mitten av 1800-talet och framåt är en veritabel orgie av övergrepp begångna på fysiskt och mentalt handikappade, slavar, romer och andra som den dåtida (och ibland nutida) forskarvärlden anser vara förbrukningsbara.
Inte ens Fischers eugenisk åsikter är i många avseenden speciellt unika för tiden, och även här kan man bara konstatera att mycket av hans inspiration troligen härrörde från brittiska forskare. Det är också möjligt att en annan inspirationskälla är det idag ökända rasbiologiska institutet som var verksamt i Sverige under mellankrigstiden, och vars verk och ledning var välkända i eugeniska kretsar.
Fischer och hans tyska kollegor agerade inte heller i detta fallet i något vakuum, det fanns gott om läkare och forskare runt om i världen som utan några större moraliska betänkligheter använde sig av mänskliga försöksdjur. Skillnaden låg bara i att Fischer och hans kollegor var verksamma i ett land där någon form av opposition mot en liknande aktivitet, inte framfördes öppet och att de således var fria att genomföra sina teorier i praktiken. I till exempel USA tvingades forskare med lika löst formulerade teorier som Fischer utföra sina experiment i hemlighet, ofta på fångar eller andra socialt svaga grupper. Men till skillnad från Fischer, som efter 1945 tvingades göra avbön och avbryta sina experiment, kunde de amerikanska forskarna fortsätta sina. Under hela efterkrigstiden har amerikanska forskare, ofta med bistånd av militären eller andra statliga institutioner, genomfört mänskliga experiment. Dessa experiment har inte nödvändigtvis varit begränsade till USA, utan många har även genomförts i utlandet, främst då i Latinamerika, där CIA och den amerikanska militären genom sitt stöd till diverse diktatorer öppnat upp möjligheter för dessa forskare att bedriva sin verksamhet i en miljö som struntar i mänskliga rättigheter.
På samma sätt som Jakubowski anklagar Guillou för historieförfalskning, så anser jag att han gör sig skyldig till historieförenkling. För Jakubowski ser på historien med skygglapparna på, och ser endast det han vill se. På detta sätt blir också historien lättare att förstå, och bakgrunderna till historiska händelser enkla att tolka och förklara. Problemet är dock att detta är en allt för enkel, och i grund och botten alldeles för instängd bild av historien. För att på allvar förstå ett skeende måste man se helheten, och i detta fall blir Jakubowski så förblindad av sin vilja att detronisera Guillou att han helt enkelt förfaller in i ett tunnelseende. Som jag påpekat flera gånger går det inte att se det tyska agerandet i Tyska Västafrika som en enskild händelse, det måste sättas i sin kontext, i detta fallet en effekt av ett djupt rasistiskt och kolonialt tänkande som tyskarna på intet sätt är ensamma om att . Tyskarna är inte ensamma om att slå upp läger för afrikaner, de är inte ensamma om att formulera eugenisk tankegångar och nazisternas framtidsvision av hur de delar av Sovjetunionen man tänkte ockupera är inte heller någon unik tysk tanke. Istället smälter här samman en mängd inspiration och praktiska erfarenheter från hur de europeiska länderna skapade sina kolonialvälden, skillnaden är bara att nazisterna ansåg att denna vision skulle genomföras i Östeuropa, inte i något avlägset och på någon för tyskarna avlägsen kontinent.

Källor:
Jackie Jakubowski: Jan Guillous ord finns kvar för alla på SVT Play
Jackie Jakubowski: Jan Guillous roman saknar täckning
Jan Guillou: Jakubowski är för ivrig att kalla mig historierevisionist

Sagan om Kungens koloni

2011-07-04T08:22:00.001-07:00

Det var en gång en kung som önskade att lilla hans land skulle få en koloni, genom detta ansåg kungen att landet skulle få tillgång till viktiga råvaror och öka såväl landets som kungamaktens anseende bland grannländerna. Med hjälp av en tidens största hjältar och fagra löften till grannländerna lyckades kungen med sitt uppsåt, och snart kunde det lilla landet stoltsera med en enorm koloni. Längs den enorma floden som dominerade koloni, transporterades landets råvaror i form av elefantbetar, koppar och gummi till kolonins huvudstad, namngiven efter det lilla landets kung. Kungen hyllades och hans koloni framställdes som en förebild, men allt var inte som det såg ut att vara, kungen var grym och hans hantlangare ännu grymmare.
De enorma inkomsterna från gummiplantagen hamnade inte i landets skattkistor, utan i kungens egna. Klagomål från personer som rest i kungens koloni växte, och även om många säkerligen var luttrade av upplevelser från andra kolonier, så kunde inget förbereda dem på vad de fick uppleva i kungens koloni. De som arbetade med att utvinna gummi eller koppargruvor fick arbeta under mycket hårda förhållanden och behandlades grymt av sina ägare. I jakten ökade inkomster så hängav man sig en allt mer hårdhänta behandlingen av arbetskraften, vilka kunde få händer, öron och andra kroppsdelar avhuggna om de inte klarade produktionsmålen.
Men priset på gummi sjönk, och den allt högljuddare kritiken mot kungens koloni växte allt sig allt starkare, och till slut tvingades den ålderstigna kungen som till slut tvingades lämna ifrån sig sin koloni. Ingen ville ha den misskötta kolonin, och det slutade med att kungens hemland fick lösa ut kungen från sin kolonin och överta ansvaret. När kungen några år senare avled, buades hans begravningskortege ut av landets befolkning...

Den som låter som något hämtat från en sagobok av bröderna Grimm är faktiskt helt sant, och en av de gånger då verkligheten överträffar sagan när det gäller mänsklighetens grymhet. Detta är berättelsen om vad som hände i den belgiska fristaten.
Leopold II av Belgien var en man med ett stort skägg som styrde till skillnad från många av sina släktingar styrde över ett litet, och oväsentligt land. Men Leopold II var inte en man som lät sig nedslås av sådana trivialiteter, han var en man som växt upp med att få precis som han ville, och nu hade fått en idé om hur han skulle få sitt lilla och oansenliga land att bli mäktigare. Lösningen var enligt Leopold II att landet skulle skaffa sig en koloni, vilket under 1800-talets andra hälft knappast kan ses som någon speciellt banbrytande idé. Det fanns gott om så väl länder och privatpersoner som i takt med den europeiska industrin tillverkade allt effektivare vapen och läkemedel, nu började karva ut delar av Afrika som sina egna. Precis som britterna, fransmännen och tyskarna ansåg Leopold II att det ända sättet för Belgien, och i slutändan han själv, någon gång skulle tas på allvar, så måste man skaffa sig en koloni. Problemet var bara vart denna koloni skulle ligga, landet saknade såväl de ekonomiska som militära musklerna för att konkurrera med britterna, fransmännen och tyskarna, men Leopold II hittade snart vad han sökte, ett enormt område längs den mäktiga Kongofloden, i de centrala delarna Afrika dit ingen eller få européer någonsin sökt sig.
Till skillnad från södra Afrika, där klimatet och terrängen till viss del påminde om förhållandena i Europa, och där de europeiska kolonisterna tidigt brett ut sig, var situationen i Centralafrika helt annorlunda. Här dominerades terrängen av ogästvänliga sumpmarker, svårforcerade floder och ogenomträngliga djungler där malaria och andra dödliga sjukdomar grasserade. De fåtaliga europeiska bosättningarna återfanns primärt längs kusten, och få av de européer som vågade ta sig inåt landet återvände tillbaka. De som återvände talade visserligen om stora rikedomar, men då många ofta var så ansatta av malaria och andra sjukdomar, var det få som vågade följa efter. Inte ens den lukrativa slavhandeln hade förmått européerna vågat sig längre in i regionens djungler, utan överlåtit infångandet och transporterna av slavarna till afrikaner och araber. Under mitten av 1800-talet hade dock detta förändrats, massproduktion av bland annat Kninin hade lett till att man kunde behandla malaria, och det sista egentliga hindret mot en expansion i Centralafrika hade undanröjts.
Trots detta hade Kongofloden bevarat mycket av sina hemligheter, primärt på grund av stora vattenfall som dominerade floden och som i kombination med den ogästvänliga terrängen försvårade för de europeiska upptäckarna. Men allt detta ändrades 1874 när Henry Morton Stanley lyckades ta sig ner från dess källa ända till Atlantkusten, en bedrift som även idag måste ses som imponerande. Av de 356 som inledde expeditionen anlände 114 till den portugisiska bosättningen vid flodens mynning, och Stanley som den ende kvarvarande vita deltagaren. Stanley, en walesisk journalist, upptäcktsresande och äventyrare som fötts utanför äktenskapet och växt upp på ett barnhem i Storbritannien. Som 18 åring emigrerade han till USA, tjänstgjorde i sydstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget och blev journalist för New York Herald. Idag är kanske mest känd för att han hittade den i Afrike försvunne missionären David Livingstone vid Tanganyiksjön 1871, och vid detta tillfälle ska ha yttrat de berömda orden ”Dr. Livingstone I presume?”.
Stanelys bedrift växte förstås Leopolds intresse, vilken under början av 1870-talet börjat på allvar fundera på hur han bäst skulle kunna realisera sina planer. Väl medveten om Belgien saknade de militära musklerna att utmana de övriga kolonialmakterna, insåg han att han det behövdes mer subtila medel för att få sin vilja till lags. Ett sådant sätt var att knyta upp de många europeiska forskare och upptäcktsresande som nu började flockas i regionen, och 1876 bilades Association Internationale Africaine (Det internationella afrikanska förbundet) av Leopold tillsammans med flera ledande forskare och rika filantroper. Det uttalade syftet med förbundet var att dels utforska de hitintills outforskade områdena i Afrika, dels sprida civilisationen till lokalbefolkningen. Det verkliga syftet var dock långt ifrån dessa påståenden, utan var istället ett sätt för Leopold att få kontroll över stora delar av regionen runt Kongofloden.

För efter Stanleys resa började nu de andra europeiska länderna intressera sig för regionen, och Leopold fick nu brått med att realisera sina planer. Tack vare sitt förbund kom han i kontakt med Stanley, som tämligen snabbt blev införstådd med Leopolds planer och villigt lät sig övertalas. 1879 återvände Stanley till Kongofloden, där han började hänge sig åt att övertala de lokala härskarna att frivilligt låta sig underställa sig kung Leopolds överhöghet. Ett förfarande som i praktiken var legio bland de europeiska kolonialmakterna, då de flesta saknade militära medel för att underkuva alla stammar. Samtidigt som Stanley var djupt sysselsatt med sina moraliskt tveksamma handlingar, började andra länder intressera sig för området. Fransmännen började också försöka få in en fot i område, och söderifrån började Cecil Rhodes privata imperium att expandera norrut i ett försök att knyta samman Egypten med hans domäner. I takt med en ökad risk för konflikt över Afrika började Leopolds förbund att falla samman, medlemmarna hemlighöll uppgifter för varandra och många hamnade i konflikt med varandra. Istället började Frankrike, Storbritannien och Tyskland själva bilda egna förbund, med Leopolds förbund som förebild, de internationella forskarna och filantroperna ersattes nu av belgare och ombildade det till det internationella förbundet för Kongo.
Förbundets successiva upplösning verkar dock inte oroat honom nämnvärt, det hade trots allt spelat ut sin roll och gett bilden av Leopold som en filantrop och välgörare. Samtidigt som det gett Stanley fria händer att få de lokala hövdingarna att underställa sig Leopolds styre, även om få av ledarna insåg vad de egentligen undertecknade. Istället valde nu Leopold att ge sig in i den allt mer inflammerade geopolitiska kamp som nu påbörjats om Afrika, där britter, fransmän och tyskar nu på allvar började karva ut de bästa bitarna ur kontinenten. Väl medveten om Belgiens obetydliga ställning i Europeisk politik, försökte nu Leopold utnyttja detta till fullo för att spela ut de övriga aktörerna mot varandra. Genom att framställa sig som en av de få, eller egentligen enda, röst som talade om att uppdelningen av Afrika måste struktureras för att undvika att jakten på kolonier utvecklades till ett fullskalligt krig i Europa, förstärktes bilden av Leopold som en av de få vettiga röster i Europa. Men precis som i fallet med det internationella afrikanska förbundet, var detta bara en fasad, det egentliga syftet var nu kunna utnyttja de avtal Stanley undertecknat med de afrikanska hövdingarna och på så sätt kuppa sig till en koloni.
Genom dels fagra löften om lukrativa avtal med franska och brittiska företag, och dels genom att spela ut de övriga länderna mot varandra genom att framställa den framtida kolonin som ett slags bålverk mot motståndarnas försök att dominera Afrika. Både fransmännen och britterna lät sig bevekas, samtidigt gällde det nu att på något sätt kontra de portugisiska kraven på överhöghet i området och där skulle Leopolds goda rykte nu återigen komma till nytta. I en intensiv kampanj, främst i brittisk press, målade den belgiske kungen upp sig som Europas ledande filantrop, samtidigt som han svartmålade Portugal för dess involvering i slavhandeln och att Leopold skulle med sitt förbund förbjuda slaveri och på allvar sprida civilisationens ljus över befolkningen. Så framgångsrik var Leopolds kampanj att i princip allt brittiskt motstånd, vilka inledningsvis hyst vissa betänkligheter rörande Leopolds agerande i regionen, försvann.
I november 1884 samlade den tyske rikskanslern Otto von Bismarck till den ökända Berlinkonferensen, där Leopolds skapelse nu såg ljuset för första gången. Enligt det avtal som slöts i samband med detta avtal fick Portugal avträda sina krav, och förbundet fick överhöghet över ett område på 666 000 km2. i det som nu blev Fristaten Kongo och skulle styras av förbundet för Kongo. Vad de övriga europeiska ledarna inte kände till, eller kanske inte heller brydde sig om, var att förbundet styrdes med järnhand av Leopold och han skred nu till verket. I ytterligare ett försök att framställa landets koloniala anspråk som rent filantropiska lät han 1889 underteckna ett avtal där slaveri, försäljning av alkohol, vapen och så vidare till lokalbefolkningen förbjöds. I verkligheten hade Leopold aldrig någon helst tanke på att driva igenom dessa förslag på allvar, från första stund fanns enbart ett enda syfte med Fristaten Kongo, fylla Leopolds kassakistor.
Men Leopolds dröm om snabba pengar visade sig dock inledningsvis inte vara så enkel som han först trott, många av stammarna var inte alls villiga att underkasta sig belgiskt styre och de många vattenfallen försvårade transporterna upp och ner för floden. För att försöka få in pengar tvingades man därför leasea ut delar av landet till utländska finansiärer, samtidigt som Leopold hade monopol på övrig handel i landet. Under slutet av 1880-talet skakades dock Fristaten av flera våldsamma konflikter, och Belgien och Leopold fann sig snart involverad i en kamp mot Cecil Rhodes om den viktiga Katangaprovinsen. Provinsens ledare hade aldrig undertecknat något avtal med Stanley och uppvaktades nu av både Leopold och Rhodes, efter nyheter om att Rhodes skickat en av sina förtrogna till regionen skickades Fristaten 1891 en mindre militär enhet för att övertala ledaren Msiri att underkasta sig belgisk överhöghet. Den lokale ledaren Msiri försökte först spela ut de båda aktörerna, men misslyckades och dödades av belgiska styrkor som efteråt halshögg honom och satte fast hans huvud på en påle. Man lät även genomföra en rad kampanjer riktade mot arabiska och afrikanska slavhandlare, men den verkliga orsaken till kriget var Leopolds försök att monopolisera handeln med elfenbenshorn i Fristaten.
Inledningsvis var dock Fristaten långt ifrån den ändlösa peningskista Leopold hoppats på, och även om inkomsterna från handeln med främst elfenbenshorn var lönsam, var det inget mot vad som komma skulle.
Under slutet av 1800-talet hade den europeiska industrins behov av gummi ökat radikalt, en efterfrågan som var svår att riktigt tillgodose då det tog tid att anlägga gummiplantage i Sydostasien och Sydamerika. Men i Fristaten fanns det gott om gummiplantor, och med detta också till den mest skrämmande delen i berättelsen.
Till skillnad från sydamerikanska gummiträden så fanns gummit inte i träden, utan i rankor. Det gick inte heller att som i Sydamerika tappa gummit i stora baljor, utan arbetarna fick helt enkelt låta gummisaften droppa över dem. Efter att gummit stelnat kunde man sedan, mödosamt och under svåra plågor för den gummitäckte arbetaren, skrapa bort gummibitarna från arbetaren. Inkomsterna från denna handel översteg vida några andra inkomster i Fristaten, och nu började pengarna på allvar rulla in i Leopolds kassakistor. Leopold använde mycket av pengarna till att anlägga enorma byggnader i Belgien, men en del användes även för bygga järnvägslinjer för att underlätta exporten av gummi. Inom loppet av bara några år hade Leopolds kolonialbygge blivit ett förlovat land där man, bokstavligen, kunde skära guld med smörkniv. Frivilliga lockades till att tjänstgöra i de belgiska styrkorna, bland annat svenskar, och längs Kongofloden stretade nu otaliga båtar upp och ner med laster av gummi till hamnarna längs flodens utlopp och vapen uppåt floden.

För samtidigt som tillgången till gummi blev belgarnas frälsning, blev det på samma gång lokalbefolkningens förbannelse. För att öka produktionen av gummi, och således inkomsterna, började nu belgarna hänge sig åt excesser som skulle få omvärlden att häpna av avsmak. Varje afrikansk invånare i Fristaten tilldelades en personlig kvot gummi, misslyckades personen att uppfylla denna kvot kunde detta straffas med döden. Längs floden åkte nu den lokala polisen, vilken stora delar bestod av lokalt rekryterade soldater som leddes av europeiska soldater för att samla in gummit. Men då de afrikanska gummirankorna inte kunde utnyttjas fler än en gång, efter att de huggits av dog rankorna så blev det svårare och svårare att uppfylla kvoterna. Det stora behovet gjorde det också olönsamt att, vilket sedan växte fram i Sydostasien och Sydamerika, anlägga stora gummiplantage.
Av rädsla för den belgiska repressionen tvingades många att enbart sysselsätta sig med att leta gummirankor, vilket ledde till en utbredd svältkatastrof på många håll i Fristaten. Den allt mer undernärda befolkningen blev således ännu mer mottaglig för de sjukdomar som redan fanns i området, men även de sjukdomar som belgarna tog med sig. Mässling och andra barnsjukdomar krävde hundratusentals offer, och på vissa håll hade hela områden helt avfolkats på grund av sjukdomar, avrättningar eller det hårda arbetet. Oroade över att arbetskraften successivt höll på att försvinna försvinna, lät Fristatens myndigheter meddela att straffen skulle lindras, istället för avrättning skulle personer som inte uppfyllde kvoterna straffas med stympning. Runt om Fristaten kunde man – även långt efter dess upplösning – se mängder med människor utan händer eller fötter. Behandlingen av lokalbefolkningen var dock ingen hemlighet, mängder av bilder med leende belgiska och lokalt rekryterade soldater framför högar med händer är vanliga. I takt med att nyheterna om vad som hände i Leopolds mönsterkoloni sakta men säkert började sippra ut, började också protesterna.
Redan tidigt hade Leopolds styre av kolonin väckt viss kritik, men eftersom den primärt kom från missionärer, och i grund och botten inte skiljde sig nämnvärt från övrig kritik riktad mot kolonialmakternas behandling av civilbefolkning rönte de föga intresse. Men under slutet av 1890- och början av 1900-talet började dock protesterna bli mer högljudda, och det var inte bara längre enstaka missionärer som av religiösa skäl protesterade över vad som skedde i Fristaten. Många som tjänstgjort i den lokala polisen (Force Publique) kunde vittna om vidden av övergrepp, något som förstås stöddes av de faktum att många av dessa också fotografiskt förevigats. Tidningar i Frankrike, Tyskland och Storbritannien – och andra europeiska lände för den delen – fylldes nu med skräckinjagande berättelser om vad som hände i Fristaten, och i början av 1900-talet började även Europas boklådor fyllas med liknande skräckinjagande berättelser. En av de kanske mest kända, som inledningsvis gick som följetong i den brittiska pressen, är den polsk-brittiske författaren/journalisten Josef Konrads ”Mörkrets hjärta” (som senare utgjorde grunden till Francis Ford Coppolas ”Appocalypse Now”), där jakten på den försvunne Kurtz för bokens huvudperson upp längs Kongofloden och under denna resa ställs öga mot öga med de övergrepp som begicks i Fristaten. Många riktar också in sig på den enorma handel med vapen som sker till Fristaten, som enligt 1889 års traktat förbjöd vapenhandel. I vad som får anses vara en slags föregångare till den moderna grävande journalisten avslöjar den brittiske journalisten Roger Casement övergrepp hur vapenhandeln användes för att stärka förtrycket i Fristaten och i USA författar Mark Twain även han en bok med stark kritik av hur Fristaten sköts
Samtidigt som denna våg av protester mot Fristaten bokstavligen sköljer över Europa, verkar Leopold totalt oberörd. Handeln med bland annat gummi, elfenben och koppar är inkomstbringande och kanske anser han att kritiken från britterna, fransmännen och tyskarna är oberättigade, speciellt som de själva inte direkt behandlar sina koloniala underståtar någon nämnvärd omtanke. Detta var kanske också en åsikt som delades av många belgare, även om många givetvis måste känt till att mycket av det som nämndes i utländsk press faktiskt var sant. Vad däremot inte belgarna uppskattade var hur inkomsterna från kolonin inte gick till den belgiska staten, utan till Leopolds privata kassakistor. Visserligen lät Leopold genomföra en hel del massiva byggnadsprojekt i landet, men dessa var primärt för hans egna privata bruk och inget som tillförde Belgien något. Medan inkomsterna från de övriga kolonialmakterna användes till stärka dessa länder, använde Leopold sina pengar till skrytbyggen för sitt eget höga nöjes skull.
Men nu var det inte bara den interna och externa kritiken som började underminera Leopolds skapelse, priset på gummi hade under början av 1900-talet hade börjat sjunka. Konkurrensens från Sydamerika och Sydostasien, där gummiplantagen nu på allvar började producera stora mängder gummi, pressade priserna. Den förhållandevis dyra tillverkningen av gummi gjorde det svårt för Fristaten att konkurrera med den billigare, och mycket mer kostnadseffektiva produktionen i Sydamerika och Sydostasien. I takt med att priset på gummi föll, vilket i mångt och mycket var det som höll Fristaten flytande, tvingades Leopold gå in med sina egna pengar för hålla kolonin på fötter. Samtidigt började den interna kritiken nu ta fart, många – även om man kan anta att de egentligen bara hoppade på framgångståget – kritiserade nu Leopold öppet för sitt agerande i Fristaten. Många ansåg också att Leopolds agerande, speciellt hans försök att dölja Fristatens verkliga syfte och mål, i frågan var mycket var högst klandervärt, och att han måste avsluta sin involvering i Fristaten. Det talas om blockader och handelsbojkotter mot Belgien, och efter en uppslitande politisk strid i Belgien kräver man att Leopold måste avstå Fristaten.
Man kan förstås anta att det var tungt hjärta, även om Leopold vid det här laget var ålderstigen och hårt ansatt av såväl sina landsmän som släktingar för att ha fört dem bakom ljuset, tvingades lämna ifrån sig kontrollen över Fristaten 1908. Problemet var bara nu vem som ville ta över det sjunkande skeppet, och till slut kände sig – troligen efter påtryckningar från såväl Leopold som många europeiska stater – den belgiska staten tvingad att ta över styret. Fristaten Kongo upphörde i och med detta och döptes om till Belgiska Kongo. Den belgiska staten fick i praktiken ta över en konkursmässig koloni, där stora delar av landet skövlats på jakt efter gummirankor och andra råvaror och där mellan 5 och 10 miljoner människor dött under Fristatens korta existens (vissa forskare anser att dödssiffran kan vara så många som 20 miljoner).

Först 1960 blir Kongo självständigt, men tragedin tar inte slut där. I samband med självständigheten utbryter ett förödande inbördeskrig ut, där landet nu dras in det Kalla krig som utbrutit mellan Sovjetunionen och USA, och där Kongo blir ett slagfält för de båda supermakternas försök att dominera världen.
Efter att Mobutu Sese Seko tagit makten 1971 lade sig ett visst lugn över landet, men sedan han avsattes 1997 har landet återigen blivit synonymt med obeskrivliga övergrepp och inbördeskrig. De båda supermakterna har sedan länge ersattes av lokala förmågor, utländska företag, Frankrike och den forna kolonialherren Belgien. Kung Leopold och hans skapelse Fristaten Kongo hänger fortfarande över landet som en våt duk, frågan är förstås om och när Kongo överhuvudtaget kommer bli fria de demoner landet förhärjas av.

Korthuset som inte föll samman

2011-06-22T03:42:00.001-07:00

Den 22 juni 1941 inleddes den största operationen hitintills under andra världskriget, längs en front som sträckte sig från Östersjön i norr till Svarta havet i söder, korsade den tyska armén tillsammans med rumänska – vilka senare följdes av både finska, italienska och ungerska – och slovakiska trupper. Trots upprepade varningar från såväl brittiskt håll som det massiva nät av sovjetiska spioner som fanns utplacerad runt om i världen, verkar angreppet i mångt och mycket tagit Stalin totalt på sängen. Inom loppet av bara några timmar hade de tyska trupperna rivit upp stora hål i det sovjetiska försvaret, och i scener likt som de utspelade sig under våren 1940 i Västeuropa, strömmade nu tyska stridsvagnar genom de stora luckorna. Det sovjetiska försvaret var förvirrat, och led dessutom av bristande kommunikationsmöjligheter och en otymplig ledningsstruktur där politiskt tillsatta kommissarier hade det yttersta ansvaret, oavsett deras militära bakgrund eller kunskaper. Även om sovjetiska enheter envist bet sig fast vid några enskilda befästningar, så fylldes snart vägarna västerut med långa rader av sovjetiska krigsfångar, och de tyska trupperna verkade återigen gå mot en lysande seger...
Under senhösten 1940 stod det med all klar tydlighet att den planerade invasionen av Storbritannien inte skulle bli av, Luftwaffe hade trots Riksmarskalk Hermann Görings skryt misslyckats med att etablera luftherravälde över den brittiska öarna. Adolf Hitler som verkar tagit invasionsplanerna med visst ointresse, riktade nu istället blickarna österut, mot Sovjetunionen. Det var här som Hitler ansåg att det egentliga kriget skulle utspelas, striderna i Västeuropa var bara ett sätt att bereda vägen för denna – i Hitler och många inom den tyska extremhögern – slutgiltiga uppgörelse skulle ske. För Hitler och många inom den tyska extremhögern stod Sovjetunionen för en dödlig kombination av judar och socialism, en bild som ytterligare förstärktes av det faktum att många ledande personer inom den reaktionära vänstern i Tyskland var av judisk börd. En annan källa till ett starkt antisemitiskt tankegods var de tusentals ryska immigranter, vilka många flytt Ryssland i spåren av den ryska revolutionen och nu bosatt sig i södra Tyskland. Här fick de – tämligen ironiskt – stort gehör bland den tyska extremhögern, där deras antisemitiska diskurs snabbt slog an. Men det fanns inte bara politiska orsaker att bekämpa Sovjetunionen, inom den tyska högerextrema rörelsen hade det allt sedan tiden före första världskriget funnits en önskan att, likt tyska nybyggare under medeltiden, kolonisera delar av Östeuropa. Det var här, och inte i någon avlägsen Afrikansk koloni som Tysklands framtid stod, en åsikt som stärktes av det faktum att Tyskland till stora delar avvärjde en akut hungersnöd under första världskriget tack vare import av råvaror från de ockuperade delar av Ryssland och Ukraina man ockuperade. Idén om Lebensraum (Livsrum) var inte något Hitler kokade ihop under sin tid i fängelset i Landsberg efter den misslyckades ölkällarkuppen, det var ett tankegods som odlats under lång tid och som troligen förmedlades till Hitler genom bland annat Rudolf Hess, Walter Darré och Alfred Rosenberg. Även om dessa personers inflytande successivt skulle urholkas, så fungerade de onekligen som en viktig länk mellan Hitlers medärvda anti-slavism och senare antisemitiska föreställningar. En annan som också påverkades starkt av dessa idéer var en då fullständigt okänd tysk student vid lantbrukarhögskolan och medlem i flera högerextrema rörelser, Heinrich Himmler.
Men det fanns också en annan, kanske mer realpolitisk orsak till invasionen, Hitler var troligen redan tidigt införstådd med att försöken att betvinga britterna skulle misslyckas. Trots de storstilade planerna inför Operation Seelöwe (Sjölejon), som den planerade invasionen av Storbritannien fått, var förberedelserna minst sagt obefintliga. Visserligen intogs de brittiska kanalöarna, men längre än så sträckte sig inte de tyska aktiviteterna i området och inskränkte sig i praktiken till luftstrider mellan Luftwaffe och RAF över öarna och några halvhjärtade övningar i landstigningar. Hitler var troligen mycket väl medveten om att en invasion av Storbritannien både skulle vara kostsam och i praktiken verkningslös, och riktade sig troligtvis in sig tämligen omgående på den Sovjetiska frågan.
Till skillnad från sina tidigare militära eskapader verkar den planerade invasionen av Sovjetunionen inte stött på någon allvarligare kritik från den tyska militären, där många visserligen kände respekt för den sovjetiska krigsmakten, men där allt för många delade nazisternas framtida planer för Sovjetunionen. Väl medvetna om problemen med en invasion av det gigantiska landet, påbörjade så Wehrmacht förberedelserna, och under arbetets gång kom man till insikten om de problem som den tyska armén nu skulle ställas inför. Inte nog med att Sovjetunionen var ett gigantiska rike, det var också ett i många avseenden underutvecklat land med en bristfällig infrastruktur, speciellt då vägnätet som i praktiken bestod av dåligt eftersatta grusvägar. Underhållet av de tyska trupperna ansågs tidigt vara det största problemet, speciellt som Tyskland redan hade ett akut underskott av lastbilar och soldaterna på något sätt måste underhållas med all form av utrustning i form av mat, ammunition och drivmedel. Det var nu som den tyska officerskåren, som efter kriget desperat och tämligen framgångsrikt lyckades distansera sig från nazisternas förbrytelser, själva visade sig i allra högsta grad villiga att bistå nazisternas vision av Sovjetunionen.
Under ett möte under våren 1941 beslöt Wehrmacht att lösningen på problemet var att den tyska armén, helt enkelt skulle leva av landet. I slutrapporten konstaterar deltagarna att effekten av denna policy troligen skulle innebära att hundratusentals ryssar skulle svälta ihjäl, men att detta i praktiken kunde ses som något positivt och i praktiken bereda vägen för den framtida tyska kolonisationen av området. Man lät sig dessutom villigt underteckna den så kallade kommissarieordern, i vilken de politiska kommissarier och judar som tjänstgjorde i de sovjetiska förbanden skulle överlämnas till de av SS kontrollerade insatsförbanden eller avrättas på plats. Wehrmachts agerande i frågan, som på senare tid börjat intressera forskare, ställer onekligen bilden av den tyska krigsmaktens försök att skylla ifrån sig på insatsförbanden och SS inför ett nytt ljus.
Det fanns dock vissa betänkligheter inom Wehrmarcht inför invasionen, men dessa rörde dock inte den framtida behandlingen av civilbefolkningen, utan handlade snarare om militära spörsmål. Många tyska officerare kände viss tvekan till den något naiva bild som målades upp av den sovjetiska krigsmakten, speciellt bland de officerare som tjänstgjort på östfronten under första världskriget eller deltagit i det militära utbyte som Sovjetunionen och Tyskland haft under mellankrigstiden. Hitler var dock orubblig, och hans bild av den sovjetiska krigsmakten förstärktes ytterligare efter debaclet under det finsk-ryska kriget 1939-40, då stora inom den sovjetiska krigsmakten uppdagats.
Trots den tyska krigsmaktens försök att hemlighålla förberedelserna, så nåddes Moskva av allt mer oroväckande rapporter om hur tyskarna drog samman stora förband i Polen, samtidigt som tyskarna stärkte sin militära närvaro i bland annat Rumänien. Trots sin ökända paranoia mot allt och alla, verkar Stalin tagit emot rapporterna med stort ointresse, och avfärdat alla försök att påbörja någon som helst form av förberedelser inför en eventuell invasion av Sovjetunionen. Istället gav Stalin order om att de sovjetiska luftvärnsbatterierna under inga som helst omständigheter fick beskjuta de tyska spaningsflygplan, som i praktiken dagligen kränkte sovjetiskt luftrum under senvåren. Överhuvudtaget får Stalins bristande engagemang i frågan före invasionen anses som obegriplig, speciellt med tanke på hans agerande såväl före som efter invasionen.
Stalin hade använt större delen av 1930-talet till att konsolidera sin maktbas i landet, såväl påstådda som reella politiska fiender hade renast ut, och i slutet av decenniet var det dags för militären att känna på Stalins allt djupare paranoia. Stora delar av den sovjetiska officerskåren rensades ut inom loppet av några år, och även om flera senare återinsattes på sina gamla poster, ledde utrensningarna till en akut brist på dugliga officerare. För att ytterligare stärka sin ställning inom armén, där stora delar av officerskåren fortfarande bestod av officerare från Tsarens tid eller hade kopplingar till Leon Trotskij, beordrades att politiska kommissarier skulle knytas till förbanden. Dessa skulle dels rapportera misstänkta politiskt otillförlitliga officerare, men hade även beslutande rätt i militära frågor, oavsett tidigare erfarenheter och kunskaper i ämnet. Resultatet blev en omständlig och komplicerad befälsstruktur, där varje beslut måste godkännas av kommissarien.
Utrensningarna innebär även att försöken att modernisera den sovjetiska armén stannade av, då ansvariga officerare antingen avrättades eller skickades till Sibirien för omskolning. Ett sådant projekt var försöken att skapa en fungerande motståndsrörelse vid en förmodad invasion, Stalin som var oroad att projektet skulle kunna användas mot honom, beslutade hastigt och lustigt att avbryta arbetet och flera av de ansvariga dömdes till fängelsestraff eller omplacerades. Ironiskt nog tvingades Stalin efter Operation Barbarrossa återuppliva projektet, nu oroad över att motståndsrörelserna utan kontroll från Moskva skulle kunna bli ett framtida problem.

Utrikespolitiskt hade dock Stalin hållit en låg profil, och fram till mitten av 1930-talet inskränkte sig det sovjetiska arbetet med att stärka Moskvas kontroll över de europeiska kommunistpartierna, ett arbete som rönte föga framgångar då de flesta av dessa partiers inflytande var ytterst begränsat. Stalin var också ytterst misstänksam mot både Frankrike och Storbritannien, vilka han visste närde drömmar om att avsätta honom. Försöken hade dock varit ytterst begränsade, och bestod i praktiken av att försöka minimera Sovjetunionens tämligen taffliga försök att hejda kommunismens framväxt i hemländerna. Stalin hade dock inte glömt det faktum att båda länderna deltagit på de vitas sida under kriget, och nåddes även av återkommande rapporter om vad både ledande brittiska och franska politiker ansåg om Sovjetunionen och Stalin. Stalins misstänksamhet mot britterna och fransmännen stärktes ytterligare efter konferensen i München men också utvecklingen i Spanien.
När kriget närmade sig började dock både britterna och fransmännen inse att man måste få en närmare relation med Sovjetunionen, problemet var bara att arbetet med att behaga Moskva gick trögt. Det stötte även på patrull i att många av de länder britterna och fransmännen nu försökte skydda från Berlin, såg Moskva som en minst lika stor fiende. Speciellt uppenbart var detta i Polen, där landets ledning var mycket väl medvetna om de geografiska anspråk både Berlin och Moskva hade på regeringen i Warszawa. Under sensommaren 1939 började britterna och fransmännen att öka pressen på Moskva, som dock fortfarande var tämligen ovilliga till något närmare samarbete. Ironiskt nog nappade man dock på det förslag som kom från Berlin, vilka kunde erbjuda Stalin något vare sig London eller Paris kunde, delar av Polen och ökat inflytande i Baltikum. Bara en vecka innan krigsutbrottet undertecknades 1900-talets kanske mest överraskande avtal mellan de båda dödsfienderna Nazityskland och Sovjetunionen, att påstå att världen tappade andan är en mild underdrift.
Inte nog med att avtalet skickade en chockvåg genom Europas diplomatkår, den skapade kaos inom den europeiska vänstern som nu plötsligt stod inför ett avtal med en regim som Moskva under år smutskastat och som fängslat, mördat och torterat tusentals meningsfränder. Avtalet mellan den tyske utrikesministern von Ribbentrop och Molotov rörde vid den här tidpunkt enbart militära spörsmål, men under de kommande åren skulle den utökas till att inbegripa export och import mellan de båda länder och en mer konkret uppdelning av Polen. Stalin som var mycket väl medveten om att Hitler var i större behov än honom av avtalet, vilket i praktiken säkrade rikets östra gräns, skred nu till verket. Med allt större råvaroexport från Sovjetunionen som morot och piska, en export som i många avseenden var vitala för den tyska krigsmakten, började nu Stalin agera. Försöken att införliva de baltiska staterna med Sovjetunionen gick tämligen smärtfritt, men försöken att införliva Finland gick desto sämre. Förhandlingarna drog ut på tiden, samtidigt som Stalin nåddes av viss irritation från Berlin över Stalins agerande, och i slutet av november bröt förhandlingarna med Finland samman helt. Krig bröt ut, men den promenadseger som omvärlden och Stalin förväntat sig uteblev. Istället drogs den sovjetiska krigsmakten in i en förödande strid, där de fåtaliga finska trupperna snabbt kunde utmanövrera de ofta otympliga sovjetiska förbanden.
Debaclet i Finland tvingade Stalin att svälja delar av sin stolthet, flera sedan tidigare avsatta officerare fick återgå i tjänst – dock noggrant övervakade av politiska kommissarier och en eftersatt modernisering av den sovjetiska armén påbörjades. Mycket detta arbete gick dock omvärlden förbi, och både i Berlin, London, Paris och Washington speglade misslyckandet i Finland bilden av den sovjetiska armén.
Stalin lät sig dock inte avskräckas av debaclet i Finland, väl medveten om att han än så länge satt med truimf på hand i form av vitala råvaror för Tyskland, fortsatte den sovjetiska expansionen. En expansion som nu började reta Berlin och Hitler, som oroade sig för vad Stalin egentligen förberedde. Nyheterna om de sovjetiska kraven på Rumänien, som vid en eventuell invasion av Sovjetunionen skulle vara vital för den tyska oljeproduktionen, sände chockvågor i Berlin. Under våren 1941 annekterade Sovjetunionen Bessarabien, en del av Rumänien som gränsade till de viktiga oljefälten i Ploesti. Hitler var rasande och lugnade sig inte av nyheten att Stalin, trots de nära relationerna som – speciellt – serberna haft, inte protesterade nämnvärt mot den tyska invasionen av Jugoslavien och Grekland.
Stalins agerande har av många, ofta på vänsterkanten, hyllats som ett genidrag, där de sovjetiska annekteringarna av Polen, Rumänien och Baltikum försvårade den tyska invasionen och kanske till och med räddade Moskva. Det är visserligen sant att expansionen ökade avståndet mellan Berlin och Moskva, men det innebar också att den sovjetiska armén tvingade ändra sin försvarsstrategi. Man tvingades överge de gamla gränserna, längs vilken den sovjetiska armén anlagt en rad massiva försvarsanläggningar, och nu befästa nya och i många fall svårförsvarade gränser. Men det var inte bara försvarsanläggningar, vilka när tyskarna väl nådde dem visade sig utgöra en svårforcerad nöt att knäcka, som den sovjetiska krigsmakten tvingades överge. Man fick överge flygbaser och ett förhållandevis väl utbyggt logistiskt nät av vägar och järnvägar, vilket ytterligare försvårades av det faktum att Sovjetunionen använde en bredare spårvidd än övriga Europa (vilket ironiskt nog även skulle ge tyskarna en hel del huvudbry). Allt detta måste nu byggas om, men Stalin som verkade mer intresserad av att utöka Sovjetunionen än hur man praktiskt skulle försvara detta, drog ut på tiden. Visserligen fanns det undantag, som t.ex. befästningen i Brest-Litovsk, men generellt var de sovjetiska befästningarna längs den tysk-sovjetiska gränsen undermåliga och svåra att försvara.
Ett annat problem var det faktum att den hårdhänta sovjetiska ockupationen av Baltikum, delar av Polen och Bessarabien fjärmade lokalbefolkningen från Sovjetunionen. Tusentals balter och rumäner, ukrainare o.s.v. tvångsdeporterades och försvann, samtidigt som Stalin uppmuntrade ryssar att bosätta sig i de nyligen annekterade områdena.

Imorgon återkommer vi med ett nytt inlägg om denna monumentala invasion...

Krig för fred?

2011-06-01T06:01:00.001-07:00

Efter vissa betänkligheter valde jag att bevittna SVT:s dokumentär ”Krig för Fred”, som behandlar de svenska soldaternas vardag i Afghanistan. Sedan talibanerna störtades 2001 har Sverige, trots viss inrikespolitisk kritik, varit en del av den internationella styrka (ISAF) som ockuperar Afghanistan. Trots ett decenniums ockupation är läget i landet fortfarande ovisst, och enligt många bedömare allvarligare än det varit på många år. Debaclet med valet 2010 och en centralmakt som i allt högre grad förlorat sitt berättigande bland afghanerna i stort, har inte stärkt stödet för ISAF vare sig i Afghanistan eller i omvärlden. Den svenska insatsen har vid ett flertal tillfällen kritiserats, men har trots vissa betänkligheter fått fortsatt förtroende av en svenska riksdagen. Kritiken i svensk media har främst rört sig om förbandens aktiviteter i samband med ingripanden och vid de tillfällen då svenska soldater dödats, någon djupare analys av läget i Afghanistan har dock sällan gjorts. Här ligger svensk media långt efter såväl både amerikansk som brittisk, där både hyllande och ifrågasättande av ländernas väpnade truppers insatser varvats om vart annat. En av de mer kända i ämnet torde Ross Kemps två resor till de brittiska trupperna räknas, och även om Kemp i stort är positiv till de brittiska truppernas närvaro, så yttras viss kritik över den brittiska arméns tillkortakommanden i konflikten.
Sveriges Televisions serie ”Krig för fred”, som består av sex halvtimmes långa avsnitt har tyvärr inte rönt samma uppmärksamhet, kanske för att de saknar den dramaturgi som omgärdar Kemps serie. Till skillnad från den stundtals mycket adrenalinpumpande ”Ross Kemp in Afghanistan”, så är tempot makligare i ”Krig för fred”. Där Kemp blir beskjuten av raketgevär och krälar runt i bevattningskanaler, består skottlossningen i SVT:s dokumentär av en ensam skytt högt uppe på en bergstopp, vars möjligheter att vare sig träffas eller träffa är obefintlig. Nu ska man kanske ha i åtanke att situationen i norr är långt mer stabil än den i söder, där talibanerna och Al Qaida sedan länge varit mycket aktiva.
Efter ett något rörigt första avsnitt, som tyvärr kändes mycket sönderklippt och saknade någon större struktur, så har serien tagit sig. I serien får vi följa några av de drygt 500 svenska soldater som är förlagda i norra Afghanistan, och hur deras vardag ser ut. Det mesta av dokumentären upptas av misslyckade insatser, patrulluppdrag och hur de svenska soldaterna ser på sig själva. Till skillnad från många andra dokumentärer får soldaterna själva beskriva sin situation, något som ibland ter sig något humoristiskt då vissa av soldaterna trasslar in sig i ett mindre lyckade formuleringar rörande sina tankar om krig. I andra fall är dock tankegångarna mer genomtänkta, och det är inte speciellt svårt att finna en viss bitterhet över hur konflikten förs både från svenskt och afghanskt håll. I slutet av serien introduceras även en diplomat, vars inlägg allt för ofta känns väldigt naivt och världsfrånvarande, speciellt när man senare får bevittna hur ”verkligheten” på fältet ter sig.
Medan de svenska soldaternas insatser i det stora hela avspeglas förhållandevis neutralt, så är bilden som målas upp av de afghanska trupperna långt ifrån positivt. Den röda tråd som löper genom dokumentärserien är de svenska truppernas, i många avseenden mycket komplicerade, förhållande med de afghanska militärerna och – i synnerhet – polisen. I många fall framställs dessa som fullständigt inkompetenta och med bristande stöd bland befolkningen, vilket med tanke på deras agerande kanske inte är helt obegripligt. Vid flera tillfällen visar de svenska trupperna på stark misstro till såväl den afghanska armén (Afghan National Army, ANA) och den afghanska polisen (Afghan National Police, ANP) och bristande kommunikation mellan de inblandade. Detta visas vid ett flertal tillfällen, bland annat i samband med en räd riktad mot ett samhälle som bevakas av en svensk postering. I samband med räden grips flera ”civila” afghaner, något som leder till att flera afghaner protesterar till svenskarna över ANP:s agerande. Svenskarna viftar dock bort kritiken, men det framkommer både under och efter räden att soldaterna hyser lite förtroende för ANP:s lojalitet och aktiviteter, något som återkommer vid ett flertal tillfällen.I ett annat avsnitt får vi följa hur svenska trupper, enheter ur ANA (med svenska instruktörer, eller mentorer som det så vackert heter) och ANP ska besätta en av talibanerna ockuperad radiomast belägen på en uppenbarligen strategiskt viktig kulle. Efter ett oblodigt angrepp, där de största problemen utgörs av den ogästvänliga terrängen, intas kullen och talibanerna jagas på flykten av de vilt skjutande afghanerna. När svenskarna och manskapet från ANA ska lämna kullen upptäcker man att polisen, som skulle anlägga en postering på kullen, redan lämnat denna och är halvvägs in i en närliggande by. Svenskarna och deras afghanska motsvarigheter saknar dock möjligheter att stanna kvar, och väl nere i dalen kan bara de – märkbart irriterade – svenska soldaterna konstatera att talibanerna är tillbaka. Ett annat exempel på de stundtals ansträngda relationerna är när svenska trupper ska förstärka enheter ur ANA (återigen med svenska instruktörer) och APA ska gripa flera misstänkta talibaner, däribland en man som tillverkar IDE i en närliggande by. Trots detta anländer polisförbanden till uppsamlingsplatsen en timme försenad vilket leder, tillsammans med oenigheter rörande vägvalet, att insatsen blir kraftigt försenad. När man väl anländer till byn har de misstänkta lämnat denna och fattat postering utanför byn, vare sig ANA eller ANP verkar dock nämnvärt intresserade av att konfrontera talibanerna utan väljer istället att – återigen till de svenska soldaternas irritation – att avbryta.
I det sista avsnittet återvänder svenskarna till kullen och radiomasten, bara för att mötas av nyheten att flera av talibanerna är redo att kapitulera. Den – förmodade – lokala polischefen står sedan och välkomnar avhopparna, som efter att de fotograferats och förhörts, utrustas med nya vapen och inkorporeras i ANP. Efter detta fortsätter angreppet mot kullen, som återigen intas utan några större problem och möts där av nyheten att fler talibaner är på väg att kapitulera. Den lokale polischefen, som uppenbarligen måste känna den lokale talibanledaren då han har hans mobilnummer, välkomnar sedan de nya avhopparna, av vilka många är utrustade med ålderstigna vapen och vilka även dessa inkorporeras i ANP. Ett antal av svenskarna ställer sig dock tveksamma, och i eftertexterna verkar också deras betänkligheter bekräftas.
Även om det förstås är svårt att avgöra hur pass sanningsenligt bilden av ANP egentligen är av en dokumentär, så kan man dock konstatera att bilden i stort sett bekräftas av en annan dokumentär. I den av SVT nyligen visade ”Kill/Capture”, visas samma problematik upp. I dokumentären som primärt riktas runt USA:s ”nya” taktik i Afghanistan, där tanken att man ska låta talibanerna förblöda genom riktade angrepp mot talibanledare i form av drönarattacker eller insatsstyrkor. Ett av målen med denna taktik är att trötta ut talibanerna och få dem att kapitulera, teamet besöker ett sådant förband, men det visar sig att bytet från talibanerna till den afghanska centralmakten är långt ifrån okomplicerat och att lojaliteten fortfarande verkar ligga hos talibanerna.
Men dokumentären visar också en annan sida av kriget, nämligen hur svenska soldater medvetet sprider lögner till civilbefolkningen. Efter den afghanska polisens räd mot det afghanska samhället anländer arméns propagandaförband upp med bilder på gripna och ISAF:s tidning, som befolkningen tar emot något motvilligt, väl medvetna om riskerna. Efter insatsen är det rätt uppenbart att den berättelse som en av soldaterna berättat, om hur en av de gripna klätt ut sig till kvinna, är ren och skär lögn. Syftet är förstås att misskreditera talibanerna, och att det är viktigare att ”vara först” än att berätta sanningen, den gamla devisen om att ”sanningen är krigets första offer”, fortfarande gäller.I ett annat avsnitt ledsagas teamet av en svensk diplomat, vars uppgift är att försöka samordna de svenska biståndsinsatserna, vilket i detta fallet verkar primärt inriktas på kvinnors rättigheter, något som är otroligt eftersatt i Afghanistan. Behjärtansvärt, men frågan är onekligen hur pass effektivt och framgångsrikt arbetet är, speciellt med åtanke på den enorma korruption som omger den nuvarande centralmakten i Kabul.
Det finns som sagt avigsidor med denna dokumentär, främst då när det redigering och klippning, som gör att vissa avsnitt blir väldigt röriga och saknar någon röd tråd. Detta leder till att man får uppfattningen att kriget förs, även på svensk sida, i någon form av ad hoc-stil utan någon egentlig långsiktighet annat än att åka runt till byarna och dricka thé med byäldste. Jag var lite tveksam till själva upplägget med så kallade ”inbäddade journalister”, där risken finns att den bild som förmedlas i grund och botten är militärens. Detta tycker jag dock teamet lyckas undvika till stora delar, bilden som målas upp av dokumentären kan knappast påstås vara speciellt smickrande för vare sig den svenska insatsen eller de afghanska myndigheterna. En annan fördel är att soldaterna själva, utan några moraliserande frågeställningar från journalisterna, får uttrycka sina känslor och tankar om sin situation i landet. Även om detta leder till att omständliga försök att distansera sig från sitt agerande och insatsen, så är andra desto mer raka om situationen och sina egna insatser. Det blir speciellt uppenbart när de svenska soldaterna kommenterar sina afghanska allierade, vilka får mindre smickrande omdömen. Speciellt ANP verkar inte stå speciellt högt i kurs, och av det som framgår av dokumentären så känns det ytterst tveksamt om dessa över huvudtaget har någon som helst möjlighet att på allvar ta upp kampen mot talibanerna den dagen då svenskarna lämna Afghanistan.
Jag har sedan länge varit av åsikten att den svenska insatsen borde avvecklas tämligen omedelbart, och att afghanerna själva får reda ut sina problem. Det är också uppenbart att den utländska ockupationen av landet är ett totalt misslyckande, vilket i praktiken bara bekräftas av andra dokumentär som t.ex. ”Ross Kemp in Afghanistan” eller ”Kill/Capture”, även om den förra utan någon större framgång försöker bevisa motsatsen. Tio års ockupation av landet har i praktiken inte renderat i några större framgångar, talibanerna och Al Qaida är fortfarande aktiva i landet och den afghanska centralmakten omgärdas av återkommande anklagelser om oegentligheter. Valet förra året blev en politisk katastrof för Hamid Karzai, som inte bara skakades av rykten om oegentligheter, det fanns stora problem att överhuvudtaget genomföra valet på flera håll på grund av oroligheterna. En av soldaterna påpekar även att det militära läget förvärrats, och med tanke på att flera länder nu aviserat att man tänker dra sig ur konflikten inom en snar framtid, känns situationen än mindre hållbar.
Att det militära läget förvärrats råder det inga tvivel om, vad detta däremot beror på är dock osäkert. Från amerikanskt håll menar man att det är en reaktion på den massiva amerikanska närvaron i landet, vilka pekar på en liknande utveckling i Irak. Enligt denna förklaringsmodell är oroligheterna i princip framprovocerade av den amerikanska närvaron, och ska enligt denna sedan sjunka. Enligt förespråkarna för denna modell var läget liknande i Irak, där våldsspiralen till slut tvingade alla inblandade att tänka. Andra påpekar att den förhöjda amerikanska närvaron, i kombination med en aggressivare hållning skapar problemen, och att dessa istället för att fjärma afghanerna från talibanerna istället riskerar att göra tvärt om.
Vem som har rätt och vem som har fel är förstås svårt att säga, jag har dock svårt att tro att säkerhetsläget i landet kommer förbättras inom en rimlig tid. Afghanistan är inte Irak, det är ett land som under 30 år skakats av en utdragen konflikt, och där flera generationer afghaner växt upp utan någon som helst fungerande centralmakt. Ett annat problem är förstås de lokala säkerhetsstyrkorna, för om bilden som målas upp i ”Krig för fred” bara till hälften är sann, så finner jag det ytterst tveksamt att dessa i praktiken kan bekämpa talibanerna på egen hand. Nu ska man visserligen konstatera att afghansk krigföring verkar ske på andra premisser än västerländsk dito, men det verkade mer handla om att skjuta i luften med raketgevär eller kulsprutor än att på allvar bekämpa talibanerna. Slutsekvensen med de ”avhoppade” talibanerna, som genast fick byta ut sin uråldriga utrustning, vilken verkade bestå av vapen från andra världskriget (bl.a. var en av talibanerna utrustade med en M3 ”Grease gun”) och inkorporerades i polisen. Svenskarna verkade inte nämnvärt imponerade, och andemeningen verkade vara att talibanerna helt enkelt hoppat av för att byta ut utrustningen och få husrum/mat under vintern, något som delvis bekräftades i och med att flera sedan återvänt till talibanerna under våren.
Samtidigt ska man ha i åtanke att den krigföring som nu sker i Afghanistan är otroligt svår att bekämpa, och faktum är att det också kanske är den mest effektiva. Allt sedan antiken har militära strateger försökt lösa problemet med hur man ska bekämpa en beväpnad motståndsrörelse på bästa sätt, och faktum är att det än idag inte finns någon klar modell. Det närmaste man kan komma en – förhållandevis – lyckad strategi är den brittiska modellen från striderna på Borneo, men dessa kräver enorma insatser i trupper och pengar. Den nuvarande amerikanska strategin, med riktade angrepp mot ledare och förband är inte heller något nytt, taktiken användes med stor framgång under striderna i Vietnam och i ännu högre grad av Rhodesia under striderna där på 1970- och 1980-talet. Problemet är dock bara att även detta är en kostsam taktik, vilken dessutom renderar i att skapa andra problem. Precis som i fallet med Vietnam och Rhodesia så rör sig talibanerna inte bara i Afghanistan, utan har baser i grannländerna, varifrån man sedan för in soldater och utrustning. Dessa baser är i praktiken mer värdefulla för gerillaförbanden än deras stridskrafter inne i landet, då de är en förutsättning för deras fortsatta möjligt att strida. Genom att förlägga depåer och förläggningar i grannländerna försöker man således försvåra för motståndarna att angripa dessa, vilket kan rendera i starka protester och diplomatiska konflikter. USA har precis som i Vietnam eller i fallet med Rhodesia, valt att strunta i detta och angripa mål i Pakistan. Effekten har precis som i fallet med striderna i Sydostasien gett vissa framgångar, men också skapat nya problem. På samma sätt som angreppen in i Laos och Kambodja undergrävde den lokala centralmakten, så har angreppen i Pakistan undergrävt den pakistanska centralmaktens inflytande. Misslyckade angrepp mot civila mål, eller vad som talibanerna påstår vara civila, har väckt stark kritik i Pakistan, en kritik som inte enbart riktas mot USA, utan också i lika hög grad åt den pakistanska för att man tillåter dessa angrepp att fortgå. Precis som grannstaterna till Sydvietnam drogs in i konflikten så riskerar nu Pakistan att på allvar dras in i konflikten i Afghanistan, en konflikt som man delvis – på samma sätt som USA – varit delaktig i att skapa. Jag ska återkomma till gerillabekämpningens historia i ett annat inlägg.
Tio års ockupation av Afghanistan har således, enligt min mening, i praktiken inte lett till något konkret, annat än att USA, NATO och delar av FN är involverad i ett krig de aldrig kommer kunna vinna. Att effektivt bekämpa talibanerna utan att göra avkall på allt vad mänskliga rättigheter heter omöjligt, och med tanke på den kritik som ISAF och USA fått för att man tummat på dessa gör att möjligheterna att vinna kriget är omöjligt. De brittiska erfarenheterna var dyrköpta, befolkningen fick sättas i bevakade läger (där man visserligen försökte underlätta för de internerade genom att grunda skolor och sjukhus), samtidigt som de brittiska styrkorna gick hårt åt såväl gerillasoldater som misstänka. Det var i ordets rätta bemärkelse ett smutsigt krig, där båda sidor begick grova övergrepp på såväl stridande som civila och där alla former av mänskliga rättigheter sattes ur spel. Försöken att sedan kopiera denna taktik har dock rönt mindre framgång, och istället skapat en våg av protester över påstådda övergrepp och godtyckliga gripanden. Att det nu skulle gå, speciellt i en tid när protesterna och missnöjet över situationen i landet är stort i Europa och USA, är tveksamt. Det är dessutom en kostsam operation, speciellt som läger måste byggas och att dessa måste bevakas både mot externa och interna fiender. Trots de massiva amerikanska förstärkningar är fortfarande behovet av västerländska soldater enormt i landet, och en sådan här taktik skulle förstås knappast minska detta.
Frågan är förstås då vad man ska göra, och i praktiken så anser att jag ISAF och USA bör snarast packa ihop sina saker och lämna landet. Regimen i Afghanistan är visserligen inte livskraftig idag, men det är dock tveksamt om den kommer vara nämnvärt mycket mer livskraftig 2014 då det är tänkt att man ska lämna landet. Risken är istället att man drar ut på lidandet, och att det svarta hål dit svenska skattebetalare bara öser ner pengar bara kommer bli större.
Faktum är att ockupationen av Afghanistan kan vara det internationella världssamfundets största misstag, och att kriget mot terrorismen mycket väl kan få precis motsatt effekt. På samma sätt som kriget mot Sovjetunionen använts av islamister för att stärka sin ställning, kommer västvärldens misslyckade i Afghanistan att ses som en stor framgång för dessa. Det är således ett krig Väst, utan att åsidosätta allt man påstår sig strida för, inte kan vinna.

Röda München

2011-05-05T09:30:00.000-07:00

I ett försök att återuppliva min blogg, som tyvärr fått legat ner lite på grund av akut skrivkramp, tänkte jag ta nya tag med en artikelserie om Europa i spåren av det första världskriget. En konflikt som tyvärr hamnat lite i skuggan av utvecklingen före, under och efter det andra världskriget, trots att dess effekter vida översteg det andra världskriget. I denna artikelserie tänkte jag titta på utvecklingen i Tyskland, Baltikum, Finland och Ungern under åren efter vapenstilleståndet 1918 och en bit in på mellankrigstiden. Först ut blir en artikel om utvecklingen i München under de kaotiska månaderna efter vapenstilleståndet, och hur det ledde fram till att Bayern blev en fristad för alla de krafter som ville störta den förhatliga Weimarrepubliken.

När kanonerna tystnade i november 1918 kom nog detta som en chock för många tyskar, under krigets sista år hade den tyska propagandan framställt kriget som nästan vunnit och att alla uppoffringar befolkningen fått utstå snart skulle belönas. Sanningen var att den tyska krigsmakten redan under inledningsfasen av den sista tyska sommaroffensiven insett att slaget var förlorat, och att det nu gällde att rädda vad som räddas kunde. Under näst intill kaotiska förhållanden undertecknades vapenstilleståndet och stridslarmet tystnade på västfronten, bara för att blossa upp i Tyskland.
Situationen i Tyskland hade under krigets sista år varit kaotiskt, landets befolkning hade drabbats hårt av den brittiska handelsblockaden, vilket inte bara lett till svårigheter för den tyska krigsindustrin, utan också lett till en utbredd livsmedelsbrist för civilbefolkningen. För trots riskerna med en eventuell blockad, hade de tyska myndigheterna gjort lite eller inget för att förbereda sig på en sådan utveckling och en utbredd svältkatastrof under krigets sista år kunde enbart avvärjas genom att utnyttja Ukrainas livsmedelsproduktion. När Tyskland i slutet av kriget tvingades överge Ukraina åt sitt öde, försvann så även denna sista rännil av livsmedel, och hungerkravaller bröt ut på flera platser i Tyskland. Situationen förvärrades ytterligare av de hundratusentals tyska soldater som nu återvände från fronten, och det faktum att britterna – för att sätta press på tyskarna – fortsatte blockaden även efter vapenstilleståndet.
För att ytterligare förvärra situation var det politiska läget i landet fullständigt kaotiskt, under krigets sista år hade landet skakats av återkommande protestaktioner, kravaller och strejker. Protesterna som ursprungligen hade varit improviserade, ofta riktade mot bristen på livsmedel eller den allt mer utbredda korruptionen inom samhället, började under krigets sista månader ta allt mer politiska tecken. Oron var nu stor bland inte bara den kejserliga administrationen, utan även bland många ledande socialdemokrater, att situationen kunde leda till en liknande utveckling som den i Ryssland. Tecken fanns onekligen, det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) hade under början av kriget drabbats av en infekterad intern konflikt över bland annat partiets förhållning inför kejsarens krigsförklaring. Medan många inom partiets radikala falang varit högljudda motståndare till kriget, hade partiets ledning nästan enhälligt stött kejsaren.
SPD splittrades, och utbrytarna bildade det oberoende tyska socialdemokratiska partiet (USPD), vilka snabbt förbjöds och vars ledande medlemmar dömdes till långa fängelsestraff. Under slutet av kriget hade dock USPD:s radikala idéer börjat vunnit mark bland många krigströtta och svältfödda tyskar, inspirerade av händelserna i Ryssland uppmanades nu folket att göra revolution. Oroade över utvecklingen i Ryssland, där de ryska socialdemokraterna varit bolsjevikernas första offer, valde SPD att samarbeta med såväl militären som den kejserliga administrationen. Under hösten 1918 hade dock centralmakten i princip förlorat all kontroll, återkommande strejker, kravaller och myterier hade gjort att landet nu på allvar hotades av fullständig upplösning.
Ett av de allvarligaste incidenterna, och det som i praktiken innebar slutet för kejsardömet, var händelserna i Kiel. Här hade den tyska högsjöflottan, landets stolthet och kejsare Wilhelm II:s personliga favorit inom landets väpnade styrkor, i praktiken legat för ankar sedan Skagerrackslaget i mitten av juni 1916. I ett sista försök att upprätta flottans rykte, och kanske i ännu högre grad undvika att den föll i britternas händer, beordrade kejsaren i oktober 1918 ett anfall mot de brittiska flottstyrkor som upprätthöll blockaden mot Tyskland. De första skeppen lämnade Kiels hamn utan större problem, men det dröjde inte länge innan ryktet kom i svang om vad som var på gång. Två år av inaktivitet i kombination med att svårigheterna att upprätthålla den normalt sett järnhårda disciplinen, hade lett till en rad missnöjesyttringar och möjligheter för revolutionärer att infiltrera och påverka många matroser. När så ryktet kom i svang om vad som var på gång gjorde besättningen på flera fartyg myteri, befäl misshandlades och kastades över bord och delar av flottan återvände till Kiel. Utan någon som helst möjlighet att slå ner myteriet tog matroserna över staden, runt om i Kiel bildades nu arbetar- och militärråd som nu hängav sig åt ändlösa – och i de långa loppet fruktlösa – diskussioner om vad man skulle göra härnäst. För de som hoppats att myteriet i Kiel skulle leda till vittomspännande revolution blev myteriet ett enormt antiklimax, men för de som fruktade en revolution blev händelserna i Kiel en obehaglig påminnelse om hur vaskligt läget var för den tyska staten. I ett försök att avväpna, och även återfå initiativet, avreste Gustav Noske, en av de främsta förespråkarna inom SPD för kejsarens förda utrikespolitik, till Kiel för att tala till matroserna. Under ett par intensiva dagar reste Noske runt bland arbetar- och militärråden, diskuterade med medlemmarna och vädjade till matrosernas patriotism. Situationen i Kiel lugnade ner sig, men inför hotet om nya uppror och riskerna dessa kunde medföra uppmanades Wilhelm II att abdikera och lämna landet, istället utsågs prins Max av Baden till ny statschef den 9 november.
Prins Max blev dock inte långvarig på sin post, efter endast ett par timmar hade situationen i Berlin förvärrats så pass att militären ansåg sig inte längre kunna upprätthålla ordningen. I ett sista desperat försök att undvika en situation som den i Ryssland utnämndes SPD:s ledare Friedrich Ebert till ny statschef. Detta till trots fortsatte oroligheterna, något som nu Ebert och många andra inom SPD skyllde på USPD, vars ledande medlemmar släppts ur fängelserna och nu började propagera för en äkta socialistisk revolution. Runt om i Tyskland bildade nu såväl USPD, SPD (till stora delar under ledning av Noske) och konservativa krafter miliser bestående av hemvändande soldater och studenter. Kravaller och sammandrabbningar blev nu vardagsmat i Tyskland och landet var oroväckande nära ett inbördeskrig, i januari skakades Berlin av nya oroligheter när socialister under ledning av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht uppmanade befolkningen till massiva demonstrationer. Under ledning av Noske, som bett och fått hjälp av den tyska militären, slogs upproret ner innan det än hann inledas, och Luxemburg och Liebknecht avrättades på order från Noske.

Nu var oroligheterna inte bara koncentrerade till norra Tyskland, även i södra Tyskland var det oroligt och här skulle revolutionen till skillnad från den i Berlin lyckas...
Även om Tyskland enats i samband med det fransk-preussiska kriget på 1870-talet, hade de tidigare självständiga tyska kungadömena bibehållits under kejsardömet, och Bayern var inget undantag. Här hette kungen Ludwig III, och i likhet med sin preussiska förlaga tvingades även han abdikera i samband med krigsslutet. Men medan SPD till viss del lyckades fylla vakuumet efter kejsarens abdikation i norra Tyskland, så var situationen mer oviss i landets södra del. Direkt efter att Ludwig III avgått så utropade Kurt Eisner, en av ledarna för USPD, Bayern till en rådsrepublik under hans ledning. Eisner som suttit fängslad under större delen av kriget på grund av sin kritik och påstådda subversiva handlingar, var visserligen en skicklig talare, men hade en benägenhet att bli ovän med allt och alla. Att högern hatade honom, var kanske inte så underligt. Hans återkommande och tämligen hätska utfall mot den tyska militären, konservativa politiker och industrimagnater, som han ansåg låg bakom krigsutbrottet var i kombination med hans judiska påbrå en källa till outsinligt hat. Mer förvånande är att många på vänsterkanten såg honom som en paria, hans ständiga kritik mot SPD – som han ansåg svikit sina ideal – och anklagelser om deras nära samarbete med den tidigare regimen, var som ett rött skynke för många inom SPD:s ledning. Men det fanns även många kritiker inom hans egna led, speciellt på grund av Eisners motvilja att genomföra en rad radikala reformer i Bayern. För trots återkommande tal om reformer, var han högst motvillig att genomföra dessa i praktiken.
Eisner blev dock inte långlivad på sin post, redan i februari 1919 tvingades han avgå efter att ha förlorat ett val till det bayerska folkpartiet. På väg till det bayerska parlamentet för att lämna in sin avskedsansökan sköts han ner bakifrån av greve Anton von Arco auf Valley. von Arco hade lösa kopplingar till en rad högerextrema rörelser, men hade på grund av sitt judiska påbrå nekats inträde i flera av dessa. Det har spekulerats i huruvida von Acro med sitt mord försökt vinna tillträde till dessa, främst då den så kallade Thulerörelsen. Efter att han dömts till döden i januari 1920, men straffet reducerades senare till fem års fängelse och släpptes 1925. Efter nazisternas makttillträde i januari 1933 utsågs han till en av ”rörelsens hjältar”, men spelade efter denna händelse ingen som helst roll i den nazistiska Tyskland. Han avled i en trafikolycka utanför Salzburg i juni 1945.
Mordet på Eisner ledde till våldsamma sammandrabbningar på Münchens gator, i april tvingades Eisners ersättare Johannes Hoffmann fly hals över huvud till Bamberg och Ernst Toller utnämnde sig själv till ny ministerpresident. Toller som även han hade judiskt påbrå, hade tjänstgjort i den tyska armén på västfronten, men hade drabbats av en fullständig kollaps. Efter att ha friskförklarats begav han sig till München, där han snabbt blev en känd debattör på stadens kaféer och ölhallar. Toller och hans umgängeskrets från Münchens uteliv blev dock inte långvariga, och hade det inte varit för hans val av dr Lipp som utrikesminister hade hans tid som ministerpresident passerat fullständigt obemärkt.

Under sin knappa vecka som rådsrepublikens utrikesminister lyckades dr Lipp, som åkt in och ut på flera mentalsjukhus, förklara krig mot Schweiz när dessa vägrade överlämna en mängd järnvägsvagnar till republiken och skicka ett telegram till Vladimir Lenin där han beklagade sig över att Hoffmann tagit med sig nyckeln till ministerpresidents toalett.
Efter endast sex dagar avsattes dock Toller och hans umgängeskrets, som nog var mer lämpade att debattera teorier än praktisera dessa, av Eugen Leviné. Leviné var en landsflyktig rysk jude från St Petersburg vars delaktighet i statskuppen 1905 renderat i att han dömts till exil i Sibirien, men lyckats flytt. Likt många andra ryska revolutionärer hade Leviné hamnat i Tyskland, som under kriget använt dessa för att försöka destablisera Ryssland, men som i spåren av utvecklingen i Ryssland nu arbetade för att revolutionen över resten av Europa.
Leviné började genast genomföra sina teorier i praktiken, privat egendom exproprierades, hemlösa inkvarterades i Münchens överklassområden och flera konservativa politiker togs som gisslan. Under Levinés ledning påbörjades även arbetet med att sätta upp en väpnad milis, vilken bestod av arbetare och hemvändande soldater. I Bamberg fick Hoffmann order om att genast slå ner upproret, men de trupper Hoffmann hade till sitt förfogande visade sig oförmögna att rubba Levinés röda milis. Nyheterna från München väckte förstås stor oro, till skillnad från myteriet i Kiel fanns här en organisation och ledning med ett uttalat mål annat än att protestera mot ett meningslöst angrepp mot en övermäktig fiende. Samtidigt var regeringen i Berlin mycket väl medveten om sina begränsningar, den tyska armén saknade kapacitet att slå ner upproret på egen hand och något stöd från omvärlden var knappast att vänta. Noske, som nu utsetts till försvarsminister valde därför att ta hjälp av de högerextrema miliser man använt sig av i januari för att slå ner spartaktisternas uppror i Berlin samma år.
I slutet av april hade den tyska armén, tillsammans med en stor mängd frikårer, dragit samman en imponerande styrka. Förutom tiotusentals soldater var man utrustade med flygplan, stridsvagnar och artilleri, inför denna övermäktiga styrka valde många medlemmar i Levinés milis att desertera och ansluta sig till angriparna. Trots detta blev striderna om München hårda, först den 3 maj kunde tyska arméförband och frikårer marschera in i staden. Efter att striderna upphört tog frikårerna sin hämnd, hundratals anhängare och förmodade sympatisörer avrättades. Leviné greps och dömdes till döden, han avrättades den 5 juli 1919, samtidigt som flera andra ledande personer under rådsrepublikens korta tid dömdes till långvariga fängelsestraff. Hoffman återvände, men den egentliga makten hade nu övergått till de konservativa och nationalistiska krafter som med alla medel försökte underminera Weimarrepubliken. I samband med den så kallade Kappkuppen i mitten av mars 1920 avsattes Hoffmann och ersattes av den konservative politikern Gustav Kahr. Under Kahrs ledning blev Bayern i allmänhet och München i synnerhet, en fristad för alla de krafter som önskade störta Weimarrepubliken.

För många är detta en i många avseenden okänd och kanske obskyr berättelse, som i många avseenden bleknar med de mer uppmärksammade händelserna under 1920-talets början och framväxten av det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP) och dess partiledare Adolf Hitler. Även om händelserna i München inte ska överdramatiseras, så är det värt att hålla i minnet att dessa till stora delar delvis kan förklara den senare utvecklingen. Händelserna i München var ingen isolerad händelse, det var en direkt effekt av utvecklingen i Ryssland och till viss del i Ungern, och cementerade i mångt och mycket den myt som Hitler och många andra högerextrema och ultranationalistiska grupper utnyttjade. Att flertalet av deltagarna i den bayerska rådsrepubliken var av judisk börd användes flitigt inte bara av Hitler och NSDAP, utan av en mängd antisemitiska partier och personer på den yttersta högerkanten i Tyskland under mellankrigstiden. Enligt dessa var detta bara ytterligare ett bevis för den judiska konspiration som hotade Tyskland, och som kopplade samman judendomen med kommunismen. Detta blev tillsammans med den så kallade ”Dolkstötslegenden” ett huvudtema i den propaganda som spreds från inte bara Hitler, utan även från många andra partier och personer inom den tyska högerextrema rörelsen.
En annan effekt av händelserna under våren 1919 var att Bayern under Karhs ledning blev en fristad för alla de krafter som ville störta Weimarrepubliken, och där delstaten valde att se mellan fingrarna på övertramp som i andra delstater inte skulle tolereras. Även om rättsapparaten i Tyskland under perioden generellt sätt var tämligen överseende med brott begångna av högerextremister, så var detta tämligen uppenbart i Bayern. Ett lysande exempel torde t.ex. rättegången mot Hitler efter Ölkällarkuppen i september 1923, där Hitler dömdes till ett femårigt fängelsestraff (och benådades efter att endast sex månader) och flera deltagare frikändes eller släpptes kort efter att rättegången avslutats. Även om Hitler efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff belades med mötesförbud, så lyckades han ändå kringgå detta utan några större problem. Han utvisades inte heller, trots att han de facto fortfarande var österrikisk medborgare (han blev inte tysk medborgare förrän i samband med presidentvalet 1932).
När vi ändå är inne på Hitler så kan man som kuriosa konstatera att hans agerande under själva revolutionen idag väcker vissa frågor, och att det under de senaste åren förts en intensiv debatt om man han egentligen sysselsatte sig med under denna period. Efter att han återhämtat sig från att ha utsatts för en gasattack återvände han till München, dit han flyttat precis innan krigsutbrottet och tjänstgjorde där vid ett krigsfångläger utanför staden. Själv är han ovanligt tystlåten, i Mein Kampf beskrivs en incident där han tvingas plocka fram sitt gevär för att jaga bort två kommissarier som med förtäckta hot uppmanar honom att gå med i Levinés milis. På senare tid har man dock ställt sig något tveksam till Hitlers berättelse, och det finns en del som tyder på att han varit mer delaktighet i händelserna än vad han själv velat medge. Hur man nu ska tolka detta råder det dock tveksamheter om, källmaterialet är inte det bästa och Hitler själv ger inte många ledtrådar.
De flesta är dock överens om att Hitlers berättelse om hur han jagar bort de båda kommissarierna troligen aldrig inträffat, men där glider också åsikterna isär. Enligt vissa tjänstgjorde han av egen vilja i Levinés styrkor, och att han bytte sida när han såg åt vilket håll pendeln lutade, och han angav andra för att själv undvika att drabbas. Andra påpekar att han efter striderna fick en tjänst inom den tyska arméns underrättelsetjänst tämligen omgående, och att han kan ha varit infiltratör och därför agerade angivare.
Vart sanningen ligger är förstås omöjligt att veta, även om jag kanske ibland finner påståenden i den första kategorin som lite väl sensationslystna för min smak. Det faktum att han tämligen omgående efter striderna fick en tjänstgöring inom den tyska arméns underrättelsetjänst talar dock, anser jag, dock mer på att han nog hade tämligen goda kontakter med armén. Med tanke på att vare sig den tyska armén eller frikårerna gick tämligen hårt åt eventuella sympatisörer känns det något underligt varför de lät Hitler vara om han nu haft en ledande roll.

Nåväl, nästa del kommer handla om Lapporörelsen, en finsk fasciströrelse som växte fram i slutet av 1920-talet och hämtade stor inspiration från utvecklingen i Italien och Tyskland.

Ny partiledare

2011-03-11T04:11:00.000-08:00

Efter veckor av spekulationer och en allt mer upptrissad stämning inom det Socialdemokratiska partiet, har så partiets valberedning beslut sig för att lansera Håkan Juholt som ny partiledare. Valet av Juholt har väckt en viss kritik inom partiet, främst på grund av det faktum att han i princip är helt okänd för allmänheten. Det var först i samband med att SSU:s ordförande Jytte Guteland krävde att hela partiets ledning skulle avgå efter valet 2010 som Juholt presenterade sig, något som redan lett fram till en del konspirationsteorier. Det är dock ingen lätt uppgift som Juholt, om han nu skulle väljas till partiledare, ställs inför. Det Socialdemokratiska partiet är långt ifrån enat i frågan om Juholt som ledare, enligt uppgifter i massmedia råder snudd på fullt krig inom partiet när det gäller partiledarfrågan. Även om dessa påståenden om att gamla partiledare lagt sig i frågan, hot om avhopp och bojkott ska tas med en nypa salt, så visar det ändå på en rad sprickor inom partiet. Liknande sprickor uppkom även efter Sahlins tillträde, och även om alla partiledare har sina belackare inom sina egna partier, så verkar det Socialdemokratiska partiet återigen splittras i frågan om sin nya partiledare. För även om många tidigare partiledare varit ifrågasatta, så har de trots allt ändå haft allting framdukat. Men när Mona Sahlin tillträdde bröts detta, partiet var inte bara oeniga över valet av Sahlin, partiet led dessutom av Perssons allt mer demagogiska ledarstil och att många tunga namn inom partiet hoppat av före och efter Perssons avgång. Sahlin tog över ett parti i spillror, men även om partiet utåt försökte framställa sig som enad bakom Sahlin, så är nog sanningen att många av olika anledningar var besviken på valet av partiledare. Trots att Socialdemokraterna spottade upp sig den sista veckan innan valet så var det inte nog, partiet gjorde ett katastrofval och kraven på att Sahlin skulle avgå blev allt starkare. För en partiledare som redan innan detta varit starkt ifrågasatt, och vars ställning inom partiets ledning aldrig varit starkt blev kraven allt för starka och Sahlin avgick.
Den som nu blir partiledare ställs alltså inför en rad problem, och inte bara med hur man ska vända den väljarmässigt nedåtgående trenden, utan försöka ena partiet internt. Problemet är i mångt och mycket effekterna av den förnyelseprocess som inleddes under Persson-eran, men som av olika anledningar kom av sig och som nu lett till att partiet hamnat i ett politiskt vakuum. Utvecklingen i sig är inget nytt, Persson hyllades inte bara internt utan även internationellt, och Perssons arbete med att förnya partiet och dess politik kopierades med stor framgång av bland annat Tony Blair i Storbritannien. Ironiskt nog avstannade även Blairs arbete, spåren av ”kriget mot terrorn”, Blairs allt starkare band med USA:s president George W. Bush kom även hans förnyelseprocess av sig och Labour hamnade i samma sits som det svenska Socialdemokratiska partiet.
Under Sahlin har partiet i mångt och mycket fortsatt samma ökenvandring som under Perssons sista tid vid makten, huruvida detta beror på avsaknaden av personlig vilja eller brist på stöd inom partiet kan förstås diskuteras. Eftervärldens dom över valet av Sahlin kommer troligen bli hård, och kommer troligen kretsa runt att hon i praktiken mer valdes till partiledare för sakens skull, än av politiska och ideologiska skäl. Sahlin hade manövrerats bort i samband med valet av Persson, och nu skulle rättvisa skipas. Problemet var bara att Sahlins tillkortakommande inför partiledarvalet 1996, utan att de i mångt och mycket bestått och kanske till och med förstärkts med tiden.

Det är alltså en tämligen brant back som Juholt nu ställs inför, inte nog med att han på något sätt måste komma till rätta med partiets politiska ökenvandring. Han måste också ena ett uppenbarligen internt splittrat parti vars brist på egentliga framtidsvisioner tappat mark, och således banat vägen för Fredrik Reinfelds ”nya” Moderater. Men frågan är huruvida Juholt, eller någon annan för den delen är kapabla att vända trenden. Partiet som har dominerat svensk politik under över 100 år är nu i akut kris, man har haft osedvanligt svårt att anpassa sig till en ny politisk scen. Perssons försök att modernisera partiet kom som sagt av sig, och det lämnade ett parti utan några djupare politiska visioner. Man har, likt Centern och till viss del Folkpartiet, hamnat i en politisk mittfåra utan möjlighet att kunna byta spår, då detta skulle leda till allt för stora splittringar internt. Det sägs lite allmänt att svenskar generellt sätt är konflikträdda, och i mångt och mycket stämmer detta på dagens Socialdemokratiska parti. Perssons förnyelse av partiet förde partiet högerut, såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt. Mot slutet verkade dock Persson trött, personligen tror jag att han aldrig hämtade sig från mordet på Anna Lindh 2003, och kände kanske en viss uppgivenhet över att det saknades en uttalad efterträdare att fortsätta hans arbete. Detta ledde tror jag till att Perssons tidigare hårda ledarstil successivt luckrades upp, och att åsikter som tidigare inte vågat yttrats plötsligt blev möjligt. Utvecklingen kan delvis liknas med den i Egypten, där där dammarna plötsligt brast och en ostoppbar våg av kritik välde fram. En personligt försvagad Persson orkade inte ta kampen, och lämnade över stafettpinnen till Sahlin, som nu fick ta över ett parti som stod inför ett politiskt vägval.
Av olika anledningar, dels på grund av bristande förmågor, men i ännu högre grad på grund av bristande politiskt stöd tog Sahlin den enkla vägen. Hon fortsatte Perssons ökenvandring, i hopp om att detta inte skulle riva upp en intern strid om partiets framtida vägval. Sahlins val har visat sig varit förödande, de interna stridigheterna verkar inte ha förminskats, snarare tvärt om verkar de förvärrats och poppar upp med lite jämna och ojämna mellanrum. Samtidigt har partiets brist på politiska visioner gjort att man hamnat i ett politiskt vakuum, som ironiskt nog utnyttjats av Reinfeldt i sitt arbete med att förnya sitt parti. Medan Persson/Sahlin valde den icke-konfrontativa linjen, valde Reinfeldt att likt Persson i sina krafs dagar att köra på sitt arbete oavsett omvärldens omdömen, resultatet lät som sagt inte vänta på sig.
Juholt står således inför det extremt svåra valet av vilken väg han ska ta, ska han gå till vänster eller höger? Personligen tror jag att Juholt kommer ta vänsterspåret, och på så sätt försöka återgå till partiets grunder. Frågan är bara om Juholt har den politiska maktbasen att göra detta, eller om han likt Sahlin till slut ändå måste inse sig besegrad och fortsätta den utstakade ökenvandringen utan några egentliga politiska visioner. För i grund och botten är det nämligen politiska visioner som är grunden till varför Reindfeldt återigen kan titulera sig statsminister, och ledare för ett parti som andas framtidstro. Det är här Perssons arv kanske syns mest tydligt inom partiet, nämligen den totala avsaknaden av politiska visioner. Sett ur ett historiskt perspektiv är det just detta som personifierat partiet, och som varit en drivande kraft hos dess partiledare. Man kan förstås tycka vad man vill om partiets partiledare, men man har politiskt sett varit skickliga med att förmedla en bild av det samhälle man velat skapa. I mångt och mycket har denna vision försvunnit, det är inte längre tal om något folkhem utan handlar mer om ersättningsnivåer från arbetslöshetskassan och försäkringskassan.

Ett annat problem är förstås samhällsutvecklingen, en utveckling som jag tror att Socialdemokraterna haft svårt att riktigt anpassa sig till. Tidigare föddes du – bokstavligen – i partiet, och även om man kanske inte helt och hållet sympatiserade med partiet så valde man ändå – i brist på annat – att lägga sin röst på partiet. Idag ser situationen helt annorlunda ut, delar av den typiska socialdemokratiska väljarbasen är borta. Bruken och de tunga industrierna har antingen försvunnit eller förändrats, delar av den kommunala verksamheten har försvunnit och lagts ut på entreprenad till privata arbetsgivare. Den tidigare typiske Socialdemokraten, det vill säga en fabriksarbetare som var gift med kommunalarbetare, finns på samma sätt idag. Det har också växt upp en generation med nya krav på politiker och de politiska framtidsvisionerna, krav och visioner som kanske Socialdemokraterna haft svårt att riktigt kunna uppfylla eller anamma. Men det är inte bara Sverige som förändrats, omvärlden har också förändrats radikalt, Sverige är idag en aktiv medlem av EU, vi deltar i en ockupation av Afghanistan tillsammans med NATO under ledning av USA och är en del i en global ekonomi som ställer snabba krav på kortsiktiga lösningar. De svenska storföretag som överlevde krisen på 1990-talet har nu sin kärnverksamhet långt utanför Sveriges gränser, och därför i allt högre grad förlägger tillverkning och huvudkontor närmare denna.
Det Sverige som det Socialdemokratiska partiet styrde över på 1960- och 1970-talet finns inte idag, den väljarkår som Socialdemokraterna val efter val förlitade sig på finns som sagt inte längre. Redan under Ingvar Carlssons tid som statsminister börjades arbetet, men det var som vi redan tidigare konstaterat under Perssons tid som partiledare som arbetet intensifierades. Problemet var som sagt att det arbetet avstannade, och har sedan dess i princip stått helt stilla. Juholts främsta arbete kommer således att försöka föra in partiet i 2000-talet, och frågan är förstås hur detta ska ske. Partiet är idag djupt splittrat mellan en höger- och vänsterfalang, vilka under det pågående arbetet med att finna en ny partiledare varit involverade i en våldsam maktkamp. Just nu verkar onekligen vänsterfalangen, dit Juholt måste placeras, ha överhand, men det verkar samtidigt finnas gott om belackare. Frågan är förstås hur Juholt ska ena dessa två, uppenbarligen mycket svårbemästrade falanger. Sahlin valde att låta bli, men ska partiet på allvar ta upp kampen mot den borgliga alliansen måste den framtida partiledaren ta den interna striden. Som jag ser det är det inte externa problem som måste tacklas, utan de uppenbara interna problem partiet lider av.
Givetvis kommer partiet officiellt att sluta upp bakom Juholt, men det gjorde man även bakom Sahlin och vi vet alla hur det slutade. Kritiken var alltid närvarande, och jag tror att Sahlin bakbands dels av sina egna tillkortakommanden, men också av bristen på möjlighet att effektivt kväsa den interna kritiken. Risken är således tämligen stor att Juholt kommer vara tvingad att gå rätt hårdhänt fram, men samtidigt tror jag det är det som partiet just nu behöver. För jag tror det är nämligen det som partiet först och främst saknar, en politiskt sett kraftfull partiledare som kan driva igenom en egen politisk vision. Frågan är förstås om Juholt är denna person, om han verkligen har den politiska maktbas att dels våga välja väg, men också att fortsätta på denna när det börjar mullra i leden. Det kanske låter dilatoriskt, men är samtidigt en nödvändighet om partiet vill ha någon som helst form av kontinuitet och långsiktighet. Samtidigt måste partiledaren och partiledningen ha en möjlighet att snabbt kunna ändra vägval i enskilda frågor, utan att för den delen fastna i utdragna interna konflikter. I ett samhälle där samhällsutvecklingen kan ändras från minut till minut, måste en partiledning och partiledare snabbt kunna anpassa sig till denna.
Det låter kanske motsägelsefullt, men i ett samhälle där nyheter förmedlas direkt och där även för svenskt vidkommande avlägsna händelser kan få förödande konsekvenser måste det finnas ett handlingsutrymme för förändringar. De återkommande interna konflikterna, de så kallade ”Rosornas krig”, har skapat ett parti som är handlingsförlamat både när det gäller att bygga långsiktigt och tackla nya problem. Riktigt hur Juholt tänker lösa detta är okänt, men tänker han bli långvarig på posten som partiledare måste han ta i tu med även detta, annars lär Socialdemokraterna ha en ny partiledare 2015.

Källor:
http://svt.se/2.22620/1.2353674/hakan_juholt_trott_pa_fornyelse
http://svt.se/2.22620/1.2353649/juholt_blir_s-ledare
http://www.dn.se/nyheter/politik/juholt-sager-ja-till-s-ledarrollen
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/juholts-sex-stora-utmaningar_5998317.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ledarskribenter-valkomnar-juholt-som-s-ledare_5997739.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ta-fajten-damberg_5998477.svd

Utvecklingen i Mellersta Östern oroar

2011-01-30T12:50:00.000-08:00

Som många antagit har den så kallade Jasimrevolten, upproret i Tunisien spritt sig över Nordafrika och in i Mellersta Östern. Scenerna idag från några av Egyptens större städer har onekligen inte bara skakat om ledningen i Egypten och flera grannländer, utan också flera statsledningar i Västvärlden. Det finns förstås skäl till detta, Egypten har under ledning av Hosni Mubarak utvecklats till en viktig allierad för såväl USA som Västeuropa i en region som under långa perioder varit mer eller mindre öppet fientligt till Europa och USA. Det är också en av de få regimer i regionen som under en lång period haft en – för regionen – förhållandevis god relation med Israel (något som lett till att landet setts lite som en förrädare av många andra muslimska länder i regionen), och som därför ofta nyttjats i förhandlingarna mellan Israel och Palestina. Under delar av början av 1980-talet sågs även Mubarak och den egyptiska regimen som en – återigen sett i jämförelse med övriga länder i regionen – som ett land som stod på gränsen till att utvecklas till en fullskalig demokrati i stil med Västeuropa. Men som så många andra gånger när det gäller utvecklingen i Mellersta Östern har förhoppningarna grusats, i spåren av den på 1980-talet pånyttfödda rörelsen ”det muslimska brödraskapet” och en rad attentat riktade mot Egyptens livsnerv, turismen, förändrade situationen stannade utvecklingen av.
Oroad för att förlora viktiga inkomstkällor från turisterna blev Mubaraks svar på terrordåden hårdhänta, det muslimska brödraskapet (vars involvering i attentaten inte är helt klarlagda) förbjöds och Mubarak krossade – bokstavligen – den islamistisk rörelsen i sin linda. Sedan dess har Mubarak i praktiken styrt landet med järnhand, samtidigt som han stärkt banden med USA och Västeuropa och blivit en värdefull allierad i en annars fientlig omgivning. Detta har förstås spelat i i omvärldens bild av Egypten och dess ledare, som ofta brukar omnämnas i positiva ordalag.

Även om Mubarak har ett hyfsat gott rykte, primärt genom sin västvänliga politik och öppenhet visavi Israel, så har hans inrikespolitiska rykte varit mer svårbedömt. Hans parti, det Nationella Frihetspartiet har en övervägande majoritet i det egyptiska parlamentet, och i det senaste valet vann Mubaraks parti en jordskredsseger. Valresultatet är omtvistat, några fria val i ordets rätta bemärkelse har det förstås aldrig varit tal om och oppositionella trakasseras konstant. Någon egentlig yttrandefrihet finns det inte heller att tala om, demonstrationer riktade mot regimen slås tämligen brutalt ner och så vidare. Det är mycket möjligt att anta att majoriteten av Egyptens befolkning – likt andra invånare i diktatoriska/kvasidiktatoriska stater – helt enkelt accepterat systemet så länge det fungerat. Problemet är att systemet inte längre fungerar, och landet har drabbats hårt av den globala finanskraschen och ökade matvarupriser. Till detta ska läggas en skyhög arbetslöshet, speciellt bland landets ungdomar (som likt många andra nordafrikanska länder utgör en stor majoritet av befolkningen) och enorma klyftor mellan fattiga och rika.
Redan i höstas var det oroligt i Egypten i samband med valet till det egyptiska parlamentet, men dessa kunde de egyptiska säkerhetsstyrkorna, med sedvanlig brutalitet, slå ner utan nämnvärda problem. Omvärlden verkade inte heller nämnvärt oroad över utvecklingen, och inte troligen inte heller hos Mubarak.
Men så mitt i januari drabbades Tunisien av en rad våldsamma sammandrabbningar mellan poliser och demonstranter, det som först började som en allmän protest mot höjda matvarupriser, hög arbetslöshet och allmän frustration över landets situation. Efter ett par dagars våldsamma kravaller tvingades landets diktator, Ben Ali, fly hals över huvud och söka asyl i Saudiarabien. Det dröjde inte länge innan även Egypten drabbades av samma protester, till stora delar orsakade av precis samma orsaker, nämligen arbetslöshet, fattigdom, korruption och kraftigt höjda priser på baslivsmedel. Protesterna tog snart fart, och fler städer drabbades av våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och egyptisk säkerhetspolis som sin vana trogen gick hårdhänt fram mot demonstranterna. Trots detta gav inte demonstranterna upp, utan blev fler och fler, i fredags drabbade så demonstranter och säkerhetspolis samman igen, men nu var det inte demonstranterna som fick fly för sina liv. Istället var den egyptiska säkerhetspolisen som illa kvickt tvingades fly fältet, kombinationen av frustration och uppgivenhet övervann demonstranternas rädsla för polisens batonger och tårgasgranater. Riktigt hur många som dog i fredags är fortfarande okänt, men troligen rör det sig om ett drygt hundratal, och segerrusiga demonstranter tog över de centrala delarna av bland annat Kairo. Oroade över situationen kallades militären in för att säkerställa ordningen, men tyvärr verkar dessa kommit för sent för att bland annat rädda det egyptiska nationalmuseumet från att plundras och vandaliseras. Turligt nog verkar förstörelsen ändå varit förhållandevis begränsad, vilket till stora delar berodde på att demonstranter försökte förhindra folk att ta sig in på museumet.
Under helgen har protesterna fortsatt, om än under mindre våldsamma former då den egyptiska polisen valt att överge flera städer däribland Kairo. I Alexandria verkar dock våldsamheterna fortsatt, och dödstalen anges nu i lite över hundra samt att runt tusentalet skadats under sammandrabbningarna. Men det inte är bara det egyptiska nationalmuseumet som drabbats av våldsamheterna, flera fängelsen har stormat och tusentals interner har släppts lösa, samtidigt som många kriminella nu passar på att berika sig i polisens frånvaro. På flera hålla runt om i Egyten har privatpersoner gått samman och bildat medborgargarden som bevakar bostadsområden och vägar.

Men våldsamheterna till trots så har Mubarak vägrat att lyssna på protesterna, utan valde i fredags att upplösa den egyptiska regeringen och tillsätta en vicepresident och ny premiärminister. Sedan dess har det i praktiken varit tyst från Mubaraks håll under helgen, kanske i ett försök att undvika att spä på ilskan än mer. I det vaccum som nu skapats av Mubaraks frånfälle, har Mohammed ElBaradei – IAAE:s före detta chef – utnämnt sig själv med flera oppositionspartiers goda minne till revoltens ledare. Detta drag gör förstås att alla blickar nu riktas mot Mubarak, som nu har en svår balansgång framför sig. Å ena sidan kan han avgå, eller försöka slåss om makten. I mångt och mycket handlar Mubaraks framtid på huruvida han kan övertyga den egyptiska militären, som till stora delar hållit sig utanför denna konflikt och hitintills verkar hålla sig neutrala i konflikten.
Det är dock inte bara Mubarak som har hamnat i en knivig sits, även USA:s president Barak Obama har hamnat i ett prekärt läge.
Inte nog med att USA varit delaktig i en rad ytterst tveksamma aktioner i regionen, som invasionen av Irak, statskuppen i Iran eller stödet till Israel, man har också starka band till Mubarak. Som en av de få öppet västvänliga ledarna, har Mubarak haft en särställning bland ledarna i regionen hos USA:s ledning. Administration efter administration har backat upp Mubarak såväl ekonomiskt, militärt som politiskt, och på så sätt fått en mycket viktig allierad i regionen. Mubarak har förstås även han dragit nytta av detta, hans inrikespolitiska ställning är i praktiken ohotad (fram tills nu), delvis genom att han tämligen effektivt spelat på USA:s oro för framväxten av diverse islamistiska rörelser, som t.ex. Det muslimska brödraskapet och därför kunnat gjort sina inskränkningar i det egyptiska samhället utan större internationell kritik.
Givetvis innebär detta att USA nu sitter i en mycket känslig situation, för även om USA ibland välkomnat folkresningar som t.ex. den i Ukraina eller Georgien, så verkar man onekligen vara mer ambivalent i den här frågan. För samtidigt som man givetvis vill stå på god fot med de eventuella nya ledarna, så kan man förstås inte heller bara lämna en viktig allierad vind för våg. Ett annat problem är att USA:s involvering i den här folkresningen torde vara minimal, medan de i Georgien och Ukraina skedde med stöd från USA för att bli av med landets ledning. Så är givetvis inte fallet här, och risken är således tämligen uppenbar att man får en ledning över vilken man inte har någon som helst kontroll över. Oron är förstås stor att det muslimska brödraskapet, en rörelse som Mubarak förbjudit och vars kopplingar till andra islamistiska rörelser är svåra att riktigt utröna, ska få någon som helst inflytande. Risken är förstås inte helt ogrundad, under valet 2005 fick personer med kopplingar brödraskapet, trots att själva rörelsen i sig är förbjuden, runt 20% av rösterna. Riktigt hur stort stöd organisationen egentligen har är dock okänt, men det är ingen underdrift i att påstå att brödraskapet har ett potentiellt brett stöd bland befolkningen i Egypten.

Men det är inte bara USA som har skäl att oroas över utvecklingen, även grannlandet Israel har skär att vara vaksamma över utvecklingen. För i takt med att Israels allt mer konfrontativa utrikespolitik fjärrmat dem från bland annat Turkiet och Jordanien, så har relationen med Egypten stärkts. Inte nog med att Egypten haft en vital roll i dialogen mellan den Palestinska staten och Israel, man delar även gräns med Gaza och den del av den palestinska staten som kontrolleras av Hamas. För även om Egyptens kontroll av gränsen knappast kan anses vara allt för nitisk, innebär den dock att den blockad området ställts under fortsätter. Skulle Mubarak, vilken knappast kan anses hysa några djupare känslor för islamistiska rörelser, ersättas är det förstås stor risk att efterträdaren inte delar hans åsikt i frågan. Det vore förstås en mardröm för Israel, att nu förlora den enda gräns man tidigare bara behövt haft en begränsad bevakning av.
Även bland många palestinier finns säkerligen en viss oro över utvecklingen, även om fredssamtalen – för vilken gång i ordningen har jag glömt – dött av, så har ändå Egypten agerat som en mellanhand i det diplomatiska spelet. Risken är också att Hamas, som till stora delar skys av den sittande palestinska regeringen nu ytterligare kan stärkas politiskt och militärt i och med ett maktskifte i Egypten.

Listan över länder och ledare som nu ser på utvecklingen med viss oro begränsas dock inte bara till Egyptens grannländer, flera arabiska ledare ser nog utvecklingen i Egypten med stor oro och funderingar över hur man ska undvika dem. Egypten är förstås inte ensamma om att lida av ekonomiska svårigheter, bristande demokrati och hög arbetslöshet, i princip gäller detta flera länder i regionen – både i Asien och Afrika. Det finns redan nu tecken på att likande protester nått Jemen, och förra året skakades Iran av en liknande protestvåg, för även om landet använder sig av en tämligen skadeglad vokabulär, så finns det nog skäl även för den iranska regimen att oroas över utvecklingen.
Att Ben Ali avsattes kom säkerligen som en överraskning för många, men knappast något som lär orsakat något större panik. Ben Ali var trots allt ledare i ett tämligen ekonomiskt, militärt och politiskt obetydligt land, vars inflytande måste sägas vara begränsat. Mubarak och Egypten är förstås en helt annan sak, inte nog med att Egypten är Mellersta Österns folkrikaste land, det är också en militär och politisk stormakt i regionen. Mubarak har ett högt anseende bland inte bara västerländska politiker och administrationer, utan även bland många i regionen. Skulle han falla, ja då är förstås risken att många andra ledare sitter väldigt, väldigt illa till.
Många har frågat sig varför USA inte agerar, men det är som jag redan tidigare konstaterat inte helt problemfritt. Å ena sidan vill man förstås inte överge en gammal allierad – vilka signaler sänder det till andra ledare man tyr sig till – samtidigt som man säkerligen inte heller vill bli anklagad för att lägga sig i Egyptens inre angelägenheter. Nu kanske någon vän av ordningen säger att det har man redan gjort, och det är förstås sant. Men samtidigt är det också så att Mubarak mycket väl kan falla, och att USA således vill hålla en dörr öppen för samtal med denna part. Det gäller alltså att gå fram varsamt, och inte trampa någon på tårna.
Ett annat problem är förstås Det muslimska brödraskapet, och även om man gott kan anta att Mubarak överdrivit deras roll i diverse terroraktiviteter, så är dess historia fylld av motsägelser. Med tanke på att USA tidigare sett framväxten av islamistiska rörelser som något som måste stoppas, känns det faktiskt rätt tveksamt till att USA:s – eller någon annan västerländsk administration – skulle frångå detta.

Så vad kommer då hända, jag är inte helt övertygad om att Mubarak kommer att falla, åtminstone inte på kort sikt. Givetvis är hans möjligheter att sitta kvar i oändlighet för länge sedan förbi, men samtidigt ska man inte glömma att vi trots allt talar om en av regionens mäktigaste män. Det är inte bara USA som hållit honom under armarna, utan även flera andra muslimska länder, samt den i detta sammanhang det kanske mindre smickrande Israel.
En annan fråga är förstås vad som kommer att ske om Mubarak avgår, den hitintills tämligen enade oppositionen består av en salig blandning av idealister, socialister, islamister och en absolut majoritet av människor som bara är trötta på den rådande situationen. Riktigt hur dessa i framtiden ska kunna samarbeta ser jag som lite tveksamt, samt det faktum att risken förstås är överhängande att kravallerna och protesterna fortsätter även efter att Mubarak lämnat makten.
Hur kommer omvärlden, och då inte bara USA, se på att det muslimska brödraskapet eventuellt kommer få en framträdande roll i landets styre, och vad skulle hända om brödraskapet övertar makten i landet?

Källor:
ElBaradei: Regeringen måste avgå
Följ utvecklingen i Eygpten
ElBaradei: Det finns ingen väg tillbaka

Stenbumlingar väcker känslor

2011-01-26T09:09:00.001-08:00

Imorgon (torsdag 27 januari 2011) ska nya rön om stensättningen utanför Ale offentliggöras, något som väckt intresse bland riksmedia för ett ämne som sällan uppmärksammas nämnvärt, nämligen forntidsarekologi. Striden om stensättningen utanför Ale är lång, och för de flesta utomstående tämligen obegriplig, och handlar primärt om när stensättningen i form av ett skepp anlades och vad den användes till. På ena sidan finner vi amatörhistorikern Bob Lind som anser att det är ett monument från bronsåldern, vars syfte varit att fungera som solkalender för att förutsäga sommar- och vintersolståndet. På andra sidan finns arkeologerna som anser att det är ett monument från järnåldern och har använts som gravsättning. Debatten mellan förespråkarna har stundtals varit hätsk, och vid ett flertal tillfällen har diskussionerna mellan de båda sidorna i samband med guidade turer slutat i regelrätta slagsmål.
Problemet handlar primärt om bristerna på några egentliga bevis för någon sida, avsaknaden av några som helst skriftliga källor om stensättningens syfte finns förstås inte och den befintliga arkeologin ger inte heller några större ledtrådar. Detta öppnar förstås upp för en rad – mer eller mindre ogrundade – spekulationer, något som förstås inte är enbart koncentrerat till Ale stenar, och som ibland kan visa sig vara ytterst svåra att bli av med. Samma debatt har förts runt Europas kanske mest kända förhistoriska monument, Stonehenge i England, vars egentliga syfte försvunnit in i glömskan. Idag är dock tämligen övertygad om att de tidigare teserna, om att den restes av druiderna (en intressant grupp jag får återkomma till i ett annat inlägg), saknar helt och hållet grund, något som inte verkar bita på den våg av nydruidism som spritts över de brittiska öarna de senaste åren.

På ett djupare plan väcker dock frågan om Ale stenar en svårare frågeställning, hur ska man tolka bristen på arkeologiska bevis. Med undantag för de medelhavsbaserade högkulturerna under forntiden, så är kunskapen om Europas forntid i bästa fall fragmentarisk. Med undantag för några äventyrslystna antika antropologers verk om vad som fanns utanför de grekiska kolonierna eller det romerska rikets gränser, ytterst begränsade. Den primära kunskapen om vad som skedde i de områden som inte kontrollerades av de antika medelhavsstaterna baseras i grund och botten på arkeologiska utgrävningar och hur dessa fynd ska tolkas. Denna godtycklighet har i mångt och mycket, vilket Ale stenar är ett lysande exempel på, lett till häftiga debatter mellan olika forskningsläger och/eller amatörhistoriker.
Om man nu inte avser massiva arkeologiska utgrävningar, så begränsas arkeologens arbete av att det till synes och sist endast blir en form av titthålskiurgi bakåt i tiden. Viktiga bevis kan, av olika anledningar missas eller kanske till och med saknas i själva utgrävningen trots att de existerat. I andra fall kan arkeologen bli sittande med en oöverskådlig mängd fynd, som kanske inte riktigt är representativt för kulturen/området i stort. Ett tämligen lysande exempel skulle vara om man om 2000 år gräver ut Disneyworld i Florida, och där hittar rester av Musse Pigg, hans kläder och hus. Alla vet förstås idag vem Musse Pigg är, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara så i framtiden, och minnet av den byxbeklädde musen kanske – likt många andra företelser i mänsklighetens historia – bleknat. Om detta nu är det enda arkeologerna finner, är det inte helt otänkbart att man kommer till slutsatsen att man funnit någon form av rituell plats, dit folk vallfärdat för att tillbe denna enorma gnagare iförda röda byxor och stora svarta skor. För att ytterligare komplicera frågan så kanske man dessutom finner en byxlös anka och en långörad hund. Vad ska framtidens folk tänka om oss?

Samma sak som framtidens arkeologer ställs inför den dagen de gräver ut Disneyworld, ställs vår tids arkeologer varje dag. Det kryllar av grav- och stensättningar över hela Europa, i vissa fall kan vi – ofta genom uteslutningsmetoden – avgöra dess syfte eller användningsområde, medan det i andra fall kan vara mindre klart för oss. För på samma sätt som Musse Pigg, Kalle Anka och alla andra Disneyfigurer är tämligen uppenbara för oss, så var de – vanligtvis – kungar eller mäktiga krigsherrar som begravdes i diverse gravsättningar runt om i Europa för dåtidens människor. Det var så självklart för dåtidens människor vilka som låg begravda i t.ex. Uppsala högar eller den massiva anglo-saxiska graven i Sutton Hoo, och att dessa skulle leva kvar i minnet för all tid genom berättelser och sånger om deras storhet. Så har dock inte fallet varit, och det enda vi kan sysselsätta oss med är kvalificerade gissningar.

Men åter till stensättningen i Ale, där vi började denna lilla Odyssé. För frågan är förstås vad dess egentliga syfte är. Linds främsta argument för sin tes är frånvaron av gravar – med undantag för en urna med brända ben – och att han funnit skåror i stenarna som enligt honom sammanfaller med olika astrologiska konstellationer. Samtidigt ska man ha i åtanke att Kol 14 analyser tagna på material under stenarna, vilket måste hamnat under dessa när de restes, sätter de lärda i förarsätet. Att Lind nu påstår sig funnit en stig, som enligt honom härrör från bronsåldern, och via vilken stenarna förts, är mer svårtolkat. Riktigt hur Lind ska finna bevis för att stenarna transporterats via stigen saknas, ett annat problem är förstås att stensättningen återfinns på en höjd som blickar ut över havet och stigen kan ha använts för såväl rituella som vardagliga behov.
Den hitintills frånvarande graven är förstås ett problem för tesen att Ale stenar är en gravsättning, men å andra sidan kan graven ha plundrats och spåren utplånts. Det är också en lämplig placering för en gravsättning, vilken kan ses lång ifrån. Den mänskliga vilja att synas i form av arkitektoniska skrytbyggen var precis lika levande då som nu.
Men det finns förstås en annan orsak till min något tveksamma inställning till Linds tes, och det är frågan om att kunna beräkna sommar- och vintersolståndet, något som brukar vara en återkommande tes hos en rad amatörarkeologer och amatörhistoriker när de ska förklara var monumenten anlagts. Att solen och en rad stjärnkonstellationer dyrkats eller fruktats, är inget nytt och det är troligt att anta att dessa spelade en vital roll i den rituella kalender som styrde den förhistoriska människan. Men att dessa skulle byggt enorma kalendrar finner jag lite tveksamt, snarare är det nog så att man sett till att utnyttja solens gång i samband med riter runt livets kretsgång, där solen helt enkelt används som en allegori över livet. Ett annat problem är förstås det faktum att jorden ändrat sitt läge i jämförelse med solen och andra konstellationer, och att solens bana idag inte överensstämmer med hur den såg ut under förhistorisk tid.
Ett annat av Linds huvudargument är tre så kallade skålgropar, vilka han hävdar härrör från bronsåldern, vilket mycket väl kan stämma, men i princip inte säger ett dugg om stensättningens ålder i sig. I ett europeiskt perspektiv kan man bara konstatera att många förhistoriska kultplatser fortsätter att användas långt in på tidig medeltid, och kanske tom ännu längre. Genom att knyta an till en gammal kultplats så kunde man dels göra ett andligt anspråk på platsen, men även ett världsligt anspråk genom att visa att släkten (klanen, familjen o.s.v.) bott här sedan urminnestider.

Nu ska man förstås inte nödvändigtvis avfärda Linds teser som humbug, det kan mycket väl vara så att området varit en kultplats med långa traditioner och att stensättningen mer ska ses från er rituell och världslig synvinkel. Det viktigaste är kanske inte gravsättningen i sig, utan att det handlar om att knyta ihop dåtid med nutid. Genom att anlägga stensättningen så knyter an man med äldre traditioner och generationer.
Tittar vi på t.ex. de brittiska öarna kan man onekligen hur kultplatser kan ha sin grund i stenåldern och sedan används ända fram till anglo-saxisk tid. Detta trots att den ursprungliga kultplatsen, i form av en gravsättning eller inhängad, sedan länge försvunnit men ersatts av nya gravkummel o.s.v.

Ett idrottsförbund i kris

2011-01-12T17:53:00.001-08:00

En institution inom svensk idrott är i ekonomisk gungning, och trots att flera klubbar satsat på nya arenor och förbundet drivit igenom en rad regeländringar för att göra idrotten intressantare flyr publiken. Detta trots att det så kallade ”huliganproblemet” inom idrotten är obefintligt, något som annars tas upp av media och en rad förbund som huvudorsak till publiktappet inom bland annat fotboll och ishockey. Nu senast annonserade en av landets främst klubbar att dess ekonomi är så dålig att man måste ställa in utbetalningar av löner till spelarna, samtidigt som delar av den nybyggda arenans tak inte klarar av snön. Men den här klubben är inte ensam, för några år sedan gick en av Sveriges kanske mest anrika klubbar i konkurs och slogs samman med en mindre klubb, efter några år i de lägre divisionerna är klubben nu tillbaka i högsta serien, där man dock är chanslösa och en degradering känns inte alls speciellt främmande.

Som ni säkert gissat är det bandy jag tänker på, en sport som för de flesta är synonymt med gubbar i keps med läderportfölj, termos och snöglopp som gör det stört omöjligt att se vart bollen är. I praktiken kan konstatera att sporten delar Sverige i två delar, där den ena hälften ser bollen, medan övriga letar förbryllat efter vart bollen tagit vägen. Efter att bandyn i praktiken förklarats kliniskt död under 1980-talet, då Västerås SK totalt dominerade och radade upp SM-gulden, skakades det liv i det döende liket av en uppkomling från Stockholm och Edsbyn.
Med nytt ett nyvaknat intresse från riksmedia över Hammarby Bandy och att en lokal magnat i Edsbyn plöjde ner pengar i klubben och bidrog till Sveriges första inomhushall för bandy, så såg framtiden ljusare ut. Till detta ska också läggas att Sandvikens AIK växt fram till en rejäl konkurrent med Västerås SK,och bandyn således kändes lite mer intressant än under VSK:s total dominans under 1980-talet.
Men det fanns förstås redan då smolk i glädjebägare, nämligen i form av penningstinna ryska bandylag som lockade med höga löner och låga skatter. För en idrott där många hade halvtidstjänster vid sidan av bandyspelandet, var det förstås inte svårt att förstå att spel i den ryska ligan lockade. Detta trots rykten om ekonomiska oegentligheter och problem att få ut löner och så vidare. Ett annat problem bandyn drogs med var väderlaget, och många matcher spelades på planer som mer förde tankarna till vattenpolo än en vinteridrott.
Men det fanns förstås ett annat problem, och det var vikande publiksiffror, något som delvis skyldes på väderlaget, men också att publikunderlaget ändrats och att den schablonmässiga bandybesökaren inte längre existerade. Lösningen på alla dessa problem var inomhushallar, och även om både SAIK och VSK fått löften redan under 1980-talet om sådana, var det lilla Edsbyn som blev först i Sverige med en inomhushall för bandy. Kombinationen av ishallen och en penningstinn affärsman, blev Edsbyn en kraft att räkna med i svensk bandy. Laget radade upp mästerskapstitlar, och detta fick nu flera klubbar och kommuner att inse att bandyhallar var framtiden.
Som svampar sköt de upp ur jorden, och bandyn började ånyo, i kombination med att intresset för de ryska klubbarna minskade, andas framtidstro. Men icke sa Nicke, för förbryllande nog så uteblev publiken. Flera klubbar, däribland VSK och SAIK, har haft osedvanligt svårt att attrahera publiken. I såväl Göranssons arena som ABB Arena gapar stolarna tomma, och publiksnittet i dessa två bandymetropoler är långt under det förväntade. SAIK har nu, delvis på grund av vikande publiksiffror fått skära i utgifterna, och det är väl tämligen troligt att VSK även drabbas av samma öde.

Debatten om publikkrisen inom svensk bandy har dock uteblivit i massmedia, kanske delvis därför att massmedia – samt en rad förbunds – förklaringsmodeller över det minskade publikintresset inte fungerar. För även om såväl VSK och Hammarby har haft en svans av stökiga supportrar, så är det knappast en sport som förknippats med upplopp och slagsmål. Trots dess gemytliga atmosfär, som en rad sportkrönikörer nu anses försvunnit från fotbollen och hockeyn, så sviker publiken.
Förklaringen för mig är tämligen uppenbar, och det är att bandyn i mångt och mycket sålt sin själ till mammon och således också förlorat sin charm.
Kombinationen av arenabyggen och ett försök från klubbarna att attrahera en ny publik har i mångt och mycket skrämt bort den gamla publiken. I bland annat Göranssons arena är det förbjudet att ta med sig egen dryck, och publiken hänvisas istället till pubar och kiosker för sina inköp, vilket går lite stick i stäv med schablonbilden av bandypubliken.
Samtidigt ska man inte glömma att arenorna till viss del tar bort charmen med bandyn, att stå och småfrysa och dricka varm glögg ur den medföljande termosen var en del av charmen med bandy. Det var länge en sport där viploger och restauranger lyste med sin totala frånvaro och matchens höjdpunk var en varm korv.
Ett annat är förstås att riksmedias intresse för bandyn i praktiken är obefintligt, vilket i praktiken begränsats till korta rubriker om bandyklubbarnas usla ekonomiska situation. Nu kanske någon vän av ordningen säger att Sveriges Television sänder en match i veckan, och det är förstås sant. Men problemet är att bandy inte är en tv-sport, och även om förbundet försökt att råda bot på detta genom att införa en större boll, så kvarstår problemet. Bandy ska inte ses på tv, det ska ses live.

Nu kanske det låter som jag är en total bakåtsträvare som lever kvar i en förgången tid, och är emot allt som är nytt. Så är det förstås inte alls, jag är tyvärr av åsikten att bandyhallarna är ett nödvändigt ont, men att de nyttjas fel och att deras tillkomst snarare skrämt iväg publiken än lockat in dem. För i jakten på att attrahera ny publik, så har man glömt bort den gamla publiken som stod och huttrade på träläktare runt om i Sverige. Går jag på ett idrottsarrangemang, går jag dit för klubben i mitt hjärta, inte för någon helhetsupplevelse i form av restauranger och viploger.
Tyvärr har allt för många idrotter, däribland bandyn, blivit så bländade av alla möjligheter att locka till sig nya publikgrupper, att man faktiskt glömt bort det grundläggande inom idrotten. Nämligen själva sporten, vilken nu fått gett plats åt jakten på mer penningstinna publikgrupper, som är villiga att betala överpriser på dricka och mat och där själva arrangemanget är en del av en helhetsupplevelse. Problemet är förstås att den här publiken inte alls är speciellt intresserade av klubbens väl och ve, kan något annat arrangemang ge en bättre helhetsupplevelse, ja då väljer man den istället.
I jakten på att tillfredsställa denna publik har man dock, delvis för att den gamla publiken inte ansågs passa i det nya formatet, jagat bort de som verkligen brydde sig. Det är inte för att bandyn är sämre eller bollarna svåra att se som är bandyns problem, bandyns problem är att man försöker vara något man inte är. Istället för att försöka göra sig av med schablonbilden av bandypubliken, så borde bandyn värna och skydda sin varumärke och inte bli lika själslösa som hockeyn blivit och fotbollen aspirerar att bli.

Arnstad på nytt korståg

2010-12-28T19:25:00.000-08:00

Den självutnämnde historikern Henrik Arnstad har i dagens DN (28 december 2010) gett sig i kast med att, bokstavligen, såga den annars hyllade tv-serien ”Pacific” som har premiär på SVT den 29 december 2010. I sin artikel, som i sann Arnstads anda så blandas dåligt underbyggda fakta med långtgående slutsatser utan någon egentlig grund. Själva slutsatsen av Arnstads artikel är att Pacific i allmänhet och att seriens producenter Steven Speilberg och Tom Hanks går i US Armys ledband och försöker mobilisera det amerikanska folket för nya uppoffringar i kriget mot talibanerna.
Arnstad som jag tidigare kritiserat för tidigare ogrundade påståenden, bland med en debattartikel rörande Finlands relation med Tyskland under kriget, en relation Arnstad under lång tid ”undersökt”. Utgångsläget i denna artikel var en icke publicerad avhandling, som således Arnstad inte läst, om att finska myndigheter bistått tyskarna med att sålla ut judar och kommissarier i de finska krigsfångelägren under 1941. Enligt Arnstad hade således Finland bistått Nazityskland i avrättningarna på judar och politiska kommissarier, men några ytterligare bevis för dessa påståenden har jag inte sett eller hört från Arnstads sida efter avhandlingen publicerats.

Jag kan visserligen hålla med Arnstad om att striderna på Östfronten i mångt och mycket behandlats styvmoderligt, såväl av filmindustrin som inom populärvetenskapen. Landstigningen i Normandie och de efterföljande striderna i västra Frankrike var, sett ur ett större perspektiv små. Den i många populärvetenskapliga verk hyllade operationen runt Falaisefickan i slutet av augusti, där de tyska förlusterna uppgick till runt 60 000 man och mängder med utrustning bleknar i jämförelse med effekterna av den sovjetiska operation Bagration. I samband med denna massiva offensiv den 22 juni 1944, förlorade tyskarna runt 500 000 man och nästan 60 000 fordon, och innebar i praktiken slutet för Armégrupp Mitt.
Å andra sidan kan man väl gott konstatera att sovjetisk och även rysk historieskrivning kraftigt underskattat det Västallierade stödet, speciellt i form av utrustning och annat till Sovjetunionen under kriget.
Men att som Arnstad påstå att:

”Vid tiden för landstigningen i Normandie 1944 återstod enbart demoraliserade rester av den tyska krigsmakten”

Skulle jag inte vilja sträcka mig, när de brittisk-amerikanska styrkorna landsteg i Normandie ställdes de mot några av Nazitysklands främst förband, bl.a. 12. SS-Panzer-Division Hitler Jugend, Panzer-Division Lehr o.s.v. Inte heller var de tyska trupperna, med undantag för de så kallade Ostbataillone till stora delar bestående av "frivilliga" rekryter från sovjetiska krigsfångar, speciellt demoraliserade. Snarare tvärt om pågick det extremt hårda strider runt, framför allt Caen och de amerikanska/brittiska förlusterna var så stora att ersättningsmanskapet inte räckte till att fylla luckorna. Till skillnad från östfronten, där Röda Arméns stridsvagnar i många avseenden var likvärdiga, eller bättre än de tyska, var de västallierades stridsvagnar betydligt sämre än de tyska. Det som ofta fällde avgörandet under striderna i Normandie var inte markstridskrafterna, utan de allierades luftherravälde som tämligen effektivt försvårade de tyska styrkornas rörelsefrihet.

Men Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande och börjar även titta på hur japanerna framställs, vilket han anser vara ”en kliché. Fienden är vilt skrikande figurer (”banzai!”) som drar sina samurajsvärd.” och jämför sedan med Clint Eastwoods filmer ”Flags of our fathers” och ”Letters from Iwo Jima” (båda 2006), där japanerna enligt honom framställs på ett helt annorlunda sätt. Men frågan är om japanerna i ”Flags of our Fathers” i någon avgörande roll framställs speciellt mycket mer annorlunda än i Pacific, jag är faktiskt tveksam. I denna första film, som behandlar vad som hände de som var med om den i amerikansk historieskrivning så berömda flaggresningen på Iwo Jima, framställs faktiskt japanerna på ovan nämnda sätt. Det är först efter att man sett ”Letters from Iwo Jima”, en film som behandlar striderna från de försvarande japanernas synvinkel, som många av händelserna i ”Flags of our Fathers” får sin
förklaring. Skippar du att se ”Letters from Iwo Jima”, förblir såldes många av händelserna oförklarliga, och du ställs med precis samma klichéartiga bild som i ”Pacific”.
Ska jag vara ärlig finner jag Arnstads kritik i detta fallet lite förvirrande och motsägelsefullt. Speciellt som de så kallade "Banzi-angreppen" faktiskt var en återkommande, och ofta tämligen framgångsrikt, taktik mot amerikanerna. Att som på Saipan och - i synnerhet Iwo Jima - använda sig av ett djupare försvar, var mycket ovanligt. Något som framgång med all tydlighet i den av Arnstad så hyllade "Letters from Iwo Jima", där de militära befälhavarna över garnisonen hamnar i bråk om försvaret av själva ön i just denna fråga.
Jag tycker det är lite för mycket begärt att en tv-serie, eller film för den delen, ska behöva förklara avsikter och intentioner för alla…

Men Arnstad slutar inte med det, han fortsätter sedan med att konstatera att:
”För det andra skildrar ”Pacific” kriget utan storskalig historisk kontext, vilket gör det nästan omöjligt för vanliga tittare att problematisera tv-serien”.
Precis vilka problem Arnstad vill att tittarna ska ha i åtanken när de tittar på ”Pacific” vet jag inte, eller vill Arnstad att tv-serien ska föregås av en längre dokumentär som behandlar Japans expansion i Sydostasien och de konflikter som följde i dess spår? Jag är tveksam om många av de så kallade ”vanliga tittare” egentligen skulle få ut något nämnvärt ur en sådan och om det nu skulle hjälpa dem att ”problematisera tv-serien” (vilket mer för tankarna till snömos än seriös kritik).

Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande med att säga att tv-serien inte förklarar varför japanerna sällande kapitulerade och marinkårssoldaternas skryt om att man inte tog några krigsfångar. Arnstad konstaterar kallt att det också fanns en förklaring till detta, och att forskning pekar på att japanska krigsfångar torterades av amerikanska soldater, vilket minskade incidamenten att kapitulera.
Men det är också ett faktum att det i den japanska kulturen skiljer sig många avseenden från den västerländska när det gäller att inte uppfylla sina åtagande, något som gäller än idag. Att kapitulera var de facto ett brott mot detta, och något som således riskerade att dra skam över hela släkten. Till detta ska lägga att Japan under mellankrigsåren i allt högre och högre grad militariserats och att nationalistiska rörelser växt sig starka, och detta även påverkat befolkningen i stort.
Precis vart detta motsägs i tv-serien vet jag inte, även om det saknas några utdragna tortyrscener av japanska krigsfångar, så framgår det tämligen uppenbart för de flesta vad som hände med de få japaner som faktiskt kapitulerade.
Men problemen runt avrättningar av krigsfångar var inte begränsad enbart till striderna i Stilla havet, utan var också tämligen vanliga i Västeuropa och inte bara begränsade till Östfronten. Redan i samband med den tyska invasionen av Frankrike och Benelux-länderna avrättade tyska trupper brittiska soldater, och under striderna runt Caen sommaren 1944 och i Ardennerna vintern 1944/45 beordrades amerikanska och brittiska soldater att inte ta några tyska krigsfångar alls. Denna aspekt av krig är inget nytt, och något som trots konventioner och förbud fortfarande existerar…

Tyvärr slutar inte Arnstads raljerande, för efter att han med som vi sett tveksamma påståenden försökt såga själva tv-serien, så hänger han sig nu åt vidlyftiga spekulationer om tv-seriens tillkomst och egentliga syfte. I konspiratoriska ordalag konstatera han att ”...vi kan lägga märke till att ’Saving Private Ryan’ och ’Band of Brothers’ bägge tillkom åren runt 2000”, en tid som enligt Arnstad omgavs av en försämrad relation mellan USA och dess allierade under det kalla kriget och det fanns en irritation i USA över bristande tacksamhet hos britter och fransmän över USA:s insats i kriget.
Den här konflikten är förstås inte ny och inget unikt slutet av 1990-talet, utan hade sina rötter i den bild av USA:s insats som varit tämligen rådande i Storbritannien allt sedan kriget. Redan under kriget retade sig britterna, och senare även fransmännen, på de amerikanska soldaternas agerande i Storbritannien, som allmänt ansågs vara ”overpaid, oversexed and over here”. De flesta som träffat britter och någon gång pratat andra världskriget, är nog tämligen väl medveten om detta faktum. Men den allt mer infekterade striden mellan USA och Europa har förstås andra grunder än USA:s självbild av sin insats under kriget, utan handlade mer om EU:s roll visavi USA:s på det storpolitiska planet.
Allt detta blundar förstås Arnstad för, och konstatera istället att tv-serien ”Band of Brothers”, en slags spinn-off på ”Saving Private Ryan” (1998) var ett sätt för USA att framställa sig i bättre dager och ”övertyga både amerikaner och européer om USA:s historiska roll som godhetens krigare.” Men Arnstads konspiration rörande ”Band of Brothers” tillkomst slutar inte där, utan han forsätter med att konstatera att ”Bushregeringen jämförde Saddam med Hitler”, och att tv-serien således kan sägas använts i George W. Bushs krigspropaganda.
Som vanligt när det gäller konspiratoriska resonemang så finns det gott om luckor och uppenbara brister i detta resonemang. För det första ska man nog mer se ”Saving Private Ryan” som en del i Spielbergs allt större intresse och engagemang i försöken att minnas Förintelsen och dess offer, inte att ge sig in i något storpolitiskt gräl mellan EU och USA. Den spelades dessutom in under Clintons styre. Det andra är förstås att både Hanks och Spielberg redan i samband med att ”Saving Private Ryan” haft premiär 1998, börjat spåna runt en eventuell tv-serie i samma anda. Det tredje är att den största medfinansiären vid sidan av HBO för ”Band of Brothers” är BBC, och större delen av serien spelades även in i Storbritannien och att majoriteten av skådespelarna vid sidan av huvudpersonerna är britter. Tv-serien hade dessutom premiär den 9 september, det vill säga två dagar innan attacken mot WTC och två år INNAN invasionen av Irak.
Ett annat problem i Arnstads resonemang är att såväl Hanks som Spielberg är uttalade demokrater, till skillnad från den uttalade republikanen Eastwood, vars film ”Flag of our Fathers” just kritiserats av många som krigspropaganda.
Men Arnstads svammel tar inte slut med detta, han fortsätter sedan med att spekulera i huruvida ”The Pacifics” avskalade terräng, större delen av striderna i Stilla Havet utkämpades på små atoller ogästvänliga atoller som ofta dominerades av en avsomnad vulkan. Detta anser Arnstad föra tankarna till Afghanistan, där terrängen också är ogästvänlig.
Med detta resonemang i åtanke borde i princip varenda film som produceras i Hollywood ha någon form av baktanke, t.ex. filmerna om Transformers, som utspelas i Kuwait och i Egypten. Är Decepticons måhända en allegori över Al Qaida, och är Autobots USA och deras allierade i kampen mot terrorn.
Det är förövrigt ett sånt larvigt påstående att det knappast är möjligt att resonera runt utan att få författaren att framstå som förvirrad. Speciellt eftersom filmerna ustpelas i Stilla Havet, och som alla vet är ju Al Qaida förflyttat stora delar av sin verksamhet till den afghanska skärgården.

Att Hollywood producerat en rad propagandafilmer på uppdrag av den amerikanska militären är inget okänt, redan under andra världskriget producerades en rad filmer för att höja moralen bland amerikanerna. Under det kalla kriget fortsatte produktionen, och bland annat John Wayne deltog i kampen mot de onda Vietcong i ”The Green Berets” (1968), medan den ovan nämnda Eastwood bekämpade ondskefulla kubaner på Grenada i ”Heartbreak ridge” (1986).
Men att påstå att ”Saving Private Ryan”, ”Band of Brothers” och ”The Pacific” skulle vara någon form av beställningsjobb, eller ett försök från Hanks/Speilberg att mobilisera USA:s befolkning runt invasionen av Afghanistan och Irak (och ett eventuellt krig mot Iran eller Nordkorea) känns väldigt främmande.
För tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, handlar inte om några övermänskliga soldater som likt Eastwood eller John Wayne mejar ner hundratals fiender utan att blinka och reflektera över sitt beteende. Det handlar inte om några moraliskt överlägsna soldater, vars enda egentliga syfte är att skydda de utsatta bönderna från de vedervärdiga Vietcong eller kubanerna. Det handlar om vanliga människor, som sakta men säkert brutaliserats av de traumatiska upplevelser de bevittnat och som begår övergrepp mot såväl civila som krigsfångar. Båda tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, tar just upp detta moraliska förfall som krig de facto utsätter deltagarna för och de effekter dessa traumatiska upplevelser får på soldaternas agerande och allt mer bristande empati för sina medmänniskor.

Jag är tämligen övertygad att Arnstad kommer återkomma med fler dåligt formulerade debattartiklar i DN, och jag är fortfarande intresserad av vad som hände med den finska avhandlingen om de finska insatsförbanden. För det kan väl inte vara så Arnstad att du, återigen, övertolkat något du inte sett och inte förstått?
För uppenbarligen verkar inte Arnstad likt Hanks och Spielberg (som du så föraktfullt konstaterar), hålla fanan högt när det gäller historisk autencitet.

Källa:

God Jul och gott nytt år

2010-12-24T02:07:00.000-08:00

Jag önskar bloggens läsare en riktigt, riktigt god jul och ett riktigt gott nytt år. Tyvärr har jag inte haft tid till att skriva fler inlägg, det tar trots allt tid att skriva ihop många av inläggen pga efterforskningar o.s.v.
Ska försöka lova att bättra mig!

Himmlers muslimska soldater - 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Handschar" (del två)

2010-12-17T11:23:00.000-08:00

Samtidigt som läget i Jugoslavien blev allt värre och värre, under 1942 intog Titos partisaner flera viktiga Chetnik områden, samtidigt som de ockuperade arméerna var involverade i förödande strider på östfronten. Under slutet av 1942 hade den kombinerade tysk-italienska armén tvingats till en näst intill panikartad reträtt, samtidigt som Västallierade styrkor landstigit i Nordafrika och nu hotade att ringa in de undanflyende tyska och italienska trupperna. På Östfronten var läget än värre, efter hårda strider runt Stalingrad, hade sovjetiska styrkor i november inlett en massiv motoffensiv som inneburit att hela den 6:e Armén, i vilken det kroatiska bidraget till Hitlers korståg mot kommunismen ingick, nu var inringad. Försöken att undsätta de allt mer trängda styrkorna misslyckades, och i början av februari 1943 tvingades de sista kvarvarande styrkorna kapitulera. Hundratusentals tyska, italienska, ungerska och rumänska styrkor marscherade österut till ett ovisst öde i de sovjetiska fånglägren i Sibirien. Under våren lyckades dock tyskarna, främst genom – ofta emot Hitlers order – taktiska reträtter, stabilisera fronten. Lika framgångsrika var dock inte de tysk-italienska trupperna i Nordafrika, vilka i maj 1943 tvingades kapitulera.
Situationen i Nordafrika och på Östfronten påverkade givetvis tyskarnas möjlighet att bekämpa Titos partisaner, vilka nu dessutom lyckats utmanövrera Chetniks i kampen om de Västallierades bistånd av utrustning. De allt mer trängda Chetniksförbanden knöts ännu starkare till tyskarna, vilka nu led av akuta problem med att bemanna sina styrkor i regionen. Situationen blev inte heller bättre av att de Västallierade landsteg på Sicilien, samtidigt som den sista stora tyska offensiven på Östfronten kom av sig och mycket manskap och utrustning skickades till Italien.
I september kom nästa slag, bara veckor efter att de västallierade landstigit på Italiens fastland avsattes Mussolini, den tillfällige ersättaren, fältmarskalk Pietro Badgoli, bedyrade sin trohet till Axelmakterna. Hitler var dock inte imponerad av den italienske fältmarskalken som han misstänkte (och troligen visste) förde fredsförhandlingar med de allierade. I september 1943 undertecknade den italienske förhandlaren i Portugal under ett vapenstillestånd, och i ett slag var den forne allierade en fiende. Tyskarna som länge misstänkt italienarna för att inte spela med öppna kort, satte genast igång sina planer för att minimera skadorna av det italienska avhoppet. Lika insatta var dock inte de italienska soldaterna, vilka överhuvudtaget inte informerats om det kommande avhoppet. Hundratusentals italienska trupper på Balkan, främst i västra Jugoslavien och i den grekiska övärlden, stod utan förhållningsorder. Många valde att lämna barackerna och försöka ta sig tillbaka till Italien, andra flydde upp i bergen för att ansluta sig till partisanerna medan andra fortsatte att slåss tillsammans med tyskarna. Tyska trupper, bland annat Prinz Eugen, i Jugoslavien skickades in i den italienska zonen för att avväpna de italienska trupperna, för att på så sätt minimera riskerna för att Titos partisaner fick tillgång till italiensk utrustning. I de flesta fall gick det förhållandevis lugnt till, de flesta italienska soldater valde att frivilligt kapitulera, men runt den kroatiska staden Dubrovnik motsatte sig den italienska garnisonen de tyska trupperna, och hårda strider följde. Först efter tre dagar kunde de tyska trupperna inta staden och ta de kvarvarande italienska trupperna som krigsfångar.

Det italienska avhoppet var förstås inte bara en politisk missräkning, det var – i synnerhet i Jugoslavien – ett stort militärt avbräck. Visserligen hyste de tyska befälhavarna inte allt för höga tankar om de italienska soldaternas inställning och motivering, men de hade trots allt inneburit en viss avlastning för de tunt utspridda tyska ockupationstrupperna. Nu tvingades man försöka kontrollera, med samma styrka, ett ännu större område. Visserligen överläts fler områden till Bulgarien, men grundproblemet kvarstod, de tyska styrkorna i Jugoslavien var alldeles för fåtaliga för att effektivt kunna kontrollera annat än de större städerna eller viktiga transportleder.

I Berlin hade som sagt Heinrich Himmler redan i slutet av 1942 påbörjat arbetet med att söka nya vägar att finna nya rekryter, på Östfronten hade tyska förband – i princip redan i samband med Operation Barbarossa och mot Hitler uttryckliga order – använt sig av sovjetiska krigsfångar eller etniska minoriteter som hjälptrupper. I takt med att situationen – i likhet med läget i Jugoslavien – förvärrades bakom frontlinjerna, tvingades till slut även Hitler frångå sina order om att inte utrusta lokalbefolkningen med vapen. Man satte även upp en rad legioner, primärt bestående av minoriteter från Kaukasus, varav de flesta imponerade stort på de tyska trupperna. Många av dessa legioner bestod av muslimer, vilka förföljts under Stalins styre och i många fall välkomnade de invaderande tyskarna som befriare. Trots den inledande motvilja imponerades Himmler av berättelserna om de ofta modiga, och även mycket trogna, muslimska frivilliga som stred på tyskarnas sida.
Det var dock inte bara Himmler som såg en möjlighet, såväl det tyska utrikesdepartementet som den militära underrättelsetjänsten Abwehr så de muslimska frivilliga som en viktig resurs i kampen mot både Sovjetunionen och Storbritannien. Britterna kontrollerade efter det Osmanska rikets sammanbrott stora delar av Mellersta Östern, där missnöjet mot de brittiska överherrarna växte. Ett liknande missnöje återfanns bland de miljontals muslimska invånarna i Sovjetunionen, vilka främst bestod av turkiska folkslag, som under Stalins styre förföljts och i vissa fall fördrivits från sina forna hem.
Möjligheterna att skapa en massiv resning i dessa regioner tilltalade givetvis tyskarna, men medan muslimerna i Sovjetunionen i många fall befann sig under ockupation av tyskarna, var de tyska kontakterna med muslimerna i Mellersta Östern tämligen begränsade. Försöken att skapa en arabisk legion mötte ingen större framgång, majoriteten av soldaterna bestod av arabiska studenter på tyska universitet eller nordafrikaner boende i Frankrike. I samband med upproret i Irak 1942 fanns planer på att försöka flyga in delar av legionen, men britterna hann slå ner upproret innan planerna kunde sättas i verket och legionen användes istället för att bekämpa grekiska partisaner.

Det fanns dock en stor grupp muslimer som tyskarna kontrollerade, nämligen den muslimska befolkningen i Bosnien. I det bokstavliga inbördeskrig nu rasade i Jugoslavien mellan kroater och serber hade den bosnisk muslimska befolkningen, vilken bestod av de kroater och serber som konverterat till islam under den turkiska ockupationen av Balkan, hamnat i mellan hammaren och städet. Utan någon större förkärlek till vare sig kroatiska eller serbiska nationalister, eller för den delen Titos partisaner, hade bosnierna hamnat i ett slags ingenmansland där de utsattes för övergrepp av såväl kroater, serber och partisaner. Det återfanns visserligen bosniska förband inom den kroatiska armén, men dessa verkar i allmänhet haft lågt stridsvärde och behandlats tämligen styvmoderligt av kroaterna.
Himmler fann dock bosnierna intressanta, inte bara i militärt hänseende, utan även politiskt. Men försöken att vinna över Hitler på hans sida var svårare, Hitler hade inte bara ideologiska orsaker att motsätta sig Himmlers planer, utan även politiska. För även om Kroatien i allt utom namnet var en tysk marionettregim, så var Hitler ovillig att distansera sig från kroaterna. Skapandet av en bosnisk division kunde tolkas som ett tyskt medgivande till grundandet av en bosnisk stat, något som onekligen komplicerades då Bosnien-Hercegovina tillhörde den självständiga kroatiska staten. Himmler och flera andra försökte övertyga Hitler om fördelarna, samt att det dessutom kunde ses som en slags fortsättning på de bosniska förband som existerat under det Österrikisk-Ungerska samväldet.
Det allt mer försämrade militära läget, samt möjligheterna att kanske attrahera muslimer boende i Mellersta Östern, vägde slutligen över och Himmler fick till slut godkänt för sin plan på en muslimsk SS division i början av 1943.

Nu påbörjades nästa fas, nämligen att försöka övertyga de väldigt ovilliga kroatiska myndigheterna, som tämligen omgående började sätta käppar i hjulet. Pavelić var orolig att skapandet av ett bosniskt förband kunde uppmuntra bosnisk separatism, och dessutom beröva den kroatiska krigsmakten rekryter. De tyska representanterna fick gå varsamt fram och tvingades, om än bara på papper, att tillmötesgå flera av de kroatiska kraven. Men trots kroaternas, om än mycket motvilliga, godkännande av rekryteringen av bosniska frivilliga, så var inte kroaterna speciellt villiga att bistå i arbetet. Faktum är att man inledningsvis, tills dessa att tyskarna till slut tröttnade och röt till, motarbetade rekryteringen genom att hota och trakassera frivilliga. Kroaterna var förstås inte ensamma om att försöka motarbeta bildandet av den nya divisionen, även Titos partisaner såg till att visa vad som väntade eventuella frivilliga och deras familjer. Detta till trots så kunde tyskarna till slut, om än efter vissa problem, fylla en hel division med ”frivilliga”. Den diplomatiska konflikten med kroaterna, och partisanernas agerande, gjorde dock att tyskarna var något motvilliga till att låta divisionen utbildas i Jugoslavien. För att minska risken för kroatiska påtryckningar och infiltration av partisanerna, beslöt de ansvariga att utbildningen av divisionen skulle ske i Frankrike.
När nyheten om att hela divisionen skulle förflyttas till Frankrike nådde rekryterna, började det jäsa bland dessa. Många var oroliga att familj och släktingar skulle råka illa ut medan de var borta, och många inte helt litade på tyskarnas löfte om att dessa skulle beskyddas. I början av sommaren 1943 började så divisionen, som gick under beteckningen Kroatische SS-Freiwilligen Division, transporteras till Frankrike. Det stod tämligen klart att moralen i divisionen kunde varit bättre, många av bosnierna var motvilliga att lämna Jugoslavien och sina släktingar ensamma. Situationen blev inte heller bättre av de tämligen fördomsfulla tyska officerarna, av vilka många hämtats från andra Waffen S.S. divisioner eller var etniska tyskar från den kroatiska armén (vilka dessutom ofta fick agera tolkar).
Divisionen påbörjade sent omsider sin utbildning i södra Frankrike, men det gick trögt. Bristen på utbildad personal bland bosnierna, språkförbistringar och nedlåtande behandling av de tyska officerarna gjorde att divisionen gjorde få framsteg. Under natten mellan den 16 och 17 september dessutom skakades divisionen av ett myteri, då manskap ur ingenjörsbataljoner (SS-Gebirgs Pionier Bataillone 13) som var stationerat i Villefrance de Rouergue avrättade ett antal tyska officerare och försökte övertala övriga att ansluta sig till den franska motståndsrörelsen. Myteriet slogs dock snabbt ner av lojala bosnier tillsammans med anländande tyska soldater, och flera av ledarna avrättades medan personer som ansågs som säkerhetsrisker skickades till koncentrationsläger.
Myteriet gjorde att Himmler personligen såg till att omorganisera divisionen för att försöka undvika liknande pinsamheter. I ett försök att höja den tämligen låga moralen besöktes divisionen av Muftin av Jerusalem, en hög andlig muslimsk ledare som tagit sig till Tyskland efter att ha lyckats undkommit britterna i Palestina och nu användes flitigt av Tyskland i deras försök att väcka uppror bland muslimerna i Mellersta Östern. Under överinseende av Muftin instiftades även en imamskola i Berlin, vilka sedan tilldelades flera av de bosniska förbanden. I ytterligare ett försök att minska spänningarna inom divisionen, så förklarade Himmler att den tyska stampersonalen genast måste sluta med sin nedlåtande behandling av bosnierna.
Efter dessa åtgärder återgick divisionen till sin utbildning, som slutfördes i all hast på grund av det allt mer försämrade läget på Balkan efter Italiens avhopp, och i februari 1944 var divisionen (som nu fått beteckningen 13. SS-Freiwilligen-Bosnien-Herzegowina-Geibrgs-Division (Kroatien)) tillbaka i Bosnien. Divisionen sattes genast in för att bekämpa Titos partisaner, och fick snabbt ett tämligen gott rykte bland de tyska förbanden. Det var dock inte alla som jublade över divisionens återkomst, de kroatiska myndigheterna var fortfarande fientligt inställd till själva idén, och efter en rad ordväxlingar mellan kroaterna och tyskarna beslöt SS för att återigen byta namn på divisionen till 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS ”Handschar” (kroatische Nr. 1). (Handschar är det bosniska namnet på en slags böjd kniv/kortsvärd, vilket också blev divisionens symbol.)
Framgångarna med divisionen, myteriet till trots, gjorde att Himmler nu beordrade att ytterligare en division skulle bildas, 23. Waffen-Gebirgs-Division ”Kama” (kroatische Nr. 2) och Handschar fick offra ett regemente till den nyuppsatta divisionen. Samtidigt som divisionen sattes in i striderna i Jugoslavien, så hade nu krigslyckan i största allmänhet vänt för tyskarna…

Himmlers muslimska soldater – historien om 13. Waffen-Gebirgs Division der SS ”Handschar”

2010-12-16T19:26:00.000-08:00

Klockan är halv sex den 6 april 1941 och i Belgrad väcktes Belgrads befolkning av varningssirener och ljudet av flygplansmotorer och explosioner. Den i praktiken oskyddade huvudstaden sveptes snart in i röken från de brinnande husen, samtidigt som våg efter våg av tyskt bombflyg svepte in över staden. Detta var Hitler hämnd för den statskupp som avsatt den dåvarande regeringen och regenten, vilken i ett slag hotade den planerade invasionen av Sovjetunionen. Under hösten 1940 hade Hitler och OKW (Oberkommand der Wehrmacht, dvs Generalstaben), påbörjat slutfasen av planeringen inför Operation Barbarossa, den gigantiska slutuppgörelsen med Nazitysklands arvsfiende, det socialistiskt styrda Sovjetunionen. Problemet var dock att Sovjetunionen, som en del i den non-aggressionspakt som den tyska utrikesministern von Ribbentrop och sovjetiske utrikesministern Molotov undertecknat, bidrog med stora mängder råvaror som t.ex. olja och viktiga mineraler till den tyska industrin och krigsmakten. Väl medveten om att dessa transporter, av förståliga skäl, skulle upphöra så fort den tyska krigsmakten gick över den tysk-sovjetiska gränsen, behövde Hitler finna dessa råvaror någon annanstans. Valet föll på de rumänska och ungerska oljefälten, vilka visserligen inte kunde ersätta de sovjetiska oljeleveranserna, men vilka dög som ersättare fram till dess att tyska styrkor kunde inta de sovjetiska oljefälten i södra Kaukasus. Hitler och Nazityskland hade spenderat mycket tid under såväl upptakten till det andra världskriget, som under själva inledningen av konflikten, till att försöka stabilisera Balkan och motverka eventuella konflikter som britterna skulle kunna utnyttja för att angripa de viktiga oljefälten. Hitlers taktik hade hitintills varit förhållandevis framgångsrikt, och de brittiska försöken, primärt riktade mot Grekland och Jugoslavien, hade varit tämligen misslyckade. Allt detta ställdes dock på ände i oktober 1940, då Hitler möts av nyheten att den italienska armén angripit Grekland, och att grekerna godkänt brittiskt bistånd i kampen mot italienarna. Hitler var rasande, men Mussolini försäkrade honom om att grekerna snart skulle kapitulera och att han inte hade något att oroa sig för. Det stod dock tämligen omgående klart att Hitler visst hade något att oroa sig för, den italienska invasionen kom tämligen omgående av sig, samtidigt som grekerna gick till motoffensiv. Brittiska styrkor, främst jaktflyg men även bombflygplan, började nu anlända till Grekland, flygplan som tyskarna inte helt utan grund, misstänkte var tänkta att användas mot de rumänska och ungerska oljefälten. Mussolini försäkrade återigen Hitler om att det bara var en tillfällig motgång, och att nya italienska styrkor skulle anlända till Albanien (som vid det här tillfället var annekterat av Italien) och att en ny offensiv skulle inledas under våren 1941. Men trots att Mussolini själv begav sig till fronten, så blev våroffensiven 1941 ett nästan större fiasko än höstoffensiven 1940. De italienska trupperna lyckades visserligen återta en del terräng man förlorat, men grekerna hämtade sig snabbt och gick återigen till motoffensiv och italienarna tvingades ånyo på reträtt. Hitler insåg nu att det italienska debaclet hotade hela uppladdningen inför Operation Barbarossa, och att de brittiska styrkorna som befann sig i Grekland måste elimineras. Problemet var bara att Tyskland saknade gemensamma gränser till Grekland, det enda sättet att nå Grekland var via Jugoslavien, vilka förklarat sig neutrala och som visserligen var hemvist för en stor tysk minoritet, men som ändå sågs som strategiskt ointressant för tillfället. Hitler hade visserligen redan under vintern 1940/41 påbörjat en rad diplomatiska sonderingar till att få över Jugoslavien på axelmakternas sida, ett arbete som gått trögt och utan några större framgångar. De styrande serberna, vars sympatier låg hos sina slaviska bröder i Öst och britterna/fransmännen i Väst, var motvilliga att ingå något djupare samarbete med Tyskland. Med morot och piska lyckades dock till slut tyskarna övertala den jugoslaviska delegationen, bestående av regeringsmedlemmar och den sittande regenten Prins Paul att underteckna ett avtal som band landet till Axelmakterna den 25 mars. Nyheten hade knappt nått Belgrad innan staden skakades av en militärkupp, ledd av general Dušn Simović, som grep delegationen, tvingade kung Paul att abdikera och installerade istället den minderåriga Kung Peter som landets nya regent.

När nyheten om statskuppen nådde Berlin och Hitler blev han rasande, inte helt utan grund misstänkte han att Simović fått stöd av britterna, och beordrade OKW att påbörja arbetet med att invadera Jugoslavien. Väl medveten om landets prekära situation, de brittiska styrkorna i Grekland var små och på inget sätt kapabla att bistå Jugoslavien, försäkrade Simović att han och den nya regeringen tänkte fullfölja sina åtagande mot Tyskland. Hitler var inte imponerad, utan skrev istället under ordern för Operation Vedergällning, invasionen av Jugoslavien. Göring fick order om att, troligen i anda med invasionens kodnamn, förgöra Belgrad och på morgonen den 6 april fylldes så luften över den jugoslaviska huvudstaden med tyskt bombflyg.
Över landets gränser strömmade nu italienska, tyska och ungerska styrkor, något den visserligen på pappret tämligen manstarka jugoslaviska armén, inte kunde göra något för att hejda. Såväl kroatiska som slovenska förband deserterade en masse till de invaderande styrkorna, och efter elva dagars förvirrade strider kapitulerade Jugoslavien samtidigt som de tyska och italienska styrkorna fortsatte söderut.

Striderna i Jugoslavien hade knappt avslutats innan landet styckades upp mellan sina grannländer, Italien annekterade delar av nuvarande Slovenien och ockuperade Kroatien, Tyskland annekterade även dessa delar av Slovenien och skapade en ”självständig” kroatisk stat, under ledning av den landsflyktige Anté Pavelić, ledare för den ultranationalistiska Ustaše rörelsen och ockuperade de delar av Serbien som inte Ungern eller Bulgarien tilldelats. Bulgarien fick även ansvaret för Makedonien, och senare även delar av Grekland.
Det stod dock tämligen klart att tyskarna, vilka redan under slutfasen av invasionen av Grekland påbörjat tillbakadragandet av trupper inför Operation Barbarossa, saknade manskap att effektivt ockupera Jugoslavien. Istället föll mycket ansvar på de kroatiska, eller fåtaliga serbiska kollaboratörer, trupperna vilka tämligen omgående visade sig vara föga effektiva i bekämpandet av de två motståndsrörelser som bildats i landet.
I likhet med många andra länder utkristalliserades snart två politiskt sett skilda motståndsrörelser, å ena sidan en socialistisk motståndsrörelse under ledning av Jozef ”Tito” Broz, en skicklig organisatör som spenderat tid i Sovjetunionen och som ledde de så kallade Partisanerna och Chetniks, under ledning av den serbiske generalen Draža Mihailović, vilka var pro-serbiska och stöddes av det jugoslaviska kungahuset som nu befann sig i exil i Mellersta östern.
Inledningsvis hade dessa båda rörelser allierat sig mot den tysk-italiensk ockupationen, men eftersom de båda rörelserna i praktiken hade vitt skilda uppfattningar om Jugoslaviens framtid, så uppstod snabbt slitningar mellan Mihailović och Tito. Slitningarna mellan de båda grupperna ledde till att dessa nu även började angripa varandra, och efter några tidiga framgångar för Mihailovićs Chetniks, så fick snart Titos partisaner snabbt övertaget. De allt mer trängda Chetniks började därför, om än något motvilligt, samarbeta med tyskarna i uppgörelser med partisanerna. Tyskarna, som alltid saknade manskap för att effektivt kunna bekämpa Tito (som av tyskarna sågs som det större hotet), var givetvis tacksamma för Mihailovićs stöd, som nu gjorde att man kunde koncentrera sina bristfälliga resurser på en fiende. Det var dock en ohelig allians, och det var inte ovanligt att Chetniksförbanden bytte sida från dag till dag.

Ett annat problem var situationen i den så kallade ”Självständiga kroatiska staten”, vilken i praktiken var en tysk marionettregim under ledning av Pavelić, ledare för de ultranationalistiska kroatiska Ustaše. En rörelse som under mellankrigstiden hängett sig åt ren terrorverksamhet i Jugoslavien och som fått ekonomiskt och militärt stöd av främst Italien (där Pavelić bott fram till den tysk-italienska invasionen). Här utkämpades i praktiken ett trekejsarslag mellan Chetniks, Titos partisaner och Ustaše, med tyskarna och italienarna som en slags fjärde och femte part. Det stod dock tämligen snabbt klart att den nybildade kroatiska staten sakande kapacitet att effektivt freda landet, vilket bestod av stora delar av nuvarande Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Situationen förbättrades inte av det kroatiska regemente som skickades iväg till östfronten, och förintades i Stalingrad vintern 1942/1943.
Tyskarna tvingades således ta allt större och större ansvar, samtidigt som striderna på Östfronten krävde allt mer och mer manskap och utrustning. Större delen av de tyska förbanden i Jugoslavien utgjordes av ungdomar eller överåriga rekryter med bristfällig utrustning och utbildning.
För att råda bot på den akuta manskapsbristen började därför tyskarna rekrytera lokala förband, vilka i princip agerade som hemvärnsförband och som i vissa fall visade sig vara tämligen effektiva i sina hemregioner. Problemet var dock att dessa sällan gick att använda utanför sina hemregioner, och dessutom saknade såväl utbildning som utrustning för att användas annat för att bevaka fasta installationer eller sina hembyar.
Heinrich Himmler påbörjade därför, i egenskap av ansvarig för de förband som användes för att bekämpa diverse motståndsrörelser och partisanförband, arbetet med att sätta samman större förband. Ett av dessa förband var 7. SS-Freiwilligen-Gebirgs Division ”Prinz Eugen”, som bestod av – namnet till trots – inkallade etniska tyskar (Volksdeutsche) från Kroatien, Rumänien, Serbien och Ungern. Trots att divisionen primärt var utrustad med erövrat material från bl.a. Frankrike och Tjeckoslovakien, visade den sig vara mycket slagkraftig och användes med stor framgång mot Titos partisaner. Sporrad av framgångarna med ”Prinz Eugen”, började nu Himmler leta efter möjligheter att sätta upp nya förband i Jugoslavien.
Valet föll, kanske något oväntat, på en hitintills tämligen oväntad grupp, nämligen de bosniska muslimerna…

Att granska en kung

2010-11-09T16:04:00.000-08:00

Publiceringen av boken “Carl XVI Gustav – den ofrivillige monarken” av Thomas Sjögren, Deanne Rauscher och Tove Meyer kan inte gått någon förbi, redan innan boken ens släppts hade den väckt stor uppmärksamhet. I såväl tidningar, radio och tv debatterades och analyserades boken sönder, trots att få av deltagarna i debatterna överhuvudtaget läst boken. Såväl Aftonbladet som Expressen fyllde löpsedlarna med smaskiga detaljer från boken, som i mångt och mycket handlade om kungens besök på en svartklubb och ett påstått förhållande med en känd svensk artist. Men som så många gånger förr blev boksläppet lite av ett antiklimax, det verkar som de flesta blev tämligen besviken på resultatet och rätt snabbt har också boken försvunnit från förstasidorna och löpsedlarna.
Istället har boken förpassats till kultursidorna, där recensenterna bokstavligen sågat den vid fotknölarna. En tämligen enad kritikerkår har konstaterat att boken är stundtals dåligt skriven, saknar trovärdiga källor och lider av ett spretigt upplägg.

Själv har jag inte läst, och har inte heller någon intention, boken, men jag kan inte direkt påstå att jag är speciellt överraskad. Den här typen av böcker brukar sällan innehålla någon större form av substans, istället riktar man in sig på ”chockerande” avslöjanden och påståenden med tveksamma källor. Något som onekligen bekräftas av de fåtaliga artiklar jag läst om boken, där mycket av berättelsen kretsar kring vad någon ”hört” eller berättat flera år senare. Något som tyvärr gör möjligheterna att bekräfta påståendena i boken som väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. För även om det författarna skriver är sant, så är det väldigt svårt att överhuvudtaget bevisa detta. Många av källorna är muntliga berättelser, som berättats flera år efter händelserna och ibland är av högst tvivelaktig kvalité.
För alla som överhuvudtaget studerat källkritik vet man att just tidsaspekten, det vill säga tidpunkten som gått mellan händelsen och att den nedtecknas, är av yttersta vikt. Ju längre tid som gått, desto större chans är det att personen i fråga viker av från sin berättelse därför att minnesbilden bleknar eller utsätts för påverkan utifrån.
Det blir således svårt att överhuvudtaget värdera källornas trovärdighet, något som ytterligare förstärks av att många valt att vara anonyma. Vem eller vilka som yttrat påståendena blir således svårt att bevisa, och vad dessa kan ha för orsaker att berätta just nu.

Tyvärr innebär detta att boken ”Carl XVI Gustav – den ofrivillige monarken” tämligen omgående kommer glömmas bort, tidningarna kommer inse att avslöjandena är omöjliga att fortsätta att driva och köparna kommer bli besvikna. Författarna och förlaget kan dock säkerligen strunta i detta, för fram tills nyhetens behag har klingat av, kommer dessa kunna göra sig stora pengar på boken. Att man genom denna oheliga allians med mammon skjutit sig själva i foten och för all framtid kommer förknippas med detta journalistiska misslyckande, spelar kanske mindre roll just nu.
Detta är dock synd, för personligen saknar jag en kreativ och ingående analys av såväl kungen som själva kungafamiljen. För till skillnad från många andra makthavare, såväl politiska som ekonomiska, så är granskandet av kungahuset tämligen begränsat. Istället omgärdas kungahuset av ett för mig tämligen pinsamt och patetiskt fjäskande, kungen tilltals antingen med ”ers majestät” eller ”ni” de gånger någon journalist får ynnesten att tala med honom. Några djupare frågor än vad kungen åt till julmiddag, eller vad han anser om prinsessan Madeleines festblåsa på Nobelmiddagen blir det sällan. Att behöva bevittna detta krypande och – motbjudande – fjäskande, är en skam för journalistkåren, skulle Bob Woodward och Carl Bernstein vara döda skulle de snurrat i sina gravar inför åsynen av denna form av journalistik. Troligen skulle de även börjat levitera vid anblicken av boken ”Carl XVI Gustav…”.
Så frågan blir förstås, varför är kungamakten den enda samhällsinstitution som inte går att ifrågasätta, för det kan väl inte vara så att det inte finns något som helst att gräva i rörande kungamakten? För även om jag förutsätter att mycket av berättelserna i boken ”Carl XVI Gustav…” saknar substans, så har politiska karriärer förstörts för långt mindre saker än nattliga besök på svartklubbar och/eller porrklubbar. Men istället för att återge folket granskande journalistik rörande kungahusets agerande, dränks vi istället i sockersöta berättelser om Kronprinsessans och prins Daniels bröllopsresa till Västindien. För med tanke på att jag, som skattebetalare, faktiskt bekostar såväl Kronprinsessans bröllopsresa, som Kungens älgjagande, så verkar mina möjligheter att få någon som helst seriös insikt i kungafamiljens förehavanden vara ytterst begränsade.
Orsaken till denna bristande granskning är delvis ekonomisk, kungahuset är en – förhållandevis – populär samhällsinstitution som håller hårt i vilka som får göra ”populära” exklusiva reportage om kungafamiljen. Att då som tidning/tv-kanal göra sig ovän med kungahuset, genom någon form av kritik granskning, innebär troligen att den kanalen/tidningen i allmänhet, och journalisten i synnerhet, inte lär få de möjligheterna i framtiden. Detta antagande, som troligen ligger sanningen tämligen nära, innebär faktiskt att journalisterna gjort avkall på sin viktigaste uppgift, nämligen att granska makthavarna och istället blivit en beskyddare av makthavarna.

För även om många av påståendena i den ovan nämnda boken troligen saknar grund, eller är starkt överdrivna, så finns där säkerligen företeelser och händelser som borde utredas. Har SÄPO åkt runt till tjejer som medverkat på privata fester med kungen och förstört bilder på kungen i mindre smickrande sammanhang. Har SÄPO och polismakten sett mellan fingrarna när kungen och hans entourage besökt svartklubbar i Stockholm med kopplingar till den organiserade brottligheten? Vem har betalt dessa fester, och så vidare. Tyvärr har troligen författarna, genom sitt effektsökeri tämligen effektivt tagit död på möjligheterna att, på ett seriöst sätt, granska dessa påståenden.

Källor:
Karl XVI Gustav - den ofrivillige monarken (SVD)
”Kungen ska behandlas på samma sätt som statsministern”

Kan Mona Sahlin sitta kvar?

2010-09-20T15:55:00.001-07:00

Så var då 2010 års val avklarat, och vid sidan av uppståndelsen runt det faktum att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så gjorde det Socialdemokratiska arbetarpartiet sitt sämsta val på lite över hundra år. Även Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet backade något medan Moderaterna och Miljöpartiet gick framåt.
Trots M:s framgångar kunde dock inte Alliansen tillförskansa sig en egen majoritet, Sd:s inträde i Riksdagen innebar att partiet med allra största sannolikhet får rollen som vågmästare (först på onsdag är alla röster räknade). Det dröjde förstås inte länge innan såväl politiker som analytiker började gapa om att vi nu riskerade ett politiskt kaos, eftersom ingen vill ha med Sd att göra, och att den sittande regeringen nu är en minoritetsregering. Att detta varit legio i Sverige under stora delar av 1900-talet verkar helt förbigått såväl analytiker som politiker, som troligen nu ser en chans att verkligen skapa ett politiskt kaos. Sd var förstås inte sena med att haka på trenden, och partiledaren Jimmy Åkesson använde ordet ”ansvar” i princip varenda mening han yttrade när deltog i SVT:s utfrågning av partiledarna efter sitt tal på Sd:s valmöte.
Det dröjde förstås inte länge innan det började tisslas om att Alliansen skulle göra upp med Miljöpartiet, och i SVT pressades såväl de Rödgröna ledarna som Alliansens om en eventuell uppgörelse för att blockera Sd. Men trots att MP under söndagskvällen gav förslagen kalla handen, har det under måndagen börjat sippra fram rykten om att MP troligen kommer att få ett seriöst förslag från Alliansen. Huruvida de antar det är en annan fråga vi förstås får återkomma till…

I skuggan av spelet runt regeringsbildandet, så skakas SAP av de dåliga siffrorna och av nya krav på att partiledaren Mona Sahlin ska avgå. Dessa krav är på intet sätt nya, de har hörts under en väldigt lång tid och gjort att partiet fått använda mycket tid och kraft åt att framstå som enat bakom Mona, trots att de flesta troligen är medvetna att så inte är fallet. Problemet för SAP är dock djupa, där Mona egentligen bara är ett lite problem. Det främsta problemet är att partiet har haft svårt att förnya sig, det arbete förre partiledaren Göran Persson påbörjade, och som väckte stor internationell uppmärksamhet, föll samman som ett korthus när Anna Lindh blev mördad. Luften gick i och med detta ur Perssons arbete, och efter detta har ingen egentligen fortsatt det arbete han påbörjade. Under hela valrörelsen 2006 gick Persson på halvfart, uppenbarligen skakat av mordet på Lindh, och när han avgick ersattes med Sahlin, ett val jag tror han var mindre glad över.
Under Sahlins ledarskap har arbetet med att försöka förnya partiet avstannat totalt, den ideologiska handlingsförlamning som legat över partiet som en våt duk de senaste fyra åren har fortsatt och gjort att partiet numera i princip saknar en framtidsvision och mer talar om flydda tider. Men det är inte bara avsaknaden av visioner och förnyelse som förlamat partiet, alliansen med Miljöpartiet och Vänstern har också skadat partiet. Att partiet under många lutat sig mot Vänsterpartiet/VPK och MP i en rad frågor är en sak, att gå i allians med dem är en helt annan femma.
Inte nog med att det finns en rad politiska meningsskiljaktigheter mellan partierna, det signalerar också att SAP accepterat att man inte längre kan ses som ett parti som dikterar villkoren utan nu underordnar sig andra partier. Partier som dessutom säkerligen ses som något suspekta i många socialdemokraters värld, och Sahlin verkade själv inte speciellt road av att ha med V i alliansen. Nu blev det så ändå, och ytterligare en uppslitande konflikt skakade partiet.

Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att partiet haft svårt att lyfta, till detta ska också läggas att Sahlin under stora delar av sommaren och hösten gjort ett rätt blekt intryck. Ironiskt nog var det först under den sista veckan Sahlin vaknade till liv, men då var det redan försent och tåget hade gått. Ett annat problem SAP haft är fokuseringen runt Sd, där jag anser att allt för mycket tid och energi gått åt att basha Sd än att försöka fokusera på Alliansen. Kanske insåg även Sahlin själv detta mot slutet, men då var det som sagt redan försent, om det ens någonsin funnits med på kartan.
Men med detta resultat, och ett Rödgrönt samarbete som nu knakar i fogarna och där MP visat sig mer än villiga att byta sida, kan Sahlin verkligen sitta kvar? Jag tror det blir svårt för Sahlin, som saknar en bred maktbas inom partiet och där hennes tidigare återkommande snedsteg ligger henne allvarligt i fatet, att sitta kvar. Under hennes ledning har partiet floppat i två val, samt att han ingått en allians som uppenbarligen saknar ett bredare stöd. Att nu t.ex. Arbetarbladet, som under hela valrörelsen tillhört Sahlins främsta förespråkare nu öppet kräver hennes avgång säger kanske en hel del om hur illa ställt det är för henne.
Men den stora frågan för SAP är förstås vem ska efterträda henne, flertalet av den krets Persson tog fram har i princip lagt politikerjobbet på hyllan och satsar på en privatkarriär. Men det är inte bara ett affischnamn man saknar, vad som är allvarligare för partiet är att man de facto saknar en framtida partiledare med tillräcklig maktbas och pondus att ta vid där Persson stannade. Det krävs i princip en partiledare som är har en tillräckligt bred maktbas och likt Persson inte är rädd för att trampa folk på fötterna. Det är dock tveksamt, och istället är det nog uppenbart att partiet återigen kommer hänge sig åt att blicka tillbaka till en förgången tid och med detta förlora det som tidigare varit SAP:s varumärke – en framtidsvision.

Ett förlorat krig

2010-09-17T08:11:00.000-07:00

Den långa kolonnen av brittiska och indiska soldater, tillsammans med tusentals anhöriga och civila ringlade likt en orm längs den snötäckta vägen från Kabul i början av januari 1842. Efter sig hade de panikslagna flyktingarna lämnat allt som inte kunde bäras, längs vägen mot säkerheten i Jalalabad låg kläder, väskor och allt annat flyktingarna inte längre orkade bära tillsammans med de som på grund av kylan och hungern inte längre orkade. Trots att ryktet måste nått kolonnen om vad som hänt de som lämnats kvar i Kabul, valde generalen William Elphinstone inte besätta det strategiska passet vid Khord, utan istället göra halt bara några kilometer från Kabul. När man väl anlände till passet, hade afghanska trupper besatt passet och utsatte kolonnen för en mördande eld bestående av såväl egenhändigt tillverkade musköter som de vapen britterna lämnat efter sig för att köpa fri lejd ur Kabul. Efter en knapp veckas marsch under ofattbara förhållanden, hade de fåtaliga kvarvarande brittiska och indiska trupperna tagit skydd i den lilla afghanska byn Gandamak där man förberedde sig för slutstriden.

Det här är berättelsen om det första brittisk-afghanska kriget, ett krigs vars minne av förståliga skäl bleknat under årens lopp, men som ändå känns tämligen aktuellt i ett läge när den FN/USA-ledda ockupationen av Afghanistan i praktiken känns förlorad. Precis som under 1900-talet var Afghanistan i början av 1800-talet en i praktiken bortglömd del av världen, landet var ogästvänligt och även om landet i teorin styrdes av en emir låg makten egentligen – precis som nu – hos de lokala krigsherrarna. Den ogästvänliga terrängen och de afghanska soldaternas rykte gjorde att landet fram till 1800-talets första hälft undvikit att drabbas av samma öde som sina grannländer. Detta var dock på väg att förändras, under 1830-talet hade britterna och ryssarna börjat expandera i regionen, något som ledde till att det tidigare ointressanta landet plötsligt fick en viktig strategisk betydelse. Oroade över att ryssarna skulle få inflytande över det lilla landet, och på så sätt kunna hota den brittiska närvaron i nuvarande Pakistan och Indien, började britterna utöva påtryckningar på den afghanska centralmakten.
Afghanerna som tämligen snabbt såg chansen att spela ut de båda stormakterna mot varandra inledde nu ett farligt, och högt spel där man dels försökte dra fördel av de båda länderna men också bibehålla landets suveränitet. Det var ett högt spel, och även om den afghanska centralregeringen lyckades snirkla sig ur diverse försök från de båda aktörerna att snärja dem, så var läget helt annorlunda på landsbygden. Här hade både länderna klart större framgångar hos de giriga krigsherrarna, vars enda lojalitet i praktiken bestod i antalet guldmynt som ländernas representanter kunde muta dem med. Under mitten av 1830-talet skakades landet av flera uppror, och 1834 kunde Dost Mohammed Khan gripa makten från den tidigare emiren Shuja Shah Durrani som åtnjutit såväl brittiskt som indiskt stöd (främst hos sikherna som stöd för att hjälpt honom till makten fick Peshawar). Oroade över att Khan ryssarna nu skulle få inflytande över Afghanistan, förberedde britterna en invasion av Afghanistan för att återinsätta Durrani och förhindra en förväntad rysk expansion i området. Trots varningar om att inte ingripa militärt, valde Lord Auckland (generalguvernör över Indien) att följa statssekreteraren William Hay Macnaughtens råd och satte samman en arme under ledning av general Willoughby Cotton. Den kombinerade brittisk-indiska armén bestod av i runda slängar 20,000 man och åtföljdes av nästan dubbelt så många civila arbetare, kamelskötare och anhöriga. I mars 1839 inleddes offensiven, som trots den svår bemästrade terrängen och hårt motstånd från afghanska styrkor, kunde inta Kabul den 6 augusti samma år och utropa Durrani till emir samtidigt som Mohammed Khan valde att kapitulera till britterna den 4 november 1840 och fördes till Indien.

Med detta ansågs operationen avslutad, och större delen av styrkorna skickades tillbaka till Indien medan en mindre styrka placerades i Kabul och i några av de större afghanska städerna. Här roade sig de brittiska ockupationsstyrkorna med att i praktiken leva det liv man levt i Indien, man spelade cricket, hästpolo, arrangerade jakter och hästkapplöningar samtidigt som officersfruarna anordnade stora fester och roade sig med att sätta upp pjäser av bland annat William Shakespeare.
Men den glättiga fasaden kunde dock inte dölja det faktum att den av britterna tillsatta emiren hade ett begränsat folkligt stöd, och att många afghaner inte alls var speciellt roade av den brittiska ockupationen, något som urholkade den sittande emirens maktbas. På landsbygden började nu allt fler och fler krigsherrar lämna emiren, och valde istället att alliera sig med Dhost Mohammeds son Akbar Khan, som nu tog ledningen över det afghanska motståndet mot britterna.
Trots upprepade försök från flera brittiska officerare att ta upproret på landsbygden på allvar, avfärdades dessa av Macnaghten med att utvecklingen i landet ”var typiskt för det afghanska samhället”. I slutet av sommaren 1841 hade britterna successivt tvingats dragit sig tillbaka och var begränsad till området runt Kabul, och några få isolerade posteringar. I ett försök att förändra situationen ersattes sir Cotton med William Elphinstone, en högst ifrågasatt person vars agerande skulle få ödesdigra konsekvenser för de kvarvarande styrkorna. I samband med att Elphinstone tillsattes som ny befälhavare så försvagades de brittiska styrkorna i Kabul ytterligare genom att brigadgeneral Robert Henry Sale, dock utan sin hustru Lady Sale, till Jalalbad med sin brigad.
Kvar i Kabul fanns nu runt 4,500 man, varav knappt 700 av dessa var européer, tillsammans med drygt tre gånger så många civila och anhöriga, som nu i praktiken var inringad i Kabul. Trots detta vägrade Elphinstone att koncentrera styrkorna till Kabuls citadell, utan lät istället trupperna ockupera ett öppet och ogästvänligt område utanför staden. I början av november uppmanade Akbar Khan Kabuls befolkning att göra uppror mot ockupanterna, och sir Alexander Burnes, en av de ledande brittiska politikerna i landet, hus stormades och han och hans medarbetade dödades. Angreppet kom en blixt från klar himmel för både Elphinstone och Macnaghten, som trots detta inte gjorde något för att försöka kväsa upproret utan valde istället att försöka dra tillbaka trupperna till de nyuppresta förskansningarna. Dessa visade sig dock vara svårförsvarade, och redan den 9 november föll det fort där britterna förvarade mycket av sin utrustning och proviant. Läget för de inringade brittiska och indiska trupperna förvärrades i slutet av månaden när afghanerna lyckades erövra en kulle i närheten varifrån man kunde beskjuta lägret med kanoneld. Efter ett misslyckat försök att återerövra kullen, tvingades Elphinstone vädja om hjälp från den brittiska garnisonen i Kandahar, men på grund av att snön blockerade bergspassen till Kabul tvingades undsättningstruppen under ledning av generalmajor Nott vända tillbaka.

Utan någon möjlighet att undsättas och med ett allt akutare militära läge, greppade britterna varenda litet halmstå som gavs. Den 23 december böjds Macnaghten in till Kabul av några afghanska diplomater för att försöka förhandla fram en fredlig lösning på problemet, men när Macnaghten och hans delegation anlände angreps de av en folkhop och dödades. Liket av den dödade Macnaghten och hans brittiska diplomater släpades genom Kabuls gator av den upphetsade folkmassan, men trots detta valde ändå Elphinstone att den 1 januari 1842 underteckna den brittiska garnisonens kapitulation. Vad värre var, och något som Elphinstone kritiserats hårt för både då som nu, var att han även accepterade att hans trupper avväpnades mot att de skulle få fri lejd till Jalalabad. Den 6 januari lämnade resterna av den brittiska ockupationsstyrkan Kabul och påbörjade den 140 kilometer långa marschen mot säkerheten i nuvarande Pakistan. Det dröjde dock inte länge innan löftena som afghanerna gett britterna bröts, det brittiska lägret plundrades och de kvarvarande – främst de som ansågs vara i allt för dåligt skick för att klara hemfärden – massakrerades och lägret brändes ner. Det är högst troligt att anta att delar av den brittisk-indiska kolonnen såg och hörde vad som skett i lägret utanför Kabul, något som säkerligen urholkade Elphinstones kvarvarande respekt hos sina trupper.
Trots nyheterna om vad som hänt i Kabul och upprepade angrepp från afghanska trupper, vägrade Elphinstone att skicka iväg en förtrupp för att säkra passet vid Khord och istället slå läger bara några kilometer från Kabul. När så den uthungrade, och till viss del avväpnade brittiska kolonnen nådde passet, hade afghanerna som sagt befäst det och besköt kolonnen utan att man egentligen kunde göra speciellt mycket. Trots detta lyckades britterna och indierna storma passet och marschen mot Jalalabad kunde fortsätta, dock under fortsatta räder från afghanerna som tämligen ostört kunde angripa de utmattade flyktingarna. I ett försök att rädda vad som räddas kunde av kolonnens civila deltagare, valde dessa att kapitulera till afghanerna, vilka besparade européerna från de indiska fångarnas öde att bli massakrerade eftersom dessa inte kunde inbringa några lösensummor.
De kvarvarande trupperna fortsatte, dock utan Elphinstone som tillsammans med brigadgeneral Shelton kapitulerade till afghanerna och nu lämnade sina trupper åt sitt öde. Den 11 januari nådde man fram till höjderna runt Jugdulluk som intogs efter hårda strider, de utmattade, frusna och uthungrade resterna sökte skydd i byn Gandamack där de den 13 januari fann sig inringade av stora afghanska styrkor. Nya hårda strider utbröt, och britterna drevs successivt ut ur byn och upp på en kulle där man förberedde den sista striden, när afghanerna erbjöd britterna att kapitulera svarade en brittisk sergeant med de idag odödliga orden ”Not bloody likely!”, men när krutröken slutligen lade sig kapitulerade ändå de sista tio försvararna.
En vecka efter att de sista delarna ur Kabuls manskap kämpade runt Gandamack, nådde fältläkaren William Brydon som den ende överlevande från Elphinstones misslyckade utbrytningsförsök till Jalalabad. När garnisonens befälhavare frågade Brydon, som förlorat delar av hjässan under flykten, vart resten av armén var svarade han lakoniskt ”det är jag som är armén”.

När nyheten om katastrofens vidd nådde omvärlden ledde den till en landsomfattande chock i både Storbritannien och Indien, och generalguvernören Lord Auckland ska enligt uppgift fått en stroke när han hörde nyheten. När den värsta chocken lagt sig höjdes starka röster för hämnd, och under ledning av sir George Pollock lämnade en stor armé – med bland annat William Nott (som året före försökt undsätta Elphinstons garnison) och Sale (som sedermera lyckades befria sin fru och några andra européer som kidnappats av afghanerna) – Indien och intog Kabul som brändes ner till grunden. Visa av de tidigare händelserna valde dock britterna att utrymma landet, och efter att Shuja Shah mördats i april 1842 återinsattes Dost Mohammed som ny emir.
Trots de brittiska betänkligheterna visavi Dost Mohammed, vars statskupp blivit startskottet för det första anglo-afghanska kriget, så visade sig han med tiden vara en klart pro-brittisk ledare som motsatte sig de ryska försöken att påverka utvecklingen i regionen.
Hans son Akbar Khan, var agerande i samband med övergreppen mot krigsfångar och civila än idag debatteras, avled – troligen förgiftad av sin far – i slutet av 1847.
Den brittiske generalen Elphinstone avled i fångenskap i april 1842, och sällar sig till en lång rad av militärer vars inkompetens och bristande initiativförmåga lett till katastrofala beslut.

Årets valrörelse

2010-09-12T05:20:00.001-07:00

Så är det då en vecka kvar tills det blir dags att avgöra vilka som ska få leka Robinsson de närmsta fyra åren i riksdagen, och redan nu verkar såväl massmedia som analytiker korat vinnaren – den borgliga Alliansen. Från att ha varit i princip uträknad under mandatperioden har Alliansen under det senaste året knaprat in på den röd-gröna oppositionen för att inte bara passera dem, utan också totalt köra över dem. I de senaste undersökningarna leder nu de borgliga mer runt tio procentenheter, och uppgivenheten börjar nu bli tämligen uppenbar bland många inom oppositionen. Det är givetvis lite tidigt att leta syndabockar, men troligen kommer eftermälet till valet att handla om hur lyckat Mona Sahlin skötte valarbetet.
I vad som ansågs Sahlins revansch efter de tidigare skandalerna, där inköpen av Toblerone var toppen av ett isberg när det gällde ekonomiskt oegentligheter och Göran Perssons totalsågning av henne i dokumentären ”Ordförande Persson” (2007), har det mesta egentligen handlat om allt annat än Sahlins återkomst. Snarare har Sahlin blivit sidosteppad som oppositionens affischnamn av Miljöpartiets Maria Wetterstrand, som till skillnad från både SAP och Sahlin faktiskt kan skryta med positiva siffror både när det gäller hennes parti och förtroendet för henne som person. Problemet för Miljöpartiet och Wetterstrand är dock att hennes tid i rampljuset är över, efter nästa kongress måste hon avgå och ersättas av en ny. Något som givetvis knappast kan anses optimalt i ett samhälle där personkulten runt partiledare blivit allt viktigare…

Men tillbaka till Sahlin som inte bara brottas med sitt förflutna, utan också med vikande siffror för såväl sitt parti som oppositionen. Det är förstås för tidigt att peka på några felaktiga beslut, men ett inte allt för hett tips är att behandlingen av Vänsterpartiet och fokuseringen på Sverigedemokraterna kommer att bli fokus för partiets utvärdering av valet 2010. Frågan om huruvida Vänsterpartiet skulle få delta i oppositionens allians var under sommaren en het fråga, och Sahlin tvingades – efter att ha först nekat Vänsterpartiet tillträde – göra en fransk pudel och acceptera Lars Ohly och hans parti in i vänsteralliansen. Det knorrades nog säkerligen en hel del både på vänster- och högerfalangen inom partiet i den här frågan, och det är nog rätt troligt att många sossar har nog lite svårt att riktigt förlikas med tanken på ett närmare samarbete med Vänsterpartiet. Å andra sidan kan man gott tänka sig att många fjärmat sig från Sahlin i och med hennes kraftiga avståndstagande från Vänsterpartiet.
Ett annat felbeslut Socialdemokraterna gjort är att fokusera alls in kraft på Sverigedemokraterna, vilket i praktiken stärkt partiets bild av sig själv som ett offer och som motarbetade av de etablerade partierna. Det går knappt en dag utan att socialdemokratiska ledarskribenter eller politiker öser galla över detta ytterlighetsparti, som utmålas som något form av logisk efterträdare till det Nationalsocialistiska Arbetarpartiet i Tyskland under 1930-talet. Det finns förstås två tacksamma vinnare av denna taktik, Sverigedemokraterna och den Borgliga alliansen. För medan Alliansen har kunnat hänge sig åt krypskytte mot Vänsteralliansens grodor, t.ex. Lars Ohlys tal om att kvinnor kan använda bröstpumpar, så har den borgliga Alliansens missgrepp i princip fått stå helt oemotsagda. Under drygt två veckors tid pumpade Folkpartiet ut en rad, mer eller mindre populistiska vallöften rörande integration och skolväsende. Men trots att många av förslagen är rent löjeväckande och direkt pinsamma, så klarade inte ens Socialdemokraterna och Sahlin att lyfta blicken från sitt fokus på Sverigedemokraterna för och lät FP få hållas.

Men det är inte bara fokuseringen som slagit fel, partiet måste onekligen rannsaka sig själva och inse att tillsättningen av Sahlin var ett missgrepp av gigantiska proportioner. Valet av Sahlin som partiledare har aldrig handlat om kompetens, utan får nog snarare ses som ett tecken på partiets dåliga samvete. Sahlin har aldrig, speciellt inte efter att skandal efter skandal om hennes ekonomiska oegentligheter och ovilja att de facto göra rätt för sig, varit speciellt folkligt förankrad. I kombination med felfokusering och en utebliven ekonomisk kris har detta i praktiken sänkt partiet och Vänsteralliansens försök att få till ett regeringsskifte. Frågan är dock om någon annan kunde lyckats bättre, jag är dock tveksam, men det är inte helt otänkbart att raset kunde ha blivit mindre med en annan partiledare.
Det är dock tveksamt om Sahlin blir kvar på sin post, inte nog med att partiet går mot ett av sina sämsta – kanske tom sämsta – val genom tiderna, hon är dessutom starkt ifrågasatt inom rörelsen. Frågan är dock vem som ska efterträda henne, någon starkt enande fadersfigur i stil med Persson saknas, och i samband med Sahlins tillträde valde flera av partiets tongivande kvinnor att trappa ner sitt engagemang i partiet.
Ett annat problem Socialdemokraterna står inför är att väljarna idag är klart mycket rörligare än vad man var för tio-tjugo år sedan. Den tidigare typiske socialdemokraten som i praktiken fötts in i partiet finns inte länge, annat än på åldervårdshemmen eller i skolböckerna. Att partiet, likt i praktiken även de övriga, successivt flutit in någon liberal lera gör inte saken bättre, skillnaderna mellan partierna är i praktiken begränsade och handlar mest om teoretiska spörsmål.

Men det är inte bara Socialdemokraterna som har det tufft i opinionsundersökningarna, även Centern och Kristdemokraterna lider av vikande siffror. Båda partierna ligger och vickar fram och tillbaka över 4%-spärren, och har likt Socialdemokraterna svårt att riktigt skapa sig en politisk hemvist i ett nytt politiskt klimat.
Centerns försök att finna en ny väljarbas i storstädernas innefolk, som likt Al Gore drabbats av någon form av kollektiv miljöångest, har inte varit speciellt framgångsrik. Inte heller har Maud Olofssons försök att framställa partiet som ett laissez faire parti rönt nämnvärda framgångar, snarare tvärt om. Från att ha varit Alliansens motor i det förra valet har Olofsson förpassats till åskådare när de stora elefanterna i form av Sahlin och Fredrik Reinfeldt trampar in på planen. För ett litet och i praktiken obskyrt parti behövs det att partiledaren får stort utrymme för att man ska märkas, och när man inte får något utrymme, ja då avspeglas det direkt i fallande opinionssiffror.
Till skillnad från Centern som tämligen desperat letar efter en ny väljarbas, så har KD ett dukat bord av väljare i form av desillusionerade konservativa väljare från bl.a. Moderaterna. Problemet är bara att dessa i mångt och mycket inte är den väljarbas som KD vill ha, partiet försöker desperat skaka av sig bilden av partiet som ett kristet och värdekonservativt parti och istället försöka skapa bilden av sig själv som ett modernt konservativt parti. Det har dock misslyckats kapitalt, och istället så verkar de potentiella väljare man troligen skulle kunna kannibalisera från Moderaterna stå ut med Reinfeldts omdaning av partiet. I likhet med Centern lider partiet av att partiledaren Göran Hägglund är totalt osynlig i debatten, och dessutom verkar lida av på vilken fot han egentligen ska stå. Ska han luta sig mot de konservativa krafterna inom partiet, eller försöka luta sig mot de mer liberala krafterna. Ett annat problem är Alf Svensson, vars mantel ingen ha kunnat plockat upp och eftersom man i likhet med Centern behöver utmärka sig, så speglar det sig även i partiets dalande populäritet.

Så när rösterna är färdigräknade nästa söndag är då frågan vilka partier som kom in i Riksdagen och vilka som inte gjorde det, alternativt floppade. Att flera partiledare sitter löst är ingen hemlighet, frågan är bara hur många som blir kvar efter den 19 september. Klart är att Wetterstrand och Peter Eriksson lämnar posten som partiledare (eller i deras fall Språkrör), medan Sahlin, Olofsson och Hägglund sitter löst. I Olofsson och Hägglunds fall så räddas nog dessa av att det saknas en uttalad efterträdare, och att partierna i praktiken saknar en klar hemvist bland väljarna.
Vare sig Reinfeldt, Björklund eller Ohly lider dock av dessa problem, de sitter tämligen tryggt kvar på sina poster och det ska nog till en skandal av episka positioner för att rubba dessa herrar.

Önskescenariot för Riksdagvalet 2010 vore givetvis följande scenario:

Vänsteralliansen
Miljöpartiet – kvar i riksdagen
Socialdemokraterna – kvar i riksdagen
Vänsterpartiet – kvar i riksdagen

Alliansen
Kristdemokraterna – ut ur riksdagen
Centerpartiet – kvar i riksdagen
Moderaterna – kvar i riksdagen
Folkpartiet – kvar i riksdagen

Utomstående
Sverigedemokraterna – in i riksdagen
Feministiskt initiativ – in i riksdagen
Piratpartiet – in i riksdagen

För optimalt kaos skulle Alliansen få flest röster, men ingen egen majoritet utan skulle behöva förlita sig på antingen PP eller SD för att få sitta kvar.

Kaoset i Hammarby fortsätter

2010-09-01T01:57:00.000-07:00

Den som trodde att kaoset i Hammarbys styrelserum skulle försvinna i och med degraderingen till Superettan fick fel, för trots att klubben blöder såväl ekonomiskt som sportsligt så verkar detta inte påverka de interna stridigheterna. Dessa förödande stridigheter har allt som ofta förts offentligt via dagstidningarnas sportsidor, där den ena efter den andra parten offentligt gått ut för att ”rensa luften”. I tisdags meddelade Hammarby IF:s fotbollssektion att man sålt Linus Hallenius till italienska Genoa, en försäljning som i praktiken räddar klubben från ett akut konkurshot, men som troligen innebär att klubbens chanser att nå allsvenskan inom en överskådlig framtid i praktiken försvunnit. Fotbollssektionens ordförande, Åsa Sånemyr, gick snabbt ut med nyheten och bekräftade samtidigt att Hallenius också blir kvar i Hammarby under resten av säsongen.
Gott så, klubben är i stort behov av pengar och chansen att knipa en kvalplats lever således. Men säg den lycka som varar, det dröjer knappt ett dygn innan den interna smutskastningen och konflikten mellan minoritetsägaren AEG och delar av styrelsen blir offentlig. Nu visar det sig nämligen att Hammarby, efter skatter och avgifter till GIF Sundsvall, ska betala runt 8 miljoner kronor till en italiensk advokatbyrå för att hjälpt till i affären med Genoa. Nyheten har nu lett till ett offentligt krig mellan delar av styrelsen som röstade ja (det vill säga AEG:s representanter samt Apelgren) och de som röstade nej (en ”utbrytargrupp” under ledning av Henrik Wesslén).

För att ytterligare komplicera denna soppa, som i princip är omöjlig att reda ut för en utomstående, nu har nu dessutom Hallenius inofficiell agent (hans gamla sparkades för en dryg vecka sedan) Hassan Cetinkaya (med ett förflutet i IFK Norrköping) och Hammarbys representant i frågan Oliver Cabreras (som i våras hängdes ut av TV4 som en agent med något underliga arbetsmetoder) blandat sig i affären. Cetinkaya – som tidigare samarbetat med Cabreras – går nu ut till hårt angrepp mot nej-röstarna, som han anser stoppar försäljningen av Hallenius för att främja sina intressen, vilket i praktiken är att köpa ut AEG som minoritetsägare. Wesslén kontrar dock med att säga att han är ovetande om den italienska advokatbyråns existens, vars uppgift tydligen varit att trissa upp priset på Hallenius och att man måste lägga alla korten på bordet.
Riktigt varför Hammarby skulle anlita en extern advokatbyrå, när man de facto använder sig av Cabreras i den rollen, för att förhandla med Genoa verkar dock mycket underligt. På något sätt känns det som att man går över ån för att hämta vatten, och precis vad har de gjort för att få 8 miljoner kronor?

För en utomstående är hela denna affär i praktiken obegriplig, speciellt när man är mycket väl medveten om att den troligen är ett slagträ i en djup konflikt mellan AEG och delar av styrelsen och att alla parter således har någon form av intresse av att smutskasta sina motståndare. Jag är dock tveksam till om vi någonsin kommer få veta sanningen, så tillvida inte någon offentliggör förhandlingarna och lägger alla(!) papper på bordet i frågan.
Det tragiska i affären är dock att den stora förloraren är Hammarby Fotboll, som nu kanske dels går miste om en massa pengar man de facto är i skriande behov av, dels drabbas av ytterligare en förödande intern konflikt i styrelserummet. Den andre förloraren är Hallenius, vars chanser att få spela i Serie A nu kan spolieras. Frågan är förstås hur denna affär nu kommer påverka såväl klubben, som sedan läge skakats av interna stridigheter, och laget – som även de verkar vara rätt disharmoniska.

Förväntad besvikelse

2010-08-15T12:24:00.001-07:00

Efter att ha valt att avstå Premier Leauge i ett halvår, då mitt abonemang med Canal+ Sport gick ut och att jag helt korrekt misstänkt att kanalen, som redan tappat NHL till Viasat, skulle förlora rättigheterna, så tecknade jag i fredags motvilligt ett abonemang på Viasat sport för att få se Premier Leauge. Vis av erfarenhet från kanalens stundtals rätt taffliga sändningar från Champions Leauge o.s.v., så var inte förväntningarna speciellt höga, snarare tvärt om. Det dröjde inte heller speciellt långt in i sändningarna innan alla förhågor om produktionen skulle besannas med råge, och så när matchen mellan Tottenham och Manchester City körde igång så insåg jag att mitt liv troligen skulle varit bättre utan denna fysiska och mentala våldtäkt som Viasat nu utsatt sina Premier Leauge för.
Inte nog med att studion var gräsligt ful, vilken i praktiken domineras av ett fruktansvärt fult svart bord runt vilken "expertkommentorerna" Ola Andersson, Bosse Pettersson och Erik Niva sitter vid. Pettersson må en gång i tiden, troligen någon gång i samband med att dinosaurierna senast siktades, haft något vettigt att tillföra världen, men idag känns människan totalt passé och ointressant. Samma sak gäller även "Rit-Ola", som en gång i tiden var nyskapanade och intressant, men som nu verkar gått upp helt och hållet i sin egen myt och vars "expertutlåtande" blir mer och mer krystade. Erik Niva är visserligen en förhållandevis skicklig skribent, men å andra sidan en total katastrof framför kameran och vars mumlande och osammanhängande meningar blir fullständigt ohörbart på tv (något som redan framgått i samband med "Laul Calling" på Aftonbladets hemsida).
För att ytterligare strö salt på såren så har man även behäftat studion med en som kommunicerar med tittarna via datorn, i detta fallet via kanalens Facebooksida. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med det här förfarandet, utan finner det hela bara jävligt larvigt och fullständigt meningslöst. Det blir inte heller bättre av att man kastar bort en av Viasats få kunniga kommentatorer, nämligen Sladjan Osmanagic på denna fullständigt meningslösa syssla. Nåväl, efter att ha genomlidit denna mentala våldtäkt, där i praktiken varenda liten hjärncell skrek "STÄNG AV SKITEN", så låg förhoppningen på att det skulle bli bättre när matchen väl kom igång. Men icke sa Nicke, för vem låter Viasat kommenterar matchen, jo ingen mindre än Niklas Holmgren.
Nu är jag mycket väl medveten om att många gillar Holmgren, men eftersom det å andra sidan återfinns gott om vuxna människor som gillar att smeta in sig med sin egen avföring så kanske detta känns rätt ointressant, med andra ord finns det gott om idioter. För i ärlighetens namn så måste Holmgren tillhöra en av de sämsta kommentatorerna i svensk tv-historia. Inte nog med att han är behäftad med någon form av talfel som gör att han måste rulla på varenda vokal i spelarnas namn, han vrålar så högt varje gång någon är fem meter ifrån straffområdet att man börjar frukta att högtalarna ska förstöras. Vid sin sida hade han i lördags Glenn Strömberg som verkade mer än lovligt borta och mest verkade tagen av "atmosfären" på White Hart Lane än själva matchen.
Nu räddades mycket av att matchen var tämligen roande, även om Holmgrens gapande i likhet med Vuvuzzelorna under VM tvingade mig att dra ner volymen så att man knappt hörde den "magiska" atmosfären.
Nej, det här var sannerligen inte bra och även om Canal+ sändningar hade sina brister, så var detta sannerligen ett rejält bottennapp. Riktigt hur man ska kunna försämra sändningarna är svårt att se, möjligen skulle detta gå att genomför genom att bjuda in TV-4:s "fotbollsexpert" från VM-studion. Vad som däremot är beklagligt är att det troligen inte blir så mycket bättre än så här, med en usel studio, usla "expertkommentatorer", en hemsiderabblande Osmanagic och en skrikandes Holmgren (som troligen även kommer förstöra NHL-sändningarna och tvinga en att skaffa ESPN).
Så om ni nu undrar så är jag rätt missnöjd med mitt val...

Piratpartiet trycker ctrl + z

2010-08-06T11:01:00.001-07:00

I torsdagsmorgon sa nörd... jag menar Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge i Sveriges Radio om hur partiet ställer sig i frågan om innehav av barnpornografi:
Vi ska återställa informationsfriheten som den såg ut före 1999, det vill säga lagstiftarna måste ta sitt ansvar och göra om och göra rätt
Det dröjde förstås inte länge innan lyssnarna hostat upp kaffet de satt i vrångstrypen och alla började i kör skrika "Vad säger karln? Vill han tillåta barnpornografi?". Falkvinge fick snabbt gå ut och dementera sitt uttalande, men skadan var förstås skedd och såväl Falkvinge som Piratpartiet har fått utstå massiv kritik. Idag fick vice ordförande Anna Troberg i partiet gå ut och förklara att Falkvinge troligen missuppfattat partiets manifest där man förklarar att "...innehav av information ska alltid vara lagligt", men att detta inte gäller barnporr. Riktigt hur Falkvinge kunde göra denna tolkning återstår dock att se, jag personligen har lite svårt att se hur barnporr kan tolkas som information, men det är väl Obi Wan säger "en fråga om hur man ser på saker".
Men detta är bara toppen av ett isberg av problem för Piratpartiet, som nu får utstå hetsk kritik mot sitt valmanifest som man släppte i dagarna. Faktum är massmedia är så upprörda över Piratpartiets manifest, att man tillfälligt lagt ner den dagliga Sverigedemokratsbashingen och istället riktar in sig på Piratpartiet. Frågan är dock vad som gör massmedia så upprörda, partiet har ungefär lika stor chans att nå Riksdagen som min katt har att bli statsminister 2014. Har man dessutom läst deras manifest, som i praktiken begränsas till några frågor runt personlig integritet och fildelning, så frågar man sig onekligen vad partiet står i övriga frågor? Vad har partiet för åsikt frågan om Sveriges insats i Afghanistan, hur har man tänkt komma till rätta med den höga ungdomsarbetslösheten, eller vad anser man i skattefrågan? Vad är partiets visioner för framtiden i frågor som inte rör datorer, fildelning eller den personliga intigreteten?
Nej, istället sitter man och pratar fikonspråk om fri fildelning, inga patent och så vidare. När man dessutom håller en längre utläggning om att personer som olovligt åtalar(!) någon annan för fildelning ska kunna dömas till två års fängelse, då inser man snabbt på vilken nivå det här partiet lägger ribban. Nu låter man som en trotsig unge, som efter att ha fått en rejäl tillsägning sitter och trycker på hämnd. Jag är ingen större fan av Piratbyrån och dess wannabe-Gestapoledning, men partiet drar ett löjes skimmer över sig och hela sin verksamhet med sådana här åsikter. Det är möjligt att man lockar till en del röster från några röstberättigade datornördar med sådana här åsikter, folk i det stora finner nog detta tämligen ointressant.
Jag vill inte vara den som säger "vad var det jag sa", men jag förutspådde redan efter valet till EU-parlamentet att partiet skulle föra en tynande tillvaro när verkligheten kom ifatt dem. Partiets agerande i en rad frågor och manifestet bekräftar detta, det är möjligt att man lyckas locka en och annan missnöjd väljare, men nu tror jag definitivt många av de som "proteströstade" på partiet i samband med EU-parlamentvalet kommer lägga sin röst på Sverigedemokraterna istället. Nyhetens behag kallas det, och samma sak hände med "Junilistan", ett EU-kritiskt parti som chockade alla i valet till EU-parlamentet, men som när det blev skarpt läge förpassades till den så kallade skrothögen och försvann från den politiska kartan.

Gäng på film, en studie över gängfilmer från 1970-1990

2010-08-05T12:03:00.000-07:00

1970-talet blev på många sätt ett brutalt uppvaknande för USA, de framgångsrika åren under 1950- och 1960-talet då landet - och även stora delar av övriga Västvärlden - andades obegränsad optimism förbyttes i ett slag till en veritiabel mardröm. Kriget i Sydostasien som inleddes under mitten av 1960-talet hade förvandlats till en ekonomisk, militär och politisk kvarsten som tyngde ner såväl landets inrikes- som utrikespolitik. På gatorna hade de tidigare pacifistiska freds- och medborgarrättsrörelserna successivt blivit allt mer våldsamma, och det växte nu - i likhet med utvecklingen i Europa - fram en rad militanta grupperingar som inte drog sig för att använda våld i kampen. I början av 1970-talet uppdagades den så kallade "Watergateskandalen", vilken ledde till att den sittande presidenten Richard Nixon, inför hotet om att dras inför rätta av representanthuset tvingades avgå, något som fick långtgående inrikespolitiska effekter på USA. Som om den kaotiska situationen inte var nog drabbades USA i samma veva som Watergateskandalen nystades upp av ett förödande oljeembargo från OPEC på grund av USA:s stöd till Israel under Yum Kippurkriget. Effekten lät förstås inte vänta på sig, USA kastades in i en förödande ekonomisk nedgång som snabbt spreds över världen, något som blev tämligen uppenbart i många amerikanska (och europeiska) storstäder.
Många amerikanska storstäder hade visserligen redan innan krisen problem med ökande arbetslöshet och fattigdom bland befolkningen i takt med att - den primärt vita - medelklassen flyttade ut i förorterna. Innerstäderna blev öde nattetid då bostadsområden antingen förvandlats till kontorskomplex eller lämnats åt sitt öde och förslummats, något som blev en perfekt grogrund för framväxten av nya gängbildningar. Ett av de kanske främsta känneteckna på denna nya typ av gängbildningar var deras användande av graffti, där varje gäng skapade sig en egen symbol (tag) som man målade vart man än begav sig. Det var med andra ord som ett slags "röda, vita rosen", fast med dödlig utgång då gängen sällan drog sig för att använda våld och många amerikanska storstäder blev nu lika berömda för sin graffti och sina gäng som för sina sedvanliga turistfällor. Precis som vanligt väckte framväxten av denna nya subkultur, som även skapade sig en egen musik i form av hip hop, oro bland såväl allmänenheten som myndigheterna. De avfolkade innerstäderna blev snabbt mötesplatser för gängen, och nattetid höll sig de flesta inomhus eller i områden dit gängen inte begav sig. Skräckscenarion om hur ensamma nattsuddare som antingen förirrat sig in i fel område eller bara befann sig på fel plats, råkade ut för gängen letade sig snabbt in i folks medvetenade.
Situationen förvärrades dock i början av 1980-talet, då drogen Crack introducerades och i praktiken blev synonymt med storstädernas slumområden. De sedan tidigare redan våldsamma gänguppgörelserna fick nu en ny dimension, när gängen gjorde upp om ekonomiskt intressanta områden att sälja/tillverka Crack i. Inkomsterna innebar också att gängen fick helt andra möjligheter att expandera och själva sköta införsel och distribution av drogerna. Den redan hårt ansträngda poliskåren i många storstäder hade inget att säga till om, och när så laglösheten började spridas ut i förorterna (dit många sökte sig för att ragga nya kunder eller skaffa snabba pengar) vaknade debatten till på allvar. Många sedan tidigare överfulla fängelsen blev nu knökfulla, och debatten om hur man skulle tackla detta problem blev akut.
Givetvis var Hollywood inte sena med att slå mynt av den här utvecklingen och framväxten av ytterligare en ny ungdomskultur, något man redan gjort i filmer som t.ex. The Wild ones med Marlon Brandon (som för övrigt använde sin egen motorcykel). Precis som tidigare filmer kan gängfilmerna från 1970- och början av 1980-talet delas in två grupper, en där man anspelar på omvärldens fruktan för gängen och utgör skurkarna i filmen medan de i den andra antingen är "hjältarna" eller huvudpersonerna. En annan intressant iaktagelse är att många gängfilmer från 1970- och 1980-talet hämtat mycket inspiration från Westernfilmer, där ett återkommande tema är den ensamme hämnaren eller de - av någon odefinierbar fiende - omringade hjältarna som tvingas lösa sina problem själv utan hjälp utifrån.
En av de första filmerna i denna genre är Death Wish (1974) med Charles Bronson i huvudrollen som Paul Kersey, som när hankommer hem från jobbet finner sin fru mördad och dotter våldtagen av ett gäng, något som leder till att Kersey ger sig ut för att hämnas. Filmen blev en stor succe, som således blev ett tacksamt ämne för fyra uppföljare och en hetsk debatt i Sverige. Ett ämne som sedan repriseras i filmen "The Exterminater" från 1980, och till viss del i Streets of Fire (1984) och som dels anspelar på medelklassens rädsla för ungdomsgängen men också på polisens oförmöga att beivra den ökande kriminaliteten.
Just polisens handfallenhet inför den ökande brottsligheten blir tämligen uppenbar i John Carpenters "Assault on precinct 13" (1976), som handlar om hur en ensligt belägen polisstation som en kväll blir angripen av ett stort - och tämligen ansiktslöst - gäng under en kväll. Men den ultimata gängfilmen från perioden är förstås "The Warriors" från 1979, som när den kom mest blev känd för sin skrämmande filmaffisch och en slogan som "These are the armies of the night" och ledde till en hel del bråk på amerikanska filmsalonger. Filmen handlar om hur gänget "The warriors" felaktigt anklagas för att ha mördat gängledaren Cyrus, som i ett slag av storhetsvansinne försökt ena alla New Yorks större gäng och nu ska försöka ta sig tillbaka till Coney Island innan de grips av polisen eller angrips av andra gäng. Till skillnad från övriga filmer utgörs hjältarna av gängmedlemmar, men den befäste också New York som USA:s gänghuvudstad på 1980-talet, en titel som snart skulle bli cementerad i folks medvetande.
1981 kom Carpenters andra gänginspirerade film, "Escape from New York", en framtidsfilm där New York i ett postapocalpytiskt USA förvandlats till ett enormt fängelse på grund av den ökande kriminaliteten. Men när USA:s president (Donald Pleasence), på väg till ett toppmöte med Kina och Sovjetunionen, tvingas nödlanda i New York och hålls kridnappad av den självutnämnde "hertigen av New York" (Issac Hayes) får den forne krigshjälten "snake" Plisken (Kurt Russel) i uppdrag att rädda den nödställde presidenten. Filmen fick 1996 en uppföljare i "Escape from LA", och ryktas nu ytterligare en uppföljare komma...
En annan film från 1981 som blandade ett postapolkalyptiska tema med gängproblematiken var "the Road warrior" med Mel Gibson från 1981, där hans namnlösa karaktär åker runt i ett förhärjat Australien och bekämpar olika motorburna gäng som angriper oskyldiga civila i jakten på bensin till bilarna.
Det var inte bara på bioduken som utvecklingen i de amerikanska storstäderna fick uppmärksamhet, även en rad tv-serien tog upp problematiken i storstäderna. Den kanske mest kända för oss svenskar är Hill Street Blues som hade premiär 1981 och utspelas i en icke-namngiven - även om utseendet på staden för tankarna till Östkusten - amerikansk stad. Här för poliserna på den nedslitna polistationen en ojämn kamp mot såväl oförstående polischefer som brottslingar och irriterade brottsoffer. Tv-serien lade av förståliga skäl ner mer tid på att utveckla huvudkaraktärerna än att frossa i våldsamheter och blev en stor framgång såväl i USA som i bland annat Sverige.
Det enorma genomslag som crack fick i USA, och som i mångt och mycket förvandlade gängen från småkriminella till stora syndikat, förändrade även Hollywood och allmänhetens bild av gängen. De flesta filmer med gänganknytning under mitten och andra hälften av 1980-talet behandlar mer problematiken runt droghandeln än rena våldskildringar, det banar också vägen för en helt ny genre - de så kallade "Hoodz-filmerna". En av de sista actionfilmerna med detta tema är Paul Verhoevens "Robocop" (1987) och Irvin Kershners "Robocop 2" (1990) vilka utspelas i ett av kriminalitet svårt lamslaget Detroit. Nu utgörs primärt inte skurkarna av gängmedlemmar, även om de spelar en inte allt för oviktig roll, utan av styrelsemedlemmarna i det skrupelfria företaget OCP som vill ta över staden. En annan skillnad är den tämligen uttalade samhällskritik som både Verhoevens och Kershners film andas, och som till stora delar riktas in mot oansvariga företagsledare och utvecklingen av "sovstäder" och innerstäder som avbefolkas nattetid.
Nu är gängfilmer inget unikt för USA, den finansiella krisen drabbade också Europa med allt vad det innebar av social oro. Även Storbritannien hade sin beskärda del av ungdomsrelaterade brott, något som Stanley Kubrik tar upp i sin film "A clockwork orange" från 1971. Nu blev dock filmen förbjuden i Storbritannien efter påståenden om att en våldtäktsscen i filmen inspirerat till en riktigt, först efter Kubriks död lyftes förbudet, det stoppade dock inte filmen från att få kultstatus. Den första riktiga gängfilmen blev istället "Quadrophenia" (1979), som skildrar upploppen i Brighton mellan Mods och Rockers, och som producerades av medlemmarna i the Who. Precis som Kubriks film behandlar Quadrophenia mer problematiken runt att vara ungdom än gängmentaliteten, men de - på mitten av 1960-talet - återkommande bråken mellan rockers och mods utgör en inte allt för oviktig bakgrund till handlingen. De vespaåkande och parkasbärande ungdomarna blev i mångt och mycket anfader till många av de efterkommande brittiska subkulturerna som t.ex. punkarna.
Det finns dock en stor skillnad mellan brittiska och amerikanska filmer, där de amerikanska gängfilmerna i många avseenden hämntar sin inspiration från westernfilmer och gärna använder sig av en ensam hämnar, så försöker britisk film istället finna bakgrunden till beteendet. Det blir speciellt uppenbart i de två tidiga brittiska försöken att förklara den så kallade "brittiska sjukan", som under mitten av 1980-talet - delvis tack vare massmedias rapportering - blivit ett växande problem. Både filmerna "The Firm" (1988) och "I.D." (1995) behandlar ämnet fotbollshuliganer, om än från två olika sidor.
Men det var inte bara amerikaner och britter som fann ämnet intressant, även i Sverige väckte många av de ovan nämnda filmerna debatt. De handlade dock inte om själva gängproblematiken, utan mer om karaktärernas självpåtagna roll som polis, domare och skarprättare samt filmernas uppenbara våldsförhärligande. Filmer som "Death Wish" och Clint Eastwoods "Dirty Harry" serie var inte speciellt populära bland kultureliten, vilka kanske inte kunde relatera till vad de egentligen ville förmedla.
Ett av problemen var förstås att Sverige i stora drag saknade någon form av gängproblematik, vilket i praktiken inskränkte sig till storstan och det årliga upploppet i Kungsträdgården helgen innan sommarlovet var slut. Det enda försöket under den period som här avhandlas var "Stockholmnatt" (1987) med Paolo Roberto, som i egenskap av Sveriges mest kände värstning spelade sig själv! Filmen var tänkt att användas som utgångspunkt för debatter rörande det ökande ungdomsvåldet, men fick med största sannolikhet helt andra effekter. Under 1990-talet, som inte avhandlas här i någon högre grad, producerades dock en rad svenska filmer med gängbakgrund som t.ex. Nattbuss 807(1997), Sökarna (1993) och 30:e November (1995).
Skillnaden mellan de svenska och amerikanska/brittiska är, förutom att de svenska är behäftade med en bedrövlig dialog, undermåliga skådespelare och ofta en helt obegriplig historia, är att de primärt vänder sig till en yngre publik. Svenska filmer med gänganknytning handlar primärt om att fungera som tankeställare som syftar till att ställa huvudrollskaraktären inför ett moraliskt dilemma, som vanligtvis handlar om att göra det rätta och sluta upp med dumheterna.
Så är det då dags för sammanfattningen, och det måste konstateras att detta i mångt är en mycket samtida genre som mer speglar det samhälle de gjorde i än någon närstående framtid. Filmer som "The Warriros" eller "Death wish" behandlar 1970-talet och dess gängkultur, och även om "Escape from New York" utspelas i framtiden så är det ändå en mycket samtida film om man betänker det samällsklimat som rådde när filmen producerades. Detta gör tyvärr att många av dessa filmer inte åldrats med någon större värdighet, och även kultklassiker som "the Warriors" käns idag stundtals rätt tam, även om den var mycket kontroversiell när den kom ut. Ett av problemen är förstås att filmerna skildrar en värld före crack, som i mångt och mycket förändrade gängen från lokala smågansters till potentiella riksomfattande syndikat. Men även om många av filmerna idag känns ålderstigna och slitna så ska dess påverkan inte underskattas, under andra hälften av 1980-talet - delvis troligen som en effekt av crackets påverkan - förändrades genre från att bestå av actionfilmer till att i praktiken utgöras av thrillers. Tillsammans med de samtida blaxploitationfilmerna från 1960och 1970-talet utgör de i praktiken grunden till de så kallade hoodzfilmer, det vill säga gangsterfilmer om gängen i innerstäderna som blev mycket framgångsrika under 1990-talet.
Skillnaden mellan amerikanska och europeiska filmer är dock tämligen uppenbara, de amerikanska filmerna har starka anknytningar till de gamla westernfilmerna, vilket är tämligen uppenbart i "Death wish"-serien eller "Assault on precinct 13". Båda dessa två filmer behandlar två återkommande teman i westernfilmer, den ensamme hämnaren och de av skurkarna omringade hjältarna som måste uthärda en oviss belägring. Vare sig skurkarnas eller hjältarnas egentliga personligheter är speciellt intressanta, utan det är symboliken i tanken att en bra karl reder sig själv.
De europeiska filmerna vi tittat på utgår från ett litet annorlunda perspektiv, och riktar mer in sig på att försöka förklara orsakerna till gängens agerande, vilka i många fall bottnar i rotlöshet och allmän tristess. Ett lysande exempel är Alex i "A clockwork orange", eller Bexy i "The Firm", som trots förhållandevis ordnade förhållanden inte verkar finna några som helst problem att leva ett dubbelliv för sina familjer. I de amerikanska filmerna, t.ex. "The warriors" är motiven höljda i dunkel, annat än att möjligen få bära gängets färger och väst. De europeiska och amerikanska filmerna delar dock en sak gemesamt, och det är det att man anspelar på medelklassens rädsla och fascination över dessa företelser.
De svenska filmerna skiljer sig som sagt tämligen radikalt från både de brittiska och amerikanska, primärt därför att de riktas mot tonåringar medan de anglo-amerikanska är riktade till en bredare publik. I likhet med de amerikanska är samhällskritiken tämligen uppenbar i de svenska, samtidigt som de tar upp mycket samtida problem som idag är fullständigt överspelade. De brittiska, speciellt Kubriks "A clockwork orange" behandlar dock ett problem som fortfarande känns lika aktuellt 1971 som 2010, vilket gör att både "The Firm" och Kubriks film fortfarande är både se- och tankevärda.

En epok går i graven?

2010-07-06T02:29:00.001-07:00

Igår kom så den rätt väntade, men ändå tråkiga, nyheten att inspelningen av den tjugotredje Bondfilmen ställs in på obestämd tid. Filmbolaget MGM, som äger rättigheterna, har haft stora likvida problem och under lång tid varit till salu, och det går bara att tolka gårdagens nyhet som att MGM på ett sätt. Att bolaget nu ställer in inspelningen av sitt starkaste varumärke kan bara tyda på en sak, och det är att bolagets ekonomiska situation är så prekär att det bara är en tidsfråga innan detta klassiska filmbolag går i konkurs och att flera välkända varumärken ur MGM:s portfölj säljs till andra filmbolag. Det är således möjligt att Bond kommer återvända till biograferna, men frågan är förstås i vilken skepnad. För oavsett hur mycket jag än gillar Bondfilmerna, så känns det som om konceptet inte riktigt hängt med i utvecklingen. Från att ha varit stilbildande och en inspirationskälla för en hel industri, har konceptet gått till att bli en rätt slätstruken produkt som inte höjer sig över mängden och levererar dussinaction. Å andra sidan hur slår man notoriska skurkar som Gert Fröbes Goldfinger, hans återkommande mätresser som Ursula Andress som Honey Ryder eller Q:s finurliga uppfinningar som hans Aston Martin från filmen Goldfinger?
Det är klart det inte går, speciellt inte i en tid när var och varannan film på biograferna och i blu ray/DVD-hyllorna är actionfilmer, så blir det svårt att sticka ut. Det blir inte heller bättre av att det som i mångt och mycket varit synonymt med Bondfilmerna, det vill säga ondskefulla skurkar, vackra kvinnor och finurliga uppfinningar med tiden ersatts av slätstrukna skurkar, politiskt korrekthet och tämligen upprepande berättelser, där Bond – av olika anledningar – väljer att lämna M.I.5 och frilansa. I mångt och mycket summerar den senaste filmen ”Quantum of Solace” förfallet, en film som i det hela stora känns som vilken annan actionfilm som helst utan att lämna något som helst minnesvärda detaljer.

Edvard Bekännaren och normanderna – del 2

2010-06-29T17:46:00.001-07:00

Det var dock inte bara bångstyriga adelsmän som satte käppar i hjulet för den engelska kungen, han hade även problem med sin egen familj. En av de kanske mest namnkunniga kritikerna var hans egen mor, Emma av Normandie, vars son Hardeknut hade varit Edvards medregent, men som i samband med hans död stött Magnus den ädle (eng. Mangus the noble) som ny kung. Edvard lät gripa sin mor, men hans försök att åtala henne för att ha begått äktenskapsbrott med en biskop misslyckades och hon avled först 1052.

Nu är det förstås inte hans långvariga konflikt vare sig med Earlen av Wessex och andra trilskande adelsmän eller hans mor, som han blivit ihågkommen av eftervärlden. Utan det är snarare det kaos han efterlämnar sig, vilket vi ska återkomma till, men också för sitt bidrag till skapandet av det som senare ska utvecklas till England. Efter att Edvard brutit sitt löfte om en pilgrimsresa, så erbjuder påven honom botgöring vid anläggandet av ett kloster till benediktinermunkarna. Med detta i åtanke är det kanske inte konstigt att resultatet också blev praktfullt, 1045 påbörjas arbetet med det som ska bli Westminster Abbey och även om arbetet med klostret nästan knäcker den engelska ekonomin står byggnaden klar 1065 och även om mycket att den nuvarande byggnaden domineras av Henrik III:s ombyggnad, så är det en imponerande konstruktion. Det är också under Edvards tid mycket av de engelska (och sedermera brittiska) kungliga regalierna tillkommer, och även om hans krona – som ska ha förstörts på order av Oliver Cromwell – inte överlevt så är det i hans kyrka – eller åtminstone resterna – där kröningen och begravningen av engelska/brittiska monarkerna sker. Det är också han som inför det kungliga sigillet och så vidare.

Allt detta är förstås intressant och säkerligen välkänt inom historiekretsar, det som däremot gjort Edvard känd för den stora allmänheten – även utanför England – är hans oförmåga att skaffa en arvtagare och således bereda vägen för en av världshistoriens mest kända invasioner. Att hans giftermål med Edith av Wessex helt och hållet var ett strategiskt val råder ingen tvekan om, earlen av Wessex var som vi sett inflytelserik och någon som man inte skulle stöta sig med. Detta var dock inget unikt i den medeltida världen, giftermål gjordes av politiska och/eller ekonomiska orsaker, inte av kärlek eller personerna i frågas egna preferenser. Nu var dock detta av sekundär betydelse, eftersom äktenskapen vanligtvis brukade resultera i en arvtagare, men inte i detta fallet. Orsaken till denna barnlöshet har varit omtvistad, och om man ska tro de rykten som snabbt spreds efter hans död – och mycket väl också kan ha varit i omlopp redan under hans liv – fullbordades aldrig äktenskapet på grund av religiösa orsaker. En annan samtida förklaring var att Edvard, som inte helt felaktigt anklagade Godwin för att ha orsakat hans bror Alfreds död, och att han därför var ovillig att låta earlens familj få kungliga anspråk. Barnlösheten förbättrades knappast av det faktum att Edith, i samband med att Godwin avsattes på sin post som Earl och tvingades i landsflykt, sattes i kloster.
Frågan om Edvards oförmögenhet att skaffa sig en arvtagare är dock en fråga som inte bara sysselsatt ryktesspridningen hos hans underståtar, utan även sysselsatt historiker i decennier. Att han avstod sex med Edith av religiösa skäl har idag ifrågasatts, men då källmaterialet är tämligen klent i frågan så är vi hänvisade till spekulationer och frågan kommer nog aldrig kunna besvaras. Men oavsett orsaken till hans barnlöshet, om det nu handlade om oförmögenhet eller ovilja, så måste det ändå ha varit grund till en hel del oro ibland hans närmaste rådgivare, vilka med största sannolikhet var mycket väl medvetna om vad som kunde hända om Edvard avled utan någon uttalad arvtagare.
Det skräckscenario många rådgivare säkerligen fruktat blir också verklighet, natten mellan den 4 och 5 januari 1066 avlider den engelske kungen utan att ha utsett någon officiell arvtagare. Det dröjer förstås inte länge innan de första tronpedanterna börjar göra sina röster hörda, den som först träder fram är ingen annan än Harald Godwinson, earlen av Wessexs son som successivt blivit en av Englands mest inflytelserika personer och vars landegendomar vida överstiger sin far. Enligt honom, något som även bekräftades av Edvards levnadstecknare Wilhelm av Poitiers, så hade den döende Edvard utsett Harald som sin efterträdare. Liket av Edvard hade dock knappt hunnit kallna innan fler tronpedanter gjorde sig kända, i Norge sade sig Harald Hårdråde ha anspråk på tronen tack vare sitt släktskap med Knut den Store och i Normandie ansåg William – som Edvard varit förmyndare för under sin tid i exil – att Edvard lovat honom tronen vid sin död. Det stod snabbt klart för Harald Godwinson att vare sig Harald Hårdråde eller William tänkte avsäga sig sina krav på den engelska kronan, och båda förberedde sig för att invadera England.
I mitten av september 1066 anlände så Harald Hårdråde till norra England, med sig hade han en stor armé bestående av danska och norska vikingar, och till denna anslöt säkerligen både en och annan skandinav boende i området. När nyheten om den dansk-norska hären landstigit och besegrat earlarna av Mercia och Northumbria nådde Harald Godwinson ledde han sin armé, som de enorma kostnaderna till trots troligen haft på stående fot under hela sommaren, norrut för att möta Harald Hårdrådes styrkor. Den 26 september drabbade de båda arméerna samman vid Stamford brigde, där Harald Hårdråde stupade och hans vikingahär besegrades. Det blev dock ingen större segerbankett, för nu nås Harald Godwinson av nyheten att den andre tronpedanten, Wilhelm av Normandie landstigit med sin här i södra England.
Haralds armé, som dock fortfarande inte på långa vägar återhämtat sig från vare sig marschen norrut eller slaget, gör nu en snudd på heroisk insats när man under tretton dagar tillryggalägger 40 mil.
Nere i Sussex gör sig nu Wilhelm, som sitt rykte till trots använder sig av mycket försiktig strategi och inväntar Haralds ankomst. Den 13 oktober nås Wilhelm av nyheten att Haralds armé närmar sig, och dagen efter ställer de båda styrkorna upp sig på en slätt utanför Hastings, med Haralds anglosaxare på en kulle och de normandiska trupperna nedanför. Slaget blir blodigt, under flera timmar stångar sig normanderna sig blodiga mot den anglosaxiska sköldmuren, men de två långa marscherna och slaget vid Stamford Bridge tar till slut ut sin rätt och när Harald – som enligt legenden träffas av en pil i ögat och – dör, upplöses den anglosaxiska hären och Wilhelm kan utropa sig till såväl segrare som kung över England.

I det normandiska England blev dock Edvard snart en viktig person, inte nog med att han blev en länk mellan det anglosaxiska och det normandiska, han hade trots allt en normandisk mor och under stora delar av sitt liv varit bosatt i området. Det dröjde faktiskt inte länge innan de normandiska herrarna började yrka på att Edvard skulle kanoniseras, det vill säga göras till ett helgon. En av de främsta förespråkarna för detta var Henrik II, som genom främst genom munken Osbert de Clare skrifter, spred berättelser om hur den forne kungen genomfört mirakler och om hans fromma liv. Redan 1161, knappt 100 år efter sin död, blev han kanoniserad av påven Alexander III och 1163 begravdes hans kvarlevor i Westminster Abbey av självaste Thomas Beckett, ärkebiskopen av Canterbury som snart själv skulle bli ett helgon efter att han mördats 1173 av två riddare som stod Henrik II nära.
Edvards suffix, vilket aldrig användes under hans levnadstid, berodde på att det i vid den tid under medeltiden fanns två typer av helgon, en som dött martyrdöden och en som dött på naturlig väg. De som dött martyrdöden fick suffixet ”martyr” medan de som dött en naturlig död helt enkelt betecknades som ”bekännare”.
Trots att flera kungar, däribland Henrik II i allmänhet och Henrik III i synnerhet, försökte sprida kulten runt Edvard bland vanligt folk, så förblev Edvard var den normandiska elitens helgon, medan Thomas av Becket blev folkets. Försöken att utveckla Islip, där Edvard enligt legenden fötts, till en betydelsefull vallfärdsort misslyckades, och även om moderna arkeologer hittat en större gård så har den kyrka som Henrik III lät uppföra till helgonet försvunnit. De sista redogörelserna för Edvards kyrka i sin födelsort är att byggnaden användes som ladugård, innan den revs någon gång på 1700-talet efter att ha förfallit totalt.

Slutsatser
Till skillnad från sin far Ethelred, som bokstavligen sågats vid fotknölarna för sina misslyckade försök att förhindra de återkommande anfallen från vikingarna, så har historien behandlat Edvard tämligen varsamt. Detta trots att hans ovilja, eller kanske oförmögenhet, att skaffa sig en legitim arvtagare kastade in landet i ett förödande inbördeskrig, som fortsatte långt efter slaget vid Hastings. Till stora delar kan detta troligen förklaras med att Edvard behövdes av normanderna, genom att han var släkt med Wilhelm så var han den länk normanderna behövde för att berättiga sina anspråk på den engelska tronen. Detta trots att Harald Godwinson troligen hade ännu starkare anspråk, inte nog med att hans syster var gift, om än att hon nu sedan 1051 befann sig i kloster, han var dessutom en av de mäktigaste och inflytelserikaste männen i England.
Precis som i många andra länder vid den här tidpunkten stod den huvudsakliga kampen mellan de inflytelserika jordmagnaterna – som t.ex. Godwin, earl av Wessex – och en allt mer centraliserad kungamakt som krävde lydnad. Denna konflikt förvärrades av Edvards tämligen kalla inställning till den anglosaxiska adeln i allmänhet och Godwin, earlen av Wessex i synnerhet. Konflikten mellan kungen och de anglosaxiska adelsmännen förvärrades dessutom av Edvards utnämningar av normandiska adelsmän till rådgivare, präster o.s.v., vilket delvis säkerligen bottnar i hans misstänksamma inställning till de lokala adelsmännen men också det faktum att han faktiskt växte upp i Normandie. För även om han var son till den engelska kungen, så spenderade han över 20 år i Normandie, under vilken tid han måste lärt känna många inom den normandiska adeln han lovat tjänster som tack för det stöd de trots allt måste gett honom under vistelsen i exil.
Men även om ämnet Historia verkar varit tämligen vänligt inställd mot Edvard, så verkar däremot hans samtid varit mindre imponerad. För även om han som sagt kanoniserades, och såväl de normandiska kungarna som Westminster Abbey (som han grundade 1045) spenderade stora summor pengar på att sprida kulten runt honom gick det trögt, några större pilgrimsföljen verkar aldrig besökt Islip, utan istället var det kulten runt Tomas Becket – Canterburys ärkebiskop som troligen mördades på order av Henrik II – som de flesta ”vanliga” människor anammade.
En förklaring till detta kan kanske vara att många ansåg att Edvard, genom sin oförmögna att skaffa en ättling eller utse en officiell arvtagare orsakat många stora personliga förluster. Det var inte direkt så att Wilhelms kröning till kung accepterades av alla, och många måste övertygas med vapenmakt. Stora delar av landet, speciellt i norr, drabbades hårt av denna kampanj som renderade i en utplundrad landsbygd och uppförandet av normandiska slott lite överallt i England.

Den centrala frågan i ämnet, varför Edvard aldrig skaffade sig en legitim arvtagare är än idag obesvarad. Påstående om att han aldrig fullbordade äktenskapet (det vill säga hade sex) med Edith är än idag ett hett diskussionsämne utan att man egentligt nått någon form av konsensus. Att äktenskapet med Edith av Wessex, dotter till Godwin och syster till Harald, skedde av helt politiska orsaker är dock tämligen uppenbart, vilket på denna tid knappast tillhörde ovanligheterna, snarare tvärt om. En, om än svårbevisad, förklaring är helt enkelt att Edvard inte ville ge Godwin några anspråk på tronen genom att få ett barn med Edith, kanske som en hämnd för att Godwin varit delaktig i Alfreds död 1036, något han tydligen aldrig glömde eller förlät.
Men oavsett orsak till barnlösheten, kanske var han steril eller impotent, så borde han väl rimligtvis kunnat utnämna en efterträdare? Men även här famlar vi mörkret, för även om Haralds påstående om att Edvard på dödsbädden utsåg honom till sin efterträdare, så gjorde även Wilhelm anspråk på att ha utsetts av Edvard som sin efterträdare. I Haralds fall vet vi dock, främst genom samtida skriftliga källor, att så var fallet, medan Wilhelms påståenden grundas på egna utsagor.
Det är dock fullt möjligt att anta att Edvard, under sin tid i Normandie faktiskt lovade Wilhelm någon form av befattning i England. Han gjorde ju uppenbarligen det till andra normandiska adelsmän, och Wilhelms familj hade trots allt upplåtit sina domäner till den landsflyktige prinsen. Om Wilhelm missuppfattade eller övertolkade Edvards löften är omöjligt att säga, men faktum kvarstår att Wilhelms anspråk på tronen var rätt vaga.
Nu spelade det dock mindre roll, Wilhelm lyckades – med rätt god hjälp av Harald Hårdråde – besegra Harald Godwinson i slaget vid Hastings, och expandera det normandiska imperiet – som när det var som störst sträckte sig från norra England till Mellersta östern. Men det är som man säger en annan historia…

Edvard Bekännaren och normanderna

2010-06-28T19:55:00.001-07:00

Varje nyårsdag flockas svenskarna framför tvn för att avnjuta den brittiska filmatiseringen av Sir Walter Scotts ”Ivanhoe”, under drygt två timmar får vi följa Ivanhoes öden och äventyr i England splittrat mellan den anglosaxiska majoritetsbefolkningen och de nya normandiska härskarna. Någon djupare förklaring till denna konflikt ges dock inte, vare sig av boken eller i ännu högre grad i filmen, utan förutsätter att läsaren/åskådaren är insatt i bakgrunden, något man kan anta att de flesta engelsmän är, medan det säkerligen är lite si och så med när det gäller svenskar. Men vad är det då som föranleder denna konflikt, och vad vilka är normanderna och vad gör de i England?
Jag tänkte nu i några blogginlägg reda ut frågetecknen rörande bakgrunden till Ivanhoe och Robin Hood, två berättelser som i mångt och mycket utspelas i svallvågorna till en av Englands kanske mest omskakande händelse, den normandiska invasionen. Bakgrunden till denna kan finnas i en av Englands kanske mest kända kungar, Edvard Bekännaren (eng. Edward the confessor) och det kaos han lämnade efter sig…

Edward föddes 1003 i Islip, ett litet samhälle i engelska Oxfordshire som vid den här tiden i praktiken bestod av en kunglig jaktstuga och några utspridda bondgårdar. Riktigt vad Ethelred II ”den villrådige” (eng. Ǽthelred the Unready) och hans fru Emma av Normandie gjorde i Islip kan vi bara spekulera i. Kanske var man på väg till en kunglig gård eller skulle besöka en inflytelserik jordmagnat i området när vattnet gick, och att det var därför Edward föddes i denna obetydliga del av riket, men vi vet inte.
Vad vi däremot vet är att detta vara oroliga tider i England, efter flera generationer av förhållandevis lugn hade de skandinaviska vikingarna återupptagit sina massiva angrepp mot de brittiska öarna. Ethelreds försök att betala tribut till de danska och norska kungarna visade sig i praktiken vara verkningslösa, den kaotiska situationen förbättrades inte heller av att Ethelred den 13 november 1002 beordrade en massaker på de skandinaver som levde i England. Även om moderna historiker velat tona ner de praktiska effekterna av Ethelreds order, så råder det dock ingen tvekan om att händelsen väckte ont blod bland offrens släktingar i Skandinavien. Enligt sägen ska ett av offren ha varit den danske kungen Sven Tveskäggs syster, som nu samlade nu ihop en massiv flotta för att hämnas oförrätten. Svens trupper plundrade East Anglia, men efter att Ethelred återigen tvingats betala tribut återvände Sven till Danmark. Ytterligare några år av förhållandevis lugn lade sig över de brittiska öarna, men 1013 var Sven tillbaka med en ännu större här och målet att utropa sig till engelsk kung. Oroad över situationen valde Emma att skicka sina söner Alfred och Edvard till sin bror, hertig Richard II av Normandie, där hon hoppades att de skulle undkomma Svens trupper.. Efter en rad katastrofala sammandrabbningar med Svens här tvingades även Ethelred söka exil i Normandie, men när Sven avled 1016 återvände han för att återigen utropas till kung. Lyckan blev dock kortvarig, och redan våren samma år avled Ethelred, och hans son Edmund II Järnsida (eng. Edmund II Ironside) från ett tidigare äktenskap, och Edvards halvbror, efterträdde honom på tronen. Oturligt nog för Edmund hade jordmagnaterna och de kvarvarande danskarna i norr utropat Knut den Store till engelsk kung, en situation som snart utmynnade i ett våldsamt inbördeskrig. Efter en inledande seger vände dock krigslyckan, och Edmund ska – enligt berättelserna – fallit för Knuts yxa, och Knut kunde utropa sig till Kung av England och gifta sig med Edvards mamma Emma.
Vad hände med Edvard då, ska man tro den fornnordiska historieskrivningen hade han i samband med Svens död återvänt till England med sin far, bara för att återigen tvingats i exil i Normandie när Edmund dödats. Väl tillbaka hos sin farbror ska han enligt den traditionella historieskrivningen hängett sig åt religiösa studier och utvecklat en stark personlig fromhet. Moderna historiker verkar dock vilja tona ner dessa påståenden, men vad som däremot är högst troligt är att vistelsen i Normandie fick långtgående konsekvenser. Inte nog med att han knöt starka band till den normandiska adeln, han utvecklade även ett visst avståndstagande till sina anglosaxiska landsmän, som han – kanske inte helt felaktigt – beskyllde för sin exil. Han ska även, i samband med att hans kusin hertig Robert skulle göra en pilgrimsresa till det Heliga Landet, utsetts Edvard till av sin son William beskyddare, en för vår berättelse tämligen viktig person...

Men samtidigt som Edvard knöt nära band till det normandiska ledarskiktet och adeln, förändrades situationen i England när Knut avled 1035 och Harald Harfot avsatte den tilltänkte efterträdaren, Edvards halvbror Hardeknut (son till Knut och Emma). 1036 återvände så bröderna, men Harald besegrade de båda bröderna och Edvard fick återigen fly till Normandie. Alfred hade dock inte samma tur, han tog sin tillflykt hos Earlen av Wessex, Godwin, vilken dock valde att överlämna honom till Harald som blädande honom i ett försök att förhindra honom från att göra anspråk på kronan. Alfred dog en tid senare av sina skador, och Edvard verkar aldrig ha förlåtit Godwin för sitt agerande, men mer om det senare.
Edvards andra exil blev dock inte långvarig, redan 1041 kunde han återvända och utsågs nu till Hardeknuts medregent, och efter att Hardeknut avlidit i början av juni 1042 valdes han till engelsk kung och kröntes i katedralen i Winchester den 3 april 1043.

Styre
Till skillnad från sin far, vars regeringstid dominerades av de återkommande skandinaviska angreppen, så dominerades Edvards av fred och ekonomiska tillväxt. Men även om nu Edvard inte behövde tackla samma problem som sin far, vilka i mångt och mycket påverkat eftervärldens bild av honom, så var Edvards regeringstid inte utan problem. Det främsta problemet var nämligen inte angripande vikingar, utan handlade mer om bångstyriga jordmagnater, det vill säga de anglosaxiska och danska adelsmännen, med vilka han tämligen omgående kom i konflikt med. Inte nog med att det fanns en tämligen uppenbar konfliktsituation, Earlen av Wessex hade ju på ett tämligen handgripligt sätt tagit ställning för Harald Harfot och överlämnat Alfred till honom, något som Edvard aldrig verkar ha förlåtit honom för. Samtidigt är Godwin en av det anglosaxiska Englands mäktigaste person, inte nog med att han är en av de största jordmagnaterna, han kontrollerar även Wessexs hird, det vill säga kungens tidigare privata livvakt och hade således inte bara en stark ekonomisk och politisk maktbas, utan även en militär. Godwin var således en man, oavsett om han i praktiken varit delaktig i Alfreds död, som Edvard var tvungen att ha på sin sida i kampen mot övriga adelsmän. Det är troligen ur denna synvinkel man kan förklara varför Edvard gifter sig med Godwins dotter Edith av Wessex 1045, menu är det inte bara earlen av Wessex som Edvard måste, även Leofric, earl av Mercia och Siward, earl av Northumbria, var inflytelserika adelsmän som Edvard måste vinna över på sin sida.
Giftermålet till trots så dröjde det inte länge innan relationen mellan kung och svärfar återgick till något som kan betecknas som ett kallt krig, där Godwin blev talesman för den allt mer högljudda kritiken mot Edvards pronormandiska policy. Istället för att som tidigare utse anglosaxiska eller danska adelsmän till viktiga tjänstemän, som t.ex. rådgivare, präster, sheriffer (det vill säga en person som ansvarade för ett shire och endast var ansvarig inför kungen), gavs nu dessa till normandiska adelsmän. Konflikten mellan kung och svärfar förbättrades inte heller av att Edvard struntade i Godwins kandidat till posten som ärkebiskop av Canterbury, utan tillsatt sin egen kandidat, normanden Rober av Jumièges.
Det är troligt att Edvard vid det laget insett att något måste göras mot den inflytelserika och mäktiga jarlen, även om han nu var hans svärfar, och det dröjde inte länge innan chansen att bli av med Godwin.
1051 anlände Eustace, greve av Bolugne, en man som i mångt och mycket uppfyller alla fördomar man kan ha om normandiska adelsmän. Inte nog med att han redan deltagit i diverse kontroverser, inte nog med att han deltagit i ett misslyckat uppror mot kejsaren Henrik III, han hade också hunnit med att bli ex-kommunicerad (utesluten från kyrkans fulla gemenskap) av påven efter att han gift sig med Ida av Lorraine (med vilken han var släkt). Efter att ha tagits emot av Edvard reste Eustace till Dover, där han och hans tjänstefolk hamnade i bråk med lokalbefolkningen. Bråket utmynnade i ett upplopp modell större, och även om Eustace utkom med livet i behåll kan man anta att flera av hans följe dödades eller skadades. Edvard, som inte bara var nära vän med Eustace utan även hans före detta svåger, krävde av Godwin att de skyldiga skulle straffas.
Godwin vägrade dock, vilket delvis kan bero på att Eustace säkerligen inte var helt oskyldig, men mer troligt är att Godwin helt enkelt vägrade därför att hans son Totsig precis gift sig med dottern till Eustace ärkerival i Flandern. Edvard ansåg att han inte längre hade något val, med bistånd av Leofric och Siward avsattes Godwin som tvingades i exil, och Edith skickades i kloster. Godwins exil varade dock inte speciellt länge, han återvände 1052 med en stor här och tvingade Edvard att återinsätta honom på sin gamla post och avsätta sina normandiska rådgivare och ersätta dessa med anglosaxiska eller danska adelsmän. Året efter avled dock Godwin och Edvard tillsatte, den troligen mer foglige, Ralf den timide (Ralph the timid) tog tillfälligt över hans egendomar i Heresfordshire. Edvards problem med familjen Godwin var dock inte över, utan earlens plats tog istället av hans son Harald som snabbt visade sig inte bara vara en skicklig politiker, utan även militär. Inte nog med att han utökade familjens egendomar till att bestå av alla earldoms förutom Mercia, han genomförde en rad framgångsrika kampanjer i Wales och förhandlade framgångsrikt med rivalerna i Northumbria. När Edvard avled i januari 1066 var han utan tvekan rikets mäktigaste man, men mer det senare…

En diktators fall – del fem

2010-06-03T16:22:00.001-07:00

Nyheten om de tyska stridsvagnarnas framfart i Polen väckte, precis som i övriga Europa, en hel del oro i Italien, främst på grund av de avtal och pakter som landet ingått med tyskarna och som till stor del gjorde dem i teorin allierade. Återigen försökte Mussolini skicka ut fler fredstrevare om nya möten mellan Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland, men försöken visade sig meningslösa och den 3 september förklarade först fransmännen och sedan britterna krig mot Tyskland. Mussolini befann sig nu, något ironiskt, i ett liknande läge den italienska regimen befann sig i under det stora kriget, nämligen att man var i allians med Tyskland, men valde att förhålla sig neutrala.
Britterna och fransmännen var förstås oroliga, speciellt då den italienska flottan och armén hotade de bådas kolonier i Nordafrika, vilket för britterna var mycket oroande då tillgången till Medelhavet var fundamentalt för underhållet av den brittiska armén och industrin. Medan polackerna i praktiken, ett antal mindre offensiver genomfördes av en tämligen motvillig fransk armé, lämnades åt sitt öde och delades upp med Tyskland och Sovjetunionen, började Mussolini att inse att han måste välja sida. Problemen var bara att den italienska armén och krigsindustrin fortfarande inte återhämtat sig från invasionen av Etiopien, stödet till Franco och annekteringen av Albanien. Den italienska krigsmakten var visserligen på pappret respektingivande, men utrustningen lämnade en hel del till övers, och härrörde i många fall från slutet av 1800-talet. Under vintern 1939 kom nästa konflikt i anslutning till det tysk-polska kriget, den aggressiva sovjetiska utrikespolitiken ledde till att de baltiska staterna och Bessarbien (del av Rumänien) annekterades, men när man försökte tvinga fram ett avtal med Finland gick det trögare. Förhandlingarna gick i stå, vilket ledde till ökade aktiviteter längs den finsk-ryska gränsen, efter påståenden om finsk beskjutning av sovjetiska posteringar gick den sovjetiska armén till anfall den 30 november 1939. Den sovjetiska krigsmakten väntade sig endast begränsat motstånd, men finnarna visade sig vara av ett segare virke än så och stretade emot, vilket väckte stor uppmärksamhet i omvärlden.
I Rom möttes nyheten om de finska framgångarna med stor beundran, men Mussolini var milt sagt irriterad över den tyska tystnaden i frågan. Angreppet möttes av en internationell våg av protester, och krav ställdes i flera länder om att bistå Finland, utom i ett – Tyskland. Berlin var nämligen osedvanligt tystlåten i fallet, något som retade Mussolini och faktiskt renderade i en kortare period av väldigt frostiga relationer mellan de båda länderna. Det var dock inte bara Mussolini som var irriterad över utvecklingen, även bl.a. Ciano påpekade flera gånger att tyskarna inte verkade lita på dem, och att de fick reda på det mesta genom nyhetsförmedlingarna än vid förhandlingsbordet. Flera ledande fascister och personer i Mussolinis omgivning gav uttryck åt en långtgående irritation över tyskarnas agerande, och att man skulle försöka hålla sig utanför konflikten. En knapp månad efter det tyska angreppet på Danmark och Norge så förändrades helt plötsligt maktbalansen i Europa, tyska styrkor angrep Belgien, Nederländerna och Frankrike. De fransk-brittiska styrkorna tvingades, ofta utan att ha skjutit ett skott, att retirera västerut utan den snabba tyska framstötarna och Mussolini ansåg sig nu ha allt han behövde för att bestämma sitt lands framtida öde…

I ett möte med den italienska armén försäkrade han sig om att såväl flyg, mark och sjöstridskrafterna var redo, och den 10 juni 1940 förklarade Mussolini krig mot Storbritannien och Frankrike. Nyheten om Mussolinis krigsförklaring kom inte bara som en chock för både britterna och fransmännen, utan även för många italienare. Speciellt då den italienska handelsflottan, som överhuvudtaget aldrig informerats om utvecklingen och som således inte haft möjlighet att förbereda sig inför hotet om krig mot britterna eller fransmännen. I ett slag blev Italien av med stora delar av sin handelsflotta, som antingen sänktes eller konfiskerades av britterna. Trots sina löften var dock armén långt ifrån redo, och när Mussolini i samband med krigsförklaringen krävde ett angrep mot södra Frankrike tog det inte lång tid innan verkligheten hann ifatt såväl den italienska armén som Mussolini.
För även om de italienska väpnade styrkorna såg massiva ut på pappret, så var det i många avseenden en papperstiger. Det italienska flygvapnet, vilket var såväl Mussolini som fascistpartiets guldkalv, hade visserligen vunnit respekt genom en rad spektakulära långdistans-, höjd- och hastighetsrekord, men detta hade i stora drag överhuvudtaget inte smittat av sig på produktionsversionerna. Den absolut största delen av de italienska jaktflygplanen utgjordes av dubbeldäckare, vilka visserligen var tekniskt sett minst lika avancerade som monoflygplanen men led av sämre prestanda och beväpning. De italienska bombflygplanen var även dessa på pappret imponerande, men hade under konflikten i Spanien uppvisat stora brister i hastighet, beväpning och lastförmåga. Som många andra italienska vapengrenar var användningen av radioutrustning starkt begränsad, något som speciellt gällde det italienska jaktflyget.
Planer på att ersätta det italienska standardjaktflygplanet CR.42 ”Falco” (som även användes av det svenska flygvapnet) hade påbörjats i slutet av 1930-talet, men gick på grund av brister i den italienska krigsindustrin långsamt och ledde till att produktionen av falkarna fortsatte. De monoflygplan som trots allt producerades var visserligen välgjorda produkter, men på grund av brist på nödvändiga råvaror, var de allt som ofta behäftade med allt för svaga motorer.

Precis som flygvapnet var flottan förhållandevis välutrustad med modern utrustning, men även här ställde den dåliga tillgången på råvaror och den stundtals naiva italienska krigsindustrin till det. Under mellankrigsåren hade Mussolini på allvar inlett en upprustning av den italienska flottan, och man kunde således stoltsera med en rad nya krigsfartyg som inte bara var snabba utan också förhållandevis välbeväpnade. Vid en närmare inspektion visade sig dock många fartygen vara behäftade med en rad brister, främst då i bepansringen och många italienska krigsfartyg var klart sämre beskyddade än sina brittiska och franska motsvarigheter. En annan, om än i fredstid kanske inte så avgörande, brist var avsaknaden av radarutrustning, vilket kan te sig som något underligt då Italien under mellankrigsåren legat långt fram i utvecklingen av radarsystem.
Men det fanns även strategiska brister, som den akuta bristen på spaningsflygplan eller bristande kommunikation mellan flygvapnet och flottan. Trots att de båda vapengrenarna var tänkt att ha ett nära samarbete, var verkligheten totalt annorlunda och innebar stora svårigheter för den italienska flottan att få luftunderstöd (som först måste gå via den lokale befälhavaren till flottans överbefälhavare som sedan tog kontakt med flygvapnet för att begära understöd), något som skulle visa sig vara förödande. Många av fartygen var dessutom instabila, vilket renderade i att de hade svårigheter att skjuta vid kraftig sjögång eller inte gick att manövrera. Något som även detta orsakade stora förluster och skador.

Om flygvapnet och flottan hade det förhållandevis förspänt, så var situationen totalt annorlunda för de italienska markstridskrafterna. För trots Mussolinis tal om att Italien kunde stoltsera med åtta miljoner bajonetter, var markstridskrafterna inget som avskräckte någon. Mycket av utrustningen, speciellt inom artilleriet, utgjordes av gammalt material från slutet av 1800-talet eller var krigsbyte från det första världskriget och som ”moderniserats” genom att utrustas med gummihjul för att lättare kunna transporteras av motorfordon. Inte heller var infanteristernas utrustning mycket att hurra för, och utgjordes även detta av ålderstiget material vars bäst före datum gått ut för länge sedan. Det nya material som trots allt fanns att tillgå kan sammanfattas med ett ord, överarbetat och var ofta illa anpassat för att användas under längre tider i fälttjänstgöring. Det fanns förstås undantag, den italienska barettakulsprutepistolen var högt värderad, inte bara av den italienska armén utan även av tyskarna och de allierade, men kunde aldrig tillverkas i något större antal.
En av de få områden som trots allt fått en hel del anslag, speciellt i spåren av de tyska framgångarna i Polen, var pansarförbanden. Italien kunde redan i mitten av 1920-talet stoltsera med en stor stridsvagnspark, även om majoriteten av dessa utgjordes av den åldersdigna Fiatversionen av den franska Renault stridsvagnen. Situationen hade knappast förbättrats under 1930-talet, och vid krigsutbrottet utgjordes majoriteten av stridsvagnsparken av de små LV 33 tanketterna, vilka hade två mans besättning och var beväpnad med antingen en 8 mm kulspruta eller ett pansarvärnsgevär. Dessa hade redan under striderna i Etiopien visat på allvarliga brister, avsaknaden av torn gjorde dem svåra att beskydda utan infanteriunderstöd och led av extremt svag bepansring. Nu hade visserligen den italienska armén börjat försöka ersätta dessa, men arbetet gick – som vanligt – långsamt och resultatet knappast mycket bättre. Ersättaren M11/39 var en medeltung (även om den i internationellt sammanhang vanligtvis betecknas som lätt) stridsvagn med en 37 mm kanon monterad i chassiet och två 8 mm kulsprutor i ett roterbart torn.
Denna led dock av en rad mer eller mindre akuta brister, som gjorde den i praktiken värdelös och en potentiell dödsfara för sin besättning. De svaga pansarplåtarna, som ofta tenderade till att spricka när den träffades, nitades fast eftersom den italienska krigsindustrin saknade kapacitet att svetsa eller gjuta plåtarna. Även om detta var en tämligen vanligt förekommande lösning före krigsutbrottet, så var det i praktisk användning förenat med livsfara för besättningen då nitarna vid beskjutning kunde lossna och skada besättningen. Försöken att uppgradera M11-serien visade sig i praktiken verkningslös, då stora delar av bristerna bara ärvdes av efterföljande varianter och problemen fortsatte. Precis som många stridsflygplan saknade, trots att det fanns plats, de italienska stridsvagnarna radioutrustning, vilket starkt begränsade deras möjlighet att samordna anfall.

Bristerna till trots hade Mussolini storslagna planer, inom loppet av ett par dagar beordrades den italienska armén att invadera södra Frankrike via alperna. Den under inga som helst omständigheter förberedda armén gjorde som den blivit tillsagd och påbörjade angreppet, men trots att stora delar av de franska trupperna redan dragits tillbaka till norra Frankrike för att möta det tyska hotet, uteblev framgångarna. Under bedrövliga förhållanden fick de italienska trupperna kämpa sig fram mot de franska befästningarna utan vare sig nödvändig utrustning eller understöd. När Frankrike till slut kapitulerade hade de franska förlusterna begränsats till ett femtiotal, medan de italienska förlusterna i döda, skadade och saknade stigit till runt ett par tusen man.
Inte heller gick utvecklingen speciellt mycket bättre i Nordafrika, där nyheten om krigsförklaringen kom som ett oönskat brev på posten. Även om den italienska närvaron i Nordafrika kraftigt stärkts under de 1939 och 1940, led man brist på såväl utrustning som motorfordon anpassade för ökenkrigföring. Stora delar av förbanden utgjordes dessutom av lokalt rekryterade soldater, vilka visserligen visat sig framgångsrika i Etiopien men vars stridsvärde mot europeiskt motstånd var tveksamt. Ett annat problem var det faktum att den italienska sjötrafiken från Italien till Nordafrika fanns inom räckvidd för flygplan från Malta, vilket försvårade möjligheterna att underhålla trupperna. Efter ett antal mindre brittiska räder in på italienskt område valde så Mussolini att agera, under ledning av marskalk Graziani (som räddat kampanjen i Etiopien), gick de italienska trupperna till angrepp. Men trots en förhållandevis framgångsrik inledning, valde Graziani att göra halt och börja befästa sina ställningar. En rasande Mussolini krävde att Graziani skulle återuppta offensiven, men den italienske marskalken ansåg sig sakna både motorfordon, utrustning och manskap för fortsätta offensiven. Medan ordkriget rasade mellan marskalken och Mussolini hade britterna förstärkt sina styrkor i Egypten, och började på allvar förbereda en motoffensiv då italienarna verkade mer intresserade av att förstärka sina ställningar än avancera djupare in i Egypten.
Med strikta order om att begränsa den brittiska offensiven till tre dagar, och att avbryta alla angrepp vid hårdare motstånd, gick britterna så till motoffensiv. Även om de italienska trupperna varit flitiga med sitt arbete hade Grazianis försvarsplaner en grav svaghet, de baser runt vilket försvaret byggts låg alldeles för långt borta från varandra för att de effektivt skulle kunna bistå varandra. Britterna kunde nu, tämligen enkelt, inta bas efter bas utan att italienarna kunde göra speciellt mycket. De italienska pansarförband som trots allt fanns var dessutom klart underlägsna de brittiska, och led dessutom av stora motorproblem eftersom få var utrustade med filter för att skydda motorerna mot den ständigt närvarande ökensanden. Det dröjde inte länge innan Grazianis trupper var i full reträtt, och även om den brittiska redogörelsen över denna första del av kriget i Nordafrika till stora delar är överdriven, så var det motstånd man mötte inte nämnvärt respektingivande.
Till slut kunde dock italienarna, delvis tack vare att britterna helt enkelt överansträngt sin logistiska kapacitet och ett hårdare motstånd, stoppa upp britterna. Vid det här laget hade dock Italien mer eller mindre förlorat kontrollen över stora delar av Nordafrika, och britterna förberedde sig nu för dödsstöten mot de kvarvarande italienska trupperna.

I det italienska Östafrika var situationen än mer svårhanterlig, främst på grund av att området i praktiken vid krigsförklaringen var totalt isolerad och att trupperna helt enkelt fick klara sig helt på egen hand utan något större bistånd från Italien. Under ledning av greven av Aosta, som utsetts till guvernör, angreps brittiska Somalialand och efter hårda strider tvingades slutligen de brittiska trupperna (som primärt utgjordes av indier) att evakueras. Segern var dock dyrköpt i såväl manskap som utrustning, och när nyheten om utvecklingen i Nordafrika nådde de italienska kolonierna i östra Afrika var det nog få som hade någon större förhoppning om någon positiv utgång.
Detta till trots så fortsatte de italienska trupperna att strida, och även om de brittiska trupperna utgjordes av trupper värvade i kolonierna, var striderna både hårda och renderade i svåra brittiska förluster. Till slut tvingades dock de italienska trupperna vika för övermakten och kapitulera, och med det var Italiens dröm om ett imperium i östra Afrika slut.
I norra Afrika var situationen kaotisk, de italienska trupperna hade visserligen lyckats – efter att ha lidit svåra förluster – stoppat britterna, som dock nu förberedde dödsstöten mot de kvarvarande italienska trupperna. Försöken att försörja trupperna gick trögt, men Mussolini hade nu en plan för hur problemet i Nordafrika skulle lösas, och han vände nu blickarna mot Balkan, och mer specifikt mot Grekland.

Likt många andra länder i östra och sydöstra Europa hade Grekland under mellankrigstiden successivt utvecklats till en slags kvasidiktatur med vissa kvasifascistiska tendenser. Precis som många andra länder i området hade Grekland både imponerats och oroats av Tysklands framväxt, men medan det grekiska kungahuset till stora delar var anglofilt, så var militären desto mer intresserad av Tyskland. Oroat över Italiens annektering av Albanien hade grekerna stärkt sina band med britterna, vilka vid händelse av en eventuell italiensk invasion skulle bistå grekerna.
Denna allians var nu Mussolini villig att testa för att rädda vad som räddas kunde av de italienska styrkorna i Nordafrika, eftersom han kallt räknade med att de enda trupper britterna kunde skicka var de ifrån Nordafrika. Samtidigt nåddes han av nyheter om att tyskarna, till slut, börjat överväga att bistå de italienska trupperna i Nordafrika, vilket gjorde att behovet av en invasion blev allt viktigare. Uppretade över tyskarnas agerande, så valde Mussolini att lägga locket på när det gällde planerna för ett angrepp mot Grekland, och italienarna började förstärka sin närvaro i Albanien. Givetvis undgick inte Mussolinis agerande vare sig britterna eller tyskarnas intresse, och Hitler lät meddela att han önskade att Italien skulle undvika en kampanj på Balkan. Mussolini valde dock att ignorera Hitlers önskan, och i oktober 1940 var de italienska förberedelserna klara. En strålande glad Mussolini mötte upp Hitler i Brennerpasset, dit Hitler rest efter att ha sammanstrålat med Franco i ett försök att få med Spanien i kriget och den planerade invasionen av Sovjetunionen. Trots tämligen fagra löften från Hitlers sida valde dock Franco att tacka nej, och Hitler lär ha sagt på väg till sitt möte med Mussolini att han hellre spenderade tid i en tandläkarstol än träffade Franco igen. En troligen tämligen irriterad, speciellt som han under tågresan fått reda på vad som hänt på Balkan, klev av tåget och informerades av Mussolini att italienska trupper nu gått in i Grekland.
En rosenrasande, även om han troligen försökte hemlighålla det inför Mussolini, klev på tåget och återvände till Berlin. I ett slag hade Mussolini, utan hans egentliga vetskap, raserat år av diplomatiskt arbete för att säkra Balkan inför den stundande invasionen av Sovjetunionen. Än mer oroande var nyheterna om att den italienska invasionen, bara efter ett par dagar, stannat upp och att grekerna, som Mussolini lovat skulle kapitulera så fort de italienska trupperna avfyrade sina gevär, gått till motoffensiv.

Den italienska invasionen av Grekland har, i ännu högre grad än italienarnas aktivitet i Nordafrika, använts som bevis för hur odugliga de italienska trupperna var. Men det är värt att notera att de italienska trupperna, vilket i och för sig även gällde för grekerna, var dåligt utrustade och leddes allt för ofta av inkompetenta officerare. Tidpunkten för den italienska offensiven var inte heller optimalt, och höstregnen gjorde de fåtaliga vägarna ofarbara samtidigt som de italienska trupperna saknade de mest basala vinterutrustning. De italienska vapnen, som behäftats med osedvanligt många specialfunktioner, visade sig högst olämpliga för denna typ av miljö. De tunga italienska kulsprutorna, som av någon okänd anledning tydligen behövde olja varje separat patron, led av återkommande eldavbrott då smuts kom in i mekanismen. De lätta italienska granatkastarna visade sig klart undermåliga och led även dessa av oförklarliga tekniska lösningar som ledde till återkommande problem.
Det bristfälliga vägnätet, i kombination med att den italienska armén underlåtit sig att införa en standardkaliber, gjorde underhållssituationen kaotisk och underlättade sannerligen inte situationen för de italienska försöken att bryta igenom de grekiska försvarslinjerna. Det var endast i luftrummet som italienarna inledningsvis kunde tillgodogöra sig ett visst övertag, men även detta försvann när brittiskt flyg uppenbarade sig och det italienska flygvapnet drabbades av allt svårare och svårare förluster.
I Berlin var Hitler rasande, år av diplomatiskt arbete för att säkra den tyska sydöstliga fronten hade genom Mussolinis vågspel gått till spillo. Precis som Italien saknade Tyskland många viktiga råvaror för ett modernt krig, och även om importen från Sovjetunionen till stora delar kunde tillgodose den tyska krigsindustrin och krigsmakten, så skulle denna upphöra i samband med den tyska invasionen av Sovjetunionen. Precis som för italienarna var bristen på olja akut för tyskarna, men genom diplomati och förtäckta hot hade Tyskland i princip tillförskansat sig ensamrätt på de rumänska och ungerska oljefälten, vilka var tänkta att ersätta de sovjetiska leveranserna fram till dess att man kunde inta de sovjetiska oljefälten i södra Kaukasus. Det sista Hitler ville ha på Balkan var således britterna, vilka nu kunde nå de rumänska och ungerska oljefälten med sina bombflygplan, och som nu efter viss grekiskt motstånd började anlända till Grekland. Tillsammans med det tyska överkommandot utarbetades i all hast en invasion av Grekland, vilket dock innebar att man behövde transportera trupper genom Jugoslavien, ett land vars ledning var protyskt, men där stora delar av folket – speciellt serberna – var proallierat och inte nämnvärt lockade av att låta tyska trupper transporteras genom landet.
Under hösten och vintern 1940, då de italienska trupperna i Grekland till slut – med stor hjälp av de vedervärdiga förhållandena – lyckades stoppa grekernas offensiv, började tyskarna bearbeta jugoslaverna. Väl medvetna om delar av befolkningens motstånd var dock jugoslaverna inte nämnvärt intresserade, men hot och lockelser gjorde till slut att jugoslaverna gick med på tyskarnas krav och kungen undertecknade våren 1941 ett avtal som band Jugoslavien till axelmakterna. På väg hem från Berlin nåddes dock den jugoslaviska delegationen av ytterst allvarliga nyheter, landet drabbats av en statskupp samt att kungen abdikerat och att hans unga son utsetts till hans efterträdare. Den nya ledningen försäkrade tyskarna om att de tänkte hålla sina löften, men nyheten slog bokstavligen ner som en bomb i Berlin.
Hitler blev rosenrasande och krävde hämnd, jugoslaverna skulle få betala för detta svek och det rådde inga som helst tvivel om att det var ett verk av britterna. Även om det idag saknas några egentliga hållbara bevis, så råder det dock ingen större tvekan om att britterna de facto låg bakom statskuppen och det öde som snart skulle drabba Jugoslavien och Balkan. Det är dock tveksamt om nyheten väckte lika mycket uppmärksamhet i Italien, för där hade man fullt upp med nyheterna från såväl Nordafrika som vad som hände i Grekland…

Med sådana vänner behöver man inga fiender

2010-06-01T17:00:00.001-07:00

Veckans stora snackis är givetvis måndagens bordning av Mavi Marmara av israeliska commandosoldater, och det kaos som sedan utmynnade i minst nio personers död och ett ännu oklart antal skadade. Bordningen av Mavi Marmara, som var en del av den fartygskonvoj som var tänkt att under namnet ”Ship to Gaza”, bryta den blockad Israel infört mot Gaza och bestod av ytterligare fem skepp. Ombord på skeppen återfanns, vid sidan av en rad olika förnödenheter, en stor mängd fredsaktivister och/eller en rad internationella personligheter som engagerat sig i Palestinafrågan, däribland en rad svenskar, där den mest kände torde vara författaren Henning Mankell. Att hela projektet varit ett rött skynke för Israel kommer givetvis inte som någon större överraskning, Gaza styrs sedan ett antal år tillbaka av Hamas, en militant utbrytargrupp ur Fatha som terrorstämplats av såväl Israel, EU samt USA och har gång efter annan avfyrat mängder med raketer mot Israel. Den lilla kustremsan har sedan Hamas valseger, som onekligen kom som en obehaglig överraskning för omvärlden, varit föremål för en rad kontroverser och israeliska angrepp samt utsatts för en långvarig blockad för att försöka svälta ut Hamas. De israeliska försöken att svälta ut Gaza verkar dock hitintills varit tämligen fruktlösa, genom ett sinnrikt system av hundratals (kanske tusentals) underjordiska gångar som förbinder Gaza med Egypten, smugglas dagligen tonvis med varor fram och tillbaka, däribland troligen stora mängder vapen. För även om Hamas i stora delar av världen ses som en paria, finns det regimer som ser Hamas som ett vapen i kampen om den muslimska befolkningen, vilket gjort att länder som t.ex. Iran öppet stödjer rörelsen såväl finansiellt som militärt.
Israels svar på detta har varit att försöka bomba det underjordiska systemet, samt sätta press på den egyptiska regimen att försöka stänga förbindelserna. Båda försöken har visat sig tämligen verkningslösa, men blockaden har trots allt inneburit att stora delar av Gazas befolkning lever under ytterst knappa förhållanden. Återkommande israeliska angrepp, som vanligtvis är svar på raketbeskjutning från Gaza, har knappast gjort situationen bättre och renderar inte heller i något minskat stöd för Hamas, snarare tvärt om.

I ett försök att dels bryta blockaden, men antagligen också att försöka uppmärksamma denna, påbörjades projektet ”Ship to Gaza”, ett projekt som tidigt fått utstå stark kritik från Israel. När skeppen tidigare lämnade Turkiet, upprepade Israel sin ståndpunkt att alla försök att bryta blockaden kommer att stoppas, och hänvisade aktivisterna att lasta av förnödenheterna i Israel och därifrån transportera dessa till Gaza, något som förstås aktivisterna inte var intresserade av.
Så igår morse (runt 5 tiden svensk tid), angrep den israeliska armen flottan och bordade fartygen, ombord på Mavi Marmara utbröt som sagt ett visst kaos när commandosoldaterna firade ner sig och skottlossning utbröt. Riktigt vad som hände ombord på den turkiska passagerarfärjan lär vi knappast få klarhet i, båda sidor försöker vinna stöd för sin sak och därför bör givetvis båda sidors berättelser tas med en nypa salt. Vad som däremot är sant är att angreppet skedde på internationellt vatten, något som folkrättsexperter är ett brott mot gällande konventioner, något som Israel bestrider och hävdar att de har rätten på sin sida. För att vinna stöd för sin åsikt har nu Israel offentliggjort en rad bilder på vapen som beslagtagits ombord på de sex båtarna, men det är tveksamt om knivar och påkar kan anses ge Israel rätten att angrip fartyg på internationellt vatten, medan aktivisterna bedyrar att inga vapen återfanns på fartygen.

Nyheten om bordningen och dödsoffren orsakade en våg av fördömanden, till och med den sedvanlige saklig svenske utrikesministern Carl Bildt skrädde inte med orden och fördömde med – ovanligt – starka ord händelsen. MUF-ordföranden Niklas Wykman verkar dock inte stämma in i bäcken av kritiker, utan hävdade på sin Facebook sida att aktivisterna var ”nyttiga idioter”, ”terrorister” och ”Israelutrotare”. Efter en tämligen massiv kritik försökte Wykman göra en halv så kallad pudel, men framhäver fortfarande att aktivisterna, då speciellt de svenska, är ”nyttiga idioter”.
Det är mycket möjligt att Wykman har rätt i delar av sina påståenden, och att det bland aktivisterna återfanns personer med annat i tankarna än att bistå Gazas befolkning med humanitär hjälp. Men det fråntar inte Israel ansvaret för att man successivt, och tämligen medvetet, urholkar det internationella stöd man haft under åren, och att deras agerande distanserar landet från forna allierade. Måndagens bordning innebär i praktiken att landets mycket goda relationer, vilka visserligen naggats i kanten av de senaste årens agerande i Gaza och södra Libanon, med Turkiet nu för all framtid är raserade och att man således förlorat ett av de få stöd man haft i regionen. Även om det förstås är tveksamt om Turkiet kommer sälla sig till de länder som aktivt hotar Israel, så har ändå landet varit en viktig partner i regionen. Men det verkar knappast bekymra Israel, som är mycket väl medveten om att man i princip kan agera precis hur man vill, speciellt med tanke på att man i allra högsta grad har stöd – såväl ekonomiskt som politiskt – från USA, där den pro-israeliska lobbyn är både ekonomiskt och politiskt inflytelserik. Det är ur denna synvinkel man ska se Obamas tämligen intetsägande replik på händelsen, även om bordningen renderat i stor oro i Washington. Dels därför att den troligen lär sänka Obamas försök att mäkla fred i regionen, men också därför att den kan skada relationerna med Turkiet som till råga på all är medlem i NATO. För en amerikansk president som redan är hårt pressad, dels av den fortsatta ekonomiska krisen men också av BP:s havererade oljerigg i Mexikanska Golfen, kan nyheten knappast ha kommit speciellt lämpligt. Obama lär således sälla sig till den allt längre rad av amerikanska presidenter som, tack vare överilade israeliska aktioner, får se sina fredsinitiativ för Mellersta östern gå i tusen bitar, något som förstås hotar amerikanska intressen i regionen.

Israelerna själva verkar dock inte speciellt oroade, även om många israeliska tidningar kritiserar aktionen och kräver försvarsministerns avgång. I en rad interjuver i Sveriges radios ekosändningar under tisdagen, luftade många sin uppenbara irritation över omvärldens kritik. Det dröjde inte heller innan de sedvanliga anklagelserna om europeisk antisemitism dryftades, något som även indirekt luftades av Lisa Abramowicz (generalsekreterare Svensk Israel-information) måndagens Studio ett i P1. Det är förstås ett enkelt sätt att tysta all kritik, men frågan är om inte taktiken börjar bli kontraproduktiv och snarare renderar i att uttrycket urholkas.
Att Israel tämligen flagrant bröt mot allt vad internationella konventioner heter, och till stora delar får ta på sig ansvaret för det kaos som ledde till ett okänt antal döda och skadade råder det ingen som helst tvekan om. För oavsett vad man nu tycker om ”Ship to Gaza”, där jag nog får säga att jag till viss del håller med Wykman i sak, så är knappast lösningen på problemet att storma skeppen med militärer. För även om hela projektet varit ett sätt att försöka provocera Israel, vilket uppenbarligen lyckades, så borde det hela kunnat skötts på ett mycket bättre sätt. Hela agerandet tyder på en total brist på självinstinkt och en överlägsenhet, till viss del baserad på det faktum att Israel vet att USA oavsett vad som än händer kommer att stödja dem, som gränsar till idioti. Detta stöd, som till stora delar beror på den inflytelserika pro-israeliska lobbyn, har gjort att Israel successivt stött bort stora delar av det internationella stöd man tidigare haft lär dock knappast vara för evigt. USA är hårt pressat, såväl ekonomiskt, politiskt och militärt och frågan är hur länge Israel skulle klara sig utan USA:s stöd i en region där man återigen börjat göra sig ovän med sina grannländer.
Men det är inte bara Israel som ska ha kritik, även Ship to Gaza måste kritiseras, speciellt då många av de svenska aktivisterna som uppenbarligen verkat levt i en plastbubbla stora delar av sitt liv. Att så öppet provocera Israel, speciellt i en så pass infekterad fråga som Gaza, och inte förvänta sig en våldsam reaktion, tyder på en ofattbar naivitet på gränsen till idioti. Israel har gång efter annan, senast bara för ett par månader sedan då man mördade en Hamasledare på ett hotell i Dubai, visat att man sannerligen inte lägger fingrarna i kors i frågan och att man inte drar sig för att nyttja våld. Att Israel skulle, utan några som helst invändningar, låta konvojen nå Gaza utan någon form av konfrontation känns i ärlighetens namn som tämligen långsökt.

Men hela händelsen lämnar onekligen en bitter eftersmak i munnen, för även om nu aktivisterna lär återvända till Sverige som ”hjältar” och massmedia kommer fylla tidningarna med deras berättelser lär det knappast hjälpa Gazas befolkning. Det lär inte heller förbättra försöken att mäkla fred i regionen, där Obamas om andras försök återigen lär haverera. Risken är också att tonläget i debatten och i olika protestaktioner kommer ge närning åt en faktisk antisemitism, och att europeiska judar återigen kommer bli måltavla för frustrerade demonstranter och att angrepp mot synagogor och andra judiska intressen återigen kommer öka.
Samtidigt ska man inte heller glömma det faktum att Israels agerande återigen lär rendera i förlorat internationellt anseende, och att man blir allt mer och mer isolerade. I ett läge när landets militär till synes och sist de facto inte längre visat sig vara överlägsna mot vare sig Hizbollah eller deras systerorganisation Hamas, så kan detta visa sig vara fatalt. Försöken att militärt krossa såväl Hamas som Hizbollah har visat sig vara misslyckade, och troligen stärkt båda organisationerna såväl i Gaza samt södra Libanon som i den övriga muslimska världen. Den här aktionen lär visserligen inte öka stödet för Hamas i arabvärlden, men kan mycket väl leda till ett större stöd för Hamas i Europa och även på sikt urholka Israels försök att bekämpa organisationen.